Johanna Nylander

Den som läser min twitter-feed vet att jag precis flyttat och haft lite problem med internetanslutning. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket den senaste veckan, i alla fall inte här. Om du inte läst redan finns min blogg-battle om fildelning och Piratebay med Per Strömbäck hos P3 Nyheter att läsa här. Samtidigt har jag vikarierat på Kvällspostens ledarsida under veckan (och kommer skriva mer där kommande veckor). I onsdags skrev jag tex. om monopol och avregleringar. Finns att läsa här.

Desto viktigare är dock omröstningen om telekompaketet som sker i EU nu på tisdag. Första gången det var uppe till omröstning följde jag vändningarna med Christoffer Fjellner och Eva-Britt Svensson, som slutade rätt okej. Tji fick medborgarna i EU, för nu är samma dåliga förslag om internetavstägningar och filtrerade anslutningar uppe igen. Här kan du läsa ordentligt om hur du kan påverka innan tisdag, och i fredags skrev jag en längre text (i kvällsposten) om varför förslaget är dåligt.

Missa för allt i världen inte Marcin, Isobel och Daniel på samma ämne, och agera för att påverka europaparlamentarikerna som fattar besluten, ring, maila visa vad du tycker! Kanske kan några av de tusentals nya medlemmarna i piratpartiet tillföra någon förändring här också…

Ipred-direktivet har varit lag i fem dagar. Tänk fem år framåt. Fildelningen har sjunkit drastiskt, internettrafiken avtagit väsentligt, och alla de musikskapare, författare och filmfolk landet över har fått tillbaka hoppet om exemplarförsäljningen. 1990-talets musikunder med Roxette och Ace of Base kan återuppstå, svensk film ser nya Bergman-dagar och Gulliou har börjat på sin nya thriller-serie om Hamiltons dotter.

Runt om i landet har hemelektronikkedjor som Siba och Elgiganten ökat sina ordrar på CD-spelare. Mp3-funktioner eller datorhögtalare behövs inte längre, då all framtidens musik kommer distribueras via cd-rom eller iTunes-store, där den senare kräver en specialipod med högtalare för att kunna spela filerna för fler än en person. Något annat kommer ju kränka upphovsrätten.

I samband med att Youtube spärrades (de kunde ju i Kina) har Svt storsatsat på tio säsonger av Voxpop där de fem stora skivbolagen sponsrar med rättigheterna för att den statliga tv-kanalen skall göra reklam för deras musik på bästa sändningstid. Britney Spears, Kiss och Metallica får alla ställa upp på videoklipp med one-linern: “det ärw duwe såm bewstämwer huwr listan i woxpåp skaw ce ut – ringw och röwsta” (röstning är ju alltid demokratiuppmuntran). Måns Zelmerlöv blir castad som programledare och efter att MTV förbjuds (sms-tjänsten som rullade längst ner blir klassad som olaglig spelverksamhet och censureras för att bevara landets oligiopol) är programmet det enda som lagligt sänder musik på tv.

I samband med att alla öppna nätverk försvann skapades “IT-ID”. Ett virtuellt personligt ID-kort som krävs för att komma ut på Internet över hela landet (det var alliansens förslag för att lösa datalagringsdirektivet). Till ID-numret knyts all information om informationssökning/surf, mail och chatt som användaren gör, och lagras i en nationell databas. Myndigheter eller polis får givetvis inte tillgång till uppgifterna – om inte personen misstänks för ett brott som kan ge fängelse, eller om fallet rör internationella relationer. FRA och Säpo har tillgång till all information i förebyggande säkerhetssyfte. Allt för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet.

Det är inte längre några problem att surfa trådlöst, och den som försöker ta sig in på sajter som sysslar/tillhandahåller med vapen, porr, spel, upphovsrättsskyddat material eller något annat omoraliskt, stoppas snabbt av polisens filter som direktrapporterar alla försök till “IT-ID”:s databas och markerar intrånget. Den med markeringar får svårt att hitta en anställning där kontakt med barn, gamla och sjuka är en del av arbetsuppgifterna.

