Efter att ha fått höra att jag är “så höger” av några liberala vänner ett flertal gånger förra helgen gjorde jag i dag slag i saken och testade min politiska profil på webbsidan Political Compass.

Jag som alltid brukar hamna med klara negativa värden både på den ekonomiska skalan som på den liberala/auktoritära, fick denna gång ett nästan nollvärde på ekonomin. Inte bara ett nollvärde heller, utan ett nollvärde som drog åt höger.

Economic Left/Right: 0.13
Social Libertarian/Authoritarian: -7.08

Uppenbarligen (om man ska tro på testet) så har jag svängt mer åt höger sen sist, har inte riktigt klurat ut om det är bra eller dåligt. Jag är i alla fall inte mer höger än political compass mittfåra; så lite vänsterprofil har jag allt kvar.

Svenska dagbladet rapporterar idag om att de allra flesta unga politiker inte hoppar av riksdagslistorna utan ställer upp för omval. De politiker det talas om i artikeln och som beskrivs som unga är de flesta över trettio. Två personer, Axel och Gustav är åttiotalister och under tjugofem.

Snabb matematik ger att:
Förtiotalisterna som är den största gruppen i riksdagen är representerade av 129 ledamöter. 129 delat med de tio åren förtiotalet varade ger 12.9 ledamöter per årskull.
Under 2002 års val kunde alla som var födda innan mitten av september 1984 rösta. Det vill säga drygt 4.5 årskullar.
Med samma procentuella representation som förtiotalisterna skulle antalet ledamöter som var födda på åttiotalet vara 4.5×12.9 dvs: ungefär 58 ledamöter.

Axel + Gustav = 2 unga politiker

Sjuttiotalisterna, de som idag är mellan trettiofem och tjugofem, som då var mellan tjugotvå och trettiotvå har enligt SVDs diagram 35 ledamöter i samma årskurs. 35 är 96 ledamöter mindre än 129.

Även om förtiotalisterna är en stor åldersgrupp så är de otroligt mycket mera överrepresenterade än både sjuttiotalisterna och åttiotalisterna.

Sen kan man ju fundera på om en småbarnsförälder runt trettio kan betraktas som ung politiker och föra unga människors talan.

Ett år äldre, visare och klokare. Jag har nu varit myndig i ett år, ett år som staten erkänner min mänsklighet, och ger mig vissa friheter. Eller är jag så fri i alla fall?

Jag har fått ta körkort och köra min egenägda bil, så länge pengarna räcker till bensin, höjd skatt och försäkring.
Jag får dricka alkohol när jag är ute på krogen, men jag får inte köpa hem en flaska vin till den där middagen jag lagat.
Jag får gifta mig, men inte adoptera barn.
Jag rösta och ställa upp i val, men chansen att jag kommer in som ung och tjej är nästan obefintlig.
Jag får köpa ciggaretter och snus, men jag får inte ha en Cannabis Sativa i fönsterkarmen.
Jag får starta ett företag och ingå avtal, men jag får inte skicka den där låten till min kompis via e-post.
Jag får jobba natt på mitt arbete, men jag blir hänvisad till socialbidrag om jag är arbetslös.

Allt i Socialdemokraternas Sverige som är fullt av friheter.

Om nästan en vecka går Frihetsforum av stapeln i stora staden Stockholm. En massa vettiga och bra talare som Lars-Johan, Rasmus, Sakine, Birgitta, Fredrik och en massa andra liberaler kommer vara där. Å så kommer jag springa i krokarna, även om jag inte ska tala om något.

Så stället är definitivt värt ett besök om du har vägarna förbi huvudstaden nästa helg.

Europaparlamentet säger ifrån inte bara i frågan om mjukvarupatent, utan nu också när det gäller registrering och lagring av personligt kommunicerande, såsom telefonsamtalsuppgifter och e-post.
Tyvärr så verkar det inte bättre som att EU-kommissionen kommer lägga fram ett liknande förslag, men då i kompromissform och med kortare lagringstider än det första förslagets.

