Johanna Nylander

Den som läser min twitter-feed vet att jag precis flyttat och haft lite problem med internetanslutning. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket den senaste veckan, i alla fall inte här. Om du inte läst redan finns min blogg-battle om fildelning och Piratebay med Per Strömbäck hos P3 Nyheter att läsa här. Samtidigt har jag vikarierat på Kvällspostens ledarsida under veckan (och kommer skriva mer där kommande veckor). I onsdags skrev jag tex. om monopol och avregleringar. Finns att läsa här.

Desto viktigare är dock omröstningen om telekompaketet som sker i EU nu på tisdag. Första gången det var uppe till omröstning följde jag vändningarna med Christoffer Fjellner och Eva-Britt Svensson, som slutade rätt okej. Tji fick medborgarna i EU, för nu är samma dåliga förslag om internetavstägningar och filtrerade anslutningar uppe igen. Här kan du läsa ordentligt om hur du kan påverka innan tisdag, och i fredags skrev jag en längre text (i kvällsposten) om varför förslaget är dåligt.

Missa för allt i världen inte Marcin, Isobel och Daniel på samma ämne, och agera för att påverka europaparlamentarikerna som fattar besluten, ring, maila visa vad du tycker! Kanske kan några av de tusentals nya medlemmarna i piratpartiet tillföra någon förändring här också…

I dag skriver jag om ACTA på Kvällspostens ledarsida. DN hade ju en rätt avslöjande artikel för ett par dagar sedan, som motsade rätt mycket av vad de borgerliga i näringsutskottet på Newsmill hävdade att ACTA handlade om. Karin Pilsäter blånekade.

Här kan du hitta det amerikanska dokumenten som läckt, och här finns de kanadensiska. För den som är nyfiken på hur tullens befogenheter att beslagta turistkopior av kända märken fungerar i Schweiz finns det en artikel här. Jag skulle tippa på att det är något liknande som ett skräckscenario-ACTA skulle fungera.

För den som skulle tvivla på att ACTA inte skulle handla om utökade tullbefogenheter eller handla om internetreglering, rekommenderas i synnerhet de kanadensiska dokumenten, där det finns en lista över punkter som diskuteras och förhandlas. Ett par av dem låter så här, min fetstil:

- “Provide customs authorities with ex officio powers to target, detain, seize and destroy counterfeit and pirated goods, as well as circumvention devices“

- “Provide customs authorities with ex officio powers to seize and destroy products confirmed to be counterfeit at the request of IP owners“

Hax skriver här, Isobel här och Karl Sigfrid här.

Opassande gör mig uppmärksam på att det är statssekreterare Magnus Graner som sköter ACTA-förhandlingarna. Han har tidigare arbetat med att ta fram Ipred-lagen. Om den sa han klämkäcka saker som “det finns visst utrymme att prioritera detta och samtidigt prioritera alla andra brott vi redan prioriterar idag” och “man har rätt att få betalt för det man skapar“.

Nu menar Graner att vi inte skall oroa oss för ACTA-förhandlingarna. Jag känner mig genast så mycket mer lättad.

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av “säkerhetsrisken”. Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: “Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.

Jag har inte engagerat mig något särdeles i frågan om ny EU-konstitution, utan grundar hela min EU-syn på att så få områden som möjligt skall vara överstatliga. Därför är det rent ut sagt skrämmande att läsa hur Margot Wallström i en intervju helt pratar bort frågan om det finns någonting unionens medborgare kan göra om de inte vill att förslaget på ny konstitution skall gå igenom.

Hela utdraget som följer är saxat från HAX (som också har videoklippet). Två svenska översättningar finns; här och här.

GE = Gavin Esler, BBC Newsnight
MW = Margot Wallström

GE: …and I’m joined now from Brussels by Margot Wallström, vice president of the European Commission. And your boss, José Manuel Barroso said that the treaty isn’t dead, the treaty is alive. Can you explain to voters what they have to do to kill it?

MW: (3s pause) I think, first of all, if we are serious about democracy I think we have to understand why the Irish people voted no. That must be, sort of, the first stage, and this is what the Irish, and what we will contribute to, to do until the heads of states and governments meet.

GE: Presumably they voted no because they don’t like the treaty, but you boss is saying…

MW: Well, you don’t know that!

GE: …will go on. I’m just asking you: what would they have to do not to have it?

MW: I think you just have to find out and that the Irish government will make the analysis and we will also, through the Eurobarometer, try to find out more.

GE: …but are there anything?

MW: …exactly as we did after the French and the Dutch votes as well. And the answers were very different actually, if you compare what the voters in France and in the Netherlands said, so thats the…

GE: Well they said no! … but is there anything voters could do…

MW: …first stage and then they’ll have to discuss what to do.

GE: But is there anything voters could do to get rid of this treaty? …in a democracy?

MW: In a democracy, then you listen to the concerns, and you see is there anything we can do to meet those concerns? What, exactly, was it that they were worried about and made them say no?

GE: …but you see…

MW: And the political leaders have invested so much political capital and time and energy to try to get a new machinery, to make the EU work better. So ofcourse they will not give up easily. They will try to find…

GE: …right…

MW: …a way forward because we need to make it more democratic and more open… and more effective.

