Eurovisionfjäril på tågstationen Triangeln i Malmö

I går handlade min krönika om Eurovisionschlagerfestivalen som håller hus i Malmö den här veckan. Jag skrev om politiken kring spektaklet, om ekonomin och lite om de deltagande länderna. Du hittar hela texten här. Ett utdrag:

“Även om schlagern kanske mest framstår som ett glättigt färgglatt jippo är det i allra högsta grad politik. Den ekonomiska kris som drabbat Europa de senaste åren är långt från över, och flera av de länder som deltar har odemokratiska statsskick. En av torsdagens semifinalister, Vitryssland, är en totalitär och sluten diktatur, men det är Israels medverkande som orsakar högljudda protester och planerade demonstrationer.”

I helgen skrevs det mer om den demonstration mot Israel som kommer ske under festivalen, och Sydsvenskan publicerade en debattartikel om synen på Israels medverkande igår, och här finns några uttalanden från besökande israeler. Än så länge har det varit rätt tyst om Vitryssland*.

—

*Egentligen bör man använda namnet Belarus istället för Vitryssland, men jag ville inte förvilla någon i krönikan. Läs mer om Belarus här.

Påminnelse om statens våldsmonopol

Sedan sist har jag skrivit två krönikor. Den ena handlar om goda intentioner och hur den politiska maktens gränser hela tiden flyttas lite framåt. Jag exemplifierar med Rand, Thatcher och Bioshock. Läs den här.

Den senaste krönikan blev tyvärr på samma ämne, om hur FRA övervakar våra liv lite till. Läs den här. Jag tar upp hur signalspaning från att vara nödvändiga undantag nu handlar om innehållet i interna svenska kommunikationskanaler. Läs mer om bakgrunden hos NyTeknik.

Så har det hänt igen. Det rapporteras om unga tjejer som farit illa av p-piller. En kvinna har avlidit, en annan har förlamats så illa att hon kanske aldrig kommer kunna arbeta. Tragedier. Kanske hade de kunnat undvikas, kanske inte. Många kvinnor får p-piller utan att fara illa av det. För många kvinnor har det varit livsnödvändigt.

Själv fick jag p-piller utskrivet under åtta år. Jag var ung när barnmorskan först skrev ut det åt mig. Förutom det uppenbara syftet skulle det hjälpa mot jobbiga menstruationer och månatliga magsmärtor. Jag fick frågan om någon i min närmsta familj hade haft blodpropp och sa att “Nej inte vad jag vet, men kanske min morbror”. Barnmorskan svarade att det var lugnt. Jag nämnde att jag fick migrän ibland, för det hade jag läst mig till i en broschyr att man skulle påpeka. Hon såg inga problem med det, och jag kunde hämta ut mitt första paket och testa i tre månader. Jag tror märket hette Cilest.

En gång om året ska receptet förnyas, och under åren har jag träffat minst åtta olika barnmorskor på minst fyra olika (ungdoms)mottagningar i lika många landsting. Frågorna var de samma. Nya recept skrevs ut. Efter sex-sju år var jag i ett nytt förhållande där jag började märka av humörförändringar. Besökte barnmorskan på nytt, frågade lite om alternativ, men det slutade med att jag höll uppehåll med piller i en månad och fick sedan en ny sort. Neovletta. Minns inte riktigt anledningarna till att den skulle vara bättre, men gav det ett försök.

När det var dags att förnya neovlettareceptet fick jag (återigen) en ny äldre kvinna till barnmorska. Samma frågor som tidigare, men med en skillnad; “Har du migrän med aura?” frågade hon. Jag undrade vad hon menade med aura, hon förklarade att det betydde synförändingar, och jag berättade att jag både haft ren ögonmigrän sett annat flimmer flera gånger. Svaret kom direkt: “Men då ska du ju verkligen inte ha p-piller alls!”

Det tog alltså åtta år för vården att komma fram till att jag tillhörde en riskgrupp (det finns en koppling mellan både blodpropp och stroke och personer med aura-migrän som får kombinerade p-piller). Innan dess hade de inte ens diskuterat andra preventivmetoder med mig, utan bara frågat om det funkat med p-pillren. “Ja, det gör det väl” var standardsvaret från mig, för jag hade inte så mycket annat att jämföra med. Jag ville inte tillbaka till att bli ett PMS-monster och ville för allt i världen inte bli ofrivilligt gravid.

Jag hade tur som till slut träffade en barnmorska som ställde rätt frågor. Jag slutade med p-pillren och fick en spiral med minimala och jämna hormondoser. Jag slapp mens, magont och humörsväningar, och migränanfallen slutade nästintill helt. Det är inte ett skydd som passar alla, men jag hade inte ens blivit föreslagen det tidigare.

