Johanna Nylander

Med tanke på att det bara är två dagar kvar till supertisdagen, och lite mera avgörande i nomineringsprocessen inför det amerikanska presidentvalet, så råkade jag ramla över det här på det stora internet…

Vänsterhjärnan:Den konservativa hjärnan: Båda bilderna är nåt år gamla, men tyckte de var smått passande. Upphittade här.

Dagens “Vi vet inte vad vi talar om, men säger vi att motståndarna är dumma, så kanske någon lyssnar ändå” är Horace Engdahl. Läs hans mfl. inlägg på dagens sidan fyra i Expressen. En person som Engdahl borde veta tillräckligt mycket om språk, för att veta att upphovsrätt och äganderätt är ord för två skilda saker. Upphovsrätten är en begränsning i äganderätten, men den lilla detaljen verkar visst enkelt att tappa.

—

Om man räknar alla styrelser jag suttit i, inklusive elevråd, scoutföreningar och ungdomsförbund, är de senaste 6 dagarna de första sedan 1997 som jag varit helt styrelsefri. 11 av 21 levnadsår är fullt tillräckligt med föreningsengagemang, så det känns som att året kommer börja riktigt bra. Kanske kommer några fler timmar av engagemang hamna på att skriva av sig här på bloggen i stället. Eller så blir jag bara cynisk och bitter. Vem vet.

—

Ju närmare det amerikanska presidentvalet vi kommer, ju mer hade jag tänkt skriva om amerikansk politik på bloggen. Tills det händer något mer intressant, rekommenderar jag Mathias Sundins blogg AmerikanskPolitik.se. Riktigt bra rapporter som inte bara handlar om Clinton vs. Obama. Själv hoppas jag fortfarande på Ron Paul, tror att Hillary har en allt mindre chans, och tycker att vilken kandidat som blir vald av republikanerna är den som kommer bli riktigt intressant.

Notera Ron Paul-knappen. Går att beställa här. Jag fick den under min Washingtonresa. Betydligt snyggare än vanligt parti-val-material. Fotot är taget av Johan Hjelmstrand.

Den svenska bevakningen av valet i USA är rätt intressant. För det mesta handlar det om kampen mellan Hillary och Obama, och då och då petas Edwards in i diskussionen, men nämns oftast sporadiskt.

Därför är det rätt intressant att läsa om vad Aftonbladet skriver om Ron Paul. Inte ett ord om den republikanska abortmotståndaren, utan nämner bara Pauls enorma insamlade pengasumma från nätet. Lite intressant med tanke på att Paul är libertarian i de allra flesta frågor, motsätter sig större inflytande från statligt håll, utan tycker att det allra mesta borde klara ut sig på delstatsnivå.

Ron Paul är lite av en outsider. Han kommer inte ha en chans att faktiskt bli president i USA, men eftersom att jag inte kommer ha en chans att få rösta i det amerikanska presidentvalet, så kan jag få gilla Paul bättre än Giuliani (som väl är den bättre bland de som har en chans) hur mycket jag vill, utan att för den sakens skull vara politiskt inkorrekt.

För även om Paul har helt fel åsikter när det gäller aborter och invandring, så har han ett starkt rättspatos och skulle vara en föregångare i minimaliserandet av stat. Paul är motståndare till både Irak-kriget, “the patriot act” och alla former av ökad övervakning för vanliga amerikaner. Den typen av politiker som det skulle behövas fler av även i Europa.

Även om hans ihopsamlade pengar inte har mötts av något särskilt växande opinionsstöd, så har han lyckats med att dra ihop lite av en folkrörelse i de grupper han har stöd. Många unga finns i hans supporterskara, vilka republikanerna annars har fått allt svårare att få stöd från.

Tredje januari är första nomineringsmötet, både för demokraterna och republikanerna. Mycket kan hända tills dess, men visst hade det varit trevligt om svensk media fylls med mer än Obama och Hillary fram tills dess…

Mer om Ron Paul kan du läsa av Bylund och Svansbo.

Papp-Hillary och jag en bit utanför National Press Building, Washington DC.

Lagom tills det blir val i Sverige brukar det komma undersökningar som visar på att vänstern har starkare stöd bland kvinnor än högern. Det brukar skilja lite mellan de olika partierna, men räknar man de hela blocken, så tror jag det är svårt att hitta ett valår där högerblocket lockat fler kvinnliga väljare än vänsterblocket. Likaså är det i USA, där Hillary Clinton har en ordentlig marginal fler kvinnliga sympatisörer jämfört med Rudy Giuliani – den republikanska kandidaten med störst kvinnligt stöd.

Fenomenet med att den traditionella vänsterkanten har haft ett starkare stöd bland kvinnor bottnar dels i ett rättighetstänk, och dels i traditionella könsroller. Att kämpa för lika rättigheter har varit en hedervärd kamp som utförts av kvinnor från olika politiska läger, och fram tills dess att kvinnor och män värderas lika inför lagen (vilket de gör i de allra flesta västländer idag), så är resten av den politiska agendan mindre intressant.

Om vi sen skall lyssna på våra anmödrar och anfäder ur ett feministiskt perspektiv, så bör man ifrågasätta hur feministiskt det egentligen är med vänsterpolitik. Om man med feminism menar, att man på något sätt vill ta sig ur de traditionella könsrollerna med män som ansvarstagande familjeförsörjare, borde man inte ersätta den traditionella mansrollen med staten.

För att individen, man som kvinna, skall kunna bli en fri person, så måste den få ta ansvar och konsekvenser för sitt handlande. Med en stat som reglerar, fostrar och beskyddar, krävs det inte lika mycket från individen.

