För det allra mesta trivs jag alldeles utmärkt med att kalla mig både för feminist och för höger, men i valtider blir jag så trött på vilka föreställningar andra människor har över andras epitet och åsiktsgrund.

Jag är liberal, feminist och höger för att jag vill få möjlighet att fatta egna beslut om mitt liv. Jag vill inte ha kvotering, särlagstiftning eller reglering som utgår från kön, och jag vill inte att politik skall vara beroende av vilka kroppsliga attribut man har. Det innebär inte att jag slutar vara feminist, eller vill slutar se de orättvisor som finns. Det innebär att jag inte tror att staten är den som kan lösa problemen.

För vet ni vad, man kan tycka att genuspedagogik i förskolan är en bra idé utan att för den sakens skull tycka att det borde vara obligatoriskt. Man kan tycka att föräldrar borde dela föräldraförsäkringen lika utan att för den sakens skull vilja lagstifta dem till det. Man kan tycka att familjen är en oerhört viktig social institution och vilja krossa den som norm på samma gång.

Tyvärr verkar det inte vara lika självklart för alla andra. Många på högerkanten skrattar åt bröstpumpar, att reformera namnlagen och att införa könsneutrala toaletter. Det är som att bara för att man är höger så ska man tycka att den rosa-blå könsuppdelningen är harmlös, tåla sexistiska skämt och inte vara lika humorlös som Peggy i senaste Mad Men.

På vänsterkanten blir det privata i stället politik, och viljan att styra andras val en norm. Jag tycker inte att det är politikers sak att besluta om hur mycket lösgodis vi ska köpa, hur många dagar skolbarn skall få kött i matbespisningen, eller hur många månader pappor skall vara hemma med nyfödda barn. Det innebär inte att jag tycker det är sak samma vad som händer i ovanstående beslut.

Det privata kanske är politiskt men privatlivet borde inte vara det. Bara för att en privatlivsreform föreslås från vänstersidan innebär det inte att det behöver vara dåligt – däremot behöver det inte innebära att det borde vara lag eller regel.