Johanna Nylander

Beatrice Ask om datalagringsdirektivet…

i SvD, 8/10-2005:

“Som förslaget ser ut i dag kan inte vi stödja det. Regeringen kan inte visa vad det kostar och det är dessutom väldigt integritetskränkande.”

i CS, 13/4-2005:

“Förslaget är dåligt. Jag är inte mycket till att tvinga operatörerna att lagra all information. Dels kostar det för mycket, dels ger det för litet tillbaka.”

i Sydsvenskan, 21/2-2006:

“Nu ska man tillsätta en utredning i justitiedepartementet för att utreda hur det ska genomföras i Sverige. Om man driver ett sådant här förslag så hårt så lever man ju i föreställningen att det är tillräckligt klart för att genomföras i Sverige”

och

“Vi har ställt många frågor under resans gång utan att få några svar, alltifrån kostnaderna till hur avgränsningarna ska göras.”

i GP, 27/7-2005:

“Förslaget förändras ju hela tiden, men hittills är jag väldigt tveksam, för att inte säga helt emot.”

och

“Vi moderater tycker att man måste vara väldigt varsam med den personliga integriteten. Det finns bra argument för vartenda intrång men sammantaget kan det bli för mycket. När vi gör intrång ska det vara effektivt och nödvändigt. I det här fallet ser jag en risk att de vi vill åt bara låter sin trafik gå på andra vägar.”

och

“Mitt intryck är att flera partier tycker att det är väldigt bra med brottsbekämpning, så att de bara följer med.”

i CS, 23/9-2005:

“I det pressmeddelande jag har står att operatörerna ska lagra alla trafikdata i ett och ett halvt år. Jag har inte fått reda på vad kostnaden blir. För en och en halv vecka sedan fanns det inget underlag.”

och

“Oss emellan vet han [Thomas Bodström, min anm.] ingenting om datorer. Han har sagt till mig att polisens kostnader är tolv miljoner kronor för lagring. Men det har ju ingenting att göra med de framtida kostnaderna.”

och

“Jag ifrågasätter hur effektivt det egentligen är för brottsbekämpningen. Det kostar mycket och det är ett problem ur integritetssynpunkt. Allvarligast är att man kan se precis på vilka hemsidor du har surfat.”

och

“Vem tror på honom? Dessutom läcker alla register. Och det är en gigantisk historia för operatörerna.”

Alla uttalanden ovan kommer från tiden innan Beatrice Ask blev justitieminister. Nu har datalagringslagen börjat diskuteras hos regeringspartierna inför implementeringen av lagen, och det är moderaterna som vill ha längre datalagring än EU:s miniminivåer. Bodström jublar (vad säger Sahlin om datalagring?), Advokatsamfundet är kritiska, och själv tycker jag det är en fråga Sverige borde ta strid för i EU. Om det är något direktiv vi skall vägra införa är det datalagringsdirektivet.

Det är med lite stolthet jag läser om de borgerliga ungdomsförbundens senaste eskapader. Under valet 2006 var liberala ungdomsförbundet (som jag då tillhörde), det enda borgerliga ungdomsförbundet som var för fildelning. I dag kampanjar CUF genom att dela fil (jag och Saga var först!) och Moderata ungdomsförbundet har bestämt sig för att vara för all fildelning som inte sker för kommersiellt bruk. Fina idéer skall kopieras i mängder.

Fildelningsfrågan är kanske en generationskrock, men med en långt bredare spridning.

När jag blir gammal kan jag berätta för barnbarnsbarnen om mina första möten med internet. När jag som nio-tioåring sökte efter spännande saker via altavista, skaffade min första hotmailadress och chattade i öppna chattrum på aftonbladet. Eller när jag var 12-13år och skapade min första hemsida, med (upphittade & kopierade) högjudda midifiler som bakgrundsljud, blinkade gif-animationer och egenritade bilder i Paintshop-pro. Och jag erkänner; jag har gjort dokument med stora illgröna comic sans-rubriker.