GE: …but do you see, the fundamental problem here is that many voters throughout Europe think that the EU is an undemocratic imposition. And they don’t object to membership of the EU, they just object to the way it’s been run and things are imposed on them. And when voters say no you say we gonna go on and on and try find a way to make you say yes.

MW: No. I think that what we have done here is ofcourse that member states decide themselves on how they want ratify a new treaty. All the leaders have ofcourse signed up to this particular treaty and in Ireland, according to the national constitution, they have to have a referendum. And if there is 18 member states having said yes…

GE: Without asking the voters!

MW: …and one member state said no, then I think all member states will want to have a say in all of this and ofcourse you have to analyze why there was a no. Is there anything we can remedy? Is there anything that can be corrected? And that analasis has to take place first of all.

GE: But to go back to the point: for the voters, the only voters that have had a say on this treaty. The only ones, the Irish voters. Very intelligent, very well informed people. Quite a big turnout. They said no and yet the process still goes on. So therefore… That is absolutely what people mean by the democratic deficit.

MW: But lets leave it to the leaders to discuss whats to do in a situation like this. And remember, the problems, they have not gone away because the Irish have said no. The problems of a european union with a democratic deficit, with a number of new challenges, with 27 member states and not 12, and with a machinery that was designed for 12 and not 27 the problems have not gone away. And this is still what we expect our political leaders to tackle. If we want to be effective fighting climate change or dealing with high oil prices then we better equip the European Union to do that. Effectively and more democraticly. And that was the starting point of this whole discussion and I think thats where we have to focus our efforts right now.

GE: Ok. Margot Wallström, thank you very much for joining us from Brussels.

—

För övrigt borde krig vara någonting som genast förpassas till fiktionens värld. Skjuter på varandra gör man i spel – inte IRL.

För det allra mesta skriver jag om saker jag tycker är fel, och när staten beslutar om förslag jag inte gillar. Största anledningen till det är att det den senaste tiden varit rätt kassa beslut på områdena kultur och it, som jag ofta skriver om.

Men, ibland träffar även regering och riksdag rätt i beslutsdjungeln, och då bör man berömma det också. I dag fick jag ett stort leende på läpparna när jag såg att vi äntligen förbjuder klusterbomber (såna där som ofta träffar fel och inte detonerar på en gång), och att regeringen klubbat igenom arbetskraftsinvandringsförslaget.

Visst, inget är perfekt. Det finns fortfarande en massa andra regeringar som också borde ta sitt ansvar för klusterbomberna, och Sveriges beslut tog onödigt lång tid, men nu är det äntligen taget. När det gäller arbetskraftinvandring lyser de behövliga reformerna för de papperslösa med sin frånvaro, men det är långt bättre än dagens regler.

Nu ska jag fortsätta vara glad en stund och återkomma med klagomålen nästa vecka.

De senaste veckorna och månaderna har FRA-debatten handlat om myndigheten och statens befogenheter. Försvararna av lagen har berättat om alla inskränkningar som finns för att skydda medborgarnas integritet, och vi har lärt oss att en FRA-lag kommer hjälpa både våra utlandsstyrkor och kampen mot terrorister.

Vi motståndare av lagen har fyllt på med tekniska argument emot signalspaning i kabel, och försvararna av lagen har bemött den med ungefär samma tekniska argument, vad stat och myndigheter inte får göra.

Med de nya inskränkningarna i lagen har vi fått lära oss ännu fler saker som FRA inte kommer få göra.

Rasmus på Copyriot menar att FRA-frågan är binär. Antingen signalspanar FRA i kabel, eller så signalspanar FRA inte i kabel. Några vill inte signalspana i kabel alls, några tycker det är okej med de förslag till lag som finns nu, och några andra kanske kan tycka det är okej efter en till utredning.

Själv tycker jag det är dags att försvararna av signalspaning får försvara sig lite, och berätta varför vi skall signalspana i kabel överhuvud taget. Vad är det FRA skulle kunna åstakomma genom signalspaning utan massavlyssning? Går det att signalspana utan att samtidigt ha tillgång till all information? Varför förtjänar FRA en enda till skattekrona från mig och resten av befolkningen?

Terroristbekämpning, informationsutbyte länder emellan och hjälp till utlandsstyrkor har varit potentiella områden för FRA. Kommer det med de nya formuleringarna fortfarande kunna syssla med det? och i såfall hur? Var finns den person som tekniskt kan förklara för mig hur FRA är effektivt, och försvara myndighetens existens, om nu FRA är så rättsäkert med folkpartiets nya formulering?

Eller, är det så enkelt, att det är samma FRA-lag som tidigare, bara förpackad i några finare formuleringar?

Det här är läsvärt om varför vare sig EU:s jordbruksstöd eller Zimbabwes diktator Robert Mugabe löser någon världssvält. Snarare tvärt om. Vårt svenska vurmande om närproducerad mat behöver inte vara så mycket bättre.

I dag är det exakt två veckor tills “Proposition 2006/07:63 – En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet“, även kallad “FRA-lagen” röstas igenom i riksdagen.

