Johanna Nylander

“Den 2 april kommer Sveriges utbildningsminister Lars Leijonborg på besök till högskolan. Han kommer att ha en öppen föreläsning kl 13.30 i D105 där alla studenter är välkomna att delta. Passa på och kom och hör vad Lars har att säga om bland annat studiemedel.”

Utdrag ur det månadsmail som samtliga studenter vid högskolan i Skövde får av studentkåren. Har jag tid kanske jag tittar in i salen. Vet dock inte om studiemedelsfrågan verkligen är det viktigaste att få svar på. Vad hände med frågor som utbildningskvalité?

Det är söndag kväll på årets kortaste dygn, och efter att ha spenderat den senaste veckan med att åka tåg runt halva södra Sverige, konstaterar jag lätt att helgens nyhetsskörd mest består av självklarheter.

Barnombudsmannen vill förbjuda kollektiv bestraffning i skolan. När jag gick på högstadiet antog vi att det var förbjudet, och påpekade det varje gång en lärare använde sig av metoden. Av någon anledning köptes argumenten rätt ofta, och de värsta bestraffningarna uteblev. Att som elev ens behöva påpeka känns dock absurt, och kanske kan BO:s utspel bli en påminnelse till de skolor som tycker det är okej att straffa flera för någonting en enskild person begått.

Lika självklart i skolvärlden känns kravet att vara godkänd i fysik om man ska läsa natur på gymnasiet. Grundskolorna borde verkligen satsa på fler ämnen än bara svenska, engelska och matematik. Sen tycker jag faktiskt inte att de praktiska gymnasieprogrammen skall tvingas läsa historia. Borde inte all grundläggande kunskap få plats på grundskolan?

Att sjuksköterskorna säger nej till SKL:s bud känns också som en självklarhet. Bara att hoppas att sjuksköterskorna står på sig, och kan få komma upp lite i lön. Utbildning borde verkligen löna sig, och som läget ser ut i dag kan det nästan löna sig att arbeta som undersköterska. Inte minst med tanke på att sjuksköterskan ofta har ett studielån att betala av.

På dagens DN Debatt skriver integrationsministern, utbildningsministern och folkpartiets partisekreterare om att de vill avskaffa möjligheten för elever och föräldrar att på grund av religiösa eller kulturella skäl avstå skolundervisning.

Jag tycker det är bra. Elever skall få samma undervisning oavsett vilka åsikter föräldrarna har. Men, genomförandet av förslaget måste ske på rätt sätt.

Om man inte vill att de elever som i dag är undervisningsbefriade skall anmäla sjukfrånvaro eller liknande, så måste man från skolans sida vara öppen för en dialog. Om till exempel, en elev av religiösa skäl bär heltäckande kläder, så borde det vara skolans uppgift att se till att eleven kan bära dem även vid t.ex. simundervisning. Undervisning i t.ex. mindre grupper, eller under andra former borde också diskuteras, så att de religiösa skälen kan tillgodoses utan att själva undervisningen uteblir.

Annars riskerar förslaget falla platt, med resultat att eleverna blir sjukanmälda, och skolan tappar respekt bland föräldrar som redan har synpunkter på undervisningen.

—

Uppdatering, 11:41: Lärarförbundet är inne på min linje om att dialog är det viktigaste. Att föra dialog om att anpassa undervisningen efter religiösa eller kulturella önskemål först är ju faktiskt inte en motsättning med att undervisningen är obligatorisk.

Socialdemokraterna är dock av en annan åsikt, och tycker lagen är bra som den är, utan deras vice ordförande i utbildningsutskottet är misstänksam mot utspelet eftersom att folkpartiet enligt henne har lagt fram förslag som “andas främlingsfientlighet”.

Personligen tycker jag inte det finns en uns främlingsfientlighet i att kräva att skolbarn får samma undervisning oavsett bakgrund, kultur eller religion. Snarare tvärt om.

Maciej Zaremba har haft en artikelserie i DN om kränkthet, svenskakunskaper, queerteori och hur lärarhögskolan har hanterat anmälningar som kommit från studenter.

Serien började bra. Zaremba tar upp exempel där en högskola borde utreda kränkning utan att det kommit någon anmälan om det. Eller att en lärarstudent kände sig kränkt för att den hade bristande svenskakunskaper och därför blev rådd att inte fortsätta sina studier till svenskalärare.

