Tag Archives: val2010

Fördelarna med SD i riksdagen

Valet är över och vi har fått in Sverigedemokraterna i riksdagen. Ja, jag tycker det är tråkigt, men inget trist som inte för något gott med sig. SD:s riksdagsnärvaro visar på bristerna i våra demokratiska system.

Inte brister i betydelsen att de kom in. Det finns det många andra orsaker till och jag tänkte inte analysera det här. SD i riksdagen visar på det problematiska med att vi lämnar över makten för våra liv till politiker.

Vi måste ha ett politiskt system som utgår från och klarar av att Sverigedemokraterna kan ha samtliga positioner i samhället.

Man kan inte utgå från att alla politiker vill väl. Jag tror inte att sverigedemokrater per definition är värre än alla andra politiker, men kanske kan deras närvaro göra att fler ifrågasätter vilka områden vi egentligen överlåter till andra. Det kommer alltid finnas idioter som får makt i samhället.

Med politiska mandat kommer nämndemannaposter i domstolar. SD har gjort politik av att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men domstolarna är redan politiserade i systemet. Politiker leker domare som nämndemän i landets tingsrätter. Kan vi få se förslag på att avskaffa nämndemännen innan mandatperioden är slut, och överlåta dömande till jurister?

En annan sak som borde påverkas direkt är bilden av SD. Public Service-företagen skall vara opartiska och låta alla röster komma fram. Visst, de ska även verka för demokratiska värden och t.ex. följa sin egen mångfaldspolicy, men de kommer även behöva släppa fram SD och kommer inte längre kunna stänga ute dem för att de är för små och inte sitter i riksdagen. Är det kanske dags att börja ifrågasätta existensen av Public Service-systemet?

Ett tredje systemfel är de bidragsmodeller utan egentliga motprestationer. Som presstödet eller partistödet. SD finansierar sitt arbete med hjälp av partistödet. Det är vi skattebetalare som står för Jimmy Åkessons lön, och har så varit långt innan han blev riksdagsledamot. Det är en sak att ersätta valda politiker för deras tid och arbete i beslutande församlingar, men att ge partierna bidrag för att finansiera sina egna partiapparater är egentligen rätt onödigt och förlegat. Kan vi inte avskaffa partistödet nu?

Det här är alla saker som påverkas direkt av att SD vuxit i lokala politiska församlingar och att partiet tagit sig in i riksdagen. Bara närvaron i riksdagen kommer inte ge dem någon makt per automatik, men om de skulle få det, om ens minsta lilla pyttemakt, så finns det flera politiska områden de lätt skulle kunna få makt inom. Områden där vi har valt att ge politiker mer makt än individer.

Vad sägs om att överlämna lite av folkhälsofrågorna till Sverigedemokraterna? Familjepolitiken? Socialförsäkringsfrågorna? Informationspolitiken? FRA eller övervakningsfrågor? Vill vi att SD skall ha inflytande över migrationsverket, folkhälsoinstiutet eller rättsväsendet?

Kanske kan SD:s inträde i riksdagen få några fler att ifrågasätta varför vi har lämnat över de här frågorna till politiker. Kanske kan SD bidra till att några fler hellre vill ha makt över sitt eget liv, med egna beslut. Kanske kan SD bidra till att några fler i det här avlånga landet blir lite mera skeptiska till staten och makten.

Det tror jag är fördelarna med att ha sverigedemokrater i riksdagen.

Uppdatering; Det är också ett fint skäl, om inte något av alla andra duger, att införa en författningsdomstol som ser till att nya lagar följer lite sans och grundlagen. För att minska den politiska makten ytterligare ett steg.

Vad man röstar på i Malmö

Jag har haft en hel del ångest inför det här valet. Hey, det ska man ha som liberal. Det är ju liksom inte självklart vad man ska rösta på, och det är alltid lättare att tycka om oppositionella, än de som har makten.

I senaste numret av Magasinet Neo kom jag dock ut som moderatväljare i riksdagsvalet, av diverse där uppräknade anledningar. Nu vet jag vem jag ska kryssa, och hur min röst kommer se ut i de andra valen. Rösterna är inte avlagda än, och ingenting är skrivet i sten. Jag kommer praktisera valhemligheten för slutresultatet, men ungefär såhär kommer det se ut, och varför.