I dag är internet inte längre en spännande sak som fanns på persondatorer i skolan eller på fritids, utan en del av min vardag. Jag är ungefär lika beroende av internet som jag är av el. Jag kan klara mig utmärkt utan båda en kortare period, men det underlättar min vardag väsentligt. Kanske borde vi sluta jämföra internet med tv, film, tidningar och andra medium och istället se det som en bit infrastruktur i klass med elen. Inse att tillgång till uppkoppling måste få ske på samma premisser. Lika lite som man skall behöva visa id-kort för att gatlampan skall lysa över en, lika lite ansvarar elbolagen för vad som händer i skenet av samma gatlampa.

I takt med att allt fler tjänster, sysslor och nöjen flyttar ut på nätet, kommer också den politiska klåfingrigheten. Enligt devisen om att allt som kan regleras också skall regleras utkämpas maktkampen över nätet. I ett system där de digitala ettorna och nollorna inom vissa enkla ramar tillåter enorma mängder frihet utan att någon kan skadas fysiskt, är gränslanden stora. Med möjligheter till oändliga kopior av allt innehåll och all information, utmanas de makthavare som tjänar på att tillgången är begränsad.

När makthavare febrilt misslyckas med att reglera kommer alarmrapporterna om “otrygghet på nätet” och andra “farligheter”. Ung som gammal utmålas som mindre vetande, och ansvaret läggs på staten som inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Vuxna människor behandlas som barn, och barn behandlas som om de alla voro föräldralösa.

Några ropar efter integritet. Andra menar att integriteten redan är såld när privata bilder hamnar på facebook och dagboksbloggarna gladeligen visar bild på kvällens outfit, senaste hånglet eller vad man åt till frukost. Under presidentvalskampanjen i USA arbetade valstrateger med “overflow”. Om en dålig nyhet dök upp såg man till att de försvann i bruset av något annat. Kanske är de personliga bloggarna ett tecken på samma sak. Delar vi bara med oss av tillräckligt många irrellevanta saker, får vi ha det som är viktigt för oss själva.

Oavsett vilket är det en stor skillnad på vad någon väljer att göra, och vad någon annan bestämmer över någons huvud. Fler regleringar gör sällan saker och ting bättre. I synnerhet inte när det gäller nätet.

Fick ett tips av Pontus om att FRA:s generaldirektör håller ett föredrag i Lund i kväll:

“Generaldirektören för FRA kommer och pratar med oss om:
-Hur farlig är FRA-lagen?
-Försvarets Radio Anstalt nu och i framtiden.

Var: Hörsalen i Kårhuset
När: 11 november med början 19.30
Pris: 0 kr för medlemmar i Teknologkåren och/eller UtrikesPolitiska
Föreningen. Övriga 40 kr

Lokalen rymmer 200 personer så först till kvarn.

Ett arrangemang i sammarbete mellan UPF och TLTH.”

Själv har jag inte möjlighet att komma förbi, men säkerligen finns det en och annan läsare som har det.

Jag är skeptisk när myndighetsföreträdare eller hela myndigheter försöker sig på opinion, som att skriva debattartiklar, eller köpa reklamtid i tv (även om anslagstavlan var rätt charmig). Därför tycker jag inte det är datainspektionens uppgift att skriva en debattartikel till DN, eller att försäkringskassan borde lägga pengar på tv-reklam för det nya sjukförsäkringssystemet.

Med det sagt måste jag hålla med Dennis att datainspektionen är en av de myndigheter som verkar göra sitt jobb. Kameraövervakning har blivit vardagsmat, och mer än var femte skola använder sig av kameraövervakning i allt från förråd med stöldbegärligt material till matsalar och diskbortplockning.

Jag tillhör kategorin människor som allra helst inte skulle vilja ha någon kameraövervakning alls. Människor måste få ha integritet och få röra sig fritt utan att systematiskt bli betraktade från ett kamerarum eller inspelad och lagrad i något arkiv. Samtidigt är jag realist, tycker att människor skall ha stor frihet över sina egendomar, och att fastighetsägare givetvis skall få sätta upp kameror i lokaler när det inte är något folk där, för att skydda från obehöriga intrång och stölder.

Varför lärarfacken inte protesterat över det här för länge sedan är för mig obegripligt, men å andra sidan kanske det mest är eleverna som drabbas. Frågan är väl hur skolan egentligen mår när kamerorna försvaras från både höger och vänster. För att inte tala om var de som enligt Lotta Edholm tidigare kom till skolorna för att bråka, nu i stället tagit vägen.

