Category Archives: politik

Danskt val-ABC:

Jag passerade den danska statsministern på väg hem från jobbet i fredags.

Om en vecka är det val i Danmark, och eftersom det kan vara lite svårt att hålla koll på vad partierna tycker, och ifall de är höger, vänster eller mittemellan, kommer här min guide i den politiska språkförbistringsdjungeln, sorterat på valsedelsbokstav:

A står för Socialdemokraterne (sossarna) som är till vänster på den politiska skalan. Tänker man på arbetarpartiet så blir bokstaven logisk. Så långt är allt väl. Partiet har nyligen sagt sig beredda att samarbeta med Dansk Folkeparti för att rädda det orimliga förtidspensionssystemet efterlønnen. Partiledaren heter Helle Thorning-Schmidt och spås bli nästa danska statsminister.

B står för Det Radikale Venstre som är bland det mesta mittenpartiet Danmark har. De kommet göra upp med sossarna i detta valet, men vill sänka skatter och bidrag. Radikale Venstre har en historia att driva en rätt livstilsliberal linje, och har tillsammans med Konservative sagt sig villiga att göra upp om den ekonomiska politiken över blocken för att förhindra att Danske Folkeparti skall få inflytande.

C står för Det Konservative Folkeparti och kan kanske vara de mest liberala i den ekonomiska politiken. De har grön som partifärg. En av de stora danska dagstidningarna, Berlinske, hade ett valtest där resultatet tyckte jag skulle rösta på en kandidat från de konservative. Nu får jag inte rösta i Danmark, så det gör väl sak samma.

F står för Socialistisk Folkeparti, och är lite mer vänster än sossarna, och ja, uppfyller de flesta förväntningarna om hur ett vänsterparti skall vara. Partiledaren var den i vänsterblocket som i valrörelsen först öppnade upp för post-val-uppgörelser med Dansk Folkeparti.

I står för Liberal Alliance. De har orange partifärg och namnet kan lätt leda tankarna till den svenska borgerliga alliansen. De har rätt lite gemensamt. Liberal Alliance är uppstickarpartiet på högerflanken som består av missnöjda liberaler som tröttnade på att högerregeringen blivit för sossig. Partiet går till val på färre förbud och ekonomiska reformer.

K står för Kristendemokraterne. De är pyttesmå och gillar landsbygden. Lite som att svenska centern och kristdemokraterna parat sig och allt blivit mycket mer. Inklusive bristen på väljare.

O står för Dansk Folkeparti – de lierar sig med de flesta, gillar populistiska förslag och ogillar människor som inte är blonda eller minst trettonde generationen urdansk.

V står för Venstre, det största högerpartiet och i dag regeringsbärande. Partiledaren heter Lars Løkke Rasmussen och han är den lilla mannen på bilden ovan.

Ø står för Enhetslisten. Kommer ni ihåg det svenska partiet Enhet? Det här är inte riktigt samma sak, men ändå. Enhetslisten kallar sig för rödgröna, och är ungefär ett socialistiskt miljöparti.

Rosévin och öppna gränser

Expressen är kanske bäst om sommaren, och i dag finns det två artiklar fler borde läsa.

Den ena är Agnes Arpi som skriver om sin första almedalsvecka någonsin. Jag var själv inte på Gotland i år (men varje almedalsvecka mellan 2006-2010), men kan likväl känna igen mig i Arpis text. Almedalen kan se ut som så mycket prestige och kukmäteri (det finns en anledning till varför det dricks så mycket rosévin där), men det är de fantastiska mötena som gör veckan så fantastisk. De episka kvällarna med de oväntade mötena och de djupa ideologiska diskussionerna när den partipolitiska metadebatten tagit slut. Det hittar man på få andra ställen.

