Johanna Nylander

Okej, egentligen har jag inte tid att skriva det här inlägget, så jag kan ha missat någon detalj (eller fått fel på någon siffra), men påpeka i så fall gärna bland kommentarerna så försöker jag justera i efterhand.

Piratpartiet har i alla fall haft provval. Eller primärval som de kallar det för. Jag har tidigare nöjt mig med att bara nämna det ytligt här, men nu har resultaten trillat in, och jag tror partiet behöver lite utifrån-perspektiv. Eftersom piratpartiet är ett parti som skulle kunna få min röst i något av valen i höst (tillsammans med några av de borgerliga, beroende på personer och vallöften), tycker jag deras vallisteprocess är intressant. Inte minst för att den är förfärligt dålig.

Jag bryr mig egentligen inte om hur man utformat valet internt. Jag är inte medlem i partiet och tycker att det är partiets medlemmar sak att bry sig om. Däremot bryr jag mig om hur riksdagslistorna utformas, och när det nu kommit ett resultat, tycker jag det är högst noterbart.

Rådatan till provvalsresultatet återfinns här, en första läcka publicerade det här, och om man bara tittar på antalet röster per kandidat, skulle listan se ut såhär.

Antal röster, sen namn, 20-i-topp:
703 Anna Troberg
695 Rick Falkvinge
417 Gun Svensson
292 Anna Svensson
289 Stefan Flod
275 Sandra Grosse
269 Hanna Dönsberg
262 Carl Johan Rehbinder
257 Johanna Julén
246 Malin Littorin Ferm
246 Mikael Nilsson
228 Eva Wei
227 Johnny Olsson
217 Gustav Nipe
214 Mårten Fjällström
210 Jan Lindgren
209 Klara Tovhult
209 Rickard Olsson
185 Kalle Vedin
181 Björn Felten

Det är alltså flest som har röstat på en kvinna, av de tjugo mest kryssade personerna är nio kvinnor, och på topp tio är antalet kvinnor sju. Detta i Piratpartiet, ett parti med en starkt mansdominerad medlemsbas.

Efter det här har resultatet viktats. Folk som röstade i provvalet har fått rangordna kandidaterna i ordning över hur de helst vill att en lista skall se ut. Lite som traditionella partiers 1, 2, 3-system, men hos PP har man fått lista 30 22 kandidater. Hur den listan skulle se ut vet jag inte, för den datan har jag inte fått tag på, och PP har vad jag vet heller inte publicerat en sådan lista (kan jämföras med att det faktiskt går att få tag på de flesta traditionella partiers provvalsresultat, innan de lämnas till nomineringsmöten och slutställs). Vad jag har förstått har fler listat Falkvinge före Troberg, vilket gjort att han fått högre poäng totalt.

Nu till det mer anmärkningsvärda. Man har dels kvoterat listorna efter kön, typ två tjejer, två killar, och sedan efter bostadsort. Totalt kör PP med sex stycken valsedlar, alla toppas med Falkvinge, och sen är det bästa lokala tjejen, bästa nationella tjejen (Troberg), bästa lokala killen, bästa nationella killen, osv. Tittar man på provvalsresultatet verkar könsvarvningen snarast göra att tjejer kvoteras ner, och tittar man på den geografiska varvningen skapar det bara ännu mer förvirring.

Visst att man vill ha kända namn på alla listor, men för en person som jag, som vill personkryssa, blir systemet bara obegripligt, och det är svårt att hålla koll på vem jag egentligen röstar på. För vilka har egentligen en chans att komma in om piratpartiet skulle ta sig över 4%-spärren? I sitt pressmeddelande presenterar PP 15 namn som de kallar för sin riksdagsgrupp. Samtidigt så är det flera som står med på alla listor, men inte räknas med i riksdagsgruppen. Kolla in tex. Mikael Nilsson och Johnny Ohlsson.

Eller titta på Jacob Dexe och Johanna Julén. Jacob fick 177 röster och hamnade precis utanför topp 20. Johanna var den nionde mest kryssade med 257. Båda står på plats nummer 8 på sina respektive listor. Johanna fick dessutom fler röster än både Mikael och Johnny, men står bara med på öst-listan.

