Johanna Nylander

Det finns många saker att kritisera om de olika presidentkandidaterna och deras VP-val. Men om det mest upprörande är att Sarah Palin tycker det är okej att lära ut kreationism (intelligent design), vid sidan av evolutionsläran, borde republikanerna ta hem en jordskredsseger i valet.

Kreationism må vara både löjligt och ovetenskapligt. Den bästa undervisningen om kreationism sker sida vid sida med den samlade vetenskapens uppfattning. Barn är inte dumma, och kan även vid låg ålder bilda sig en egen uppfattning. I vissa fall är det säkert bättre med skolundervisning i båda, än att barn när de kommer hem får lära av sina föräldrar att skolan ljuger helt och hållet.

Vad som är skrämmande är snarare svenska tyckares rädsla för annorlunda religiösa världsbilder. De allra flesta av oss är överrens med vetenskapen, men om man vill tro att världen skapades på sex dagar, varför skall samhället säga att det är fel? Är det verkligen ett stort samhällshot; att människor tror på Gud och att hon har ett finger med i spelet om hur vi blev till?

Det är ju knappast så att resten av skolundervisningen här eller på andra sidan atlanten inte är genomsyrad av olika övertygelser och ideologier, ta bara samhällsundervisning och historia som två exempel.

Jag kan förstå att man vill kritisera Palins ståndpunkter när det gäller dödstraff, aborter, miljö eller dubbelmoral. Det finns många frågor jag inte håller med henne i, men att hon tycker saker skall diskuteras i skolan, och att man inte skall vara rädd för information, i det har hon helt rätt.

Å andra sidan skrev jag om intellegent design och religionsförbud i undervisningen redan förra året, och har inte ändrat åsikt på grund av Palin.

Jag tycker att man gärna får diskutera manlig omskärelse och var gränsen går mellan pojkars fria vilja och föräldrars rätt att i religionsfrihetens namn omskära pojkarna. Som en naturligt förhudsfri person kan jag heller inte riktigt föreställa mig situationen.

Vad som däremot blir helt osmakligt är när man jämför kvinnlig könsstympning med manlig omskärelse, eller som nu senast; jämför rekonstruerade “mödomshinnor” med omskärelse av pojkar.

Diskutera gärna frågorna var för sig, men att jämföra stygn i underlivet för att bevara en gammal myt byggd på okunskap, med att ta bort någonting som i allra högsta grad existerar blir absurt och trivialiserar lidanden. Inte minst med tanke på att den manliga omskärelsen kan ha medicinska orsaker.

—

Om du känner för att lämna en kommentar. Håll dig till ämnet (att inte blanda ihop omskärelse med könsstympning) och skippa försvarstalen/angripstalen för och emot manlig omskärelse.

Jag har skrivit om det flera gånger tidigare, men med anledning av EuroPride finns det skäl att lufta frågan om könsneutrala äktenskap en gång till här på bloggen.

Årets pridefestival firar den svenska synden och hur den öppnat gränser för många människor. Trots det har diskussionen om könsneutrala äktenskap handlat om semantiken mellan äktenskap och partnerskap för att kunna tvinga svenska kyrkan att viga samkönade par, snarare än att förändra systemet.

Om vi slutade prata om könsneutrala äktenskap och i stället diskuterade civiläktenskap, kunde vi få en riktig förändring av lagen som både skulle gagna traditionella äktenskapsförespråkare såsom radikala familjeanarkister. För civiläktenskap skulle innebära att juridiken försvann ut från både kyrkan och de politiska borgerliga vigselförättarna, det juridiska avtalet hade skrivits under på lämplig plats (tex. skatteverket), och personerna som skrev under kunde sedan välja cermoni bäst de ville.

Om juridiken var ute från kyrkan hade det inneburit att det var kyrkans medlemmar som själva fick avgöra vilka som skulle gifta sig där, utan att samhället hade haft något att säga till om. Det är ingen rättighet att få gifta sig i kyrkan, och diskussionen över uppfyllda krav för att få göra det hade varit upp till varje enskilt samfund. Som icke-medlem hade jag inte fått något att säga till om, vilket jag heller inte borde.

Samtidigt skulle civiläktenskap bli en möjlighet för fler att fritt välja en cermoni de vill ha. Ingen skulle behöva besöka rådhuset för att sedan gifta sig igen. Trosamfund som inte kvalificerar för vigselrätt i dag skulle få lättare att genomföra vigslar. Civiläktenskap skulle dessutom kunna bli ett steg på vägen för att låta mer än två personer omfattas av det äktenskapliga avtalet, och ge juridiska rättigheter till alla som ingår i en relation.

