Category Archives: feminism

Ovetandes i riskgruppen för p-piller

Så har det hänt igen. Det rapporteras om unga tjejer som farit illa av p-piller. En kvinna har avlidit, en annan har förlamats så illa att hon kanske aldrig kommer kunna arbeta. Tragedier. Kanske hade de kunnat undvikas, kanske inte. Många kvinnor får p-piller utan att fara illa av det. För många kvinnor har det varit livsnödvändigt.

Själv fick jag p-piller utskrivet under åtta år. Jag var ung när barnmorskan först skrev ut det åt mig. Förutom det uppenbara syftet skulle det hjälpa mot jobbiga menstruationer och månatliga magsmärtor. Jag fick frågan om någon i min närmsta familj hade haft blodpropp och sa att “Nej inte vad jag vet, men kanske min morbror”. Barnmorskan svarade att det var lugnt. Jag nämnde att jag fick migrän ibland, för det hade jag läst mig till i en broschyr att man skulle påpeka. Hon såg inga problem med det, och jag kunde hämta ut mitt första paket och testa i tre månader. Jag tror märket hette Cilest.

En gång om året ska receptet förnyas, och under åren har jag träffat minst åtta olika barnmorskor på minst fyra olika (ungdoms)mottagningar i lika många landsting. Frågorna var de samma. Nya recept skrevs ut. Efter sex-sju år var jag i ett nytt förhållande där jag började märka av humörförändringar. Besökte barnmorskan på nytt, frågade lite om alternativ, men det slutade med att jag höll uppehåll med piller i en månad och fick sedan en ny sort. Neovletta. Minns inte riktigt anledningarna till att den skulle vara bättre, men gav det ett försök.

När det var dags att förnya neovlettareceptet fick jag (återigen) en ny äldre kvinna till barnmorska. Samma frågor som tidigare, men med en skillnad; “Har du migrän med aura?” frågade hon. Jag undrade vad hon menade med aura, hon förklarade att det betydde synförändingar, och jag berättade att jag både haft ren ögonmigrän sett annat flimmer flera gånger. Svaret kom direkt: “Men då ska du ju verkligen inte ha p-piller alls!”

Det tog alltså åtta år för vården att komma fram till att jag tillhörde en riskgrupp (det finns en koppling mellan både blodpropp och stroke och personer med aura-migrän som får kombinerade p-piller). Innan dess hade de inte ens diskuterat andra preventivmetoder med mig, utan bara frågat om det funkat med p-pillren. “Ja, det gör det väl” var standardsvaret från mig, för jag hade inte så mycket annat att jämföra med. Jag ville inte tillbaka till att bli ett PMS-monster och ville för allt i världen inte bli ofrivilligt gravid.

Jag hade tur som till slut träffade en barnmorska som ställde rätt frågor. Jag slutade med p-pillren och fick en spiral med minimala och jämna hormondoser. Jag slapp mens, magont och humörsväningar, och migränanfallen slutade nästintill helt. Det är inte ett skydd som passar alla, men jag hade inte ens blivit föreslagen det tidigare.

Allvarliga biverkningar av p-piller är sällsynta, men jag tror inte att mina upplevelser av vården är unika. Pillren ses som överlägsna, trots att många påverkas negativt av hormonerna, tappar lusten, får humörsvängningar och inte känner att de är sig själva. Fler preventivmedel för män är fortfarande på utvecklingsstadiet, och hormonfria skydd ses inte alltid som lika effektiva. Kvar blir p-pillren som skrivs ut på nästintill automatik om man inte själv kommer med andra alternativ. Kanske är det dags att se över rutinerna i vården?

Feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock

Mitt exemplar av Bioshock Infinite

Ända sedan jag spelade första Bioshockspelet på PC har jag varit ett stort fan av serien. Blodig FPS i estetiskt vacker miljö med flörtar till vetenskap och politik är definitivt min spelgenré. Jag såg därför fram emot Bioshock Infinite, och spelade ut det i helgen på min playstation. Mitt betyg på det stora hela är gott, och spelserien hör fortfarande till mina absoluta favoriter. En sak som jag gillar extra mycket med spelen, och Infinite i synnerhet, är hur de porträtterar kvinnor. Det finns kvinnor i nästan alla miljöer, som monster, som poliser, som bossar och som rebeller. Den som har störst betydelse i senaste spelet är Elizabeth. Hon är sidekick, en roll som kan vara knepig att skapa som spelmakare, men som jag tycker de lyckats med. Listan nedan avslöjar några detaljer ur spelet så om du vill spela det och veta så lite om handlingen som möjligt bör du sluta läsa nu, men jag har försökt formulera det utan att spoliera spelet för mycket.

