Monthly Archives: February 2007

Bildt och bloggen

Imorgon (eller senare idag) när jag vaknat kommer massvis med bloggar ha tyckt till om dagens DN debatt. Före detta chefredaktören på Svenska dagbladet ogillar utrikesministerns anpassning till webb 2.0, och betonar att en ministers ord ska ha tyngd.

Jag tänker inte kommentera Bildts förehavanden. Det finns det så många andra som gör bättre, och diskussionen verkar ha satt sina ordentliga lågvattenmärken redan. Vad som dock är intressant är att Bertil Torekull (som är dagens dn-debatt-skribent) inte ens verkat bemöda sig att ta reda på vad en blogg är, och att Bildt faktiskt har en sådan.

Bildt är nämligen alls inte oemotsagd på sin blogg. På bloggen kan man nämligen kommentera. Något som signalerar interaktion med läsarna. Huruvida kommentatorsspåret är modererat eller ej (antar att den är det), vet jag inte eftersom jag aldrig orkat skriva en kommentar, men bloggen finns i mitt rss-flöde, och det är faktiskt den minister i svensk regering som man kan följa bäst tack vare det. Dessutom är han ibland rätt rolig.

En stor poäng i att Bildt faktiskt har en fungerande blogg är att han kan nå ut till människor på ett helt annat sätt än förr. Bloggen har stor läsekrets, och jag tippar på att det är ett antal som inte ens skulle kunna tänka sig att slå upp svenska dagbladets ledar- och debattsidor som liksom jag lagt till bloggen i rss:en. Om alla ministrar hade haft en välfungerande blogg (alla ska inte ha en blogg så det kommer inte hända, men ändå), så hade vi säkert haft en bättre fungerande demokrati och mer dialog mellan vanligt folk och makthavare.

Sen är ju det fina med Bildts blogg att alla kan granska hans ord själva, läsa vad han skrivit innan, och faktiskt skapa sin egen bild av honom och regeringens utrikespolitik, utan att behöva gå genom en tidningsredaktions filter. Jag läser mycket hellre vinklade åsikter med tydlig avsändare, än andrahandsinformation med dolt budskap.

—

Uppdatering, 12,30: Bildts blogg är inte alls modererad. I alla fall inte i bemärkelsen att kommentarer måste godkännas innan de dyker upp. Jag tippar dock på att någon som inte är han själv ägnar rätt mycket tid åt att kolla av så att kommentarsspåret inte spårar ur fullständigt/tar med hot/osv. Ur demokratisynpunkt måste detta vara bland de tydligaste sätten för en minister att ha kontakt med väljare.

Skriv under!

Jag propagerar inte så ofta för det där med att skriva på namninsamlingar, och skriver sällan på själv, eftersom de ofta blir för många, och inte slår särskilt hårt.

Nu finns det dock ett undantag, och det är protestlistan mot det kommande övervakningsförslaget, och är ett upprop för rätten till ett privatliv.

Skriver på gör du HÄR.

Det är förövrigt en av de få protestlistor jag kommer signa som även Lars Ohly skrivit under (om det nu är han), vilket kanske säger någonting om vikten i frågan.

Regeringen kommer få avlyssna godtyckligt

Nu visar det sig att regeringen inte ens lyssnar på lagrådet. Regeringen kommer presentera sin proposition den åttonde mars (och lägligt försvinna i bruset av den uppmärksammade internationella kvinnodagen?), och enligt tidningen Riksdag och Departement, så är det ytterst lite som regeringen lyssnat på sina remissinstanser.

Regeringen kommer, om förslaget går igenom, själva få besluta om valfri övervakning/avlyssning som ligger i dess eget “underrättelsebehov” utan att som myndigheterna, gå igenom och få tillstånd av försvarets underrättelsenämnd.

Går förslaget igenom så har vi massiv övervakning i landet och kan vinka hejdå till ord som “personlig integritet” och “rätt till ett privatliv”. Det är istället politiska intressen som kommer få styra över vilka som har rätt till det eller inte.

Det är dags för våra folkvalda att protestera, se till att skjuta på förslaget, och framför allt, rösta ner det. Avlyssning är ingenting som politiker ska syssla med.