Den andra expressen-texten är Johan Norberg som skriver om globaliseringen och till den fria invandringens försvar. Kan vi inte diskutera det här istället för att leka gissningslekar om vad Per Gudmundson egentligen menade? För det finns en konservativ vänster och en konservativ borgerlighet som fortfarande kramar om nationalstatsgränserna, när vi borde riva de sista murarna som hindrar den fria rörligheten. Det borde vara en självklarhet att få bosätta sig och arbeta var man vill. Om man tycker att fysisk plats är relevant för regler och byråkrati, förminskar man människor till små lortar.

[Jag fick upp ögonen för Depeche Mode tidigare i veckan, och tyckte låtarna passade bra som mellanspel. Så här i sommarpratstider.]

Den där kungen

Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad medlemmar i kungahuset har för sig – oavsett vad är det ett ämbete som borde förpassas till sagovärlden. Men, jag har upptäckt att det förekommer någon sorts metadebatt (varför älskar svenskar metadebatter?) i svensk media kring hur media har hanterat den senaste härvan av skandaler. Jag tänkte därför bidra med ett perspektiv, nämligen det danska:

Det här är framsidan till dagens Ekstra Bladet, den danska motsvarigheten till Aftonbladet eller Expressen. Å då är kungen inte ens danskarnas monark.

För en större version av bilden, klicka på den, vänta, klicka på den igen.

Staten är en usel bank

“Vi har nu en tendens mot stigande räntor och det är tydligt att bankerna ser det som en möjlighet att förbättra sina marginaler också. Det tycker vi att man ska vara tveksam till. Hushållen ska vara noggranna när de tittar på vilka räntor de erbjuds.”

Citatet ovan är vår käre finansminister Anders Borg som vill ha större kontroll över bankerna genom ökade resurser till finansinspektionen. Det handlar om att sparräntorna är alldeles för låga om man jämför med utlåningsräntorna. Och det har han kanske rätt i på ett sätt. Sparande borde löna sig, och de svenska systemen är inte direkt uppbyggda för det.

Men, ett stort men. Vad Anders Borg glömmer bort är att staten faktiskt sätter räntan (eller i alla fall ansvarar för den), på en av de största småspararkontona som finns i landet. Nämligen skattekontot. Tack vare jobbskatteavdraget får fler och fler personer tillbaka på skatten, och väldigt många svenskar har ett par eller flera tusenlappar som tvångssparats av staten i allt mellan ett halvår (återbäring i juni) och ett år (återbäring i december). Återbäringen är ju inkomster som staten låser, det är nästintill omöjligt att få tillbaka sina egna pengar innan staten behagar släppa dem, och detta försvaras ibland med att det faktiskt betalas ränta på pengarna. För vissa är skattekontot det enda sparkontot man har.

Men, hur ser då sparräntan på skattekontot ut? Jo. Den ligger på 0,9%. För något år sedan var det ingen ränta alls. Jag kan snabbt jämföra med det väldigt vanliga sparkontot jag har i min bank. Där är den helt vanliga sparräntan 1,6%. En snabb koll bland de största bankerna visar att alla har någon sorts standardsparande som ligger över skattekontots nivåer. Och då pratar vi konton man ofta kan plocka ut och sätta in pengar från. Låser man sina slantar så är räntan oftast ännu högre.

Så vad är min slutsats? Jo, om Anders Borg ska klaga på bankernas sparräntor borde han se över vilka sparräntor han själv erbjuder. Staten är en usel bank för sparande, och visar tyvärr på hur otacksamt det fortfarande är att spara.

Internetpolitiken just nu

I helgen befinner jag mig på Geek Girl Meetup i Stockholm, och under eftermiddagen höll jag ett föredrag om internetpolitik och vad som händer just nu. Min presentation (mina slides) finns digitalt här. De är ungefär så tråkiga som det blir med google docs, och säkerligen alldeles för torra för hur man borde göra presentationer, men se det som lite stödpunkter och överblick till den aktuella nätpolitiken.