Sen går Zaremba in på queerteorier och exemplifierar med en student som fått rätt mot en lärare eftersom att han (enligt studenten) bröt mot dessa. Enligt artikeln har en nästintill häxjakt bedrivits mot läraren, för att han uttalat åsikter, snarare än att ha betett sig illa mot någon. Samtidigt så lyckas Zaremba (troligen oavsiktligt) utmåla queerteorin i sig som orsaken till detta.

I sista delen blir det lite bättre igen. Det är begreppet kränkthet som analyseras, och varför vi känner oss kränkta till så mycket större del idag, än vi har gjort innan. Framför tar problematiken upp, att den som anklagas för att ha kränkt, inte ges möjlighet till något större försvar.

Alla delarna är läsvärda.

Det där med kränkningar är dock svårt att förhålla sig till. I synnerhet i högskolans eller skolans värld där man som student eller elev ofta behöver ha ett bra förhållande till sin lärare för att kunna ta sig igenom en kurs. Vad som är bra eller dåligt beteende från en lärare är inte alltid lätt att bedöma, eller var gränsen går för olämpligt.

Själv vill jag dra upp ett av mina tidiga inlägg här på bloggen, från den 2:a september 2005, då jag bara gått några dagar på högskolan i Skövde. Min klass bestod då av två tjejer (jag och en till) och 35 killar, och redan efter några dagar blev det tydligt hur man kunde bli behandlad annorlunda:

“När den första tjejen kommer upp för att presentera sig själv har hon ungefär samma bakgrund . Men hon blir bemött annorlunda. Hon får istället frågor om hur det skulle kännas att vara nästan ensam tjej på utbildningen, varför så få tjejer sökte, och så berättade läraren att skolan blivit så mycket bättre på att locka tjejer de senaste åren.
Inga frågor om mål, utbildning eller andra intressen. I stället fick hon stå till svars för alla kvinnor, som att alla kvinnor hade samma åsikter och intressen.
Ingen av killarna fick frågan “hur känns det att gå en utbildning med så många killar?” eller “varför är det så många killar som söker”.”

Läs gärna hela inlägget. Kanske inte det smartaste sättet att välkomna nya elever på. Samma lärare fällde under senare föreläsningar nedvärderande kommentarer om kvinnor, gick i pension och återfanns i valet 06 på en valsedel för sverigedemokraterna. Den beskrivna tjejen går inte längre kvar på utbildningen.

Under resten av mina studier har jag varit med om det mesta som med en fundamentalistisk syn skulle kunna tolkas som kränkningar. Jag har suttit på föreläsningar där läraren sagt “Godmorgon pojkar” (och utelämnat faktumet att jag inte är det) och “Godmorgon pojkar och flickor” (trots att jag varit ensam tjej, så man kan ju alltid fundera på vem av pojkarna som åsyftades som flicka). Jag har upprepade gånger blivit totalt ignorerad under föreläsningar från lärare som vägrat svara på mina frågor, och jag har fått extrauppgifter för frånvaro, när mina manliga studiekamrater med samma typ av frånvaro klarat sig utan.

De gånger saker varit som tydligast har jag blivit arg, klagat och saker har blivit bättre. De gånger det känts lönlöst har jag fått uppbackning av vänner och valt att låta saken bero. Hade jag gjort som studenterna i Zarembas artiklar hade jag kanske sluppit några av mina studielån och kunnat få ett sjysst kränkningsskadestånd (om det inte är så att skolan faktiskt kommer vara skyldig att utreda samtliga dessa händelser om någon ur personalen faktiskt skulle gå in och läsa det här blogginlägget).

Min poäng är att det inte borde vara brottsligt att vara en idiot, och inte heller att vara tanklös. Oegentligheter som “kränkningar” löser man bäst med dialog. Inte genom att pröjsa ut skadestånd eller skrämma lärare till tystnad. Man är som människa inte alltid medveten om sitt beteende, ens om det är dåligt, och man måste kunna föra ett samtal med skilda åsikter även om högskolor lyder under likabehandlingslagen. Skadestånd och andra allvarliga konsekvenser borde man spara till fall där det är utom tvivel bevisat att någon gjort fel.

Man måste, även inom högskolans ramar kunna ha en konflikt mellan lärare och student utan att åberopa kränkning. Respekt är ett givande och tagande.

Jan Björklund skriver mycket bra om skolors julavslutningar i kyrkan på SvD brännpunkt. Julavslutning i kyrkan eller inte borde vara upp till skolan att besluta om (givetvis i samråd med elever och föräldrar), och ingenting som staten eller skolverket borde lägga sig i.

