Johanna Nylander

Jag var blodgivare tills den här föreskriften gick igenom. Nu får jag inte längre, men hoppas på att reglerna ändras snabbt. Det lär behövas. I dag rapporterar media att operationer har fått ställas in på grund av blodbrist, och det finns inte tillräckligt med blod på något av landets universitetssjukhus.

Men, det gör ju sak samma att jag har pinfriskt blod i den ovanligare av de efterfrågade blodgrupperna (B+), bor på gångavstånd till ett av bristsjukhusen och mycket väl hade kunnat tänka mig att skänka bort fyra-fem deciliter blod i utbyte mot ett glas apelsinjuice, en karta järntabletter och en pocketbok*.

Nu har socialstyrelsen redan bestämt sig för att mitt blod inte duger, och för min egen del klarar jag mig utan att vara blodgivare. Frågan är om landets sjukhus med alla blodbristlarm klarar sig utan alla de blodgivare som ställs utanför med rådande regler. Det verkar inte riktigt som så.

—

*Sist jag gav blod fick jag en pocketbok och trettio kronor i ersättning för bensin. Det är värdefullt det där med blod…

Socialstyrelsen har konstaterat att en kvinna mycket väl får göra abort på grund av fostrets kön. Vad man än kan tycka om fenomenet eller fixeringen av bebiskön överhuvudtaget, bör fri abort få fortsätta vara just fri. Vi har alla olika värderingsgrunder, och börjar man uppröra sig över att någon väljer bort en flicka, är det bara att fortsätta hårddra urvalskriterierna för abort tills dess att den inte är fri länge. Allra bäst är det trots allt om aborten inte behöver genomföras alls, utan att oönskade graviditeter kan stoppas redan i kondomen, och att ägg och embryon kan få väljas ut på smartare sätt än i livmodern för de som har särskilda önskemål.

Ett annat läge där kvinnors ägande till sina kroppar ifrågasätts är när det gäller prostitution och sexköp. Tack vare Hanna Wagenius har frågan uppmärksammats och sexköpslagen har återigen kritiserats ordentligt. Tyvärr verkar det vara svårt för folk både på den ena och andra sidan att hålla en sansad ton för eller emot sexköpslagen. Det är ju inte så att lagförespråkarna på allvar är en bunt konservativa moralister (även om det ibland kan verka som det), utan snarare ser fördelar i situationen för traffickingoffrena. En grupp människor det kanske är värt att offra lite missnöje från en och annan sexsäljare för. Å andra sidan är just de där fördelarna diskutabla, och om de inte existerar, har man offrat lite av friheten för sexsäljarna, utan att förbättra situationen för traffickingoffren.

För även om jag själv klarar mig utmärkt utan sexköp som norm, tycker jag inte att det hjälper någon genom att stigmatisera det ännu mera. Sex är bara en stor grej så länge samhället gör det till det, och personligen klarar jag mig utan en mystifierad sexualitet. Sen är det ju långt ifrån bara kvinnor som säljer sex.

Kan vi inte bara få konstatera en gång för alla att vi äger våra kroppar, och att vi inte skall lagstifta bort några rättigheter? Sen får var och en personligen ta sitt ansvar med vad vi gör med dem.

—

Både Sjödin och Erixon kommenterar min kvoteringsledare i Kvällsposten.

—

Just det. Jag tänkte börja texten med hur sur jag är på alla som klagar på “kristna moralister” som att kristendomen skulle vara någon sorts politisk grund att lagstifta på. Nu är det ju snarare så att det finns kristna från både höger till vänster, med olika tolkningar på de allra flesta områden. Själv gillar jag det där med religionsfrihet, och vill att min tro skall vara mitt eget val, och ingenting jag vill pådyvla andra genom lagstiftning. Då tappar det där fria valet lite i värde.

Av någon anledning har det lyckats blossa upp en spelvåldsdebatt, där några dåligt pålästa personer moralpanikrasat över några interaktiva scener och lyckats provocera fram ett smått ironisk diskusssion om en fråga vi andra begravde för tio år sedan.

Kristdemokraten Anders Bergsten skriver på svt opinion om spelvåld, drar in ett förlegat fem år gammalt uttalande från forskaren Frank Lindblad som inte alls handlar om spel utan om videovåld, blandar med lite spelmissbruk och sätter sig över den forskning som finns och menar i kraft som kristdemokratisk kommunpolitiker att han vet att dataspelsvåld visst är farligt.

