Senast igår satt jag och diskuterade mac vs pc med en kompis. Jag är en pc-människa, inte bara för spelens skull, utan också för designen. Hade jag haft 28675 kronor över så hade det lätt gått till en sån här.
—
Asus/Lamborghini, om ni läser det här, så tacka för gratisreklamen och skicka ett mail så får ni adressen ni kan skicka datorn till direkt.
—
Uppdatering: Asus svarade, tackade för reklamen men att det var svårare att lösa frågan om datorn. Värt ett försök i alla fall 
Ett av de där eviga problemen mellan män och kvinnor sägs vara huruvida toasitsen skall lämnas uppfälld eller nerfälld efter ett besök. Freddie tar upp det efter en fråga till vett och etikettexperten Magdalena Ribbing.
Eftersom jag läser en något mansdominerad utbildning där nästan alla håller till i samma lokaler, och därmed också använder samma toaletter måste jag få göra en reflektion.
De allra flesta män antingen sitter ner när de använder en toalett, eller så fäller de faktiskt ner sitsen efter sig.
Min ytterst subjektiva, men empiriska slutsats bygger på att jag aldrig någonsin behövt fälla ner ett toalock på någon av dataspelsvåningens toaletter. Vi är ungefär tio procent av eleverna som är tjejer, men om de nerfällda locken beror på någon sorts gentlemmanamässig artighet till oss, ren inbyggd vana, eller att just dataspelsutvecklare har högre sittfrekvens på toaletten har jag ingen aning om…
Persson, Persson och återigen Persson. De senaste två veckorna har han fyllt medierna med rubriker om eller från dokumentären om mannen. Jag skall villigt erkänna att jag inte orkat se färdigt ett enda avsnitt. Mest beror det på att jag inte tycker det är så intressant med en buffel som tar upp hela tv-rutan, spyr ut personliga åsikter om dittan och dattan, och ser sig själv som världens medelpunkt.
Nu kommenterar dock Persson själv sina oavbrutna timmar i tv-rutan. På SvD brännpunkt skriver han om mediernas snuttifiering, klagar på att person blir mer viktigt än politik, och klagar över att det inte är hans eget urval av allt filmmaterial som visades i Svt.
Såhär. Själva poängen med att låta någon annan göra en dokumentär om sig själv måste ju vara att få den personens perspektiv och inte sitt egna. Medier kommer aldrig tolka människor precis som de själva gör, och det är faktiskt vardag för alla som medialt sysslar med politik att bli vriden och vänd på i mediebruset.
Om Persson inte klarar av det, så skulle han heller inte spela in den där dokumentären. Kanske lätt att säga i efterhand, men vad trodde han egentligen? Att det skulle bli en hyllningsfilm? Alternativ två är att skaffa sig en blogg. Lätt och smidigt. Alla skulle kunna gå in och läsa Perssons egna kommentarer om hela dokumentären, skaffa sig en egen bild över vad som stämde/var grovt vinklat, plus den lilla bonusen att han skulle kunna buffla runt precis så mycket han själv ville, utan att för den sakens skull bli censurerad.
Jag skulle följa bloggen, och jag tippar på att han skulle få enormt med läsare direkt. Nu är ju dock rädd för all teknik, vill inte bli avlyssnad, och skyr konsekvent saker som är uppbyggda av ettor och nollor. Han föredrar att istället skriva en bok.
Bloggar och öppen subjektivitet tillför faktiskt en hel del i mediedebatten. Men, Persson surar hellre på nyhetstidningarnas debattsidor, än tar den faktiska möjligheten som finns idag att själv nå ut med sina ord. Fria för allas beskådan.
—
I övrigt vill jag varna för lite mindre bloggande närmsta veckorna. Spelprojekt i skolan, underbart väder som fylls med grillkvällar före dator och lite andra mer politiska småprojekt vid sidan av gör att tiden jag haft över blivit lite mindre. Mitt tips är att gå ut, njuta och solen, och skänka mig en tanke som kommer tillbringa all varm vårsolstid inne i en svettig datasal.
Dagens citat måste vara:
“Det är inte jag eller Beatrice Ask som är proffsen. Jag rekommenderar därför ett besök på Maria ungdom, så kanske de tar ur henne de här idéerna, så att hon inte frestas att lägga populistiska förslag som bygger på okunnighet.”
– Thomas Bodström i SvD kommenterar Ask:s förslag om att polisen ska kunna drogtesta barn under 15 år utan deras föräldrars medgivande. Företrädare för Maria ungdom tycker förslaget är dåligt och hänvisar till barnens personliga integritet.
Världen är upp och ner. Bodström var förra mandatperioden den minister som la just “populistiska förlag som byggde på okunnighet”. Han jämförde fildelning med människohandel, brydde sig inte det minsta om den personliga integriteten, och försvarade allt som oftast den batongpolitik som Ask nu föreslår.
Det är bara att hoppas att Bodström fått lära sig ett och annat om just personlig integritet. Hans kritik mot Ask är i detta fallet faktiskt riktigt vettig. Tyvärr så tror jag att hans kritik bygger mer på populism, och kanske en smula avundsjuka i att Ask hann före.
Rapporteringen om fildelning i media är helt klart något motsägelsefullt. DN har idag stora rubriker om att den amerikanska skivindustrin är i kris, och att den betalda nedladdningen inte är tillräckligt för att lyfta försäljningssiffrorna.
