“Och jag insåg att jag hade blivit en man”
Utbrast en klok kvinna under ett av Almedalens seminarier om feminism.
Ibland så funderar jag på om man som kvinna måste förvandlas till en man för att kunna klara sig i samhället, och behålla sin feministiska syn trovärdig, och om man inte omedvetet trots en feministisk analys strävar efter att uppfylla den manliga normen.
Jag brukar ibland i diskussioner hävda att jag är man. När någon skämtsamt påstår att kvinnor hör hemma vid spisen så kontrar jag med “om du lovar att äta upp all mat jag lagar, så står jag gärna vid spisen” för att associera till min knappa matlagningsförmåga. Jag tittar hellre på “Sin city” än på “Pretty woman”, föredrar snygga bilar framför hästar, hittar hellre själv än frågar efter vägen, och jag vet garanterat mer om en dators beståndsdelar än om smink.
När jag ska prata feminism i olika sammanhang kan just de här egenskaperna vara livräddande, eftersom att jag i mig själv kan bevisa att alla kvinnor inte är lika dana, utan att det handlar om individuella egenskaper. Tyvärr så handlar fortfarande en ganska allmän problemformulering när det rör jämställdhet, om att för få kvinnor beter sig som män, eller pysslar med manliga saker. Det är kvinnor som inte tar för sig, som följer jantelagen alldeles för mycket, och som inte har samma höga ambitioner som män.
Jag tror att det är lika viktigt att fokusera omvänt, och att den traditionella manliga könsrollen är precis lika farlig. Män måste få vara mjukare och samtidigt bli socialt accepterade, och de traditionellt kvinnliga egenskaperna måste få bli precis lika mycket norm som någonting annat. Ordet individ och individualism måste kombineras med feminism mycket, mycket oftare.
—
För övrigt är jag sååå avundsjuk och vill ha en sån här.