Jag har gjort ett utförligare inlägg om Frank Lindblads dataspelsforskning här, och ni har väl inte glömt Anders Bergstens spelförbudsivrande och nazist-jämförelser som han skrev förra året?

Journalisten och socialantropologen Charlotte Celsing skriver på newsmill om att “alla skolmassakrar” (“alla” upprepas tre gånger i artikeln) har begåtts av “killer-spelare”. Tydligen har det undgått henne att den värsta av dem alla, mördaren vid Virginia Tech-massakern inte spelade några som helst våldsamma spel. Ska man hårddra statistiken byggt på det, borde det snarare leda till att det är större risk för att unga killar som inte spelar våldsspel blir massmördare, än att unga killar som spelar våldspel blir det.

Celsing hänvisar till tveksamma forskningsrapporter skrivna av forskare som på förhand haft en negativ syn på spelvåld och använt sig av metoder som knappast kan anses representativa för vardagligt spelande. Dessutom missar hon helt och hållet att det faktiskt finns positiva effekter av att spela våldsamma dataspel, inte minst för att de ger spelaren möjlighet att avreagera sig och bli mindre aggressiv. Likaså har hon missat att antalet unga våldsbrottslingar faktiskt har minskat de senaste åren.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gör ett tappert försök till försvar av spelen i tisdagens Debatt på Svt. Janne Josefssons avsky mot våld i spel var överhängande i hela programmet, och även om Strömbäck lyckades med konststycket att slänga en känga på fildelning mitt i debatten, var det ett bra klart och tydligt försvar mot både censur och nymoralism.

Folkpartisterna Cecilia Wikström och Camilla Lindberg håller också ett försvarstal för yttrandefriheten och mot censur. Jag hoppas att de kan få regeringen att inte bara avskaffa biografbyrån, utan också hela lagen om olaga våldsskildring.

En gång för alla; Det finns inga belägg för att våld i spel skulle vara farligt. Kan vi släppa den eviga våldsdebatten nu, och diskutera något viktigt i stället?

—

Till sist: Louis Vuitton stämmer Google för att de inte trivs med sökresultaten. Kullenberg och Sidvind har tagit sig an en tysk dom om datalagringsdirektivet.

Forskare vid Stressforskningsinstitutet (SU) har gjort en undersökning som visar att våldsamma spel påverkar hjärtrytmen hos unga pojkar. Undersökningen presenteras i en artikel som går att läsa i sin helhet här (tack Dennis för tips och lagring), och utgår från premissen att våldsamma dataspel är sämre än ickevåldsamma. Jag har bara läst artikeln och inte hela undersökningen (som jag inte tror finns publicerad än), men om den det allra minsta stämmer överrens med fulltextversionen finns det grund till varför jag tänker dissekera den i detalj.

1. Professor Frank Lindblad
För det första finner jag det otroligt att Lindblad i någon typ av forskning som berör våld och dataspel skulle komma fram till en annan slutsats än att våld i spel påverkar (åt det negativa hållet). Han har nämligen framfört åsikten att våldsamma dataspel är farliga långt före den här undersökningen ägde rum. I början av mars 2004 sa han att massiv konsumtion av våld kan förstärka aggressivitet och avtrubba empatin hos företrädesvis unga killar:

“Sambanden är belagda i massor av studier om våld på teve och video. Det är inget att diskutera”

i samband med filmen “Dödligt spel” som då hade premiär på tv4.

Ett par dagar senare hyllade dåvarande barn- och familjeministern Berit Andnor Lindblads forskning samtidigt som hon förfasades över dataspelens innehåll. När forskningsprojektet sjösattes hade Lindblad fortfarande en bestämd åsikt (dock något mer nyanserad) om vad våldsamma spel kunde leda till.

Det finns säkert fler intervjuer med Lindblad och spelvåld, men länkarna ovan visar på en tydlig förutfattad mening om att våld i spel påverkar, och det negativt.

2. Manhunt är ett spel för vuxna
Manhunt är det våldsamma spelet som undersökningen använder sig av. Det är ett spel som har åldersklasificering M (Mature) eller 18+. Spelet är utformat för vuxna spelare. Ingenstans i forskningsartikeln problematiseras det faktum att spelarna var mellan 12-15 år. Så unga att de flesta inte ens får se våldsam actionfilm på bio. Om spelarna var det minsta laglydiga, eller hade laglydiga föräldrar, är denna typen av medievåld inte ett naturligt inslag i spelarnas vardag. Om en tolvåring besöker en 15-årsmärkt biofilm är det ett lagbrott. Oavsett hur våldet i sig påverkar (eller inte påverkar) finns det alltså ytterligare en faktor med anledning av att våldsinslagen i spelet är ett nytt fenomen i pojkarnas liv. Om killarna i studien trots allt sett så mycket medievåld innan så att spelet inte borde räknas som ett onaturligt våldsinslag borde tittandet ändå vara hyffsat stigmatiserat från föräldrar eller liknande. Är det inte det kanske den sociala situationen hos pojkarna vara en faktor att ta med i beaktning.