Allvarliga biverkningar av p-piller är sällsynta, men jag tror inte att mina upplevelser av vården är unika. Pillren ses som överlägsna, trots att många påverkas negativt av hormonerna, tappar lusten, får humörsvängningar och inte känner att de är sig själva. Fler preventivmedel för män är fortfarande på utvecklingsstadiet, och hormonfria skydd ses inte alltid som lika effektiva. Kvar blir p-pillren som skrivs ut på nästintill automatik om man inte själv kommer med andra alternativ. Kanske är det dags att se över rutinerna i vården?

Mitt exemplar av Bioshock Infinite

Ända sedan jag spelade första Bioshockspelet på PC har jag varit ett stort fan av serien. Blodig FPS i estetiskt vacker miljö med flörtar till vetenskap och politik är definitivt min spelgenré. Jag såg därför fram emot Bioshock Infinite, och spelade ut det i helgen på min playstation. Mitt betyg på det stora hela är gott, och spelserien hör fortfarande till mina absoluta favoriter. En sak som jag gillar extra mycket med spelen, och Infinite i synnerhet, är hur de porträtterar kvinnor. Det finns kvinnor i nästan alla miljöer, som monster, som poliser, som bossar och som rebeller. Den som har störst betydelse i senaste spelet är Elizabeth. Hon är sidekick, en roll som kan vara knepig att skapa som spelmakare, men som jag tycker de lyckats med. Listan nedan avslöjar några detaljer ur spelet så om du vill spela det och veta så lite om handlingen som möjligt bör du sluta läsa nu, men jag har försökt formulera det utan att spoliera spelet för mycket.

Elizabeth

Några feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock Infinite:

- Det första man får lära sig om Elizabeth är att hon inte skall beskyddas. Kanske är det i längden orimligt att hon aldrig tar skada eftersom hon inte aktivt deltar i fighterna, men hon hjälper till, hittar ammo, liv och salt (spelets mana).

- Elizabeth är smart och karaktärsutvecklas rätt ordentligt under spelets gång. Det finns väldigt lite mähä-ight över henne.

- Det är ingen sexuell spänning mellan Elizabeth och Booker (snubben man spelar som). De utvecklar en intressant relation, men det har man lyckats fixa utan att de skall vilja ligga med varandra. Faktum är att potentiella kärleksintressen bara är en liten bisats i handlingen och inte centralt alls. De har lyckats göra ett actiondrama utan en obligatorisk kärlekshistoria som förstör allt. Det är ett rätt imponerande historieberättande.

- Elizabeth snackar mycket, men när det väl kommer till våld, och hon tar till våld, så bara gör hon utan att fråga, och har ingen ångest över det efteråt. Brutalt befriande ickenormativt.

- Elizabeth blir räddad vid något tillfälle, men hon räddar Booker fler gånger. Hela tiden faktiskt, hon är den som återupplivar spelaren när den dör.

- Elizabeth har vuxit upp oerhört skyddad från omvärlden, men hon är inte ett offer för övergrepp eller har haft en svår traumatiserad barndom som berättigar hennes handlande. Hon kan vara tuff ändå.

- Spelet klarar Bechdel-testet.

Man kan säkert problematisera och analysera henne i bitar, men just nu tänker jag sätta punkt här, och vara nöjd över en bra kvinnlig karaktär i ett spel.

En gammal skiss på en bil jag hittade i mitt bildarkiv

Kan för övrigt berätta att jag varit med om alla exempel som jag tar upp i texten (inklusive nagellacksmålandet). Kör dock själv givetvis väldigt lagligt och säkert. Fast jag sålde min senaste bil för drygt fem år sedan, och kör numera mest bara sporadiskt och när jag får tillfälle.

Dansen och fotbollen var ändå rolig för att jag gjorde det med vänner, men en idrottsform som jag alltid hade svårt för var skolidrotten. Värst var det i mellanstadiet på den lilla landsortsskolan som ofta hade tävlingar eller fördefinierade mål och tider man skulle klara en viss övning på. Jag kom alltid sist (eller så kändes det i alla fall som det), och jag gjorde allt för att slippa gympan, glömde idrottskläderna hemma, kom med undanflykter och hittade kreativa lösningar på att slippa de hemska lektionerna. Trots annars perfekta studieresultat var jag nästan inte på några idrottslektioner i sexan.