Sen borde det givetvis inte vara obligatorisk närvaro för elever i religiösa lokaler, om det inte sker under religionsundervisningen. Men det är en annan fråga.

Om 10-11-åriga tjejer vill klä sig som Britney Spears så finns det ofta ett intresse både från föräldrar och skola att sätta vissa gränser och det tycker jag att man måste kunna göra.”

sa Jan Björklund i en intervju om klädkoder på skolor. Jag håller med Björklund. Om 10-11-åriga tjejer skulle börja bära skoluniform, så måste man sätta en gräns…

För tänk om barn skulle få klä sig som de vill och behandlas med lite respekt?

Hela videon med Spears i skoluniform hittar du här.

Jan Björklund och den borgerliga regeringen har bestämt att religiösa inslag i skolundervisningen skall förbjudas, hårdare kontroller av skolor skall införas, och det ska bli lättare att stoppa skolor som missköter sig. På det stora hela så verkar det vara ett bra förslag, och det går att läsa i sin helhet här.

Vetenskap skall gå före tro, och religionen hänvisas till religionslektionerna.

Personligen är jag för religiösa friskolor, men tycker att alla skolor borde kontrolleras hårdare (om man nu ska ha en nationell skolplan). Om det dock bara är religionslektioner som kommer få lov att handla om religion, så förväntar jag mig att skolverket genast bommar igen skolor där politisk ideologi får trampa in i historieundervisningen, eller censuerar musikundervisningen på samtliga sånger som kan handla om någonting religiöst.

Mångsidighet borde istället vara ledordet. Undervisning i intelligent design borde vara fullkomligt möjlig, så länge man samtidigt undervisar varför den samlade vetenskapen säger någonting annat. Vi kommer aldrig att kunna uppnå en fullständig objektiv skola, och så länge inga andra instanser i samhället är fullständigt objektiva, så är det heller inte önskvärt.

Vad som borde vara önskvärt är istället det där med kritiskt tänkande. Att skolan lär ut det faktum att man inte skall lita på allt som sägs eller skrivs. Att det är rätt bra att skaffa sig en egen uppfattning, och att även vetenskap inte alltid är absolut.

Fixar skolan det, så kommer till och med skolbarn klara av att urskilja vetenskap från tro.

—

Mer om religiösa friskolor.

“- 95 procent känner till Auschwitz – men 90 procent känner inte till Gulag.
- 90 procent vet inte vilken utländsk huvudstad som ligger närmast Stockholm.
- 50 procent vet inte att Berlin är huvudstad i ett land vid Östersjön.
- 82 procent tror inte att Vitryssland är en diktatur.
- 56 procent av grundskoleeleverna svarar “Vet ej” på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.
- 43 procent tror, att det totala antalet offer för kommunismen under nittonhundratalet är en miljon eller färre. En femtedel tror, att det är inga alls eller färre än tio tusen.
- 40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.
- 22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick.“

Citatet kommer från dagens DN debatt. Mina fetstilar. Min alldeles egna hypotes om okunskapen är att vi haft regeringsbärande partier som tyckt att kommunism är rätt okej. Själv måste jag som en del av dagens ungdom (undersökningen gjordes bland 15-20åringar) säga att jag är alldeles för 0kunnig själv. Det jag lärde mig i skolan om kommunsim var i princip obefintligt utan sträcker sig till någon enstaka uppsats/arbete där fokus just råkade ligga på ett kommunistiskt land. Detta trots att jag fortfarande har jättevaga minnen om när berlinmuren föll.

När kommer “om detta må ni berätta”-boken om kommunismens offer?

Varför kan inte skolorna få större handlingsfrihet i stället, och nationella prov erbjudas, men inte vara ett tvång för skolorna att välja? Så är det ju på gymnasienivå, där det för övrigt finns nationella prov i fysik, kemi och matematik, men inte i religionskunskap.

Ute på arbetsmarknaden är det inte prov och tentor som gäller, utan då jobbas det praktiskt, i projekt, eller med andra former av uppgifter du får tid att lösa och reflektera över. Björklund har fått en övertro på prov och tester, något som kan vara farligt då det finns en mängd andra sätt att inhämta kunskap på.

Nationella prov kan vara ett rätt bra inslag i skolan, både för elever och lärare. För en elev som kan mycket, men inte riktigt gått ihop med sin lärare kan ett nationellt prov bli ett bevis på att man faktiskt har kunskapen (jag klarade gymnasiekemin på det sättet). För en lärare ger det en möjlighet att jämföra med andra skolor och ta reda på om man betygsätter rätt.