Det blir att åter sätta sin förhoppning till det folkvalda parlamentet, ett parlament som förhoppningvis följer sin tidigare linje och sätter medborgarnas integritet och privatliv före kostsam och onödig registrering.

Vad kan man tåla som både liberal och feminist? Är liberala feminister ett gäng moraltanter som inte tycker sex är roligt, som bara klagar på mediabilden av unga kvinnor, och aldrig gör så mycket kul i allmänhet?

Kan det vara så att alla inte alltid vill utsätta sig själv för onormalt stylade kroppar på bilder runt om i samhället, varje dag, jämt och ständigt? Kvinnor objektifieras hela tiden, i så många situationer, och tas sällan som en individuell människa, ett subjekt.
Är den ökade sexualiseringen i samhället alltid av ondo då? Strippkvällen jag var på i fredags var ett scenario med och för vuxna människor som alla gjort ett aktivt val om att delta, och en upplevelse som få kvinnor får vara med om; subjektifieringen. Som liberal ser jag inte något fel i det. Det är också en klar skillnad mot mediabilden som man matas med varje dag vare sig man vill eller inte.

Fredagskväll på Bogrens i Skövde. Två muskulösa blonda snygga killar står i baren och showar. I bar inoljad överkropp häller de lätt utspädd vodka i utvalda tjejers munnar. Alla jublar. Händer sträcks fram för att ta på de muskulösa manskropparna.
Lite senare är det dags för stripteese. En annan ännu mer vältränad man kommer in och tar plats på scenen. Till musik så faller plagg för plagg tills han bara har en liten sjal i handen. Stämmningen och trycket mot scenen är högt. Alla vill känna på hans fasta rumpa och inoljade bringa. De hundratalen tjejer som är där jublar.

På det andra dansgolvet händer liknande situation, men där är det tjejer som strippar och killar som jublar. Vid midnatt öppnas det upp mellan dansgolven och strippshowen övergår till en eld och sångshow.

Jag hade verkligen en kul kväll på Bogrens i fredags. Trodde knappt det kunde bli sånt drag i lilla staden Skövde. Jag kommer aldrig säga någonting fördömande om folk som strippar eller gillar att titta på det. För jag ser inget fel på det.
Feminismen bekämpar könsrollerna och strukturerna i samhället. Denna kvällen var i stort sett befriad från könsstrukturer. Alla strippor objektifierades totalt. De njöt av det. De fick troligtvis också rätt bra betalt för det.
Alla åskådare subjektifierades. De manliga stripporna var där på tjejernas villkor, för tjejernas skull. Ett ovanligt inslag i vår annars rätt mansstyrda vardag.

Skriver i denna veckans nummer av nättidningen Captus om flyktingamnesti. Det är ett svar på Tomas Brandbergs artikel inom samma ämne från förra veckans nummer.

Nu ska Susanne Linde inte alls hoppa av FI. Tydligen så har hon förstått vad som innebär att vara en “könsförrädare”, och väljer att stanna kvar inom rörelsen.

Det är tråkigt att FIorna inte kan bestämma sig, ena sig, eller faktiskt satsa på någonting viktigt. För jag tror faktiskt att de hade kunnat spela en roll i valrörelsen nästa höst genom att få upp jämställdhetsfrågor på dagordningen. Tyvärr verkar Rosenberg med flera tappa bort den chansen.
Kanske kan det ha någotning att göra med att de har valt en ostadig grund att stå på. De har helt enkelt inte anammat marknadsekonomins krafter till deras politik, utan istället låtit den vila på nån sorts vänsterflum.

Riktig feminism går ihop med kapitalism. Sex timmars arbetsdag är ingen kvinnofråga.

Liberala ungdomsförbundets handlingsprogram har i dagarna kommit ut i sin färdiga form. Kommer finnas för läsning på luf.se vilken dag som helst. Två punkter tål att läsas ett par gånger. Den första är punkt nummer nittio om nedladdning från internet:

“Förbudet mot nedladdning ska avskaffas. Den riskerar att få negativa rättseffekter och är alltför resurskrävande sett till de resultat den ger.”

Den andra läsvärda punkten är nummer hundra:

“Mjukvarupatent bör inte tillåtas.”