Riksdagen – Kajsa Lunderquist, moderat
Kajsa sitter inte i riksdagen i dag, betonar integritetsfrågan och matchar min valpejl till 85%. Faktiskt störst match bland alla malmökandidater. Hon står på plats fyra på listan och gränsar därmed till valbar plats, vilket gör att hon kan ha nytta av mitt kryss på riktigt.

Om man nödvändigtvis ska rösta vänster rekommenderar jag varmt Maria Ferm som står tvåa på miljöpartiets lista. Riksdagen skulle behöva henne.

Landstinget/Region Skåne – Folkpartiet
Jag funderade länge på vad jag skulle rösta på till regionen. Jag gillar det nuvarande styret, men hittade inte en enda politiker jag kände förtroende för. Namn som Pia Kinhult (m) och Mats Persson (fp) står nämligen på fel listor för mig. Sen hittade jag folkpartiets valmanifest för regionen och blev genuint imponerad av förslagen, och det faktum att det finns NÅGON i partiet som faktiskt förstår sig på it och teknik. Om jag visste vem det var hade hon/han direkt fått mitt kryss. Just nu går jag på tipset om att Fredrik Sjögren (plats 7), är en bra kandidat, men jag tar gärna emot förslag.

Kommunen – Miljöpartiet
Jag gillar verkligen inte Illmar Reepalu, och jag vill verkligen inte ha ett sossestyre i kommunen i fyra år till. Dessvärre har jag noll förtroende för oppositionspolitikerna, moderaterna kräver flyktingstopp och folkpartiet är inte aktuellt alls. Visst kommer jag få med ett gäng dåliga förslag med min miljöpartiröst, men jag har hellre rättsäkerhet än fler köpcentrum. Och med tanke på att malmöoppositionen ligger under rätt rejält i siffrorna, ser jag hellre ett starkt miljöparti i majoritet. Anders Söderberg är det tips jag har för personkryss, men tar gärna emot förslag.

Stadsdelspatriotism i malmöpolitiken

Malmöpolitiken är om någon färgad av sverigedemokratin. SD har ett starkt fäste i Skåne, och om resten av landet hade röstat som Malmöborna, hade partiet suttit i riksdagen för länge sedan.

I staden som styrts av socialdemokraterna de senaste mandatperioderna talar oppositionen om lag och rätt. De borgerliga består av moderater som vill införa flyktingstopp, folkpartister som man aldrig hör talas om, kristdemokrater som är helt marginaliserade, och ett centerparti som inte ens kom upp i två procentenheter i förra valet.

Malmö är en liten stad. Även om regionen är stor och det finns närhet till miljontals människor inom kort avstånd, är själva Malmö litet geografiskt. Förorterna ligger inne i stadskärnan, och de gängbråk som blivit allt vanligare blir politiska slagträn där populistiska förslag avlöser varandra om hur de skall lösas.

De rödgröna med Socialdemokraterna i spetsen tror sig lösa områdesproblem med ännu fler hårdsatsningar som ska ta och stärka självförtroendet för de “stackars ungdomarna” som vuxit upp i problemkvarteren. KD vill ha fler poliser, och moderaterna vill att polisen helt oprovocerat ska kunna kontrollera minderåriga som går ute på kvällarna, och just ja. Införa flyktingstopp.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna får stöd i en stadsdel när de kommer ut och pratar med de boende, och dessutom bara vill förbjuda invandrare att flytta hit om de inte kan försörja sig. Det låter ju nästan sympatiskt. Till och med mildrare än moderaternas flyktingstopp.

För saken är att ingen av de politiska partierna riktigt har tagit itu med stadens problem. Sverigedemokraterna förstärker bara en destruktiv vi-och-dom-känsla och ger sig själva samma utstötta position som de andra partierna målar upp att många invandrade grupper känner. De borgerliga vill ha hårdare tag mot de som begår brott, och de rödgröna vill skapa ett konstgjort civilsamhälle med kommunen som bas.

Polisen och de boende kan lätt identifiera bråkmakare, men ingenting göra eftersom det allt som oftast handlar om unga omyndiga killar som är svåra att fånga på bar gärning. Visst, man skulle politiskt kunna sätta lite mera rättssäkerhet ur spel och låsa in dem allihop. Men frågan är vad det löser i det långa loppet. Snarare är det ett bristande civilsamhälle och sociala normer som är satta ur spel.