Det är ju knappast så att problem försvinner med kameror, utan snarare flyttas, och då till platser långt från både övervakningskameror och vuxen skolpersonal i närheten. Är det särskilt genomtänkt?

Vill man vara konspirationsteoretiker för en liten stund, är väl en indoktrinering i övervakning precis vad storebrorssamhället vill åt. När övervakningen försvaras av den unga generationen (jag är inte så mycket äldre själv, men på mitt gymnasium fanns inga kameror), som någonting positivt, är det lättare att få igenom andra övervakningsförslag, en liten bit i taget…

De senaste veckorna och månaderna har FRA-debatten handlat om myndigheten och statens befogenheter. Försvararna av lagen har berättat om alla inskränkningar som finns för att skydda medborgarnas integritet, och vi har lärt oss att en FRA-lag kommer hjälpa både våra utlandsstyrkor och kampen mot terrorister.

Vi motståndare av lagen har fyllt på med tekniska argument emot signalspaning i kabel, och försvararna av lagen har bemött den med ungefär samma tekniska argument, vad stat och myndigheter inte får göra.

Med de nya inskränkningarna i lagen har vi fått lära oss ännu fler saker som FRA inte kommer få göra.

Rasmus på Copyriot menar att FRA-frågan är binär. Antingen signalspanar FRA i kabel, eller så signalspanar FRA inte i kabel. Några vill inte signalspana i kabel alls, några tycker det är okej med de förslag till lag som finns nu, och några andra kanske kan tycka det är okej efter en till utredning.

Själv tycker jag det är dags att försvararna av signalspaning får försvara sig lite, och berätta varför vi skall signalspana i kabel överhuvud taget. Vad är det FRA skulle kunna åstakomma genom signalspaning utan massavlyssning? Går det att signalspana utan att samtidigt ha tillgång till all information? Varför förtjänar FRA en enda till skattekrona från mig och resten av befolkningen?

Terroristbekämpning, informationsutbyte länder emellan och hjälp till utlandsstyrkor har varit potentiella områden för FRA. Kommer det med de nya formuleringarna fortfarande kunna syssla med det? och i såfall hur? Var finns den person som tekniskt kan förklara för mig hur FRA är effektivt, och försvara myndighetens existens, om nu FRA är så rättsäkert med folkpartiets nya formulering?

Eller, är det så enkelt, att det är samma FRA-lag som tidigare, bara förpackad i några finare formuleringar?

Jag kan bara inte sluta undra, vad det är FRA efter den nya lagen faktiskt får lov att göra? Om de nya inskränkningarna är så heltäckande som det utmålas, vad är det FRA kommer göra som försvarar myndighetens existens?

All heder till Mark.

Under gårdagens seminarium på ESF (European Social Forum) här i Malmö diskuterades både FRA-lagen, datalagringsdirektivet och EU:s senaste telekompaket flitigt.

För er som missar historien bakom telekompaketet skriver både Oscar Swartz/Erik Josefsson, Mark Klamberg, Christofer Fjellner, EU-wiki och Henrik Alexandersson mer utförligare om det.

I korta drag handlar det om att Europaparlamentet nu på onsdag (24/10) (24/9) skall rösta för eller emot det som kallats för telekompaketet. Förslaget innehåller både internetfiltrering, övervakning (privata aktörer skall få tag i enskildas internetkommunikation) och förslag om att helt kunna stänga av personer från internettillgång. Alldeles för många dåliga förslag för att passera igenom nästintill obemärkt.

Det är dags att skicka iväg ett mail eller telefonsamtal till europaparlamentarikerna. Mark Klamberg har ett exempel här.

I dag skriver jag min andra krönika i Kvällsposten med rubriken “Teknik är inte neutralt”. Än så länge bara i papperstidningen, men jag slänger upp en länk när det dykt upp här.

I morgon skall jag paneldiskutera på European Social Forum i Malmö. Ämnet är FRA, platsen är festsalen i Folkets hus, Rosengård. Paneldiskussionen är mellan 10:30-11:30, och hela seminariet börjar 09:30. Piratpartister står bakom arrangemanget och andra paneldeltagare är Maria Ferm, Peter Sunde och Ricardo Cristof Remmert-Fontes. Mer information hittar du här.