Elizabeth

Några feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock Infinite:

- Det första man får lära sig om Elizabeth är att hon inte skall beskyddas. Kanske är det i längden orimligt att hon aldrig tar skada eftersom hon inte aktivt deltar i fighterna, men hon hjälper till, hittar ammo, liv och salt (spelets mana).

- Elizabeth är smart och karaktärsutvecklas rätt ordentligt under spelets gång. Det finns väldigt lite mähä-ight över henne.

- Det är ingen sexuell spänning mellan Elizabeth och Booker (snubben man spelar som). De utvecklar en intressant relation, men det har man lyckats fixa utan att de skall vilja ligga med varandra. Faktum är att potentiella kärleksintressen bara är en liten bisats i handlingen och inte centralt alls. De har lyckats göra ett actiondrama utan en obligatorisk kärlekshistoria som förstör allt. Det är ett rätt imponerande historieberättande.

- Elizabeth snackar mycket, men när det väl kommer till våld, och hon tar till våld, så bara gör hon utan att fråga, och har ingen ångest över det efteråt. Brutalt befriande ickenormativt.

- Elizabeth blir räddad vid något tillfälle, men hon räddar Booker fler gånger. Hela tiden faktiskt, hon är den som återupplivar spelaren när den dör.

- Elizabeth har vuxit upp oerhört skyddad från omvärlden, men hon är inte ett offer för övergrepp eller har haft en svår traumatiserad barndom som berättigar hennes handlande. Hon kan vara tuff ändå.

- Spelet klarar Bechdel-testet.

Man kan säkert problematisera och analysera henne i bitar, men just nu tänker jag sätta punkt här, och vara nöjd över en bra kvinnlig karaktär i ett spel.

Det här med vikt, träning och utseende

När jag var liten dansade jag först balett och var med i en barnteaterdansgrupp, sedan flyttade jag och började spela fotboll i den lokala klubben och träna innebandy med samma lag under vintrarna. Jag var inte superaktiv, men tränade ändå någon gång i veckan, cyklade ett par kilometer till skolan varje dag, och lekte ungefär som alla andra barnen. Trots det minns jag fortfarande flickan i balettgruppen som kallade mig för tjock, och hur min självbild alltid varit lätt överviktig, oavsett om jag varit det för stunden eller inte.

Dansen och fotbollen var ändå rolig för att jag gjorde det med vänner, men en idrottsform som jag alltid hade svårt för var skolidrotten. Värst var det i mellanstadiet på den lilla landsortsskolan som ofta hade tävlingar eller fördefinierade mål och tider man skulle klara en viss övning på. Jag kom alltid sist (eller så kändes det i alla fall som det), och jag gjorde allt för att slippa gympan, glömde idrottskläderna hemma, kom med undanflykter och hittade kreativa lösningar på att slippa de hemska lektionerna. Trots annars perfekta studieresultat var jag nästan inte på några idrottslektioner i sexan.

Under min skolgång fanns det bara en bra idrottslärare, och det var en äldre gymnasielärare som såg oss ointresserade gympaskolkare och tyckte det var viktigare att vi var med och deltog under lektionerna än att vi klarade rätt tabell på coopertestet. Det året jag hade den läraren sjukanmälde jag mig inte ens under den allmänna friluftsdagen.

Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.

Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.

Min avsky mot skolidrotten hade inte bara med dåliga idrottslärare att göra, utan med formen som sådan och en dålig självbild som tjock. När jag var sådär 10-12 år gammal var jag väl medveten om hur omgivningen uppfattade mig (se bilden), och som tjej blev man extra alltid uppmärksammad och påmind om sitt utseende. Skolsköterskan och min mamma försökte få mig att minska min vikt, ta mindre portioner och proppa i mig mindre socker. Välmenande såklart, men jag protesterade med att äta lite mer choklad. När jag kom ur puberteten och gick ner överviktskilona genom att koppla bort hungerskänslan kom alla komplimanger och kommentarer om hur fin jag var, trots att jag då hade slutat träna (de började toppa fotbollslaget, jag slutade tycka det var kul) och inte hade särskilt mycket bättre förhållande till mat.