Som i Södra Sofielund, eller Seved, stadsdelen jag själv bor i. Här är kommunens lösning fina intentioner om hur invånarna själva ska lära sig ta ansvar för sina kvarter. Ungdomar får sommarjobba med att städa gator och torg, och kommunrepresentanter ser området som det “nya möllan”. Projektet knyter de boende ännu mer till de där gatorna och kvarteren, och man söker genom media sympatier för att det inte “finns något att göra för ungdomarna” i precis just de fyra kvarteren som området innefattar.

Kanske är det så att man känner en stor samhörighet med de gator man växt upp vid, om man bott på samma ställe i säg, 15 år. Jag vet inte, för jag har aldrig bott så länge på samma plats. Kanske är det så att de som bor i innerstadsytterkanter som Seved gör det för att det är nära till allt annat? Att man inte lever sitt liv kring de närmsta fyra kvarteren, utan en kvarts promenad bort? Kanske är det till och med destruktivt att identifiera invånare med sina stadsdelar, att stadsdelsindelning i sig självt blir självuppfyllande etiketter för sina invånare? Att alla specialsatsningar på Seved eller Rosengård gör platserna än mer segregerade?

Är inte hela grejen med att föra politik efter var människor bor eller kommer ifrån, rätt så förlegad, oavsett om det handlar om stadsdelsgränser eller nationer?

Landstingsvalet och FI:s valbroschyr

Den som läser min valblogg eller twitter har kanske märkt min senaste ambivalens inför landstingsvalet. Jag har ingen aning om vad jag ska rösta på eftersom de bra personer jag känner till som finns i regionen bor på fel plats och inte ställer upp på min lista. Därför funderade jag på om faktorer som facebookbild kanske skulle få avgöra. Mer om det här.

En av de få politiska frågorna när det gäller landstingsvård som jag faktiskt bryr mig lite om, är gyn-vården för oss som är för gamla för ungdomsmottagningarna men som inte skaffat barn, eller planerar det den närmsta framtiden. Efter några mindre trevliga turer dit i våras tänkte jag att det åtminstone kunde få vara en fråga som kanske kunde få avgöra i valet. Dessvärre verkar partierna i landstingen mest bry sig om familjer, pensionärer och kollektivtrafiken, och även om det inte är något fel i det, blev det liksom inte riktigt svar på min fråga.

Därför försökte jag till och med ta reda på vad Feministiskt initiativ tycker i gyn-frågan. Ett parti med feminister måste väl allt ha uppmärksammat det där vårdglappet och funderat på åsikter. Efter lite twittrande visade det sig att det inte gick att hitta deras åsikter någonstans på nätet, utan jag var hänvisad till valstugan på torget i Malmö.

Jag gick dit, hämtade min broschyr, ägnade två minuter med min scanner, och laddade upp. Här finns FI Skånes valbroschyr om regionvalet. Läs, begrunda och sprid om du vill det. De säger att de vill “Förbättra tillgång och säkerhet inom gynekologi och förlossningsvård”. Så nu vet jag det.

Tyvärr FI, den formuleringen övertygar inte mig.

Bokrelease!

Nu börjar det närma sig med boksläppet på riktigt. Nu på onsdag blir det riktig release i Stockholm med debatt och mingel och allt. Allt arrangeras tillsammans med makthavare.se, vilket gör att platsen blir på Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm, och tiden 17:30.

Läs mer om eventet här, eller anmäl dig direkt på facebook.

Välkommen!

Folkhälsa i alliansens valmanifest

Folkhälsa i Alliansens valmanifest:

“Alkoholens sociala och medicinska skadeverkningar måste bekämpas. En minskad alkoholkonsumtion förbättrar hälsan och minskar många sociala problem. Systembolaget ska kvarstå i statlig ägo. Försäljningsmonopolet och en aktiv prispolitik utgör centrala verktyg i detta arbete, men mer behöver göras. Vår politik syftar till ett samhälle fritt från narkotika och dopning och ett minskat tobaksbruk. Barn och unga är en särskilt angelägen grupp.” (s.25)

De vill höja skatten på alkohol och tobak “i syfte att minska dessas skadeverkningar”. (s.25)

samt:

“Den förebyggande satsningen för att minska alkoholkonsumtionen, stoppa narkotikan och dopningen samt minska tobaksbruket fortsätter under mandatperioden.” (s.25)

Annars är folkhälsofrågorna relativt tysta. Ordet folkhälsa finns med en gång i brödtexten som förklarar varför svensk idrott ska få 500 miljoner extra om året. Noterbart är att stödet från svenska spel ska fasas ut. Å så framhäver man att barn ska serveras skolmat utan onödiga tillsatser. Jag har inte riktigt bestämt mig om frånvaron av folkhälsopolitik i övrigt är ett gott eller dåligt tecken. Att alliansen verkar vilja föra ett krig mot alkohol, narkotika och tobak känns dock mindre fräscht, utan som ett utslag av populism. Vi behöver inte fler nollvisioner på folkhälsoområdet, vi behöver nyanser.