3. Jämförelsen mellan Manhunt och Animaniacs
Det spel som Manhunt jämfördes med var Animaniacs. Liksom Manhunt är Animaniacs ett spel som spelas i tredjepersonsperspektiv, men olikt med Manhunt är det ett pusselspel och inte ett actionspel. Dessutom klassas Animaniacs även som ett plattformsspel. Tidigare studier kring spels påverkan har visat att spelgenré kan påverka resultatet, vilket undersökningsartikeln inte tar upp alls. Animaniacs är även ett uppenbart barnspel som bygger på en tv-serie som pojkarna troligen känner igen sedan tidigare.

4. Den vetenskapliga bakgrunden
I början av artikeln presenteras andra undersökningar på ämnet. Samtliga handlar om att våld i spel påverkar negativt, och inga undersökningar tas upp där våld i spel inte påverkar alls, eller påverkar spelaren positivt. Sådana finns.

5. Slutsats
Det finns en rad andra faktorer i skillnad mellan spelen som likväl skulle kunna påverka skillnaderna i resultat än våldsfaktorn. Visst kan det mycket väl finnas en faktiskt skillnad i hjärtfrekvens beroende på vilka spel man spelar, men att det skulle bero på våldsinnehåll är inte vetenskapligt belagt i denna studien. Undersökningen bevisar faktiskt ingenting, utom möjligen att man kan få fram ungefär de resultat man vill om man försöker, och att olika spel kan ge olika resultat på hjärtrytmen.

Troligen finns det fler punkter att ta upp, men tyckte att detta räckte för stunden. Återigen, ett stort tack till Dennis för upphittandet av länk/artikeln.

Uppdatering: Expressen skriver också om studien. De tar upp att “vissa forskare anser” att spelvåld kan leda till våldsamma handlingar. Ingenting om motsatsen.

Magnus Björk driver ett behandlingshem för spelberoende och har precis skrivit en bok (Game Over) om dataspelsberoende. För att få lite extra publicitet för boken har han i dag en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdar att World of Warcraft är värre än penningspel. Björk som säkerligen vill sälja sin bok, fick besöka morgonens nyhetsmorgon i tv4, tillsammans med en kille som genomgått behandling på Björks hem för just dataspelsberoende.

Björk vill tjäna sitt levebröd, och det står var och en fri att köpa hans bok.

Problemet är att samme man tycker att samhället skall ta sitt ansvar, och att regeringen borde jämställa dataspelsberoende med beroende av penningspel. Han skriver så här:

“Här ställs regeringens utredning på sin spets, kan den verkligen förbise det faktum att ungdomar spelar och missbrukar nöjesspel? Det är en tidsfråga innan den gruppen utsätts för risken att även bli beroende av pengaspel!

Den allmänt accepterade definitionen av beroende gäller bara spel om pengar, medan forskningen kring dataspelande är närmast obefintlig. “

Jag vet inte var Björk fått sin idé om att personer som spelar mycket dataspel lättare skulle bli beroende av pengaspel. Bara för att båda saker händer på nätet innebär det inte alls att det är samma personer som drabbas. Å andra sidan är det väl lättare att köra guilt-by-association än att komma med några argument. “Utsätts för risken” gör väl dessutom alla som någon gång kommer i kontakt med pengaspel, men Björks koppling mellan spelformer på nätet är ungefär lika stark som att påstå att det är en tidsfråga innan personer som lägger patiens på datorn utsätts för risken att även bli beroende av nätpoker.

Björk har rätt i att det inte finns särskilt mycket forskning om dataspel. Dock är forskningen i ämnet långt ifrån obefintlig. Till exempel skrev de svenska forskarna Jonas Linderoth och Ulrika Bennerstedt senast förra året en rapport om just dataspelsberoende och Word of Warcraft. Samma spel som Björk menar är farligare än pokerspelsportalerna. Linderoth och Bennerstedt kom till skillnad från Björk fram till att de negativa effekterna av dataspel är överdrivna och efterlyser mer forskning som inte blandar in begrepp från “hasardspel” när det gäller problematiskt spelande. Precis det Björk försöker göra.