Både kyrkan och icke-kyrkliga skulle tjäna på att inte blanda ihop juridik med religion. Det är dags att skrota alla förslag om könsneutrala äktenskap, och införa civiläktenskapliga avtal istället.

På Expressens debattsida förs det för tillfället debatt om diskrimineringsombudsmannens – DO:s, beslut att stämma arbetsförmedlingen för att de dragit in arbetslöshetsersättningen för en muslimsk man som av religiösa skäl inte ville ta en kvinna i hand under en anställningsintervju. Maria Hagberg, ordförande i nätverket för hedersrelaterat våld, menar att DO gjort fel, och att det var den muslimske mannen som diskriminerade, och Leif Abd al Haqq Kielan, ordförande för svenska islamiska församlingarna, tycker DO gjort rätt, och att den muslimske mannen blivit diskriminerad.

Personligen blir jag smått upprörd över båda artiklarna. Att som Maria gör, jämföra ett uteblivit handslag med hedersvåld och shairalagar känns osmakligt, liksom Leifs försvar av Irans kvinnosyn.

Om man skall kunna ta riktig diskriminering på allvar, går det inte att kalla ett uteblivet handslag för kränkning. Samtidigt måste en arbetsgivare få en större frihet i vilka de vill anställda. Att en arbetstagare inte vill anpassa sig till rådande sociala normer och ta i hand, borde kunna vara ett fullgott skäl till att inte anställa den, men det gör inte arbetstagaren vare sig diskriminerad eller diskriminerare.

Arbetsförmedlningen gjorde fel när de drog in mannens arbetslöshetskassa eftersom det var bristande kompetens och erfarenhet som gjorde att han inte fick jobbet. Det berättigar inte att DO kallar hela historien för diskriminering, lika lite som det var en kränkning mot kvinnan som nekades handslaget.

Debatten kring handslaget har även cirkulerat kring religion och det sekulära samhället. Kanske är det synen på tro som är grunden i diskussionen. För ett öppet samhället måste kunna tåla meningsskiljaktigheter. Det måste vara lika okej att neka ett handslag, som att det måste vara lika okej att neka en handslagsnekande person arbete. Religionsfriheten måste finnas, men de som väljer att ha kontroversiella övertygelser måste också kunna ta konsekvensen av dem.

Läs även En vanlig Svensson på ämnet.

På dagens DN Debatt skriver integrationsministern, utbildningsministern och folkpartiets partisekreterare om att de vill avskaffa möjligheten för elever och föräldrar att på grund av religiösa eller kulturella skäl avstå skolundervisning.

Jag tycker det är bra. Elever skall få samma undervisning oavsett vilka åsikter föräldrarna har. Men, genomförandet av förslaget måste ske på rätt sätt.

Om man inte vill att de elever som i dag är undervisningsbefriade skall anmäla sjukfrånvaro eller liknande, så måste man från skolans sida vara öppen för en dialog. Om till exempel, en elev av religiösa skäl bär heltäckande kläder, så borde det vara skolans uppgift att se till att eleven kan bära dem även vid t.ex. simundervisning. Undervisning i t.ex. mindre grupper, eller under andra former borde också diskuteras, så att de religiösa skälen kan tillgodoses utan att själva undervisningen uteblir.

Annars riskerar förslaget falla platt, med resultat att eleverna blir sjukanmälda, och skolan tappar respekt bland föräldrar som redan har synpunkter på undervisningen.

—

Uppdatering, 11:41: Lärarförbundet är inne på min linje om att dialog är det viktigaste. Att föra dialog om att anpassa undervisningen efter religiösa eller kulturella önskemål först är ju faktiskt inte en motsättning med att undervisningen är obligatorisk.

Socialdemokraterna är dock av en annan åsikt, och tycker lagen är bra som den är, utan deras vice ordförande i utbildningsutskottet är misstänksam mot utspelet eftersom att folkpartiet enligt henne har lagt fram förslag som “andas främlingsfientlighet”.

Personligen tycker jag inte det finns en uns främlingsfientlighet i att kräva att skolbarn får samma undervisning oavsett bakgrund, kultur eller religion. Snarare tvärt om.

Utbildningsminister Leijonborg har intervjuats i SvD och meddelat att regeringen skall tillsätta en utredning över hur man skall kunna finansiera en Iman-utbildning statligt.

Tycka vad man vill om en Iman-utbildning, men börjar man inte i helt fel ände? Borde det inte vara de muslimska grupper/trosamfund som vill starta en utbildning för Imaner, som utformar en sådan och sedan ansöker om statligt stöd?