Säg att jag skulle vilja kryssa Jacob eller Johanna. Båda verkar vara vettiga personer med bra åsikter. Om jag dessutom räknar med att de som står på många listor kommer in ändå, förutsatt att partiet kommer in, var går gränsen som jag kan använda min röst för att pusha över kandidaten för? Ur ett väljarperspektiv känns plats nummer åtta som rätt långt ner på listan för att det ska vara värt det, trots att båda är det fjärde lokala namnet. Snacka om svårt att driva kampanj, och vad gäller? Vore ett kryss på plats åtta bara en stödröst till plats 4?

Nej, maken till mer underligt valsystem får man leta efter. I “vanliga fall” kan man skylla på idiotiska nomineringsgrupper, men nu hade man tydligen bestämt sig för en algoritm ingen förstod sig på, och ett system jag fortfarande inte tror att jag greppar riktigt. Och då hör jag ändå till den lilla procentandel som följt PP sen starten, jobbar professionellt med att bevaka politik och dessutom tycker det är intressant att nörda ner sig bland siffror och statistik.

Det här är så underkänt att det inte är riktigt klokt.

Jag kanske skulle skriva mig i Stockholm i september och sätta mitt kryss på Karl Sigfrid i stället. Han verkar behöva kryss, och listan där är i alla fall begriplig.

—

Uppdatering: Läs kommentarerna. Där finns tex. den viktade poänglistan och mer information löpande. Jag hinner inte uppdatera inlägget löpande under kvällen, så spana direkt där.

Det är nytt år, och kanske borde jag summera det gångna på ett fint och käckt sätt. Men jag undviker. Bloggen har, förutom undantag som mitt inlägg om hur man ligger med feminister, till största delen handlat om saker jag gjort på andra ställen. Som att skriva i en viss kvällstidnining.

Signerade artiklar av mig från förra året återfinns prydligt uppradade här, och jag räknar till ungefär femtio stycken. Nu senast innan nyår skrev jag om det kommunala raketförbudet, och nu i veckan har jag skrivit om snygga politiker. När det gäller raketförbud vill jag poängtera att jag bor i ett bostadsområde där det skjutits raketer från lucia fram tills nu. Raketförbud till trots. Så bra hjälper det.

En mer personlig årssummering fanns på twitter: “Gjorde konst i Istanbul. Köpte lägenhet. Kvälllstidningsjobb i Sthlm. Separerade. Ställde ut konst i Istanbul. Köpte egen lägenhet.” Det där med att vara i Istanbul och köpa lägenhet i Malmö hade läskiga dejavu-känslor över sig när det skedde andra gången.

Beroende på hur saker och ting går under året, kommer det troligen bli en total nedläggning av bloggen, eller ett återuppvaknande på riktigt. Det är valår vilket kommer sätta sina spår, och förhoppningsvis migrerar jag också bort från blogspot. Jag gillar att göra saker i femårsperioder, i sommar blir det fem år för bloggen, så någon sorts förändring bör allt ske.

Tills dess får saker och ting fortsätta som vanligt. God fortsättning!

Det är jul och obligatorisk ledighet och familjesamkväm. Själv har jag hunnit med både det och att skriva för Kvällsposten. I förra veckan klagade jag lite på kvotering och positiv särbehandling på våra kära universitet. Varför det är fel kan du läsa om här.

—

På juldagen skrev jag om moderna former av skattskrivning, summerade några av gångna årets övervakningslagar och tar upp både Swift och Acta. Digital integritet känns som ett ständigt återkommande ämne, och den viktiga texten hittar du här.

—

I piratpartiet pågår det just nu ett provval. Jag har inte skrivit om något annat partis diton denna gången, och egentligen har jag inte koll på PP:s heller (men ser fram emot att läsa listor). Om jag skulle gå efter folk som jag känner och är trevliga afk skulle jag vilja pusha lite extra för Emil Isberg, Jacob Dexe, Jonas Bergling och Klara Tovhult. Emil och Jonas känner jag och jobbade med på dreamhack innan pp ens existerade. Jacob är en jordnära och stabil liberal från Lund, och Klara är mycket, och lyckas formulera saker som det här. Men, jag är inte piratpartist, så jag har ingen aning om hur någon av dem fungerar i partiet. Det är bra personer i alla fall, så nu vet ni det.