Med anledning av riksdagens öppnande har regeringen gått ut med en lista på vilka propositioner de planerar lägga under det närmaste året. Fler spännande ämnen verkar komma upp, och bland det mer intresanta är proposition nummer 15: “Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG” som planeras till november.

Direktivet har varit uppe på diskussion tidigare, men nu börjar fildelarregisterna bli verklighet.

Bland de civilrättsliga sanktionerna som planeras finns möjligheten för upphovsrättsinnehavare att upprätta IP-adressregister över fildelare, samt rätt för upphovsrättsinnehavare att få ut personuppgifter från internetleverantörer – efter domstolsbeslut.

Privata ekonomiska intressen kommer gå före rättsäkerhet, och personuppgiftsregister som tidigare krävde tillstånd från datainspektionen att upprätta, kommer bli tillåtna för alla som vill driva en upphovsrättslig tvist. Det är inte bara staten som med FRA får upprätta register, utan med den här lagen, kommersiella företag med stora ekonomiska intressen.

Hur propositionens exakta formuleringar kommer låta vet vi inte än, men den bygger på renforsutredningen kom upp på diskussion i samband med renforsutredningen som diskuterades flitigt tidigare i år. Då ville man från början kunna stänga av fildelare helt från internettillgång.

I praktiken kommer de stora jättarna i upphovsrättsindustrin, som IFPI och Antipiratbyrån få rätt till att bedriva verksamhet som i dag sköts av polis och åklagare. Internetleverantörerna tvingas utelämna sina kunder, och en liten större snara stryps åt möjligheten att surfa anonymt.

Till råga på allt skall den som dömts för ett upphovsrättsintrång bli skyldig att betala för att sprida information om domen; “exempelvis kostnader för att publicera den i en tidning”.

I november skall propositionen läggas fram. Det är dags att visa vad vi tycker om direktivet redan nu.

—

Hela promorian om EU-direktivet som skall implementeras hittar du här. Den är på 452 sidor och innehåller säkerligen en hel del mer viktigt än jag lyckats sammanfatta här.

—

Uppdatering (18/9 2008 kl. 08:40): Rasmus på Copyriot påminner om att EU-direktivet varit uppe i EG-domstolen som slog fast att medlemsländerna inte alls behöver ge upphovsrättsinnehavarna tillgång till personuppgifter eller IP-adressregister. Direktivet kräver inte det.

—

Uppdatering (18/9 2008 kl. 12:08): En kommentator uppmärksammade mig på att propositionen inte bygger på renforsutredningen, men diskuterades flitigt i samma veva tidigare i år. Rätt ska vara rätt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tror sig kunna tiga ihjäl FRA-frågan genom hålla den långt borta från sig, och hans förhoppning är att vi alla ska glömma bort frågan lagom tills valet 2010.

Kanske har han en poäng. Gårdagens demonstration i Malmö lockade inte ens hälften så många som demonstrerade i somras, och den maratondemonstrationen i Stockholm var heller inte särskilt befolkad. Inte så konstigt egentligen (många var ju på jobbet). Vi är nog många som är rätt trötta på FRA-frågan sådär i allmänhet.

Sen försvinner poängen. För även om vi är trötta på FRA-frågan, handlar det snarast om att vi är trötta på regeringens ignoranta handlande, än att vi inte orkar diskutera mer. FRA-frågan kommer inte glömmas bort till valet 2010, och regeringens tystnad om FRA kommer påverka mångas syn i alla andra frågor. För att inte tala om att Piratpartiet kommer segla in på junilistans gamla mandat i Europaparlamentet…

Själv hoppas jag dock på att FRA-frågan kommer vara borta från diskussionen vid nästa riksdagsval, och jag hoppas att jag har de liberala kvinnorna att tacka för det. Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Solveig Hellquist, Agneta Berliner och Maria Lundqvist-Brömster har alla deklarerat att de vill riva upp FRA-lagen, och med anledning till att det bara behövs fyra röster för att lyckas med det, är chansen stor att de drar hem omröstningen.

Jag tänker inte ta ut någon seger i förskott, men kanske kan det finnas en poäng att gå och rösta om två år, när det finns ett gäng liberaler i riksdagen som fortfarande har ryggrad.