Leijonborg säger att:

“Min uppfattning är att vi bör hjälpa muslimerna med en svensk imamutbildning, eller åtminstone kompletterande studier i samhällskunskap och svenska. Det här är en rättvisefråga, och vi ska hitta fungerande former för detta.”

vilket väl är behjärtansvärt, men är inte “muslimerna” Leijonborg refererar till lika kompetenta som vilken som helst annan person som vill starta utbildning i Sverige, eller varför skall man ha särskilt stöd?

De allra flesta prästutbildningar idag ligger ju på folkhögskolenivå, och om man inte skall göra en upprensning av folkhögskolestödet i stort, så finns det väl knappast något hinder att starta en folkhögskola med imanutbildning.

Vad beträffar de akademiska utbildningar som finns inom området teologi eller religionsvetenskap, så antar jag att de har precis lika hög grad vetenskaplig grund som vilken annan högskoleutbildning som helst. Har de inte det så bör man definitivt fundera varför man har statligt stöd till en sådan utbildning, liksom alla andra utbildningar som inte har en vetenskaplig grund. Om en högskola sedan vill kombinera kurser för att passa yrket för en framtida pastor, präst, iman eller rabbin, så borde den få vara fri att göra det. De allra flesta samfunden kommer ändå kräva någon form av kompletterande utbildning till den akademiska.

Personligen tror jag att en kurs som “Det kristna dopet, 7,5hp” kan få minst lika stor tyngd som kursen “Kroki och tredimensionell form, 7,5hp” jag själv läste för ett år sedan. För om det kan ge akademiska poäng att sitta i en ring med femton 20-30åriga män och rita av en naken balettdansös, så borde det vara helt okej att studera religion också.

Sen ska det inte vara statens uppgift att utreda fram utbildningar för särskilda religioner, utan det borde vara initiativ som kommer från utbildningssätet eller den som vill starta upp ett nytt utbildningssäte, för att sedan följa samma regler som alla andra. Är inte särbehandling något vi vill ifrån?

—

Uppdatering: Nej, flertalet präst/pastorsutbildningar ligger idag inte under folkhögskolor. Jag hade fått helt fel för mig. Jag vidhåller dock min huvudpoäng, att det borde vara upp till den som vill starta en utbildning att ansöka om det. Inte statens uppgift att utreda.

Jan Björklund skriver mycket bra om skolors julavslutningar i kyrkan på SvD brännpunkt. Julavslutning i kyrkan eller inte borde vara upp till skolan att besluta om (givetvis i samråd med elever och föräldrar), och ingenting som staten eller skolverket borde lägga sig i.

Sen borde det givetvis inte vara obligatorisk närvaro för elever i religiösa lokaler, om det inte sker under religionsundervisningen. Men det är en annan fråga.

Nu är det dags att gå ur svenska kyrkan. Om din pastorsexpedition får din utgångsansökan senast idag, så behöver du inte betala kyrkskatt nästa år. Uturkyran.se har samlat en hel del information om det.

Personligen så tycker jag att om man inte ställer sig bakom svenska kyrkans syn på livet, troende eller inte, så finns det en hel del andra bättre saker att lägga de där procenten av sin inkomst på. Antingen genom att gå med i en församling som bättre håller med om din uppfattning, eller blir helt kyrklös. Kvinnojourer, barncancerfonder, amnesty… ja listan på organisationer som sysslar med bra saker är rätt lång, och gör en minst lika god gärning som svenska kyrkan. Så varför inte lägga de där procenten på något sånt istället?

Medmänsklighet är bra, och vill man vara med i svenska kyrkan, så ska man vara det. Om man däremot bara slentrianmässigt inte orkat gå ur, fast man egentligen inte delar svenska kyrkans livsåskådning, så borde man ta sig i kragen, skicka in det där urgångsbrevet, och lägga kyrkskattspengarna (och gärna mer) på någonting man tycker är vettigt istället.

Könsneutrala äktenskap verkar vara den hetaste politiska frågan för tillfället. Moderaterna kommer ta ställning till frågan under deras kongress/landsmöte/partistämma i helgen, och Svenska kyrkan tar beslut på torsdag.

Samtidigt har en grupp vid namn “Bevara äktenskapet” fått hård kritik mot de affischer de prytt stockholms tunnelbana med. Bättre reklam än protest mot reklam kan man knappast få, och jag antar lite att sidan i skrivande stund inte fungerar på grund av den överbelastning uppmärksammandet borde ha orsakat.

Några saker i det här är intressanta. Dels beslut om könsneutrala äktenskaps varande i sig, dels om kyrkan skall ha vigselplikt eller inte, dels RFSL:s agerande i sig.