En kort guide till valrörelsen

Med anledning av helgens anklagelser och våldtäktsrubriker tycker jag det finns anledning att fundera på varför vi fortfarande förväntar oss att människor skall vara perfekta, varför vi fortfarande blandar ihop person och politik, och hur det kommer sig att det är så lätt att gå på allt som står i tidningarna och i nästa andetag kritisera dem för att vara ohederliga.

För det första; Människor är naiva idioter med fel och brister. Oavsett hur höga positioner man har är ingen perfekt. Idoler kommer alltid att göra en besviken, och alla har lik i garderoben. Det är mänskligt, och även om det är åtråvärt att sträva efter att vara bäst kommer folk göra fel, saker man inte är stolt över, och bedöma saker på ett annat sätt. Vi gör alla sånt, och det borde inte orsaka tidningsrubriker. Så länge vi gillar att gotta oss åt andras olycka kommer det dock göra det.

För det andra; När idolerna har fallit, konturerna spricker, snedsteg görs eller liken kommer fram i garderoben. Då är vi alla människor. Det finns ett bibelord om stenar och skuld som fler borde lyssna på. Johannes 8:7.

För det tredje; Det är valrörelse! Folk kommer anklaga alla från höger till vänster om högt och lågt ända fram tills den 19:e september. Tidningarna kommer skriva om allt och inte ens ha grund för hälften. Var lite källkritiska och strunta i allt strunt. Person är inte samma sak som politik, och person är väldigt sällan samma sak som yrkesroll. Separera. Tänk själv.

För det fjärde; Vi går mot ett allt mer transparent samhälle, där allt fler lämnar ut information frivilligt, och där allt mer information samlas upp av staten med hjälp av tvångsmedel. Det förra har lett till lite mera tolerans, tolerans som krävs om vi skall kunna försvara oss mot de integritetsintrång det senare ger. Det går inte att förfasa oss över personliga brister eller livsstilsval, om vi vill ha ett samhälle som leds av andra typer av människor än nitiska regelföljare och ja-sägare som aldrig vågar opponera sig mot något. En demokrati behöver ha högt i tak, och det måste gå att skilja mellan sak och person.

Kan vi inte enas om det? Snälla?

Ett bok-smakprov

Jag tänkte åka på det där tältlägret i sommar med alla webbnördar och folk som är alldeles för insnöade på sociala medier. Inför det har Mattias Boström på Piratförlaget tagit initiativ till någon sorts deltagarbok där alla inblandade får skriva sitt inlägg. Jag gillade initiativet, och eftersom jag själv håller på med de allra sista på min egen bok; Är det så farligt? (på ett helt annat förlag), som tyvärr inte kommer finnas i tryck tills SSWC, tänkte jag ta tillfället i akt att lufta en liten del av den här.

Ni som är besvikna på den politiska tonen och hellre ville läsa om hur man ligger med nördar får göra det här.

Här kommer i alla fall texten som är en bearbetning på något som troligen kommer inleda boken. Det enda jag skulle önska är att om du orkar läsa igenom den; lämna gärna en kommentar, kritik, reflektion, vad som. Boken är inte på tryck än, jag gillar förändringar, och en hel del om det jag skriver om handlar om saker som rör hela bubblan kring nätet och sociala medier, så varför inte ta chansen och påverka?

Är det så farligt? En inledning;

Medielandskapet ändrar form och vi befinner oss mitt i det skiftet. De generationer som växer upp i dag har redan från barnsben fått förhålla sig till långt fler informationskanaler än sina föräldrar. Med ett ständigt föränderligt medieutbud har det offentliga samtalet förändrats, men det offentliga samhället och dess företrädare har inte hängt med in i framtiden.

Folkhälsopolitiken har blivit en skyddad och tillåten arena för grundlösa utspel och hälsohysteri. Politiker med egenintressen drar nytta av stereotypa slagord för att föra symbolpolitik över människors vardagsbeslut. Staten agerar paternaliserande, ser det som sin roll att vara en beskyddande kraft och utmålar medborgare som offer i välviljans namn. Folk kategoriseras som dåliga föräldrar när de köper lösgodis till sina barn, som datorberoende för att de chattar och spelar Farmville till klockan ett på natten en onsdagskväll och som alkoholister om de dricker ett glas vin till från den öppnade lådvinsboxen i kylen.