Kyrkan och aborterna

De flesta har redan hunnit kommentera den katolske biskopens och företrädaren för pingstkyrkans debattartikel i dagens DN. Eftersom att jag tillbringat helgen på ett kallt vandrarhem med bakgrund som (enligt utsago) abortklinik under tiden det var förbjudet i Sverige, så har jag inte sett debattartikeln förrän nu.

Göran Hägglund försvarar utländska kvinnors rätt att göra abort i Sverige som vilken annan vård som helst. I konsekvensens namn borde vi annars förbjuda kvinnor att få söka all annan vård i landet utan specialtillstånd från socialstyrelsen (vilket är enda sättet för en kvinna som inte är medborgare i sverige att få utföra en abort i landet).

Det anmärkningsvärda med debattartikeln har dock inte med själva sakfrågan att göra, utan hur katolska kyrkan och pingströrelsen anser sig veta hur dess medlemmar röstar, samt blandar sig i politiska sakfrågor som organisation. Det är stor skillnad mellan att diskutera det moraliskt/etiska eller teoligiskt riktiga med en abort, och sedan efter det ge råd över huruvida det är ett bra val eller inte, mot att gå ut i media och kräva ändring från politiker, eftersom att alla skall följa deras åsikter.

Abort är inte en enkel fråga för den som hamnar i valet mellan det och att föda ett oväntat barn. Den som hamnar där skall få största möjliga stöd och respekt. Preventiva metoder är det bästa, och det borde finnas mer resurser på det området.

Abort är dock en mycket enkel fråga politiskt. Det handlar om att möjliggöra ett val (om än svårt) som faktiskt räddar liv. Varje år dör närmare 70000 kvinnor av illegala aborter i länder där aborter är förbjudna, oftast av religiösa skäl.

Jag hoppas att kristdemokraterna har kurage nog att stå emot de två ledare som vill företräda någon sorts kristen höger. Religion och politik hör inte ihop, tyvärr så vill människor som gillar makt ofta få det till det.

Därför lämnar jag Folkpartiet i Skövde

En av de absolut sjysstade personerna i liberala ungdomsförbundet gick ur igår. Fick mig att fundera på mitt eget engagemang i förbundet. Det finns en anledning till att jag har trappat ner på det, och tyvärr är kulturen i ungdomsförbunden någonting man behöver fundera över mer än en gång.

Det är sjukt svårt att i ett blogginlägg kunna förklara den där hatkärleken till ungdomsförbundet som jag faktiskt har. Kritiserar jag för mycket kommer de som är aktiva bara tycka att jag är jobbig och inte ta åt sig något, kritiserar jag för lite, så finns det ingen poäng i det, och jag skulle lika gärna vara tyst.

Det liberala ungdomsförbundet borde ta sig en funderare över är varför så många sjukt duktiga och smarta personer har lämnat det senaste året. De flesta på den så kallade högerkanten (dvs. inte socialliberala), och oftast med någon form av intern konflikt med ledningen som grund.

Någonting ungdomsförbund och politiska partier i allmänhet måste fundera på, är vilka människor man egentligen vill ha med i beslutsfattande församlingar, och på den offentliga debattens arena.

Kanske är det bäst om bara de politiskt korrekta och riktigt duktiga människor företrädde politiska partier. Det är inget fel på att vara politiskt korrekt och duktig (jag var det också när jag var sexton), men i ett rum där alla tänker lika tänks det inte särskilt mycket, och det är alldeles för lite tankar i svensk partipolitik idag.

Om knappt en vecka kommer jag inte längre sitta i folkpartiet Skövdes styrelse. Jag hade visserligen bara en ersättarplats, men att gå på ett möte en gång i månaden, höra hur styrelsen enhälligt bifaller samtliga förslag utan något ifrågasättande och sedan gå hem igen ger inte mig så mycket mer än två och en halv timmas förlust i tid. Det har under det senaste året handlat om möten där man får handlingarna vid sittande bord, ingen möjlighet för paus innan viktigare beslut, skitsnack och utfrysning av enskilda medlemmar.

