Malmöpolitiken är om någon färgad av sverigedemokratin. SD har ett starkt fäste i Skåne, och om resten av landet hade röstat som Malmöborna, hade partiet suttit i riksdagen för länge sedan.

I staden som styrts av socialdemokraterna de senaste mandatperioderna talar oppositionen om lag och rätt. De borgerliga består av moderater som vill införa flyktingstopp, folkpartister som man aldrig hör talas om, kristdemokrater som är helt marginaliserade, och ett centerparti som inte ens kom upp i två procentenheter i förra valet.

Malmö är en liten stad. Även om regionen är stor och det finns närhet till miljontals människor inom kort avstånd, är själva Malmö litet geografiskt. Förorterna ligger inne i stadskärnan, och de gängbråk som blivit allt vanligare blir politiska slagträn där populistiska förslag avlöser varandra om hur de skall lösas.

De rödgröna med Socialdemokraterna i spetsen tror sig lösa områdesproblem med ännu fler hårdsatsningar som ska ta och stärka självförtroendet för de “stackars ungdomarna” som vuxit upp i problemkvarteren. KD vill ha fler poliser, och moderaterna vill att polisen helt oprovocerat ska kunna kontrollera minderåriga som går ute på kvällarna, och just ja. Införa flyktingstopp.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna får stöd i en stadsdel när de kommer ut och pratar med de boende, och dessutom bara vill förbjuda invandrare att flytta hit om de inte kan försörja sig. Det låter ju nästan sympatiskt. Till och med mildrare än moderaternas flyktingstopp.

För saken är att ingen av de politiska partierna riktigt har tagit itu med stadens problem. Sverigedemokraterna förstärker bara en destruktiv vi-och-dom-känsla och ger sig själva samma utstötta position som de andra partierna målar upp att många invandrade grupper känner. De borgerliga vill ha hårdare tag mot de som begår brott, och de rödgröna vill skapa ett konstgjort civilsamhälle med kommunen som bas.

Polisen och de boende kan lätt identifiera bråkmakare, men ingenting göra eftersom det allt som oftast handlar om unga omyndiga killar som är svåra att fånga på bar gärning. Visst, man skulle politiskt kunna sätta lite mera rättssäkerhet ur spel och låsa in dem allihop. Men frågan är vad det löser i det långa loppet. Snarare är det ett bristande civilsamhälle och sociala normer som är satta ur spel.

Som i Södra Sofielund, eller Seved, stadsdelen jag själv bor i. Här är kommunens lösning fina intentioner om hur invånarna själva ska lära sig ta ansvar för sina kvarter. Ungdomar får sommarjobba med att städa gator och torg, och kommunrepresentanter ser området som det “nya möllan”. Projektet knyter de boende ännu mer till de där gatorna och kvarteren, och man söker genom media sympatier för att det inte “finns något att göra för ungdomarna” i precis just de fyra kvarteren som området innefattar.

Kanske är det så att man känner en stor samhörighet med de gator man växt upp vid, om man bott på samma ställe i säg, 15 år. Jag vet inte, för jag har aldrig bott så länge på samma plats. Kanske är det så att de som bor i innerstadsytterkanter som Seved gör det för att det är nära till allt annat? Att man inte lever sitt liv kring de närmsta fyra kvarteren, utan en kvarts promenad bort? Kanske är det till och med destruktivt att identifiera invånare med sina stadsdelar, att stadsdelsindelning i sig självt blir självuppfyllande etiketter för sina invånare? Att alla specialsatsningar på Seved eller Rosengård gör platserna än mer segregerade?

Är inte hela grejen med att föra politik efter var människor bor eller kommer ifrån, rätt så förlegad, oavsett om det handlar om stadsdelsgränser eller nationer?