Sedan dess har jag tillbringat drygt tio år med att pendla i vikt. Jag har lärt mig rätt mycket på vägen om vad som är bra mat att stoppa i sig, vad man bör undvika och hur många kalorier det är i en chokladkaka. Under de perioder då jag totalt struntat i omgivningen har jag gått upp i vikt, för att sedan sakta gå ner dem igen. Trots att jag är upplyst medelklass, utbildad och feminist ut i fingerspetsarna har vikten och utseende ändå varit något jag låtit andra påverka. Inte så att jag tagit till mig av någons direkta kritik, men jag har aldrig tränat eller ätit vettigt riktigt för min egen skull.

Kanske var det en subtil tjugofemårskris, men för ett drygt år sedan bestämde jag mig för att göra saker annorlunda. Jag vägde 67 kilo (kan tilläggas att jag bara är 157cm lång), den där kjolen i storlek 40 började bli trång i midjan, och det var dags att gå ner i vikt. Skillnaden var att det också var första gången i mitt liv som jag kände att jag behövde göra förändringar för min egen skull och inte för omgivningens. Jag rörde på mig för sällan vilket gjorde att jag var jättetrött och hungrig när jag kom hem från jobbet, blev på dåligt humör och ja, trivdes helt enkelt inte med mig själv.

Lösningen blev att göra små förändringar sakta som skulle kunna bli permanenta och möjliga att hålla. Jag började röra på mig mer, äta bättre luncher mitt på dagen när jag var hungrig så jag inte blev lika hungrig när jag kom hem från jobbet, vilket gjorde att jag åt mindre då. Jag lyssnade mer på vad kroppen ville, åt vad jag mådde bra av, slutade äta när jag var mätt, och struntade i att hålla strikta dieter. Jo, lite mindre snabba kolhydrater, lite mindre alkohol och desto mer grönsaker kan man säkert spåra om man skulle titta i detalj, men det var inte någon jätteskillnad från tidigare. Resultatet blev att jag orkade mer, blev piggare, och slutade vara akuthungrig på småsaker.

Januari 2012 vs. januari 2013. Samma jacka, men lite olika ljus.

Efter ett tag började jag tappa kilon, och det jag var mest intresserad av, få en smalare midja. Eftersom jag är tokig i fina klänningar blev det lättare att köpa och hitta rätt storlek, och mitt största problem idag är alla märken som tycker jag är för liten, eller att min midja sitter för högt upp eftersom jag är rätt kort. Jag började träna lite styrka i överkroppen för att få bättre hållning och rygg, och sist jag ställde mig på en våg visade den ungefär 53 kilo. Nöjd och glad och duktig och allt sånt.

Min midja idag med spända (osynliga) magmuskler och ett flashigt fotofilter.

Bantningsboksomslagsoutfit med kontrasterande måttband i mörk grön nyans.

Kroppen beror på gener och miljö, och även om vissa säkert behöver en strikt diet, ett tydligt mål, eller en konkret utmaning så skulle det aldrig funkat för mig. Jag behövde insikten om att vilja förändra mig själv för min egen skull och inte för någon annans. Troligen kommer ni aldrig få se mig springa ett maratonlopp eller svettas i en spinningklass, men jag trivs med mig själv mycket mer i dag, och jag äter och rör på mig för att må bra, inte för att vinna någon tävling eller uppfylla andras förväntningar.

Risken med att betrakta övervikt som ett samhällsproblem, och försöka göra stora välmenande politiska lösningar för bättre folkhälsa är dels att man riskerar tro att det finns generella svar som fixar allt, och dels att det riskerar att bli kontraproduktivt. Det är inte särskilt effektivt att pressa folk till att äta bättre eller röra på sig mer, se siffrorna på vågen som det enda viktiga, eller döma folk efter utseende. Inte ens mer idrott på schemat kommer leda till bättre folkhälsa om lärarna inte kan se varje individs förutsättningar. Så länge unga pojkar och flickor får lära sig att se ut på ett visst sätt för att det är vad som förväntas av dem, och inte för att må bra själv, kommer de växa upp med en osund självbild, svår att göra sig av med. Det om något är ett samhällsproblem, inte hur mycket godis som konsumeras eller hur många procent av befolkningen som har något kilo extra kring magen.