När jag kritiserade utnämningen av nämnd och styrelseposter i folkpartiets tidning NU (som var fruktansvärt sexistiska), så fick jag i en replik höra att jag inte varit närvarande på ett enda styrelsemöte, och att jag inte varit aktiv i valrörelsen (jag var närvarande på de flesta, och jag jobbade heltid för ungdomsförbundet i valrörelsen). På efterföljande styrelsemöte fick jag en utskällning av personer i styrelsen som ansåg att jag inte visste vad jag pratade om. Valberedningens förslag som utan ändringar röstades igenom bestod av ytterst få kvinnor, de kvinnor som var med fanns på traditionellt kvinnodominerade poster, och medlemmar i valberedningen och förhandlingsdelegationen med de övriga partierna hade själva fått topposter.

Tilläggas kan göra att personen som är ordförande i kommunföreningen också är ordförande i länsförbundet, samt sitter i riksdagen som ledamot. Maktspridning finns knappast med där.

Jag har absolut ingenting att göra eller hämta hos folkpartiets kommunförening i Skövde. Det finns ingen idédebatt, och jag längtar faktiskt tillbaka till mitt första möte där det diskuterades huruvida skräphantering skulle skötas av fastighetsägare vs. restaurangägare. Det finns ett par bra människor kvar, men de är få och har inte särskilt mycket handlingsutrymme.

Min poäng är hur dåliga ledningar kan få engagerade och smarta människor att ge upp och gå vidare. Folkpartiet i Skövde är ett extremt exempel, och de två andra kommunföreningar jag varit med i, har varit otroligt mycket bättre på i princip allt. Annars hade jag aldrig fortsatt. Sen måste man också fundera på om det är helyllemänniskor som alla är politiskt korrekta och följer utsatta spår som skall syssla med politik, eller om det skall vara en bredd av alla typer av personer, och flera olika vinklar på liv och politik.

Jag vet att jag föredrar det senare.

Lite mer batongliberalism är välkommet

En bättre situation för våldsutsatta kvinnor (och män), obligatorisk tillgång till en kvinnojour, besöksförbud med fotbojekrav och gärna licenser till pepparspray/tårgas också.

Är det någonting staten verkligen ska pyssla med så är det att se till så att människor inte riskerar bli nedslagna i sitt eget hem eller förföljda av galningar och idioter med sjuk människobild.

Det här kan leda till en början på det, men är det på något område som jag förespråkar batongliberalism av högsta graden, så är det när det handlar om relationsvåld.

Skolan och statliga pekpinnar

Eftersom att skolpolitiken verkar vara en aktuell fråga, så får det väl vara dags för ett blogginlägg på ämnet.

Igår var det skolminister Björklund som var på tapeten med en intervju i SvD där han krävde mer svenska, historia och religion i skolan, och idag går utbildningsministern, tillika folkpartiledaren Leijonborg ut på DN debatt och vill premiera språk och mattekunskaper.

Till att börja med. Det är enkelt att kräva mer kunskap för elever i allmänhet. Det finns alltid något ämne som man från politiskt håll tycker att utgångna elever är för dåliga i, oavsett om det rör sig om samhälls eller naturvetenskapliga ämnen. Lite noterbart är det allt att Björklund bara vill fokusera på samhällsämnen och man först enligt Leijonborg på gymnasienivå skall prioritera matematikkunskaperna.

Risken med det är att elever som har svårt med matten redan på högstadiet slås ut på gymnasiet och inte kommer kunna läsa vidare på högskolan sedan. Matematik A skall enligt Leijonborg ha ett godkäntkrav för att en elev skall få fortsätta plugga på högskolenivå, och även om jag personligen tyckte matte var kul/lätt och läste ända upp till E-kursen, så känner jag många som hade problem redan med matte A, fast som garanterat skulle klara sig alldeles utmärkt på något av de icke-matte-fokuserade högskoleprogrammen.

När det handlar om grundskolan, så kommer knappast Björklunds krav göra vare sig till eller från. Påverkar det något, så är det en brist på naturvetare, eller i alla fall på elever som är duktiga i naturvetenskap. Det är en rätt sjysst balans på ämnena idag, och istället för att sätta mer politisk styrning över vilka ämnen som är viktiga eller inte, så borde skolorna få mer frihet över tid de kan lägga på ämnen de anser har för låg prioritet. Vad beträffar en ökning på ämnet religionskunskap, så om målet är att få lite mer förståelse för kulturer, så är det snarare en utrensning av gamla läroböcker och fortbildning av personal som behövs, än flera timmar i skolan.