Hur gick det då med upphovsmännen? Jodå, de mår bra, för att kunna ge ut en skiva krävs det att ha hamnat i finalen för antingen den stora Höst-tävlingen (gamla idol) eller den stora Vår-tävlingen (gamla melodifestivalen). Lyckas man att ta sig förbi den stenhårda branschjuryn kan man bli licensierad musiker, släppa skivor och få material från upphovsmännen. Utan beskydden från de fem stora bolagen finns det inget sätt att nå ut med sitt material.

All kopiering av digital media är sedan länge förbjuden. Det hotade ju upphovsrätten.

I dag medverkar jag en kort stund i Svt:s Kulturnyheterna. Programmet finns på webben här (jag finns med ca 3 minuter in), och repriseras klockan 23:00 i kväll (svt1). Ämnet är internet, censur och kontroll med anledning av Youtube-censuren i Kina. Inslaget inleder programmet och Pär Ström intervjuas först.

Intervjun skedde via skype, och det är nog första gången på typ fem år som jag använder mig av en webbkamera. Headsetet är från samma tidsperiod.

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av “säkerhetsrisken”. Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: “Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.

Det verkar som att filmcensuren är på väg att försvinna. Det har läckt ur utredningen kring Statens Biografbyrå, och tydligen är Kristdemokraterna okej med att skrota myndigheten.

Inte en dag för tidigt om det nu går igenom. Själv hoppas jag på att utredningen inte bara föreslår en nedläggning av Biografbyrån, utan också en gång för alla skrotar lagen om olaga våldsskildring. För utan biografbyrån kan “förråande” filmer hamna hos justitiekanslern och förbjudas och bötfällas i efterhand, eftersom lagstiftningen om olaga våldsskildring fortfarande finns kvar och moraliserar över vad vuxna människor vill titta på.

I höstas skrev jag en krönika om filmcensuren och skrev inför det ett mail* till biografbyrån och frågade om vad de egentligen hade klippt och förbjudit de senaste åren. Det visade sig att de visserligen inte förbjudit någon icke-pornografisk film sedan 1997 (den här), men senast de klippte i en “vanlig” film var i den här, år 2002.

I porren är det vanligare med klipp. Två filmer totalförbjöds 2005, och förra året klipptes det i minst fem filmer. Grov BDSM verkar vara det vanligaste, men ett klipp innehåller bara knogjärnsslag, något som verkar ha gått obemärkt förbi i “vanlig” film. Våldsamt sex är knappast värre än något annat som skildras på film och det är inte statens uppgift att moralisera ens över porrens innehåll.

Vuxna människor borde få avgöra själva vad de vill titta på. Föräldrar borde ha ansvaret för vad deras barn tittar på, och staten borde inte ha någonting att göra med hur mycket våld som skildras i media. Det är bra om biografbyrån äntligen kan slopas, men det hjälper inte så mycket om lagen om olaga våldsskildring finns kvar.

—

Missa inte gårdagens kvällspostenledare om FRA-motståndet, eller att Peter Sunde kommit ut som miljöpartist.

—

*Svaret kom den 4:e september 2008 och vad för klipp det förekommit efter det har jag ingen koll på.

Dagen då datorn kommer omfattas av tv-avgiften närmar sig. Lagmässigt finns alla möjligheter, och när Svt väl får ut alla sina program på nätet är det lätt för radiotjänst att fakturera alla som kan tänkas äga en dator, privatperson som företag.

Skall tv-kontrollanterna räkna datorskärmar eller internetuppkopplingar? Blir licensavgiften ens ett val möjligt att välja bort? Vad finns det egentligen kvar som kan försvara avgiftsmodellen framför skattefinansiering eller privatisering? Var finns de protesterande politikerna?

Det finns tre rimliga alternativ för public service-finansieringen:

1. Skattefinansiering. Låt politikerna bestämma en procentsats. Lägg den separat i deklarationen (a´la kyrkskatt) och skeppa pengarna direkt till public-servicebolagen. Var när och hur någon tittar på tv blir irrelevant, pengarna som går till radiotjänst kan få gå till kulturproduktion i stället och studenter slipper lastas med samma avgift som höginkomsttagarfamiljer.