Vänster har utnyttjat detta, och lockar således kvinnor som vill känna sig trygg i sin traditionella könsroll utan att för den sakens skull erkänna det. Det är visserligen inte män som tar ansvaret och styr istället – utan staten, men de faktiska skillnaderna för den enskilda individen är minimal.

Samtidigt har politiker till höger misslyckats med att uppmuntra friheter för kvinnor, utan många ser de traditionella könsrollerna som någonting man bör värna om, i bland som ett fritt val, och i bland som någonting oundvikligt. En syn som knappast lockat över kvinnor som vill bort från dessa roller.

För att komma i från könsrollerna som det normala, och i stället ge individen ansvar och frihet, behövs en mindre stat – inte en större. Därför kan vänsterpolitik aldrig bli riktigt feministisk.

Denna skulpturen med tre kvinnliga amerikanska pionjärer hittar du i en av salarna på Capitol Hill, senatens tillhåll. Skulpturen är inte riktigt färdig, och en sista plats är sparad till USA:s första kvinnliga president.

Att besöka maktens korridorer och möta människor som faktiskt kan, och har förändrat världen på riktigt, är rätt så mäktigt. En vecka i Washington har gett mig en mer nyanserad bild av amerikansk politik, att republikanerna inte är särskilt onda, och att demokraterna i bland kan vara allt annat än goda.

Trots att de allra flesta politiska företrädare, ledande personer på organisationer och aktiva debattörer som jag träffat varit män i den äldre medelåldern, så upplever jag att man bemöts bättre som kvinna. De kvinnor som sysslar med politik i USA och kommit någon vart, har gjort det för att de är duktiga, och inte för att de är just kvinnor.

Med det i åtanke, så borde man faktiskt fundera över både den svenska modellen, och ett system där staten är betydligt mindre. Systemet i USA är säkerligen inte det bästa, men det har fungerat för de allra flesta som bor där.

I Sverige har vi en mentalitet som menar på att staten skall lösa alla problem. Det som inte är förbjudet är obligatoriskt, och med hänvisning till att det är med allas bästa i åtanke, så genomförs system som är allt annat än fria. Hetslagstiftningen som var tänkt för att skydda, har i stället skapat inskränkningar i yttrandefriheten, valfriheten i vad för skola, vård och omsorg man vill ha är fortfarande minimal, trots att det handlar om stora livsval.

Det finns knappt någon diskussion eller kritik om vad egentligen staten skall göra, endast om hur man skall utföra det. Vissa skillnader mellan regeringar finns det, men den är ändå minimal, om man ser det ur ett lite större internationellt perspektiv. Inte ens via kommuner och landsting hittar man några större skillnader, utan man försöker istället att jämna ut dem nationellt.

Att ha en minimal inblandning av stat i en individs liv borde vara någonting positivt, och inte det omvända. Det skulle innebära större konsekvenser av en persons handlande, men också friheter. Så länge det handlar om vuxna människor, bör vi också få behandlas som det.

Dessvärre så handlar nyhetsrapporteringen från amerikansk politik väldigt sällan om friheter och stat, utan desto mer om Bush och att landet tycker om att leka världspolis. Trots att den största skillnaden mellan republikaner och demokrater handlar om hur fri marknad man vill ha, så stödjer de flesta svenska partierna demokraterna.

Det är en del av varför jag hoppas att statyn på bilden inte blir fulländad förrän tidigast om fem år. En kvinnlig president för USA är inte ett självändamål, det är de politiska åsikterna som är viktigast, oavsett om det handlar om personen som styr USA, eller om den som styr Sverige.

Två dagar med politiska föreläsningar i Washington, och jag börjar nästan bli riktigt intresserad av amerikansk politik. Får väl se det som ett lyckat besök.

Igår och idag har jag sammanlagt besökt tre olika tankesmedjor (thinktanks), Cato, Heritage och Brookings. Samt Center for American Progress, vilket är lite kopplat till Brookings.

Det var klart uppfriskande att få höra personer från libertarianska Cato prata om att USA borde öka invandringen, varför obligatorisk health care är en dålig idé, att USA ska sluta anfalla en massa länder (och dra sig ur irakkriget), och samtidigt ha en starkare frihandel och minimal stat.

Heritage är mer klassisk amerikansk höger, gillar att USA attakerar diktaturer, tycker att frihandel är bra, dissade Clinton i health care-frågan, och tyckte att man skulle ha mera religion i landet. Trots att Heritage har en mycket konservativ profil och nästan menar att man inte kan ha en hög moral och principer utan att vara religiös, så har de faktiskt ett par poänger i att religion inte behöver vara fel. Staten skall inte blanda sig i den, men det behöver inte vara fel att ha ett multireligiöst samhälle, utan snarare bara bra.

Till sist lyssnade vi på Brookings som är klart längre vänster ut, och en man som varit rådgivare åt Bill Clinton. Synen där är att staten borde ha mer att säga till om, istället för delstaterna, och att samma saker skall gälla över hela landet. Personligen så saknade jag lite perspektiv, och svar på frågan om varför staten sköter saker och ting så mycket bättre än delstaterna (som är mycket närmare medborgarna).

För övrigt så vill jag rekomendera Johan Ingrös texter om den republikanska kandidaten till presidentnomineringen; Rudy Giuliani (finns fler bra än den länkade), samt Ron Pauls hemsida. Giuliani är något så fantastiskt som en republikansk presidentkandidat som är pro-choice i abortfrågan, gillar samkönade partnerskap och gillar det där med sociala frihetsfrågor. Ron Paul å andra sidan är stark abortmotståndare, men är riktigt bra i frågor som gäller övervakning och personlig integritet.