Pär Gustavsson och undertecknad försökte rädda Norge. Bilden är troligen tagen av Joanna Olsson.

För rätt så precis fyra år sedan befann jag mig i Oslo och valkampanjade med Ung Venstre. Vi var ett gäng unga liberaler från västsverige som ville rädda Norge från en rödgrön sörja till regering. Trots att vi skrev en sång om oljefonden gick det sådär. Vänsterkoalitionen segrade, men Venstres siffror ökade stort. Vår insats var givetvis avgörande (eller inte).

Nu är det dags för val igen, och i de svenska nyhetsflödet har det inte skrivits så mycket om valet. Malin Siwe gäspar lite åt hela cirkusen och på Expressen varnar man för Fremskrittspartiets främlingsfientliga politik, och drar paralleller med Dansk Folkeparti.

Det jag kommer ihåg bäst från valet 2005 var den framåtanda som fanns i Venstre. Ett litet parti som stod lite på kanten vid makten, hade någon ministerpost som de förlorade, men ändå var glada för att de fick med sig rösterna från folket. Venstre höll miljöfrågorna högt, förstod att fildelning och integritet hörde ihop och kombinerade klassisk liberalism med realpolitiska krav. Trots att man då satt med i regeringen drev partiet radikal politik, och ungdomsförbundet var inte bakbundna till politisk korrekthet.

Denna gången har jag inte följt valet alls, men vill ändå önska Norge lycka till, med ett hopp om att den protektionism som både Frp och vänsterblocket står för, får så lite utrymme som möjligt. Det finns alternativ till rödgrön sörja även i Norge…

I morse var jag med i P1-Morgon och debatterade politiska ungdomsförbund med SSU:s ordförande Jytte Guteland. Debatten var med anledning av den här ledaren, och programmet går att lyssna på här. Det är väl ungefär så sammanhängande det kan bli före klockan sju en måndagsmorgon.

Ett par kommentarer. Det kanske är en olycklig formulering från min sida om att partier skall “ta hand om” unga människor. Jag tror unga människor kan ta hand om sig själva. Däremot borde partierna ta till vara på ungas engagemang, och det är få av de etablerade partierna som gör det i dag. Det märktes inte minst i EP-valet, där de unga väljarnas röster gick till de två partier som varit bäst på att fånga upp, ge plats och och lyfta fram unga personer. Inte för att de är unga, utan för de har relevanta saker att säga.

Sen vill jag poängtera att jag har massvis med fantastiska erfarenheter från min egen tid i ett politiskt ungdomsförbund. Jag lärde mig oerhört mycket, lärde känna några av mina bästa vänner, och hade kul. Luf var (och är fortfarande) en fantastisk organisation. Det jag vänder mig mest emot är moderpartiernas behandling av ungdomsförbunden och slätstrukenheten som verkar drabba de som “fortsätter” in i partierna. Partierna måste släppa in unga (och äldre med för den delen) direkt och låta dem påverka politiken, utan omvägen i ungdomsförbundet.

Jonas Morian och Thomas Hartman är av en annan åsikt. Jag hoppas att fler vill diskutera ungdomsförbundens roll, partiernas förnyelsevilja och partipolitikens baksida. Det lär både partier och politik tjäna på.

—

Sedan sist har jag dessutom hunnit skriva två krönikor. En om prideinvigningen och heteronormen, och en om våld i samkönade relationer.

I söndagskväll valvakade jag med nittio av södra Sveriges piratpartister. Stämningen var på topp, och historieskrivningen kändes under hela kvällen. Hur det slutgiltiga resultatet med personröster kommer se ut, går att följa här.