Att inte göra sig tillgänglig

Att sätta taggarna utåt.

Jag har efter långt tvekande tagit mig igenom uppdrag granskning om allt det hat och alla de hot som många mer eller mindre offentliga personer fått skickat till sig. Grövst är kanske alla de mängder hot om sexuellt våld, utelämnade adresser och direkta personangrepp som kvinnorna i reportaget vittnar om.

Se programmet, det är synnerligen välgjort.

Själv har jag varit lyckligt lottad och än så längre aldrig behövt ta emot några direkta hot, och jämförelsevis få hatiska kommentarer. När jag bloggade som mest hände det rätt regelbundet att folk kallade mig idiotiska saker, kommenterade mitt utseende, eller tyckte att jag var en naiv flicka som inte borde uttala mig om något. Jag skakade av mig det mesta, och tyckte att kommentarerna argumenterade ner sig själva i sin idioti. En längre period skickade en äldre herre vid namn Pär Brumark regelbundet mail till mig där han på olika sätt beskrev hur jag inte kände till något alls, hur jag borde ta avstånd från upphovsrättsfrågorna, och hur andra människor med liknande åsikter hade kopplingar till barnpornografiska nätverk och andra skumraskheter. Vid ett tillfälle ringde han upp mig för att han tyckte jag kallat honom stalker, och vid ett annat tillfälle skickade han länkar till pornografiska bilder på minderåriga flickor för att bevisa sina poänger. 2010 stod han på kommunvalsedeln för Folkpartiet i Malmö. Jag röstade på ett annat parti.

Vid ett annat tillfälle fick en av mina krönikor i Kvällsposten en lång diskussionstråd på flashback för att jag skrivit en mening om att den vanligaste förövaren vid en våldtäkt är etnisk svensk. Inte ens i den långa flashbacktråden finns det några grova saker som ens ligger i närheten av vad uppdrag granskning tar upp, men den fick mig att fundera på ifall jag borde använt ordet etnisk.

Jag är kvinna, fortfarande ung, och jag har haft en stor bildbyline i ett par av landets stora tidningar, mitt namn har prytt många krönikor, jag har synts i debattprogram och hörts i radio, och jag har bloggat i snart åtta år, men jag har ändå sluppit hoten och det värsta hatet. Kanske har jag förträngt något, men jag har fått frågor om hot- och hat-mail tidigare, och lämnat förvånade journalister svarslösa.

Men det är inte bara tur som gjort att jag sluppit att ta emot den värsta skiten. Under hela mitt skrivande liv har jag byggt upp en medveten skyddsmur och anpassat mig. Jag skriver väldigt sällan personligt, och aldrig om privata ting. Ingen av mina krönikor återfinns i jag-form, och jag håller mig till allmängiltiga slutsatser på en armslängds avstånd från mig själv som person. Bloggandet är lite av ett undantag från det, men inte ens här skriver jag så mycket annorlunda nu för tiden. Kanske gör det distanserade språket mig till en bättre skribent för att det kan inkludera fler läsare, kanske gör det texterna tråkigare.

Jag försörjer mig inte längre på mitt skrivande på heltid, och därför har jag haft råd att anpassa mig. Min mailadress finns inte i papperstidningen jämte mina krönikor, det är inte jättelätt att hitta mitt telefonnummer, i bland tackar jag nej till offentliga sammanhang, jag svarar sällan på meddelanden från okända personer och kommentarerna här stängs numera efter någon vecka. Det har blivit ett förhållningssätt som passat mig, lite som att jag har klätt på mig en lite längre kjol för att slippa bli våldtagen.

Jag råkar gilla den längre kjolen, men det är tragiskt att det skall vara det enda sättet att slippa hatet och hoten. Det behövs fler personliga texter, det behövs fler som sticker ut hakan, och det måste vara okej att yttra kontroversiella åsikter. Alla förtjänar att bemötas med medmänsklig respekt och argument.