På högre nivåer borde den statliga styrningen vara ännu mindre. Istället för att prioritera specifika ämnen, så skulle staten lätt kunna ge högskolor och universitet möjlighet att vikta betygen själva, så att de ämnen som är relevanta för utbildningen väger tyngre än andra. Sorry Leijonborg, men jag har haft mycket mer nytta av den lokala kursen bild och form (lokala kurser brukar beskrivas som flumkurser), än matte E under min utbildning, varför skall då den senare i din skola vara värd mer?

Dessutom verkar Leijonborg helt och hållet glömt bort möjligheten för högskolor att ha alternativa antagningsprocesser, något som (enligt min erfarenhet) ger både mer motiverade studenter på rätt linje, och bättre kan ta ut människor som uppfyller rätt krav.

—

En annan sak som påverkar studenter, och som tas upp idag, är att höja bostads och studiemedlen till unga. Studiemedlen håller jag med om. Det borde vara möjligt att låna mera för att öka det ekonomiska svängrummet (man har kass ekonomi som student). Men att höja bostadsbidragen ytterligare skulle bara få konsekvensen att färre studenter skulle välja att jobba extra, och också vara en anledning till de kommunala bostadsbidragen att höja hyrorna ännu mera. Det blir helt enkelt studenter som inte jobbar något som får råd att bo stort. Knappast logiskt, utan luktar planekonomi.

Mailbombning olagligt?

Regeringen föreslår i en remiss till lagrådet att tillgänglighetsattacker mot webbsidor och servrar skall betecknas som dataintrång. Det skall alltså bli förbjudet att systematiskt överbelasta servrarna genom att mailbomba, eller besöksbomba en viss adress.

Detta är ett lagförslag som är allt annat än teknikneutral, och jag tänkte ställa några frågor som regeringen inte verkar ha tänkt på.

För det första, mailbomningen. Hade man översatt det i vanlig post skulle man lika gärna kriminalisera amnestys brevbombningar mot ambassader och liknande för att de ska frige politiska fångar och stoppa dödsstraff direkt. Utan att vara teknikneutral måste man fråga sig hur lagen kommer se på tex. en massiv mailstorm mot en ansvarig minister i ett kontroversiellt ämne.

Ponera att avsändarna är arga och verkligen vill få ministern att reagera, kanske så arga att man gärna ser att hans/hennes inkorg kraschar, och den också gör det. Kommer det räknas som dataintrång? Och om man gör det, skall man då åtala alla som skickat ett mail?

När det handlar om besöksbombningen. Polisens hemsida var nere en kortare period efter tillslaget mot Piratebay förra året. Det gick till så (har inte koll på de exakta teknikaliteterna) att någon startade en sida som kopplade direkt till polisens. Alla de som besökte sidan hjälpte sedan till med bandbredd att fortsätta överbelasta polisens sida. Jag kan till och med ha fått länken och klickat på den. Är alla som besökt sidan då medskyldiga?

Det är säkert en god tanke bakom lagförslaget, men det kommer bli svårt att döma ur ett tekniskt perspektiv. Å andra sidan är inte våra domstolar särskilt kända för sin tekniska kompetens, och väldigt mycket rättsäkerhet kan stå på spel.

Dagens faktura

Står Luf Väst för. Samuel som tidigare satt HRF i blockad har nu sett till att granska byggnads ordförande Hans Tillys lön, och ta ut sedvanlig granskningsavgift för det.

Allt sedan Tilly deklarerat att byggnads trots domen i Europadomstolen, kommer fortsätta ta ut granskningsavgifter av fackligt oanslutna byggarbetare.

Fakturan från luf väst, riktigt specificerad och klar, hittar du här. Det rör sig totalt om 976 kronor, dvs. 1,5% av hans lön. Tilläggas kan också göras att han tjänar jämförevis bra med sina 65 075 kronor i månaden, 40972 kronor mer än en genomsnittlig stockholmare, men 27808 kronor mindre än Wanja Lundby Wedin…