Monthly Archives: November 2008

Låt bara den rätte få tillgång till din film

Tomas Alfredson, John Nordling och Carl Molinder bakom den svenska vampyrrullen “Låt den rätte komma in” lackar ur i SvD och skriver ett brev till staten om att IPRED måste genomföras, annars måste de flytta utomlands eller sluta göra film.

Filmen låg nämligen ute på nätet kort efter biopremiären, och upphovsmännen menar att de nu har förlorat mängder med pengar på det. Massa annat har skrivits om artikeln, men jag tänkte fokusera på en annan aspekt:

Om nu Alfredson m.fl. verkligen vill göra något åt spridningen av Låt den rätte komma in, borde de titta inom de egna leden före man anklagar de som sett filmen via nätet för stöld. Filmversionen som finns ute är nämligen en så kallad “screener”; en kopia av en film med hyffsad kvalitet som skickats ut för olika former av förhandsvisning. Ofta med en textremsa eller liknande som berättar att den är till för just förhandsvisning.

Hur systemet med förhandsvisningar fungerar vet jag inte närmare (jag är inte i filmbranchen), men det är någon med kopplingar till filmbranchen som har läckt ut filmen. Långt i från alla filmen läcker ut på det här sättet, vilket innebär att det uppenbarligen går att hålla en film dold tills den släpps på dvd för den som vill.

Alfredson m.fl. får givetvis tycka som de vill, och om de nu inte känner att de får den uppskattning de är värda borde göra slag i saken och sluta med film. Om de istället inte vill att deras filmer läcker ut i bra kvalité i anslutning till biopremiären får de se till att skydda de kopior de har och inte lämna ut dem till obehöriga. Det lär vara långt effektivare än att skrika på lagstiftarna.

Två punkter för en ny dataspelspolitik

Luciano Astudillo har skrivit en rapport för socialdemokraterna om det svenska dataspelsundret. Kul att fler lyfter frågan och för in spelen i finrummet.

Rapporten är nerkortad till sex punkter som innebär att man skall tillföra ekonomiskt stöd, i form av bidrag och “investeringar” (statliga spel någon?), lägga mer pengar på forskning/utbildning samt tillsätta en – ta-da – utredning! Just det, de skall ta branchen på allvar också. Kanske förklarligt om socialdemokraterna inte tagit dataspel på allvar tidigare.

Mer pengar vill ju alla ha, frågan är om de investerings- och bidragsmiljoner socialdemokraterna vill tillföra, verkligen kommer göra någon nytta på rätt ställen. En översyn av utbildningar och lite tillskott på de högre utbildningsnivåerna skadar knappast, men borde inte det initiativet komma från branchen eller högskolorna själva?

Jag har två enkla förslag:

1. Ta bort censurlagstiftningen och olaga våldsskildring. Det skulle ge utvecklare friare händer, och en signal till samhället att det inte är statens uppgift att moralisera över obehagligheter. Ge tillbaka ansvaret för barnen till de som känner dem bäst – föräldrarna.

2. Sänk momsen på spel från 25% till 6%. Det är kultur för bövelen!

Till sist, så här beskriver den brittiska speltidningen Edge det svenskutvecklade spelet Mirrors Edge:

“Its ostensible break from the norm, its sparkling monoliths and its Nordic skies perform some kind of counterbalance, but there is simply not enough depth or reward to the realisation of parkour that lies beyond that sheen.”

Brist på djup och belöning, kanske applicerbart på mer än ett svenskutvecklat dataspel?

95-årig upphovsrätt; del 2

Regeringen vill inte ha ytterligare en diskussion om upphovsrätt vid sidan av IPRED-lagen, och har därför bestämt sig för att säga nej till EU-kommissionens förslag om att förlänga upphovsrätten för musikinspelningar från 50 till 95 år.

Glädjande, eftersom förslaget (som jag skrev utförligare om tidigare i år) innehåller en hel del annan byråkrati som skulle cementera både affärsmodeller och avtalsmöjligheter. Det borde finnas bättre sätt att hjälpa de stackars pensionerade jazzmusiker som det enligt den här artikeln är synd om, än att stifta lagar som troligen skulle motverka framtida musikers möjligheter att lyckas.

Det där med nätet

Det är med lite stolthet jag läser om de borgerliga ungdomsförbundens senaste eskapader. Under valet 2006 var liberala ungdomsförbundet (som jag då tillhörde), det enda borgerliga ungdomsförbundet som var för fildelning. I dag kampanjar CUF genom att dela fil (jag och Saga var först!) och Moderata ungdomsförbundet har bestämt sig för att vara för all fildelning som inte sker för kommersiellt bruk. Fina idéer skall kopieras i mängder.

Fildelningsfrågan är kanske en generationskrock, men med en långt bredare spridning.