2. Privatisering. Sälj ut public service-företagen och behåll ett öppet arkiv på webben med allt som producerats med tvångsindrivna medel. Låt public service bli en kulturskatt för alla att ta del av, och förflytta tvproduktionen till framtiden. Det finns garanterat människor som vill fortsätta göra bra tv.

3. Låt folk välja. Behåll public service-företagen i statlig regi, men koppla tv-licensen till tillgången av kanalerna. Svenska folket gillar svt och de allra flesta kommer säkerligen fortsätta betala för att kunna titta, men de som vill slippa och välja att lägga sina pengar på annat kan få göra det.

Även om jag själv skulle föredrag alternativ två, kan jag ändå köpa alla tre alternativen. Obligatoriska tv-licenser, internetskatt till statliga tv-företag och ojämnlik avgiftsfördelning är inte okej. Tvåtusen kronor är mycket pengar för många hushåll. Det går att välja bort en tv, ska man behöva välja bort datorn?

—

Till sist: LAS, fack och arbetsdomstol i all ära, de rasistiska malmöpoliserna borde sparkas från jobbet, lagbrott eller inte.

Rasmus Fleischer och Erik Josefsson har grävt i efterdyningarna av telekompaketet och hittat Medina-rapporten som i stora drag är ett förslag med en önskelista från upphovsrättsindustrin.

Medina-rapporten finns att läsa i sin helhet här, och om den går igenom kan EU i princip sätta sig över svensk domstol och bestämma att Piratebay är en olaglig webbplats och att verksamheten där skall stoppas. Detta innan rättegången mot sajtens grundare är avslutad. Jag har svårt att tolka punkterna 30-33 i Medina-rapporten på något annat sätt:

30. Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.

31. Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.

32. Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).

33. Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Rapporten vill dessutom att medlemsstaterna skall ha en myndighet som ansvarar för att upphovsrätten följs på nätet, ålägger operatörsansvar för att bekämpa piratkopiering, och har vida uppfattningar om hur upphovsrätten är den “lämpligaste strukturen för en ekonomi grundad på kunskap och konkurrens”.

Erik och Rasmus har detaljerna. Vi lyckades stoppa de värsta delarna i telekompaketets första omröstning. Dags att stoppa Medina-rapporten innan den går igenom av bara farten…

I dag skriver jag om datalagring och självcensur i Kvällsposten:

“Fast det är väl enklare för regeringen att lagstifta om ett massomfattande datasystem, lassa över kostnaderna direkt på konsumenterna och slippa ta tag i problemen på allvar.
Det är ju bara det öppna samhället och den personliga integriteten som drabbas av datalagringen. Något som få verkar värdera särskilt högt.
Eller?”

Samtidigt kör Storbritannien på ännu mer omfattande register och kränga ut verksamheten till privata operatörer. På hemmaplan vill socialdemokraterna förbjuda öppna nätverk för upphovsrättens skull.

Det är med lite stolthet jag läser om de borgerliga ungdomsförbundens senaste eskapader. Under valet 2006 var liberala ungdomsförbundet (som jag då tillhörde), det enda borgerliga ungdomsförbundet som var för fildelning. I dag kampanjar CUF genom att dela fil (jag och Saga var först!) och Moderata ungdomsförbundet har bestämt sig för att vara för all fildelning som inte sker för kommersiellt bruk. Fina idéer skall kopieras i mängder.

Fildelningsfrågan är kanske en generationskrock, men med en långt bredare spridning.

När jag blir gammal kan jag berätta för barnbarnsbarnen om mina första möten med internet. När jag som nio-tioåring sökte efter spännande saker via altavista, skaffade min första hotmailadress och chattade i öppna chattrum på aftonbladet. Eller när jag var 12-13år och skapade min första hemsida, med (upphittade & kopierade) högjudda midifiler som bakgrundsljud, blinkade gif-animationer och egenritade bilder i Paintshop-pro. Och jag erkänner; jag har gjort dokument med stora illgröna comic sans-rubriker.