Under min skolgång fanns det bara en bra idrottslärare, och det var en äldre gymnasielärare som såg oss ointresserade gympaskolkare och tyckte det var viktigare att vi var med och deltog under lektionerna än att vi klarade rätt tabell på coopertestet. Det året jag hade den läraren sjukanmälde jag mig inte ens under den allmänna friluftsdagen.

Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.

Min avsky mot skolidrotten hade inte bara med dåliga idrottslärare att göra, utan med formen som sådan och en dålig självbild som tjock. När jag var sådär 10-12 år gammal var jag väl medveten om hur omgivningen uppfattade mig (se bilden), och som tjej blev man extra alltid uppmärksammad och påmind om sitt utseende. Skolsköterskan och min mamma försökte få mig att minska min vikt, ta mindre portioner och proppa i mig mindre socker. Välmenande såklart, men jag protesterade med att äta lite mer choklad. När jag kom ur puberteten och gick ner överviktskilona genom att koppla bort hungerskänslan kom alla komplimanger och kommentarer om hur fin jag var, trots att jag då hade slutat träna (de började toppa fotbollslaget, jag slutade tycka det var kul) och inte hade särskilt mycket bättre förhållande till mat.

Sedan dess har jag tillbringat drygt tio år med att pendla i vikt. Jag har lärt mig rätt mycket på vägen om vad som är bra mat att stoppa i sig, vad man bör undvika och hur många kalorier det är i en chokladkaka. Under de perioder då jag totalt struntat i omgivningen har jag gått upp i vikt, för att sedan sakta gå ner dem igen. Trots att jag är upplyst medelklass, utbildad och feminist ut i fingerspetsarna har vikten och utseende ändå varit något jag låtit andra påverka. Inte så att jag tagit till mig av någons direkta kritik, men jag har aldrig tränat eller ätit vettigt riktigt för min egen skull.

Kanske var det en subtil tjugofemårskris, men för ett drygt år sedan bestämde jag mig för att göra saker annorlunda. Jag vägde 67 kilo (kan tilläggas att jag bara är 157cm lång), den där kjolen i storlek 40 började bli trång i midjan, och det var dags att gå ner i vikt. Skillnaden var att det också var första gången i mitt liv som jag kände att jag behövde göra förändringar för min egen skull och inte för omgivningens. Jag rörde på mig för sällan vilket gjorde att jag var jättetrött och hungrig när jag kom hem från jobbet, blev på dåligt humör och ja, trivdes helt enkelt inte med mig själv.

Lösningen blev att göra små förändringar sakta som skulle kunna bli permanenta och möjliga att hålla. Jag började röra på mig mer, äta bättre luncher mitt på dagen när jag var hungrig så jag inte blev lika hungrig när jag kom hem från jobbet, vilket gjorde att jag åt mindre då. Jag lyssnade mer på vad kroppen ville, åt vad jag mådde bra av, slutade äta när jag var mätt, och struntade i att hålla strikta dieter. Jo, lite mindre snabba kolhydrater, lite mindre alkohol och desto mer grönsaker kan man säkert spåra om man skulle titta i detalj, men det var inte någon jätteskillnad från tidigare. Resultatet blev att jag orkade mer, blev piggare, och slutade vara akuthungrig på småsaker.

Januari 2012 vs. januari 2013. Samma jacka, men lite olika ljus.

Efter ett tag började jag tappa kilon, och det jag var mest intresserad av, få en smalare midja. Eftersom jag är tokig i fina klänningar blev det lättare att köpa och hitta rätt storlek, och mitt största problem idag är alla märken som tycker jag är för liten, eller att min midja sitter för högt upp eftersom jag är rätt kort. Jag började träna lite styrka i överkroppen för att få bättre hållning och rygg, och sist jag ställde mig på en våg visade den ungefär 53 kilo. Nöjd och glad och duktig och allt sånt.

Bantningsboksomslagsoutfit med kontrasterande måttband i mörk grön nyans.

Kroppen beror på gener och miljö, och även om vissa säkert behöver en strikt diet, ett tydligt mål, eller en konkret utmaning så skulle det aldrig funkat för mig. Jag behövde insikten om att vilja förändra mig själv för min egen skull och inte för någon annans. Troligen kommer ni aldrig få se mig springa ett maratonlopp eller svettas i en spinningklass, men jag trivs med mig själv mycket mer i dag, och jag äter och rör på mig för att må bra, inte för att vinna någon tävling eller uppfylla andras förväntningar.

