När jag tar tag och fixar allt kommer det bli en enda snygg sida på johannanylander.se

Tills vidare:

Mikroblogg: Twitter

CV & sånt: Linkedin

Bilder & lättsamhet på engelska: ActionMegaPower

Är johannanylander på Instagram.

Nås på me [@] johannanylander.se

Min bok går fortfarande att köpa här.

Annars: Jobbar numera som pr & digital marketing manager på ett stort mobilspelsföretag. Skriver krönikor varannan måndag i skånemedias tre tidningar; Kristianstadsbladet, Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda.

Om en vecka är det val i Danmark, och eftersom det kan vara lite svårt att hålla koll på vad partierna tycker, och ifall de är höger, vänster eller mittemellan, kommer här min guide i den politiska språkförbistringsdjungeln, sorterat på valsedelsbokstav:

A står för Socialdemokraterne (sossarna) som är till vänster på den politiska skalan. Tänker man på arbetarpartiet så blir bokstaven logisk. Så långt är allt väl. Partiet har nyligen sagt sig beredda att samarbeta med Dansk Folkeparti för att rädda det orimliga förtidspensionssystemet efterlønnen. Partiledaren heter Helle Thorning-Schmidt och spås bli nästa danska statsminister.

B står för Det Radikale Venstre som är bland det mesta mittenpartiet Danmark har. De kommet göra upp med sossarna i detta valet, men vill sänka skatter och bidrag. Radikale Venstre har en historia att driva en rätt livstilsliberal linje, och har tillsammans med Konservative sagt sig villiga att göra upp om den ekonomiska politiken över blocken för att förhindra att Danske Folkeparti skall få inflytande.

C står för Det Konservative Folkeparti och kan kanske vara de mest liberala i den ekonomiska politiken. De har grön som partifärg. En av de stora danska dagstidningarna, Berlinske, hade ett valtest där resultatet tyckte jag skulle rösta på en kandidat från de konservative. Nu får jag inte rösta i Danmark, så det gör väl sak samma.

F står för Socialistisk Folkeparti, och är lite mer vänster än sossarna, och ja, uppfyller de flesta förväntningarna om hur ett vänsterparti skall vara. Partiledaren var den i vänsterblocket som i valrörelsen först öppnade upp för post-val-uppgörelser med Dansk Folkeparti.

I står för Liberal Alliance. De har orange partifärg och namnet kan lätt leda tankarna till den svenska borgerliga alliansen. De har rätt lite gemensamt. Liberal Alliance är uppstickarpartiet på högerflanken som består av missnöjda liberaler som tröttnade på att högerregeringen blivit för sossig. Partiet går till val på färre förbud och ekonomiska reformer.

K står för Kristendemokraterne. De är pyttesmå och gillar landsbygden. Lite som att svenska centern och kristdemokraterna parat sig och allt blivit mycket mer. Inklusive bristen på väljare.

O står för Dansk Folkeparti – de lierar sig med de flesta, gillar populistiska förslag och ogillar människor som inte är blonda eller minst trettonde generationen urdansk.

V står för Venstre, det största högerpartiet och i dag regeringsbärande. Partiledaren heter Lars Løkke Rasmussen och han är den lilla mannen på bilden ovan.

Ø står för Enhetslisten. Kommer ni ihåg det svenska partiet Enhet? Det här är inte riktigt samma sak, men ändå. Enhetslisten kallar sig för rödgröna, och är ungefär ett socialistiskt miljöparti.

Skilsmässor är annars jobbiga, särskilt om det finns barn inblandade. Men när jag läser Charlie Weimers artikel på SvD Brännpunkt så kände jag att jag behövde dela med mig om min egen upplevelse. Jag har nämligen aldrig tyckt att mamma och pappa inte skulle skilja sig. Jag var redan då glad över att de tog steget, och i dag har jag svårt att se hur de väldigt olika människor som min mor och min far är, någonsin kunde leva ihop. Även om jag är väldigt glad över att de gjorde det under några år.

En skilsmässa är en utdragen process om man har barn. En prövotid på nio månader måste genomlidas, och när det väl var klart, var mitt sjuåringspespektiv att det var så skönt att de slutade bråka.