Björk leker också spåtant om säger i klartext att:

“Framtiden spås handla om att klassiska nöjesspel spetsas med möjlighet till vadslagning, poker och penningspel som komplement till MMORPG-spelen.“

Vad han grundar det på hade varit intressant att veta…

Självklart finns det personer som spelar dataspel för mycket. Liksom det finns personer som gräver ner sig för djupt i sport och tex. låter fotbollen eller favoritlaget kontrollera hela vardagen, eller blir besatt av böcker och försummar både sömn och mat för att läsa ut nästa bok i den där spännande serien. Kanske blir spelandet av World of Warcraft lite mer påtagligt eftersom det till skillnad från fotbollen eller böckerna finns tillgängligt 24 timmar om dygnet, men jämställa det med pengaspelsberoende eller droger?

Bara för att dataspel och penningspel båda handlar om spel, betyder det inte att samma spelberoende som drabbar penningspelare också drabbar dataspelare. Regeringen gör rätt i att inte behandla de båda begreppen tillsammans. Dataspelande har inte med spelberoende att göra.

Rasmus på Copyriot har ett gammalt bra inlägg om beroende och dataspel. Här hittar du en hel rapport på ämnet. Oroliga föräldrar (eller bara intresserade föräldrar) rekommenderas att slå sig ner med sina barn och spela tillsammans med dem (investera i en konsoll till vardagsrummet!). Det finns en mängd positiva aspekter av dataspel som inte motsvaras bland varken penningspelen, droger eller “andra” beroenden.

—

På samma ämne rekommenderas Tunelds analys över medierådets med dess ordförande Inger Segelströms utspel på SvD:s Brännpunkt. Givetvis är tjejerna extra utsatta offer på nätet…

—

Här har några studenter gjort en retorisk analys av artikeln. Läsvärd.

Jag har flera gånger tidigare kritiserat censurlagstiftningen om “olaga våldsskildring” som finns i landet, i synnerhet med lagens koppling till dataspel, och vissa politikers vilja att förbjuda spel som innehåller för mycket våld. Lagen är enbart moralistisk, och det finns ingen vetenskaplig grund för att våld i dataspel på något sätt skulle vara farligt.

Det är dock inte bara när det gäller dataspel som lagen om olaga våldsskildring blir ett slagträ för moralens väktare. Pornografi med våldsinslag, såsom BDSM är ännu mera utsatt.

Att vi fortfarande inte har makt över våra egna kroppar är ytterst tydligt när staten pekar ut sexuellt våld som något särskilt skadligt att titta på, utan att ta någon som helst hänsyn till omständigheterna. Det finns faktiskt ett helt gäng människor med idylliska barndomar och normala åsikter som trivs utmärkt med BDSM mellan latexlakanen.

Dessvärre finns det fortfarande många människor som vill in och bestämma över andra människors liv så mycket att de till och med dikterar vad som är sexuellt normalt eller inte. Inte minst den nya direktören hos folkhälsoinstitutet, en myndighet som bara för ett par år sedan uttryckte oro för att heterosexuella parrelationer inte längre var en självklarhet hos unga.

Nej, det är dags att sopa bort moralismen från våra lagar. Varför inte börja med att långsamt döda lagen om olaga våldsskildring. Gärna i ett stort blodbad.

—

och Patsy Stone (bilden) har ingenting med olaga våldsskildring att göra, däremot personifierar hon den klassiska omoralismen på ett alldeles ypperligt sätt.

Tre dagar borta från civilisation, mobiltäckning och internet har gjort att jag helt missat debatten om rekonstruerade mödomshinnor.

Johan Ingerö sammanfattar väl, och debatten bottnar i att det gjorts en kartläggning av hur många vårdinrättningar i Stockholms län som utför “rekonstruktioner” av så kallade mödomshinnor. Det är vanligt.

Problemet är att mödomshinnan är en myt. Det finns ingen hinna som kan spricka och blöda vid första samlaget, utan det som kallas för mödomshinna är en liten kant som töjs ut. Om en tjej blöder när hon har sex är det snarare ett tecken på att hon inte är tillräckligt upphetsad, eller att penetrationen gått för snabbt fram.

Därför finns det heller ingen mödomshinna att rekonstruera, utan de operationer som genomförts är stygn som skadar underlivet för att åstadkomma den där mytomspunna blodsdroppen på bröllopsnattslakanet.