Fyra krönikor, en lunchpanel, tre spel och 50 nyanser

Så det är väl dags för en sån där uppdatering igen, som kommer alldeles för sällan, men mest handlar om att jag vill samla ihop allt på ett och samma ställe.

Gammal knapp från den där politiska tiden som jag hittade i en låda.

- Nästa vecka kommer jag hänga en del i Stockholm, för jobb och sådär, och bland annat medverka i en lunchpanel hos Fores om framtiden, fildelning och legala tjänster. Enligt uppgift kommer det att bambusras.

- Några krönikor har hunnits med sedan sist, som den senaste om Dinosauriepolitikerna som handlar om visionslösa politiker, och verkligen inte är menad att förolämpa dinosaurier. Den innan dess heter Öppna gränser är mänsklig rätt och tar upp det där med öppna gränser och fri rörlighet. Ja, vill väldigt gärna ha fler av dem. I september läste jag Myten om internet, och skrev om att Gamla tjänster behöver dö ut. Jag kan rekommendera nu bortgångne Anders R Olssons kapitel i den. Och i början av september tyckte jag att fler borde Plocka fram klänningen oftare. Nästa krönika finns i papper och på nätet på måndag och kommer troligen att innehålla ett räkneexempel.

- Sedan det förra långa inlägget om podcasts har jag börjat lyssna regelbundet på The Bugle och EconTalk, hittat till Slates Political Gabfest, men har börjat få en rätt lång lista med olyssnade avsnitt av Värvet. Skulle gärna lyssna på fler med kvinnliga röster.

- På ps3:an har jag spelat ut Lollipop Chainsaw, tröttnat på pusslen efter två banor i Catherine, och är nu på kapitel tre i Dead Space. Fortsätter jag i den här takten så kanske jag är klar i den döda rymden lagom till jul.

- Jag har också läst 50 Shades of Grey och blivit besviken på att sexscenerna var rätt vaniljliga. Jag som tänkte det var intressant att se hur boken kunde slå med explicita bdsm-beskrivningar. Tyvärr överanalyseras innehållet lite väl mycket på kultursidorna, det är ju trots allt bara en bok (men den svenska översättningen verkar ha blivit misslyckad). Mitt utlåtande är väl att huvudpersonen var lite väl mjäkig, att historien funkar som lättsam reselektyr, men att man nog allt kan bläddra förbi partierna som känns långsamma. Jag är glad att ha fått & läst den, men kommer nog inte köpa nästa.

Tjejer och spel

För ett par veckor sedan talade jag på Geek Girl Meetup i Stockholm om tjejer och spelande. Utgångspunkten var min roll som digital marknadsföringschef på mobilspelsföretaget jag arbetar på, och hur vi det senaste året har utökat mängden spel, och försökt vidga målgruppen som vi arbetar mot. Det är helt enkelt enklare att sälja pusselspel, casual games, eller sociala spel, än det är att klumpa ihop allt till tjejspel.

Samtidigt är tjejer en växande målgrupp för spel, och tittar man på de sociala och de mobila plattformarna, så är tjejer en större målgrupp än killar. Ja, jag skulle till och med vilja påstå att det är vanligare att tjejer spelar än killar.

Oavsett hur man tittar på statistiken så är det klart att tjejer spelar, och avfärdar man spel som en killgrej har man helt enkelt fel.

Så vad stödjer då detta?

Jo, här är till exempel en undersökning som säger att män ägnar aningen mer tid och pengar på freemiumspel än kvinnor. Förhållandet är 47/53 med aningen mer spelande för männen.

Här är en undersökning som säger att 55% av alla “social gamers” är kvinnor, och 45% är män.

Tittar man på iphonespelare är 43% kvinnor och 57% män enligt den här undersökningen från Admob. Androidspelarna är betydligt fler män, och iPod-spelarna något fler kvinnor.

Factbrowser samlar en massa studier från olika källor, och där kan man hitta uppgifter om att 74% av alla sociala spelare som också betalar är kvinnor, att 27% av alla kvinnor över 30år spelar mer än 3 timmar om dagen, jämfört med bara 19% av männen i samma åldersgrupp. De kan också berätta att 45% av amerikanska män äger en spelkonsoll, jämfört med 40% av amerikanska kvinnor. I Storbritannien spelar 66% av alla män, och 65% av alla kvinnor, och kvinnor som spelar har sex något oftare än kvinnor som inte har det. Tittar man på alla sorters spel, hävdas det här att 42% av alla spelare är kvinnor.