Det fanns många saker som var jobbiga efter mammas och pappas separation. Jag och min lillebror bodde kvar i lägenheten hos mamma, och i början tog det ett tag innan jag kunde träffa pappa på ett bra och regelbundet sätt. Något år senare träffade min mamma en ny man och flyttade elva mil bort till ett hus ute på landet i en helt annan stad. Åh vad jag avskydde bussen som vi åkte med varannan helg för att få träffa pappa. Linje 145. Hat. Den geografiska sträckan som skiljde mellan mina föräldrars boende var jobbigt, inte att de inte bodde under samma tak längre.

Många skilsmässobarn bor i dag i samma stad som båda sina föräldrar, ja, de kanske till och med bor varannan vecka hos varje, i stället för att besöka ena föräldern varannan helg. Men även om den där tvåtimmars-bussresan var jobbig då, är jag glad över att ha fått byta skola, träffa nya vänner, byta sammanhang några gånger, och upptäcka att den fysiska plats man bor på inte behöver forma hela ens identitet. Erfarenheter jag är fantastiskt glad över att ha, och som format mig till den jag är.

Både mamma och pappa träffade nya människor, bildade nya familjer, jag fick syskon och bonussyskon, och en helt otrolig förebild i mina lillasystrars mamma. Min mammas nya man och jag kom inte alls överens i väldigt mycket, men han lärde mig att argumentera för min sak, och är en stor bidragande kraft för att jag blev politiskt engagerad. Både han och min mamma har gått vidare, och lever idag med nya kärlekar, båda mer lyckliga och tillfreds än någonsin.

Min upplevelse av mina föräldrars skilsmässa är bara min upplevelse, och jag kan verkligen inte tala för någon annan. Jag tror inte mina föräldrar skiljde sig för att “förverkliga sig själva” eller något annat klatschigt, utan för att det helt enkelt inte fungerade ihop. Då, i början av nittiotalet, möttes både dem och jag av människor som tyckte de var förfärliga som tog steget, och som ville sätta en offerstämpel på mig “stackars liten att dina föräldrar skiljer sig”. Det jag lärde mig var att livet fungerar och löper rätt bra ändå, och om jag själv någon gång gifter mig vet jag att skilsmässa inte är slutet på allt. Samtidigt kan jag betrakta mina farföräldrars äktenskap, kärleksfullheten de fortfarande har till varandra uppbyggd över så många år, och önska att jag också har den kärleken vid 72.

Om man ska tala om äktenskap och skilsmässor, håller jag med om att barn mår bäst av en trygg uppväxt och en trygg familj. Jag vill bara säga att jag alltid har haft det hos mina föräldrar, även när de inte levt ihop. Och vet ni vad? Det har ingenting med politik att göra.

Uppdatering: Charlie och jag håller faktiskt med varandra när det gäller att skilsmässor till sist är en privatsak. Beslut som har med barn och äktenskap är inte enkla frågor, och bör aldrig reduceras till sådana. Sara Skyttedal däremot, har idag en artikel i GP som beskriver skilsmässor som egoistiska, utmålar barn till skilda föräldrar som offer, och att man inte kan ha en positiv syn på skilsmässa.

Den 15:e september är det val i Danmark, och det bestämdes förra veckan. Jo, jag tycker att det danska valsystemet är en smula märkligt, och det är lite irriterande att jag inte får rösta om vad de väldigt många pengar jag betalar i skatt egentligen skall användas till, men det är också så våra nationalstatsgränser fungerar. Den höga inkomstskatten, priset på skor, den envisa förmågan att ha grädde på grönsaker och stängda butiker på söndagar och andra underliga regleringar för näringsverksamheter gör att jag ibland tänker att det är bättre i Sverige.

Fast det varar inte så länge. Oftast bara tills jag besöker en matbutik igen, köper en påse stora färska ärtor, en flaska vin och nybakat rågbröd utan ett korn socker i. Då känns Danmark rätt bra ändå. Det räcker faktiskt med att läsa lite svenska nyheter för att det ska kännas lite bättre att mina skattekronor går till Danmark. Som att man på fullaste allvar börjat straffa personer precis över 15-årsstrecket som haft sex med personer under 15-årssträcket. Kommer våra lagstiftare verkligen inte bättre ihåg hur det var att vara 14 år gammal?

Man kan också läsa Magnus Lintons utmärka text om svensk narkotikapolitik. Och varför den inte fungerar. Och så kan man känna sig uppgiven över det sorgliga faktum att vare sig Lintons text eller antologin han recenserar, kommer att rubba den svenska narkotikapolitiken ens en millimeter.