Att lagen kommer röstas igenom råder det inga tvivel om. En stor majoritet av partierna i riksdagen är för förslaget, även om Socialdemokraterna hellre skulle vilja ha sina egna formuleringar. Om de liberala riksdagsledamöter som finns kvar, skulle ta och lägga ner sina röster, eller rösta emot förslaget den 17 juni, spelar faktiskt inte någon större roll. Om de skulle lyckas fälla förslaget kommer det återkomma, med socialdemokraterna som medförfattare, och i allra värsta fall efter valet 2010 och Thomas Bodström som avsändare.

Vid dagens ja till förslaget i försvarsutskottet ville nämligen oppositionen inte helt kasta det i papperskorgen, utan “att regeringen ska utreda saken bättre och återkomma till riksdagen”. Den som trodde att socialdemokraterna var bättre i frågan än sittande regering bör läsa den här motionen av herr Bodström som klart och tydligt skriver så här om FRA-lagen:

“Vi inser att det finns ett behov av att kunna signalspana också via kabel för att skydda Sverige och svenska medborgare från grov brottslighet som terrorism.”

Sossarna och alliansen sitter i samma båt.

Det är två veckor kvar till omröstningen i riksdagen som kommer ge försvarets radioanstalt rätt att avlyssna och övervaka all telefon- och internet-trafik. Personligen är jag en stor motståndare till förslaget, men jag vet inte om jag önskar mig ytterligare en uppskjutning av förslaget, stödd på konstjord andning. Riksdagsmajoriteten för att övervaka oskyldiga medborgare är helt enkelt för stor.

Det som verkligen skulle kunna förändra läget inför omröstningen om två veckor vore ett gammalt traditionellt mediedrev. Än så länge har tidningarna, med ett fåtal undantag, varit tysta. Var är kvällstidningsjournalistiken när den verkligen behövs? Var finns löpen om “hetsjakt på oskyldiga”, “massövervakning” och “yttrandefriheten hotad”. När det i går var tryckfrihetens dag skanderades det ut en bild över hur bra det var i Sverige, trots att FRA-lagen kommer påverka både källskydd och yttrandefriheten. Var är de långa skandalartiklarna om FRA?

För utan en riktig opinion i landet som dissar det där med massövervakning, handlar frågan om FRA-lagen endast om avsändare. Och finns det något som är värre än en FRA-lag om övervakning, så är det en FRA-lag om övervakning som Thomas Bodström står bakom.

—

Om ni inte redan läst vad Oscar Swartz, Rick Falkvinge, Emma Opassande, Christian Engström eller Projo har skrivit på ämnet, så gör det. NU.

Under gårdagens Eurovision Song Contest nämnde kommentatorerna hur arrangörerna försökt tona ner de politiska kommentarerna under festivalen. De lyckades de bra med, men oavsett hur man vinklar det, är schlager minst lika mycket politik som sport. Om inte mer.

Första ESC vanns av Schweiz tack vare röstfusk bland domarna, och under festivalens gång har röstsystemet utvecklats från jurygrupper till folkomröstningar via telefon. Diktaturen Vitryssland brukar uppmärksammas som ett land som fortfarande låter en jury rösta istället för folket, men hur det var i år, vet jag faktiskt inte. Kanske har det blivit, eller är på väg att bli, telefonomröstningar även där.

Israels deltagande är en annan het fråga. Både socialdemokratiska riksdagsledamöter som Monica Green, och mer vänsterreaktionära som Motkraft ifrågasätter landets deltagande. Nu är Israel med i festivalen eftersom de också är med i EBU som är en tvbolags-sammanslutning mellan länder i europa, mellanöstern och nordafrika. Libanon, som är EBU-medlem var nära att delta i schlagerfestivalen 2005, men blev diskade och fick tre års avstängning då de vägrade visa Israels bidrag i direktsänd tv. Palestina förhandlar också om att få vara med i festivalen, men uppfyller än så länge inte alla krav för att få vara med i EBU.

Samtidigt är Eurovision en festival som bryter gränser. Transsexuella schlagerdivor, ukrainska revolutionspolitiker, hbt-manifestationer i öppningsnummren och en konservativ utrikesminister som kommentator. Eurovision sätter Georgien på samma scen som Ryssland, Albanien på samma scen som Serbien och Vitryssland på samma scen som demokratier.

I år vann Ryssland. Med tanke på landets totalitära utveckling vore det ännu mer relevant att prata politik i stället för att undvika det i samband med schlagern. De politiska ungdomsförbundens OS-bojkotter hade gärna fått smitta av sig på schlager i Moskva, inte för att jag tycker att någon bojkott behövs, utan för att sätta fokus på utvecklingen i det stora landet i öster. Dessvärre tror jag att ord som “männskliga rättigheter”, “yttrandefrihet” och “tjetjenien” kommer vara frånvarande i samma stycken som “schlager”, trots att vi nu har en utmärkt möjlighet att sätta fokus på Ryssland.

—

Till sist tycker jag det är konstigt att de lettiska piraterna inte fick mer poäng, och Georgiens bidrag borde åtminstonde nått topp-tre.