Samtidigt som Sverige är ett annat “ökänt piratnäste“, så lyckas man här ändå slå rekord i – skivförsäljning. Idol-Markus platta har slagit debut-rekord, och skivbolagsrepresentanterna slår sig om magen. Detta trots att plattan ligger fullt tillgänglig på piratebay och blivit nedladdad flera tusen gånger (och säkert sprids vidare till p2p-nätverk).
Så, skyll inte på fildelningen.
—
Intressant är att branchföreträdarna i USA själva ser skivförsäljningen mer som marknadsföring än potentiell inkomstkälla, och varför ska man egentligen betala för reklam?
Sådär. Nu har utredningen om en könsneutral äktenskapsbalk presenteras, och många är det som jublar över att homosexuella äntligen kan få gifta sig i kyrkan. Liksom dyslesbisk är jag dock kritisk till att ändra i trossamfundens rätt att viga överhuvudtaget, och tycker att myndighetsutövande inte skall blandas ihop med religion.
Jag tycker att kyrkor har rätt att diskriminera hur mycket de vill. Varje präst ska ha rätt att neka vigsel av par, oavsett om grunden är sexualitet eller om de helt enkelt inte tycker att paret i fråga tar en vigsel tillräckligt på allvar av trosskäl, utan att det bara är ett spel för galleriet. Hur många av alla de par som vigs i kyrkan är egentligen ute efter Guds välsignelse? Jag tror tyvärr att alldeles för många ser det mer som en sjysst gratis lokal som passar fint ihop med den vita klänningen.
Hur mycket jag än tycker att kyrkan ska välkomna alla människor, så har jag ändå respekt över att det är en kyrka, och vilka ceremonier de utför har staten ingenting att göra med (så länge de inte börjar offra småbarn, men det är en helt annan diskussion).
Istället så borde myndighetsutövning faktiskt tillfalla staten. Det juridiska avtal en vigsel innebär ska staten ha hand om och stifta, och sedan ska människor få genomföra precis vilka ceremonier de vill. Att en myndighetsutövande person skall få neka att utföra en vigselakt till en viss grupp människor är inte okej, medan andra myndighetsutövande personer blir tvingade. Den juridiska vigseln borde inte innebära mer än att två personer skriver på ett papper, och ett skriftligt avtal borde också vara säkrare än ett muntligt “ja” iklädd vit gigantisk klänning/frack.
Så avskaffa kyrkornas vigselrätt. Låt staten ha hand om juridiken, och sen kan varje trossamfund själva få bestämma vilka ceremonier man vill ha, och vilka människor de ska omfatta. Då kanske de kyrkliga äktenskapen kan få handla om det de var tänkta till från början (Guds välsignelse), och så slipper vi statligt sanktionerad diskriminering.
Christopher har testat girlie-glassen, men blev besviken. Kanske inte ens behövs diskutera hurvida den följer normen eller inte, när glittersminket inte är någonting att ha…
Det är bara en glass (eller nästan, det är ju glittersmink också), men ett tydligt exempel på produkt som försöker sälja på könsroller till barn. Om glassen nu kommer att sälja, visar det på ett exempel där vi är kvar i gamla normer och föreställningar över hur små flickor ska vara.
Dagens ledare i expressen om Mona Sahlin har ett par poänger. Påminner mig om när Gudrun Schyman föreläste i Skövde, och frågorna i den kvinnodominerade publiken till fem killar och bara tre tjejer. Eller när Agneta Pleiljel kallade mig för lilla vän, när hon ansåg att jag inte hade rätt.
Jag tror det är få personer som sysslat med politik som aldrig någonsin använt sig av härskartekniker, men som partiledare för sveriges största parti behöver man faktiskt tänka sig för både en och två gånger innan. I synnerhet om man vill verka lite bättre än sin företrädare.
Bertil Torekull är ute och härjar på DN-debatt igen. Den här gången har han fått replik på sin egen debattartikel, och raljerar tillsammans med Lars Bringert om hur svensk press skall klara digitaliseringen och etableringen på nätet.
Att Torekull inte har så bra koll på nätet var rätt tydligt när han jämförde Carl Bildts bloggande med Hugo Chavez och hans mediapersonlighet med Goebbels (det senare i radio).
Bakgrunden till Torekulls artikel verkar vara det där allmänna hotet från nätets mångfald. Att ministrar kan få skriva vad de vill utan att bli censurerade av sensationslysten media, eller att det inte längre krävs ett utgivningsbevis för att agera opinionsbildande är någonting positivt för demokratin.
Torekull vill snarare ha en kontrollerad och självcensurerande press med utbildade journalister. Nätet är enligt honom ytligt, snuttifierat och lider av brist på överblick. Om det nu är så farligt, varför startar inte Torekull sin egen blogg, fyller den med inlägg av “stil”, och skapar sitt eget forum.
Fast. DN-debatt är väl finare, bättre och lite mera kontrollerat. Lite intressant är det dock, att han, i allt sitt motstånd mot Bildts bloggande, faktiskt skickar in en replik till DN-debatt, som grundar sig i ett blogginlägg från utrikesministern, för inte är det sig själv som Torekull replikerar emot?