Eller vad sägs om rubriken "Köttlobby bakom dieter", där en grupp journalister kritiserar att livsmedelsforskare fått betalt för sitt arbete, och att det är stora farliga ekonomiska intressen som fått folk att äta LCHF. Har ni verkligen glömt bort brödindustrins, mjölkfrämjandets eller spannmålsindustrins påverkan på de kostråd svenska staten genom livsmedelsverket har gjort? Kan forskare inte tänka själva? och, kan människor inte få anses klara av att ta ansvar för vad de själva stoppar i sig nån gång?

Det är nästan ett år sedan den där boken jag skrev kom ut. Tyvärr känns den lika aktuell nu.

När sommarprogrammet med UnderbaraClara sändes på radion tidigare i sommar höll jag på att skriva ett långt inlägg om varför jag tyckte det var intressant att lyssna på, för att vi trots rätt liknande bakgrund och samma ålder, såg världen så väldigt olika. Det blev aldrig någon text då, men i dag satte Anna Svensson orden på det här med att omfamna kärnfamiljen från ett feministiskt håll. En mycket läsvärd text som du hittar här.

Den här sommaren har några av mina vänner, och flera bekanta antingen gift sig eller fått barn. Med tjejgänget från högstadiet skämtar vi om vem som kommer promenera till altaret först, men alla tror det blir någon annan. Jag tycker det är helt fantastiskt att få följa nyblivna föräldrar jag känner på ställen som facebook (hur gjorde man innan dess?), några av dem till barn som varit efterlängtade i flera år, andra var överraskningar. Själv kan jag inte alls se mig i den situationen, och jag kan inte höra den biologiska klockan ticka, inte ens lite om jag så försöker riktigt mycket.

Men, det vissa kallar för feministisk backlash i konservatismens tecken, tror jag är en feministisk iteration och ett tecken på utveckling. Flera av de som omhuldar hemmet i dag gör det för att de vill och kan, inte för att det är det enda alternativet de har. Det är okej att arbeta och bilda familj, och om man nördar ner sig i projekt som cupcakesbakning, syltning eller långkok, då gör man det förhoppningsvis för att det är roligt, gott och kanske till och med för att hedra de kvinnor som bemästrade dessa saker och gjorde det till en konst, när de inte hade särskilt stora friheter annars.

Färre kvinnor är i dag beroende av sin partner för sin försörjning - och det borde vara möjligt att avtala fram saker som t.ex. underhåll efter en skilsmässa. Det finns fortfarande en hel del lagstiftning kvar som gör föräldrar beroende av staten, och det finns allt för många människor som fortfarande har hejdlöst mycket åsikter om hur var och en borde ruta in sitt vardagsliv. Tyvärr verkar många av dessa inte tro att kvinnor, eller män heller för den delen, kan klara av att själva fatta beslut om sina val i livet.

Hade det varit så svårt med lite mer tilltro till att även kvinnor kan fatta vuxna beslut?

“Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

Den ena är Agnes Arpi som skriver om sin första almedalsvecka någonsin. Jag var själv inte på Gotland i år (men varje almedalsvecka mellan 2006-2010), men kan likväl känna igen mig i Arpis text. Almedalen kan se ut som så mycket prestige och kukmäteri (det finns en anledning till varför det dricks så mycket rosévin där), men det är de fantastiska mötena som gör veckan så fantastisk. De episka kvällarna med de oväntade mötena och de djupa ideologiska diskussionerna när den partipolitiska metadebatten tagit slut. Det hittar man på få andra ställen.

Den andra expressen-texten är Johan Norberg som skriver om globaliseringen och till den fria invandringens försvar. Kan vi inte diskutera det här istället för att leka gissningslekar om vad Per Gudmundson egentligen menade? För det finns en konservativ vänster och en konservativ borgerlighet som fortfarande kramar om nationalstatsgränserna, när vi borde riva de sista murarna som hindrar den fria rörligheten. Det borde vara en självklarhet att få bosätta sig och arbeta var man vill. Om man tycker att fysisk plats är relevant för regler och byråkrati, förminskar man människor till små lortar.

[Jag fick upp ögonen för Depeche Mode tidigare i veckan, och tyckte låtarna passade bra som mellanspel. Så här i sommarpratstider.]