När jag blir gammal kan jag berätta för barnbarnsbarnen om mina första möten med internet. När jag som nio-tioåring sökte efter spännande saker via altavista, skaffade min första hotmailadress och chattade i öppna chattrum på aftonbladet. Eller när jag var 12-13år och skapade min första hemsida, med (upphittade & kopierade) högjudda midifiler som bakgrundsljud, blinkade gif-animationer och egenritade bilder i Paintshop-pro. Och jag erkänner; jag har gjort dokument med stora illgröna comic sans-rubriker.

I dag är internet inte längre en spännande sak som fanns på persondatorer i skolan eller på fritids, utan en del av min vardag. Jag är ungefär lika beroende av internet som jag är av el. Jag kan klara mig utmärkt utan båda en kortare period, men det underlättar min vardag väsentligt. Kanske borde vi sluta jämföra internet med tv, film, tidningar och andra medium och istället se det som en bit infrastruktur i klass med elen. Inse att tillgång till uppkoppling måste få ske på samma premisser. Lika lite som man skall behöva visa id-kort för att gatlampan skall lysa över en, lika lite ansvarar elbolagen för vad som händer i skenet av samma gatlampa.

I takt med att allt fler tjänster, sysslor och nöjen flyttar ut på nätet, kommer också den politiska klåfingrigheten. Enligt devisen om att allt som kan regleras också skall regleras utkämpas maktkampen över nätet. I ett system där de digitala ettorna och nollorna inom vissa enkla ramar tillåter enorma mängder frihet utan att någon kan skadas fysiskt, är gränslanden stora. Med möjligheter till oändliga kopior av allt innehåll och all information, utmanas de makthavare som tjänar på att tillgången är begränsad.

När makthavare febrilt misslyckas med att reglera kommer alarmrapporterna om “otrygghet på nätet” och andra “farligheter”. Ung som gammal utmålas som mindre vetande, och ansvaret läggs på staten som inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Vuxna människor behandlas som barn, och barn behandlas som om de alla voro föräldralösa.

Några ropar efter integritet. Andra menar att integriteten redan är såld när privata bilder hamnar på facebook och dagboksbloggarna gladeligen visar bild på kvällens outfit, senaste hånglet eller vad man åt till frukost. Under presidentvalskampanjen i USA arbetade valstrateger med “overflow”. Om en dålig nyhet dök upp såg man till att de försvann i bruset av något annat. Kanske är de personliga bloggarna ett tecken på samma sak. Delar vi bara med oss av tillräckligt många irrellevanta saker, får vi ha det som är viktigt för oss själva.

Oavsett vilket är det en stor skillnad på vad någon väljer att göra, och vad någon annan bestämmer över någons huvud. Fler regleringar gör sällan saker och ting bättre. I synnerhet inte när det gäller nätet.

Med ett leende på läpparna

För det allra mesta skriver jag om saker jag tycker är fel, och när staten beslutar om förslag jag inte gillar. Största anledningen till det är att det den senaste tiden varit rätt kassa beslut på områdena kultur och it, som jag ofta skriver om.

Men, ibland träffar även regering och riksdag rätt i beslutsdjungeln, och då bör man berömma det också. I dag fick jag ett stort leende på läpparna när jag såg att vi äntligen förbjuder klusterbomber (såna där som ofta träffar fel och inte detonerar på en gång), och att regeringen klubbat igenom arbetskraftsinvandringsförslaget.

Visst, inget är perfekt. Det finns fortfarande en massa andra regeringar som också borde ta sitt ansvar för klusterbomberna, och Sveriges beslut tog onödigt lång tid, men nu är det äntligen taget. När det gäller arbetskraftinvandring lyser de behövliga reformerna för de papperslösa med sin frånvaro, men det är långt bättre än dagens regler.

Nu ska jag fortsätta vara glad en stund och återkomma med klagomålen nästa vecka.

Söndagsläsning…

Niklas Frykman skriver underhållande om hur det gick när Eskilstuna bjöd in en kubaälskande hiphopartist för att inviga kommunens demokrativecka:

“Det var emellertid inte över än. Dogge pratade vidare och förespråkade hårdare straff, slut på daltet med kriminella, mer disciplin i skolan bl.a. genom barnaga med käpp. Nu jublade inte vänsterkidsen längre. Senare ångrade han dock just det där med barnaga efter hård kritik från publiken.”

Läsvärt.

Om IPRED i Expressen

I dag skriver jag om IPRED-lagen på Expressens sidan fyra. Finns att läsa på nätet här. Rubriken är att man inte skall kompromissa om rättssäkerheten, och jag gillar framför allt den här formuleringen:

“Om alla resurser och den energi som lagts på att reglera digital kopiering och marknaden för upphovsrättsskyddade verk i stället lagts på att utveckla smarta affärsmodeller för kultur och media hade vi inte behövt ha den här debatten. Både kreatörer och kopierare älskar kultur och vill att verk ska fortsätta produceras, något som säkerligen kommer att ske med lite tilltro till fria marknadskrafter.”