Men, det är en kunskapskola vi borde eftersträva. Hur man tillförskaffar sig kunskapen borde vara mindre viktig, och borta från statlig styrning. Om skolorna vill ha nationella prov för att mäta kunskap, borde de få lov att ordna det, lika mycket som om skolor vill mäta kunskap genom mer verklighetsförankrade metoder så borde de få göra det.

Sen ser det väl bra ut i media att en folkpartistisk partiledarkandidat som Björklund gör utspel som passar perfekt in i kravtanken, oavsett vad det har för konsekvenser för niondeklassarna i skolorna.

—

En annan sak som rör skolan, men på högre nivå, är att intagningsproven till högskolan kommer få större betydelse. Det är ett välkommet inslag som skapar motiverade elever som också avslutar sin utbildning. En bra investering skattepengar, och ingenting VHS borde begränsa. Utöka och se till att det går att ha alternativa antagningsprocesser på kurser också, samt avidentifiera så stor del som möjligt, så slipper vi diskussionerna om att alternativa antagningsprocesser inte gynnar mångfalden.

Eftersom att skolpolitiken verkar vara en aktuell fråga, så får det väl vara dags för ett blogginlägg på ämnet.

Igår var det skolminister Björklund som var på tapeten med en intervju i SvD där han krävde mer svenska, historia och religion i skolan, och idag går utbildningsministern, tillika folkpartiledaren Leijonborg ut på DN debatt och vill premiera språk och mattekunskaper.

Till att börja med. Det är enkelt att kräva mer kunskap för elever i allmänhet. Det finns alltid något ämne som man från politiskt håll tycker att utgångna elever är för dåliga i, oavsett om det rör sig om samhälls eller naturvetenskapliga ämnen. Lite noterbart är det allt att Björklund bara vill fokusera på samhällsämnen och man först enligt Leijonborg på gymnasienivå skall prioritera matematikkunskaperna.

Risken med det är att elever som har svårt med matten redan på högstadiet slås ut på gymnasiet och inte kommer kunna läsa vidare på högskolan sedan. Matematik A skall enligt Leijonborg ha ett godkäntkrav för att en elev skall få fortsätta plugga på högskolenivå, och även om jag personligen tyckte matte var kul/lätt och läste ända upp till E-kursen, så känner jag många som hade problem redan med matte A, fast som garanterat skulle klara sig alldeles utmärkt på något av de icke-matte-fokuserade högskoleprogrammen.

När det handlar om grundskolan, så kommer knappast Björklunds krav göra vare sig till eller från. Påverkar det något, så är det en brist på naturvetare, eller i alla fall på elever som är duktiga i naturvetenskap. Det är en rätt sjysst balans på ämnena idag, och istället för att sätta mer politisk styrning över vilka ämnen som är viktiga eller inte, så borde skolorna få mer frihet över tid de kan lägga på ämnen de anser har för låg prioritet. Vad beträffar en ökning på ämnet religionskunskap, så om målet är att få lite mer förståelse för kulturer, så är det snarare en utrensning av gamla läroböcker och fortbildning av personal som behövs, än flera timmar i skolan.

På högre nivåer borde den statliga styrningen vara ännu mindre. Istället för att prioritera specifika ämnen, så skulle staten lätt kunna ge högskolor och universitet möjlighet att vikta betygen själva, så att de ämnen som är relevanta för utbildningen väger tyngre än andra. Sorry Leijonborg, men jag har haft mycket mer nytta av den lokala kursen bild och form (lokala kurser brukar beskrivas som flumkurser), än matte E under min utbildning, varför skall då den senare i din skola vara värd mer?

Dessutom verkar Leijonborg helt och hållet glömt bort möjligheten för högskolor att ha alternativa antagningsprocesser, något som (enligt min erfarenhet) ger både mer motiverade studenter på rätt linje, och bättre kan ta ut människor som uppfyller rätt krav.

—

En annan sak som påverkar studenter, och som tas upp idag, är att höja bostads och studiemedlen till unga. Studiemedlen håller jag med om. Det borde vara möjligt att låna mera för att öka det ekonomiska svängrummet (man har kass ekonomi som student). Men att höja bostadsbidragen ytterligare skulle bara få konsekvensen att färre studenter skulle välja att jobba extra, och också vara en anledning till de kommunala bostadsbidragen att höja hyrorna ännu mera. Det blir helt enkelt studenter som inte jobbar något som får råd att bo stort. Knappast logiskt, utan luktar planekonomi.