Det finns säkert mycket fler och nyare studier, och länka/tipsa gärna om dem i kommentarerna. Vad som väl borde vara rätt klart vid det här laget är att kvinnor spelar.

Sånt här borde därmed förpassas till historien.

Skilsmässor och äktenskap

När jag var ungefär sju år skiljde sig mina föräldrar. Eftersom jag hade besökt otaliga högmässor redan som sjuåring, trodde jag att en skilsmässa var någon sorts omvänt äktenskap och såg framför mig en ceremoni i kyrkan där mamma och pappa skulle gå skilda vägar. Det var det inte, men när jag berättade det för mina föräldrar så slöt de fred över en dag och tog med mig ut till den nya glassbaren i stan och vi åt glass. Det blev i mina ögon deras skilsmässa, och det är ett väldigt fint minne.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att “förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig “stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Feministiska hemmafruar?

När sommarprogrammet med UnderbaraClara sändes på radion tidigare i sommar höll jag på att skriva ett långt inlägg om varför jag tyckte det var intressant att lyssna på, för att vi trots rätt liknande bakgrund och samma ålder, såg världen så väldigt olika. Det blev aldrig någon text då, men i dag satte Anna Svensson orden på det här med att omfamna kärnfamiljen från ett feministiskt håll. En mycket läsvärd text som du hittar här.

Den här sommaren har några av mina vänner, och flera bekanta antingen gift sig eller fått barn. Med tjejgänget från högstadiet skämtar vi om vem som kommer promenera till altaret först, men alla tror det blir någon annan. Jag tycker det är helt fantastiskt att få följa nyblivna föräldrar jag känner på ställen som facebook (hur gjorde man innan dess?), några av dem till barn som varit efterlängtade i flera år, andra var överraskningar. Själv kan jag inte alls se mig i den situationen, och jag kan inte höra den biologiska klockan ticka, inte ens lite om jag så försöker riktigt mycket.

Men, det vissa kallar för feministisk backlash i konservatismens tecken, tror jag är en feministisk iteration och ett tecken på utveckling. Flera av de som omhuldar hemmet i dag gör det för att de vill och kan, inte för att det är det enda alternativet de har. Det är okej att arbeta och bilda familj, och om man nördar ner sig i projekt som cupcakesbakning, syltning eller långkok, då gör man det förhoppningsvis för att det är roligt, gott och kanske till och med för att hedra de kvinnor som bemästrade dessa saker och gjorde det till en konst, när de inte hade särskilt stora friheter annars.

Färre kvinnor är i dag beroende av sin partner för sin försörjning - och det borde vara möjligt att avtala fram saker som t.ex. underhåll efter en skilsmässa. Det finns fortfarande en hel del lagstiftning kvar som gör föräldrar beroende av staten, och det finns allt för många människor som fortfarande har hejdlöst mycket åsikter om hur var och en borde ruta in sitt vardagsliv. Tyvärr verkar många av dessa inte tro att kvinnor, eller män heller för den delen, kan klara av att själva fatta beslut om sina val i livet.

Hade det varit så svårt med lite mer tilltro till att även kvinnor kan fatta vuxna beslut?

En dildo i byrålådan

På fritiden gör jag ibland saker som att layouta (och redigera) högerblaskan Svensk Linje. I det senaste numret har jag en text om välfärdsstaten, sex och normer och sånt. Här är ett utdrag, så här i pride-dagar och allt:

“Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

För män som surfar på internet

Med anledningen av att tidningen Slitz fått en ny sajt, med ungefär samma innehåll som tidigare, tänkte jag att det är dags för en nylänk till min gamla text “Ligg med en feminist” (publicerad i oktober 2009, i replik till den text som nu står som publicerad den 17/5). Den fick faktiskt en uppföljare, guiden till hur man ligger med en nörd.

I övrigt vill jag bara säga att svenska Slitz ser ungefär ut som vilket danskt prylmagasin som helst. Och jag läser en hel del danska prylmagasin nuförtiden. Men med texter som faktiskt är nya, då.