Och ja. De är rosa bara för att tjejer skall förstå det. Det är ju trots allt internet det handlar om :)

Fördelarna med SD i riksdagen

Valet är över och vi har fått in Sverigedemokraterna i riksdagen. Ja, jag tycker det är tråkigt, men inget trist som inte för något gott med sig. SD:s riksdagsnärvaro visar på bristerna i våra demokratiska system.

Inte brister i betydelsen att de kom in. Det finns det många andra orsaker till och jag tänkte inte analysera det här. SD i riksdagen visar på det problematiska med att vi lämnar över makten för våra liv till politiker.

Vi måste ha ett politiskt system som utgår från och klarar av att Sverigedemokraterna kan ha samtliga positioner i samhället.

Man kan inte utgå från att alla politiker vill väl. Jag tror inte att sverigedemokrater per definition är värre än alla andra politiker, men kanske kan deras närvaro göra att fler ifrågasätter vilka områden vi egentligen överlåter till andra. Det kommer alltid finnas idioter som får makt i samhället.

Med politiska mandat kommer nämndemannaposter i domstolar. SD har gjort politik av att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men domstolarna är redan politiserade i systemet. Politiker leker domare som nämndemän i landets tingsrätter. Kan vi få se förslag på att avskaffa nämndemännen innan mandatperioden är slut, och överlåta dömande till jurister?

En annan sak som borde påverkas direkt är bilden av SD. Public Service-företagen skall vara opartiska och låta alla röster komma fram. Visst, de ska även verka för demokratiska värden och t.ex. följa sin egen mångfaldspolicy, men de kommer även behöva släppa fram SD och kommer inte längre kunna stänga ute dem för att de är för små och inte sitter i riksdagen. Är det kanske dags att börja ifrågasätta existensen av Public Service-systemet?

Ett tredje systemfel är de bidragsmodeller utan egentliga motprestationer. Som presstödet eller partistödet. SD finansierar sitt arbete med hjälp av partistödet. Det är vi skattebetalare som står för Jimmy Åkessons lön, och har så varit långt innan han blev riksdagsledamot. Det är en sak att ersätta valda politiker för deras tid och arbete i beslutande församlingar, men att ge partierna bidrag för att finansiera sina egna partiapparater är egentligen rätt onödigt och förlegat. Kan vi inte avskaffa partistödet nu?

Det här är alla saker som påverkas direkt av att SD vuxit i lokala politiska församlingar och att partiet tagit sig in i riksdagen. Bara närvaron i riksdagen kommer inte ge dem någon makt per automatik, men om de skulle få det, om ens minsta lilla pyttemakt, så finns det flera politiska områden de lätt skulle kunna få makt inom. Områden där vi har valt att ge politiker mer makt än individer.

Vad sägs om att överlämna lite av folkhälsofrågorna till Sverigedemokraterna? Familjepolitiken? Socialförsäkringsfrågorna? Informationspolitiken? FRA eller övervakningsfrågor? Vill vi att SD skall ha inflytande över migrationsverket, folkhälsoinstiutet eller rättsväsendet?

Kanske kan SD:s inträde i riksdagen få några fler att ifrågasätta varför vi har lämnat över de här frågorna till politiker. Kanske kan SD bidra till att några fler hellre vill ha makt över sitt eget liv, med egna beslut. Kanske kan SD bidra till att några fler i det här avlånga landet blir lite mera skeptiska till staten och makten.

Det tror jag är fördelarna med att ha sverigedemokrater i riksdagen.

—

Uppdatering; Det är också ett fint skäl, om inte något av alla andra duger, att införa en författningsdomstol som ser till att nya lagar följer lite sans och grundlagen. För att minska den politiska makten ytterligare ett steg.

Nätneutralitet på agendan

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Valbloggen Hanna & Johanna

Nu är det klart! Jag och Hanna Wagenius ska valblogga ihop. Vi skriver för Nyheter24:s valsajt, och vår liberala blogg hittar du här.