Jag gillar det där med lika rättigheter för alla, vilket innebär att om vi skall ha en äktenskapsbalk bör den vara samma för par oavsett vilken sexuell läggning de har. Eller hur många de är för den delen heller.

Jag tycker också, att om vi skall ha en äktenskapsbalk som tillåter religiösa samfund att agera myndighet (få vigselrätt), så ska de inte få välja och vraka bland vilka som får använda det religiösa samfundet som vigselförättare. Jag tycker vi ska ha vigselplikt för vigselförättare. Är man präst/pastor/iman/rabbin så klarar man att utföra största delen av sitt arbete utan att viga folk, så om man inte klarar av att viga alla, så borde det inte vara någon förlust att inte få viga någon. Myndigheter skall inte få diskriminera.

Dock vill jag helst inte ha någon äktenskapsbalk alls, och tycker inte att kyrkor skall få viga någon. I alla fall inte i juridisk mening. Kyrka och religion bör vara separerad, och en sak som äktenskapet borde inte handla om några cermonier alls. I synnerhet inte den juridiska delen av det.

Den juridiska delen av ett äktenskap skulle enkelt kunna klaras av på skatteförvaltningen. En blankett med ett enkelt standardavtal (med möjlighet att ändra på/utöka avtalet), så fort hindersprövningen var klar, och that´s it. Skriftliga underskrifter på svart och vitt, och det hade inte varit svårare än så. Vilka kön personerna som skrivit under samlevnadspappret hade varit irrelevant. Likaså hur många det var. Det hade kunnat skötas juridiskt och enkelt, utan att man blandade in vare sig Gud eller allah under processen.

Då hade man kunnat välja precis vilka former man ville av cermonier i efterhand. Svenska kyrkan hade kunnat ha en regel för vilka man gör vilka cermonier för, likaså evangeliska alliansen som vill ha äktenskap bara för män och kvinnor.

Det kan aldrig få bli en rättighet att gifta sig i en kyrka, det är någonting man får klara av med kyrkan, gud och vigselförättare, med den skillnaden att kyrkan inte längre hade pysslat med något juridiskt.

Sen så borde RFSL och alla andra som protesterat mot Bevara-äktenskapet-kampanjen fundera lite på det där med yttrandefrihet, och att vi faktiskt har religionsfrihet i det här landet. För även om jag inte håller med bevara äktenskapet-gruppen i vare sig teologi eller politik, så kan jag ha en förståelse för varför man vill ha kvar äktenskapet mellan just man och kvinna. Det borde vara okej. För alla äktenskapscermonier som görs i någon av Evangeliska Alliansens församlingar skulle kunna få fortsätta vara mellan bara män och kvinnor. De skulle kunna få vara mellan bara deras medlemmar också, och om medlemmarna i Evangeliska Alliansen vill ha en annan ordning, så får de se till att kräva det, eller gå med i någon annan församling.

Det måste få vara okej att ha åsikter som inte faller alla i smaken. Religion och politik skall inte blandas ihop och inte religion och juridiska avtal heller.

Jan Björklund och den borgerliga regeringen har bestämt att religiösa inslag i skolundervisningen skall förbjudas, hårdare kontroller av skolor skall införas, och det ska bli lättare att stoppa skolor som missköter sig. På det stora hela så verkar det vara ett bra förslag, och det går att läsa i sin helhet här.

Vetenskap skall gå före tro, och religionen hänvisas till religionslektionerna.

Personligen är jag för religiösa friskolor, men tycker att alla skolor borde kontrolleras hårdare (om man nu ska ha en nationell skolplan). Om det dock bara är religionslektioner som kommer få lov att handla om religion, så förväntar jag mig att skolverket genast bommar igen skolor där politisk ideologi får trampa in i historieundervisningen, eller censuerar musikundervisningen på samtliga sånger som kan handla om någonting religiöst.

Mångsidighet borde istället vara ledordet. Undervisning i intelligent design borde vara fullkomligt möjlig, så länge man samtidigt undervisar varför den samlade vetenskapen säger någonting annat. Vi kommer aldrig att kunna uppnå en fullständig objektiv skola, och så länge inga andra instanser i samhället är fullständigt objektiva, så är det heller inte önskvärt.

Vad som borde vara önskvärt är istället det där med kritiskt tänkande. Att skolan lär ut det faktum att man inte skall lita på allt som sägs eller skrivs. Att det är rätt bra att skaffa sig en egen uppfattning, och att även vetenskap inte alltid är absolut.

Fixar skolan det, så kommer till och med skolbarn klara av att urskilja vetenskap från tro.

—

Mer om religiösa friskolor.