Det handlar inte om för eller emot upphovsrätt. Det handlar inte om att vara för eller emot kulturproduktion. Det handlar inte om moral eller rätt eller fel. Det handlar om att digital kopiering inte går att reglera.

Dissekering av en spelvåldsstudie

Forskare vid Stressforskningsinstitutet (SU) har gjort en undersökning som visar att våldsamma spel påverkar hjärtrytmen hos unga pojkar. Undersökningen presenteras i en artikel som går att läsa i sin helhet här (tack Dennis för tips och lagring), och utgår från premissen att våldsamma dataspel är sämre än ickevåldsamma. Jag har bara läst artikeln och inte hela undersökningen (som jag inte tror finns publicerad än), men om den det allra minsta stämmer överrens med fulltextversionen finns det grund till varför jag tänker dissekera den i detalj.

1. Professor Frank Lindblad
För det första finner jag det otroligt att Lindblad i någon typ av forskning som berör våld och dataspel skulle komma fram till en annan slutsats än att våld i spel påverkar (åt det negativa hållet). Han har nämligen framfört åsikten att våldsamma dataspel är farliga långt före den här undersökningen ägde rum. I början av mars 2004 sa han att massiv konsumtion av våld kan förstärka aggressivitet och avtrubba empatin hos företrädesvis unga killar:

“Sambanden är belagda i massor av studier om våld på teve och video. Det är inget att diskutera”

i samband med filmen “Dödligt spel” som då hade premiär på tv4.

Ett par dagar senare hyllade dåvarande barn- och familjeministern Berit Andnor Lindblads forskning samtidigt som hon förfasades över dataspelens innehåll. När forskningsprojektet sjösattes hade Lindblad fortfarande en bestämd åsikt (dock något mer nyanserad) om vad våldsamma spel kunde leda till.

Det finns säkert fler intervjuer med Lindblad och spelvåld, men länkarna ovan visar på en tydlig förutfattad mening om att våld i spel påverkar, och det negativt.

2. Manhunt är ett spel för vuxna
Manhunt är det våldsamma spelet som undersökningen använder sig av. Det är ett spel som har åldersklasificering M (Mature) eller 18+. Spelet är utformat för vuxna spelare. Ingenstans i forskningsartikeln problematiseras det faktum att spelarna var mellan 12-15 år. Så unga att de flesta inte ens får se våldsam actionfilm på bio. Om spelarna var det minsta laglydiga, eller hade laglydiga föräldrar, är denna typen av medievåld inte ett naturligt inslag i spelarnas vardag. Om en tolvåring besöker en 15-årsmärkt biofilm är det ett lagbrott. Oavsett hur våldet i sig påverkar (eller inte påverkar) finns det alltså ytterligare en faktor med anledning av att våldsinslagen i spelet är ett nytt fenomen i pojkarnas liv. Om killarna i studien trots allt sett så mycket medievåld innan så att spelet inte borde räknas som ett onaturligt våldsinslag borde tittandet ändå vara hyffsat stigmatiserat från föräldrar eller liknande. Är det inte det kanske den sociala situationen hos pojkarna vara en faktor att ta med i beaktning.

3. Jämförelsen mellan Manhunt och Animaniacs
Det spel som Manhunt jämfördes med var Animaniacs. Liksom Manhunt är Animaniacs ett spel som spelas i tredjepersonsperspektiv, men olikt med Manhunt är det ett pusselspel och inte ett actionspel. Dessutom klassas Animaniacs även som ett plattformsspel. Tidigare studier kring spels påverkan har visat att spelgenré kan påverka resultatet, vilket undersökningsartikeln inte tar upp alls. Animaniacs är även ett uppenbart barnspel som bygger på en tv-serie som pojkarna troligen känner igen sedan tidigare.

4. Den vetenskapliga bakgrunden
I början av artikeln presenteras andra undersökningar på ämnet. Samtliga handlar om att våld i spel påverkar negativt, och inga undersökningar tas upp där våld i spel inte påverkar alls, eller påverkar spelaren positivt. Sådana finns.

5. Slutsats
Det finns en rad andra faktorer i skillnad mellan spelen som likväl skulle kunna påverka skillnaderna i resultat än våldsfaktorn. Visst kan det mycket väl finnas en faktiskt skillnad i hjärtfrekvens beroende på vilka spel man spelar, men att det skulle bero på våldsinnehåll är inte vetenskapligt belagt i denna studien. Undersökningen bevisar faktiskt ingenting, utom möjligen att man kan få fram ungefär de resultat man vill om man försöker, och att olika spel kan ge olika resultat på hjärtrytmen.

Troligen finns det fler punkter att ta upp, men tyckte att detta räckte för stunden. Återigen, ett stort tack till Dennis för upphittandet av länk/artikeln.

Uppdatering: Expressen skriver också om studien. De tar upp att “vissa forskare anser” att spelvåld kan leda till våldsamma handlingar. Ingenting om motsatsen.