I ett informationssamhälle är det möjligt att söka källor, granska rön och hitta fakta om larm på ett par googlande sekunder. I ett sådant samhälle måste staten förändra sin roll. Om myndigheter skall fortsätta att ha en informerande roll och tränga igenom det ständigt föränderliga och växande mediebruset med bibehållen legitimitet kan de inte fortsätta arbeta utifrån strategier som går ut på att skrika högst. I värsta fall riskerar folkhälsopolitiken att förvandlas till en sprucken pekpinnepolitik som ingen riktigt tar på allvar. Mer troligt är att ingen uppmärksammar skriken från de desperata kampanjerna.

Myndigheter är politiska organisationer och kan således aldrig kan stå för helt objektiv information. De kan inte förväntas utgå från alla olika sidor av en fråga och skapa konkurrerande perspektiv som ens hamnar i närheten av informationssamhällets mångfald. Det är helt enkelt inte rimligt med de resurser som skattemedel ändå innebär. Den rollen behöver lämnas över till marknaden.

Så länge vi har ett välfärdssamhälle finansierat med gemensamma resurser kommer det att föras folkhälsopolitik. Det är mer eller mindre ofrånkomligt, och frågan som behöver ställas är hur den bör se ut. Vad är statens uppgift för informationsspridningen? Vilket ansvar har vi som individer? Hur ger man människor makt över sitt egna beslut utan att späda på stereotyper och fastna i anslagstavlans propaganda? Går det?

Hur kan staten inta rollen som tillgängliggörare av den information, som finns? Kan staten främja innovationer, tjänster och företagande inom folkhälsoområdet utan att använda pekpinnar och moral om hur de används? Skulle det gå att ha ett folkhälsoinstitut som gav oss underlaget till välinformerade beslut, i stället för att fatta dem åt oss? Kanske är det så att staten kan tillhandahålla befintliga fakta i form av rådata och verka som en bibliotekarie i informationsmyllret. Informera passivt och tillgängliggörande i stället för att aktivt och offensivt propagera ut godkända normer för vilka beslut vi skall ta över vår egen hälsa?

Om vi lämnar över ansvaret för vår hälsa till staten får vi till synes färre anledningar att ta hand om den själva. Vi invaggas i falska föreställningar om att det är säkert att konsumera saker bara för att det är tillåtet, i stället för att vara kritiska. Med goda intentioner som ursäkt har vi blivit fråntagna förmågan att bedöma risker, sätta saker i ett sammanhang och själva lära oss att definiera vilka proportioner av farlighet som vi klarar av.

Folkhälsan blir ett område där vi lämnar ifrån oss makt, vilket har förvandlat det till ett legitimt maktmedel för att kontrollera andra områden. Storbritanniens Nanny State är ett extremt exempel, men inte alltför långt ifrån oss ändå. Homosexualitet var sjukdomsklassat ända in på 1970-talet, transvestism och sadomasochism ansågs vara störningar ända fram tills den första januari 2009. Vilka beteenden som är behandlingskrävande beroenden är en fråga om politiska definitioner, liksom vilka beteenden som är önskvärda i samhället. Obekvämligheter har helt enkelt en historia av att definieras som osunda eller som ohälsosamhet.

Det är lätt att anföra folkhälsan som argument när man reglerar livsstilsval. Antingen av genuin omtanke, eller av en politisk önskan att visa handlingskraft. Samhällskostnaderna för dåligt leverne är höga och barn, kvinnor och gamla anses skyddsvärda, vare sig det handlar om att skydda dem från sig själva eller från de stora företagens vinstintressen. Mer eller mindre dekadenta små njutningar framställs som farligare än de är, och den som njuter av saker som sol, läsk och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Om man inte håller med definitionerna, inte ser det växande fettberget och inte tycker att propaganda är ett särskilt smart folkhälsoverktyg i framtiden, hur förändrar man det? Går det att föra en passiv politik med transparent mångsidig information bland alla larmrapporter i ett land där staten har en bestämd åsikt om vad vi helst ska proppa i oss?

Att själv ta ansvar och fatta sina egna beslut om sin egen hälsa, är det verkligen så farligt?