I övrigt vill jag bara säga att svenska Slitz ser ungefär ut som vilket danskt prylmagasin som helst. Och jag läser en hel del danska prylmagasin nuförtiden. Men med texter som faktiskt är nya, då.

“Vampyrerna är individualister, hänger sig åt livets goda och ber sällan om ursäkt. Med sina evighets-långa liv är de ofta bildade och rika som sanna kapitalister. När manusförfattarna på senare år löst det där lilla problemet med att vampyrer måste döda människor för att överleva, och ibland till och med kan vistas i dagsljus har berättelserna förlängts, teve-serieformatet har blivit möjligt på riktigt, och fiktionen har undersökt hur vampyren blir till en vanlig samhällsmedborgare. Hur vanligt ett oändligt liv närt på blod nu kan bli.”

Trots citatet ovan skriver jag om zombier i senaste numret av Svensk Linje. Går att läsa här. Det är någon sorts recension över The Walking Dead.

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Frukostmackan, apelsinjuicen, lunchpastan, den där koppen O’boy på eftermiddagen, vad som står på soffbordet en fredagskväll och hur kvällsmaten är tillagad. Det är alla privatsaker som de senaste åren blivit allt mer politik. Till och med liberaler i Folkpartiet ser den goda folkhälsan som någonting viktigare än det fria valet.

När kvällspressen började skriva larmrubriker om hur farliga energidrycker skulle vara, då skrev en folkpartistisk riksdagsledamot en motion och krävde lagstadgad åldersgräns i butiker. Trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att energidrycker skulle vara mer farligt än kaffe. En annan folkpartist har i många år bedrivit korståg mot dataspel, krävt kostnadsdrypande utredningar om dataspelsberoende och målat upp Facebook som en plats farlig för unga flickor.

Energidrycker och dataspel är inte de enda exemplen. Folkpartister har försökt skydda allmänheten från sina egna osunda val genom att förbjuda eller begränsa tillgången på alkohol, tobak, spel, mattillsatser och smågodis. Saker som alla är onyttiga i större mängd, men som i lagom doser kan göra livet lite roligare.

Men folkhälsopolitik är mycket mer än vad som är farligt och vad som inte är det. En liberal folkhälsopolitik låter människor begå misstag och fatta sina egna beslut.

Om man skall ha ett samhälle med fria ansvarstagande medborgare kan man inte samtidigt peta i kylskåpet eller lägga sig i vad var och en stoppar i sig. Ofta handlar det om genuin omtanke, eller att man som politiker vill visa handlingskraft som nyvald. Samhällskostnaderna för ohälsa är höga. Barn, kvinnor och gamla anses särskilt skyddsvärda vare sig det handlar om att de skall räddas från sig själva, eller från de stora företagens vinstintressen. Ett glas vin, en trisslott och en påse smågodis ses som stora hälsofaror och den som njuter av saker om sol, läsk, och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Ofta är det just kvinnor som skall skyddas, med argumentet att kvinnors kroppar inte tål lika mycket osundheter. Ingen säger rakt ut att kvinnor inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet att själva beräkna vad de stoppar i sig. Trots att det är precis det som man insinuerar.

Det var bara ett par år sedan kostråden till ammande mammor var direkt felaktiga, för att livsmedelsverket hade en egen uppfattning om hur mycket ansvar en nybliven förälder klarade av att ta. När Bag-in-boxen kom till Systembolaget i slutet av 90-talet höjdes det proteströster som menade att det skulle leda kvinnor i fördärvet. I dag är syndabocken en småbarnsmamma som serverar barnen läsk och färdigmat framför teven istället för att laga tidskrävande tillsatsfria rätter och cykla med barnen till fotbollsträningen.

Det ligger goda intentioner bakom strävan för den goda folkhälsan. Ingen vill att människor skall vara sjuka, dö i förtid eller få problem med att klara av sin vardag. Men det finns en stor risk med att låta de goda intentionerna gå ut över individers egna val och den personliga friheten.

Få saker är så grundläggande som beslut om vad man skall äta och dricka.  Det är beslut som ett samhälle måste låta sina medborgare fatta själva. Oavsett om det handlar om att äta för mycket fett eller socker, dricka alkohol eller nyttja tobak. Om man inte kan låta människor göra det valet själva, vad har vi egentligen för samhälle?