Partiet kommer i alla fall in i europaparlamentet, och blev under söndagkvällen större än etablerade partier som centern, kristdemokraterna och vänsterpartiet. Hade valet varit till riksdagen skiljer det bara några få procentandelsenheter för att partiet skulle kunna bilda majoritet med en allians utan kristdemokraterna.

Fast nu är det inte val till riksdagen förrän om ett drygt år, och jag tror vi är många som inte vill behöva rösta på piratpartiet då, utan se integritetsfrågorna upplyftna av andra partier långt innan dess. Som obunden allianssympatiör krävs det att regeringspartierna går till handling och förändrar sina beslut, i stället för att lova fina ord, och för vänsterväljarna tror jag socialdemokraternas ståndpunkt i frågorna, och Bodströms aspirationer till justitieministerposten kommer vara avgörande.

Tyvärr verkar chanserna för att de etablerade partierna skall hinna reagera och ändra sin politik, vara alldeles för små. För att piratpartiet inte skall göra som junilistan och totalt floppa i nästa riksdagsval gäller det inte bara att hålla frågorna vid liv (vilket lär bli relativt enkelt med en parlamentariker som kommer göra stort väsen av sig), utan också ta lite ansvar för alla de andra frågorna och ge väljarna lite förhandsbesked.

För även om integritetsfrågorna är viktiga för många, tror jag det är fler som inte vill släppa resten av politiken lös för kohandel mellan höger och vänster när den förs på hemmaplan, än borta i bryssel. Ett sätt pp skulle kunna lösa det på, är att låta kandidaterna ta ställning i frågorna, och skriva ut det på listan, så fick väljarna bestämma om de ville rösta in piratpartister som samarbetade med högern, eller piratpartister som samarbetade med vänstern.

Men jag hoppas att det inte blir verklighet, utan att regeringen kan ta sitt förnuft till fånga, skrota ett par dåliga lagar, vägra att införa datalagringsdirektivet, och visa på konkret förändring i internetpolitiken. Det räcker inte att partiernas egna politiska program förändras, utan hela regeringspolitiken. Jag vill kunna rösta på ett parti som gillar frihet på marknaden, över landsgränser, med jämställdhet och på nätet. Jag vill inte behöva välja ett av områderna.

Den jublande stämningen har ersatts med en något mer nervös. Vallokalsundersökningen är hitintills bättre än de räknade rösterna, men totalt sett verkar piratpartiet ha säkrat ett mandat, och nu jublas det ordentligt igen, när SVT säger att piratpartiet är inne i EU.

7,1% är trots allt bra över förväntningar. Jag tippade 7 procent jämt tidigare, men får se hur kvällen slutar. Ett mandat är troligen ett fantastiskt mandat till parlamentet, som om inte annat kommer hålla integritetsfrågorna vid liv…

Det var jubel hos piratpartiet i Malmö tidigare i kväll när första vallokalsundersökningen anlände via SVT. Andranamnet Amelia Andersdotter kommer kanske inte veta om hon har en plats förrän på onsdag, men just nu (med stora partier som faller utanför procenten) verkar chanserna goda. Trots alldeles för få sittplatser och en medioker buffé är Heleneholms slott en perfekt plats för att fira piraternas framgångsval.

Jag återkommer om det händer något spektakulärt under kvällen, men om man vill ha lite extra valvakeendorfiner och känna lyckan hos ett stort gäng internetengagerade, är piratpartiets valvaka ett hett tips för kvällen.

Andra valvinnare verkar vara Miljöpartiet och Folkpartiet. Ett stort grattis till dem!

För ett par veckor sedan skrev jag ett längre blogginlägg där jag rekommenderade EP-kandidater från de flesta av de partier som ställer upp. I morgon är det valdag, och jag tänkte därför fräscha till listan med vettiga kryssalternativ:

Marie Wickberg – “Integritescertifierad” centerpartist som är mer av ungdomsförbundet än partiet.

Olle Schmidt – folkpartistisk krutgubbe* som på plats slår de flesta andra parlamentariker med hästlängder i både integritetsfrågor och lyhördhet.
Om man nödvändigtvis inte känner för att kryssa en vit heterosexuell medelåldersman är Anders Ekberg och Catrine Norrgård två andra vettiga liberala kandidater på fp:s lista.