Risken med att betrakta övervikt som ett samhällsproblem, och försöka göra stora välmenande politiska lösningar för bättre folkhälsa är dels att man riskerar tro att det finns generella svar som fixar allt, och dels att det riskerar att bli kontraproduktivt. Det är inte särskilt effektivt att pressa folk till att äta bättre eller röra på sig mer, se siffrorna på vågen som det enda viktiga, eller döma folk efter utseende. Inte ens mer idrott på schemat kommer leda till bättre folkhälsa om lärarna inte kan se varje individs förutsättningar. Så länge unga pojkar och flickor får lära sig att se ut på ett visst sätt för att det är vad som förväntas av dem, och inte för att må bra själv, kommer de växa upp med en osund självbild, svår att göra sig av med. Det om något är ett samhällsproblem, inte hur mycket godis som konsumeras eller hur många procent av befolkningen som har något kilo extra kring magen.

Jag skulle gärna se att vi hade fri invandring och tycker att det borde finnas så få regleringar kring rörlighet över landsgränser som det bara vore möjligt. Därför tycker jag också att turerna kring REVA är helt obegripliga, och jag ägnade en av mina krönikor åt ämnet nyligen. Den kan ni läsa här.

Missa dessutom inte Niklas Orrenius första artikel i DN som handlar om hur det är att leva som gömd i Sverige. Det borde vara en självklarhet att få bosätta sig där man vill och kan, och samhällssystemen borde vara anpassade för migration. Tyvärr verkar alldeles för många politiker hellre krama välfärdsstaten än reformera systemen så man kan öppna upp statsgränserna.

Kanske inte filtret jag hade valt, men sushin jag lagade igår. Bilden visar bara vego-versionen.

FUSKSUSHI

Rullarna:

• 4-6 Noriblad (stora fyrkantiga, säljs på ica i tiopack, ett blad = en rulle)
• 2-3dl Grötris (En halv deciliter grötris per rulle)
• 2tsk Socker
• 1msk Vittvinsvinäger (eller risvinsvinäger om du orkar och vill)

Fyllningen:

• Philadelphiaost
• En avokado (och lite citron så den inte blir mörk och ful)
• En morot
• En bit gurka eller squash
• En liten burk wasabikaviar
• Lite lax (50g/rulle)
• Lite hackad purjolök
• Andra roliga saker att fylla den med, som shitakesvamp, krabbkött, räkor eller kräftstjärtar, tonfisk, tofu eller obskyra saker du hittar i din lokala asiatiska frysdisk eller i kylskpået. Allt som varit friterat i tempura.

Börja med att skölja riset i en sil tills dess att vattnet är helt klart. Lägg det i en gryta och tillsätt dubbla mängden vatten som ris (1dl ris = 2dl vatten). Häll på en halv deciliter vatten extra. Sätt plattan på max och låt det koka upp.

Finstrimla moroten under tiden, lägg den i en skål, och häll kokande vatten (från typ vattenkokaren) över morotsstrimlorna och låt det svalna.

När riset kokat upp, sänk plattan till svagaste värmen (eller stäng av plattan helt om du har en gammal keramikspis) och låt puttra i 20-30min med lock på (eller lätt på glänt om det kokar över). Flytta bort riset från plattan och låt svalna när det är mjukt, klibbigt och allt vatten försvunnit. Blanda ihop vinägern och sockret och blanda ner i riset.

Nu kan du strimla alla grönsakerna och fisken (eller så gjorde du det är riset kokade). Häll citron över avokadon så den inte blir mörk och ful. När riset har svalnat till lagom ljummet så du inte bränner dig på det kan du börja göra rullarna.

Ta ett noriark och lägg ut på en inplastad sushimatta (eller något annat styvt och rullbart lite större än ett noriark). Klicka ut en sked ris på noriarket och bre ut det i ungefär ett halvcentimeter tjockt lager. Lämna två-tre centimeter av noriarket risfritt högst upp (så du kan klistra ihop rullen i slutet). Bre en sträng med philadelphiaost över riset. Klicka ut en tesked wasabikaviar över philadelphian. Lägg på purjolöken och resten av fyllningen, och rulla sedan ihop rullen och fäst genom att blöta den risfria delen av noriarket med lite vatten. Låt rullarna ligga tills du är klar med alla och skär sedan upp dem med en vass kniv. Servera med japansk soja, ett gott vitt vin och inlagd ingefära.

Birgitte Nyborg i tredje säsongen av danska Borgen

Senaste krönikan handlar förresten om politiska tv-serier och om balansen mellan privatliv, integritet och politik. Den återfinns till exempel här.