Givetvis släpper de inte lös två liberala tjejer helt utan motstånd, så det finns en socialistisk blogg också. Den är skriven av Rebecca&Fiona, två musiktjejer från stockholms nöjesliv.

Så ta en titt på den nya bloggen, läs, lägg till i RSS:en och förvänta fler uppdateringar där än här…

Lite som fantomen

Missa inte Cecilia Hagens lysande intervju med den nya systembolags-vdn Magdalena Gerger. Kvinnan som skall ta över efter Anitra Steen säger sig aldrig ha varit pinsamt full, dricker otroliga mängder mjölk (varför fick hon inte tipsa om en mjölkdrink?) och introducerade Haägen Dazs-glassen i Sverige.

Det är nästan humor på samma nivå som när Mona Sahlin blir intervjuad av Hej Konsument, kallar sosserosen för sitt favoritmärke och säger att bästa mikromaten inte existerar.

Nej, tacka vet jag Eskil. Han har i alla fall filmsmak.

Kvinnor måste få begå misstag

Alliansen har kommit fram till att de måste börja locka röster från kvinnor för att vinna valet i höst. Som kvinna och potentiell högerväljare borde min reaktion vara att det är ett gott tecken. Mer valfläsk till mig och mina behov. Eller?

Att locka kvinnliga röster verkar dessvärre vara synonymt med att locka rösterna från landets mammor. Oavsett om det är kristdemokraterna eller folkpartiet, är en kvinna i röstbar ålder lika med en mamma. Sen när lockar man män att rösta genom att trycka på att de är pappor?

Föräldrarförsäkringen, vård-av-sjukt-barn-dagar, dagis och omsorgen däremellan verkar vara de enda saker som kvinnor över arton verkar bry sig om. När de inte går omkring och är rädda för att bli våldtagna på gatan, och behöver fler poliser vill säga.

Som kvinna i röstberättigad ålder, och nu tänker jag göra det privata politiskt och utgå från mig själv, har jag svårt att identifiera mig i mammarollen. Jag tänker inte skaffa barn inom överskådlig framtid, och jag vill gärna vara en mer aktiv politisk varelse än en potentiellt befruktningsbar livmoder. Och om jag skulle få för mig att skaffa barn vill jag ha så stora friheter kring mödraskapet som möjligt och låta föräldrapengen gå till antingen mig själv, pappan eller barnvakten (en nannypeng skulle passa jättefint in i arbetslinjen, hör ni det alliansen?). Om jag nu hade fått ut någon större ersättning. Att vara egenföretagare och skaffa barn är en byråkratisk snårskog. Fast, som tjugotreårig barnlös kvinna ska man väl helst inte tycka något om det här överhuvudtaget. Alla vet ju redan att jag kommer ändra mig när jag fyllt trettio och hormonerna slår in, och då är det bättre att ha utformat ett störtsäkert system efter mallen alla ändra kommer att följa, för det är ju bara dumt att begå samma misstag som alla andra, eller?

För det verkar vara just rädslan att låta människor begå misstag som präglat de feministiska politiska förslag som lagts de senaste åren. I stället för att kvinnor ska få vara vuxna ansvarstagande människor som fattar sina egna beslut, måste politiker bena ut den sanna rätta vägen, som ska vara så jämlik och fin för alla, så ingen ramlar och slår sig i en kvinnofälla.

Människor är rätt duktiga på att uppfylla det som förväntas av oss, och när kvinnor förväntas vara offer, eller personer som i alla fall behöver ett par skyddsnät extra, så beter vi oss som det också. Oavsett om det rör könsfördelningen i börsstyrelser, uttagna föräldraförsäkringsdagar eller heltäckande klädsel, behöver det regleras för kvinnors skull.

Jag är feminist för att jag vill fatta beslut kring mitt liv själv. Jag vill inte ha en stat som ställföreträdande patriark, vare sig den styrs av partier från höger eller vänster. Kan ni föra en vettig politik efter det, då vet jag vad jag ska rösta på i höst.