Zaida Catalán – miljöpartist som har ett helhetsgrepp över mp:s frågor som står på integritetens sida. Miljöpartiet behöver fler som Zaida.

Christoffer Fjellner – han är tillsammans med Pia Kinhult lite som jag tycker att moderaterna borde vara. Båda är namn värda att kryssa, men Fjellner på typ valbar plats, och Kinhult längre ner.

Både Christian Engström och Amelia Andersdotter är kryssvärda piratpartister. Christian är höger och Amelia vänster, men båda skulle göra bra ifrån sig i Bryssel. Även om jag vill kunna rösta på ett parti som både kan garantera integritet och sjyssta ställningstaganden i andra frågor, faller mina sympatier i EP-valet nära piraterna. Inte minst för att se till att de andra partierna vaknar upp tills nästa riksagsval och förändrar både beslut och politik.

Evin Cetin har sossarnas bästa kampanj. KD-Ella står långt ifrån mig, men hör nog ändå till de bättre på deras lista, och hos vänstern förtjänar Erik Josefsson alla kryss.

Personligen ligger mina sympatier närmast (nämnda) kandidater från moderaterna, folkpartiet och piratpartiet. Jag tror inte ens jag behöver skriva ut vem av dem jag röstade på.

—

*krutgubbe ett epitet jag bara menar väl med. Tyvärr är det väl lättare att marknadsföra Marit som krutgumma…

—

Det är nationaldag i dag. Här är en låt från fd. dyslesbisk-fredrik

I kväll är det den första partiledardebatten inför EU-valet, svt2, kl. 20, Agenda. De sju riksdagspartierna medverkar och både piratpartiet som ställer upp och har opinionssiffrorna med sig, och junilistan som är representerade i parlamentet, får stanna hemma från debatten. I Sverige är det nämligen inrikespolitiken som är mest intressant inför valet till europaparlamentet.

Fast, Piratpartiet och Junilistan ska kanske inte vara bittra för att stå utanför partiledardebatten. Under förra EP-valet nekades junilistan tillträde till de stora tv-sända debatterna, och gjorde ändå ett paradval med sina dryga 14% av alla röster. Kanske är det inte så viktigt med tvåtimmarsdebatter i tv ändå.

På onsdag öppnar vallokalerna för förtidsröstning till europaparlamentet. Valdeltagandet brukar vara lågt, men public-service-svt gör ju sin goda gärning för att öka engagemanget och sänder en lång partiledardebatt såhär innan strax inpå valet. Eller? För om man tittar närmare på vad Agenda-debatten egentligen kommer ta upp, är EP-valet nästan bara en bisats. Den ekonomiska krisen och inrikespolitiken verkar viktigare, än att klargöra för svenska folket vad partierna kommer göra i EU. Fast det kanske partiledarna ändå inte skulle kunna svara på, de ska ju inte till EU själva. När Mona Sahlin förstamaj-talade här i Malmö klargjordes EU-frågorna på ett par minuter, och handlade mest om att olika grupper skulle stärkas. Inrikespolitik och EU-frågor är inte samma sak, även om många politiker (i synnerhet på vänsterkanten) verkar vilja få det till det.

Nä, i kväll vill jag ha svar på vad partiledarna vill att deras parlamentariker skall göra i Bryssel/Strasburg. Vad kommer hända med telekompaketet? Vad kommer göras för att förhindra Ipred2? När kommer vi ha en fri immaterialrättslig marknad utan en massa monopolskydd alá förstärkt upphovsrätt och patent? Vad tycker partierna egentligen om övervakning, frihandel, fri rörlighet, mjukvarupatent och internet? För de frågorna ligger alla i EU, och svenska politiker har faktiskt makten att påverka redan där, i stället för att skylla ifrån sig när direktiven är klara och skall behandlas på hemmaplan.

—

Detta är ett första inlägg inför den aftonbladsbloggduell som kommer ske mellan undertecknad och ung vänsters Elisabeth Biström, under agendadebatten.