I dag är internet inte längre en spännande sak som fanns på persondatorer i skolan eller på fritids, utan en del av min vardag. Jag är ungefär lika beroende av internet som jag är av el. Jag kan klara mig utmärkt utan båda en kortare period, men det underlättar min vardag väsentligt. Kanske borde vi sluta jämföra internet med tv, film, tidningar och andra medium och istället se det som en bit infrastruktur i klass med elen. Inse att tillgång till uppkoppling måste få ske på samma premisser. Lika lite som man skall behöva visa id-kort för att gatlampan skall lysa över en, lika lite ansvarar elbolagen för vad som händer i skenet av samma gatlampa.

I takt med att allt fler tjänster, sysslor och nöjen flyttar ut på nätet, kommer också den politiska klåfingrigheten. Enligt devisen om att allt som kan regleras också skall regleras utkämpas maktkampen över nätet. I ett system där de digitala ettorna och nollorna inom vissa enkla ramar tillåter enorma mängder frihet utan att någon kan skadas fysiskt, är gränslanden stora. Med möjligheter till oändliga kopior av allt innehåll och all information, utmanas de makthavare som tjänar på att tillgången är begränsad.

När makthavare febrilt misslyckas med att reglera kommer alarmrapporterna om “otrygghet på nätet” och andra “farligheter”. Ung som gammal utmålas som mindre vetande, och ansvaret läggs på staten som inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Vuxna människor behandlas som barn, och barn behandlas som om de alla voro föräldralösa.

Några ropar efter integritet. Andra menar att integriteten redan är såld när privata bilder hamnar på facebook och dagboksbloggarna gladeligen visar bild på kvällens outfit, senaste hånglet eller vad man åt till frukost. Under presidentvalskampanjen i USA arbetade valstrateger med “overflow”. Om en dålig nyhet dök upp såg man till att de försvann i bruset av något annat. Kanske är de personliga bloggarna ett tecken på samma sak. Delar vi bara med oss av tillräckligt många irrellevanta saker, får vi ha det som är viktigt för oss själva.

Oavsett vilket är det en stor skillnad på vad någon väljer att göra, och vad någon annan bestämmer över någons huvud. Fler regleringar gör sällan saker och ting bättre. I synnerhet inte när det gäller nätet.

De senaste veckorna och månaderna har FRA-debatten handlat om myndigheten och statens befogenheter. Försvararna av lagen har berättat om alla inskränkningar som finns för att skydda medborgarnas integritet, och vi har lärt oss att en FRA-lag kommer hjälpa både våra utlandsstyrkor och kampen mot terrorister.

Vi motståndare av lagen har fyllt på med tekniska argument emot signalspaning i kabel, och försvararna av lagen har bemött den med ungefär samma tekniska argument, vad stat och myndigheter inte får göra.

Med de nya inskränkningarna i lagen har vi fått lära oss ännu fler saker som FRA inte kommer få göra.

Rasmus på Copyriot menar att FRA-frågan är binär. Antingen signalspanar FRA i kabel, eller så signalspanar FRA inte i kabel. Några vill inte signalspana i kabel alls, några tycker det är okej med de förslag till lag som finns nu, och några andra kanske kan tycka det är okej efter en till utredning.

Själv tycker jag det är dags att försvararna av signalspaning får försvara sig lite, och berätta varför vi skall signalspana i kabel överhuvud taget. Vad är det FRA skulle kunna åstakomma genom signalspaning utan massavlyssning? Går det att signalspana utan att samtidigt ha tillgång till all information? Varför förtjänar FRA en enda till skattekrona från mig och resten av befolkningen?

Terroristbekämpning, informationsutbyte länder emellan och hjälp till utlandsstyrkor har varit potentiella områden för FRA. Kommer det med de nya formuleringarna fortfarande kunna syssla med det? och i såfall hur? Var finns den person som tekniskt kan förklara för mig hur FRA är effektivt, och försvara myndighetens existens, om nu FRA är så rättsäkert med folkpartiets nya formulering?

Eller, är det så enkelt, att det är samma FRA-lag som tidigare, bara förpackad i några finare formuleringar?