Borgen är nog det närmsta jag kommit att titta på riktigt tv det senaste. Strömmar från danska DRnu. Förutom melodifestivalen som jag sett ett par deltävlingar av när jag varit hemma hos föräldrarna då. Men det är intressant vad som händer på tv-fronten. Netflix verkar ha gjort ett smart drag med House of Cards (som jag tar upp i krönikan), en bra produktion på ett smidigt format. HBO Nordic har fått mer kritik för sin digitala lösning, men jag hoppas att de får till en ps3-app lagom till Game of Thrones drar igång. I så fall blir jag betalkund.

Det blir intressant att se vilken affärslösning som vinner i längden, för faktum är att serierna är populära, och på nätet uppskattas kvalitet. När premiärerna synkas världen över blir det dessutom gemensamma kulturella samtal. Det blir ett spännande tv-år.

Att sätta taggarna utåt.

Jag har efter långt tvekande tagit mig igenom uppdrag granskning om allt det hat och alla de hot som många mer eller mindre offentliga personer fått skickat till sig. Grövst är kanske alla de mängder hot om sexuellt våld, utelämnade adresser och direkta personangrepp som kvinnorna i reportaget vittnar om.

Se programmet, det är synnerligen välgjort.

Själv har jag varit lyckligt lottad och än så längre aldrig behövt ta emot några direkta hot, och jämförelsevis få hatiska kommentarer. När jag bloggade som mest hände det rätt regelbundet att folk kallade mig idiotiska saker, kommenterade mitt utseende, eller tyckte att jag var en naiv flicka som inte borde uttala mig om något. Jag skakade av mig det mesta, och tyckte att kommentarerna argumenterade ner sig själva i sin idioti. En längre period skickade en äldre herre vid namn Pär Brumark regelbundet mail till mig där han på olika sätt beskrev hur jag inte kände till något alls, hur jag borde ta avstånd från upphovsrättsfrågorna, och hur andra människor med liknande åsikter hade kopplingar till barnpornografiska nätverk och andra skumraskheter. Vid ett tillfälle ringde han upp mig för att han tyckte jag kallat honom stalker, och vid ett annat tillfälle skickade han länkar till pornografiska bilder på minderåriga flickor för att bevisa sina poänger. 2010 stod han på kommunvalsedeln för Folkpartiet i Malmö. Jag röstade på ett annat parti.

Vid ett annat tillfälle fick en av mina krönikor i Kvällsposten en lång diskussionstråd på flashback för att jag skrivit en mening om att den vanligaste förövaren vid en våldtäkt är etnisk svensk. Inte ens i den långa flashbacktråden finns det några grova saker som ens ligger i närheten av vad uppdrag granskning tar upp, men den fick mig att fundera på ifall jag borde använt ordet etnisk.

Jag är kvinna, fortfarande ung, och jag har haft en stor bildbyline i ett par av landets stora tidningar, mitt namn har prytt många krönikor, jag har synts i debattprogram och hörts i radio, och jag har bloggat i snart åtta år, men jag har ändå sluppit hoten och det värsta hatet. Kanske har jag förträngt något, men jag har fått frågor om hot- och hat-mail tidigare, och lämnat förvånade journalister svarslösa.

Men det är inte bara tur som gjort att jag sluppit att ta emot den värsta skiten. Under hela mitt skrivande liv har jag byggt upp en medveten skyddsmur och anpassat mig. Jag skriver väldigt sällan personligt, och aldrig om privata ting. Ingen av mina krönikor återfinns i jag-form, och jag håller mig till allmängiltiga slutsatser på en armslängds avstånd från mig själv som person. Bloggandet är lite av ett undantag från det, men inte ens här skriver jag så mycket annorlunda nu för tiden. Kanske gör det distanserade språket mig till en bättre skribent för att det kan inkludera fler läsare, kanske gör det texterna tråkigare.

Jag försörjer mig inte längre på mitt skrivande på heltid, och därför har jag haft råd att anpassa mig. Min mailadress finns inte i papperstidningen jämte mina krönikor, det är inte jättelätt att hitta mitt telefonnummer, i bland tackar jag nej till offentliga sammanhang, jag svarar sällan på meddelanden från okända personer och kommentarerna här stängs numera efter någon vecka. Det har blivit ett förhållningssätt som passat mig, lite som att jag har klätt på mig en lite längre kjol för att slippa bli våldtagen.

Jag råkar gilla den längre kjolen, men det är tragiskt att det skall vara det enda sättet att slippa hatet och hoten. Det behövs fler personliga texter, det behövs fler som sticker ut hakan, och det måste vara okej att yttra kontroversiella åsikter. Alla förtjänar att bemötas med medmänsklig respekt och argument.