Att mödomshinnan är en myt har uppdagats bara på senare år. När jag hade sexualundervisning i åttonde klass (för sisådär sju år sedan) fick vi lära oss att mödomshinnan existerade och kunde spricka. Riksförbundet för sexualupplysning, RFSU, ändrade sin informationstext för mindre än två år sedan (jag skrev om den felaktiga versionen i augusti 2006, och i oktober 2006 var den justerad till dagens). Tidigare beskrev RFSU mödomshinnan såhär:

“Ett slemhinneveck som sitter baktill i slidmynningen. Omkring hälften av alla kvinnor blöder vid första samlaget när mödomshinnan brister, men hinnan kan också brista tidigare i samband med idrott och gymnastik eller att tamponger förs in i slidan.”

Vilket fortfarande är uppfattningen många har om mödomshinnan.

Det går inte att rekonstruera någonting som inte finns, och varje operation, innebär inte att vi gått på myten om mödomshinnan, utan att vi köpt den medeltida bilden av att kvinnor skall skadas så vid sitt första samlag att hon blöder.

Det om något är avskyvärt.

För den som händelsevis missat det, är rökning någonting farligt. Så farligt att den brittiska läkarorganisationen kräver ökade åtgärder mot hur rökning porträtteras på film. De föreslår bland annat 18-årsgräns på filmer som visar rökning i positiv dager, informationsfilmer före dessa filmer, samt krav på fler rökningsrelaterade dödsfall i filmer som glamouriserar rökning.

Folkhälsoinstitutet efterlyser liknande åtgärder i Sverige (eftersom det görs så mycket kvalitetsfilm i landet som unga människor längtar efter att se), och eder moralväktare, tillika bloggare, tycker inte vi skall stanna vid att reglera rökningen på bioduken, utan det finns mängder av andra omoraliska och skadliga fenomen vi måste skydda barnen ifrån. Här följer ett par exempel:

- Oskyddat sex. HIV och klamydiafallen ökar. Filmer visar mycket sällan kondomer i bild, och filmer som struntar i att visa detta utomordentliga skydd, bör genast föregås av informationsfilmer som berättar vikten av att använda kondom för publiken. Bland dessa filmer bör också andelen människor som dör i HIV genast öka.

- Alkohol. Alla vet att spriten dödar. Mycket sällan visas det på film. Få som dricker är egentligen lyckliga, och alla filmer som glamouriserar alkohol bör genast förses med 18-årsgräns. Givetvis bör det även krävas en ålder av 20 år för att få köpa dessa filmer på DVD.

- Vapen. Egentligen är det självklart. Vapen är farliga, ja till och med dödliga, och filmer som visar människor som överlever en skottlossning, eller där våldet glamouriseras, borde genast få både artonårsgräns och varningsfilm innan dramat sätter i gång. Att de som i verkligheten brukar vapen ofta dör av dem är ett faktum som inte går att frångå, och det är dags att sluta heroisera mördare på film.

—

Notera att jag är ironisk. Frågan är vad folkhälsoinstitutet och våra politiker skulle tycka om förslagen?

Det är nu sju dagar sedan både vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen vid delad föräldraförsäkring infördes.

Egentligen har jag nog inte så stor övers för något av bidragen. Vårdnadsbidraget är ytterligare ett bidrag till vuxna arbetsföra människor med villkor att de stannar hemma istället för att gå till jobbet. Jämställdhetsbonusen är en del i statlig moralistisk planekonomi som ger mer pengar till de familjer där föräldrarna gör som staten tycker är ideologiskt rätt.

Missförstå mig rätt nu. Jämställdhetsbonusen kanske är ett kompromissat försök till ett steg på vägen, men om man vill få fler föräldrar att ta ut föräldraförsäkringen behöver man antingen fixa det ekonomiska glappet en låginkomsttagarfamilj kan få ifall den av föräldrarna som tjänar mest tar ut försäkringen (tex. höja ersättningsnivån, eller räkna ersättningen på bådas löner direkt), eller ser man till att föräldraförsäkringen blir individuell.

Oavsett behövs det en attitydändring när det handlar om bidrag och system som berör familjeekonomi, och det är förmågan att ta lite mera ansvar.

Den förälder som stannar hemma med ett vårdnadsbidrag kommer vare sig ha lika bra pensionsgrund eller lönenivå som den som jobbar. Ponera att det är flest kvinnor som tar ut vårdnadsbidraget, och flest kvinnor kommer hamna efter i karriärsstegen. Vi pratar faktiskt om vuxna människor, och måste därför utgå från att alla de som tar ut vårdnadsbidrag, eller stannar hemma samtliga föräldrarförsäkringsdagar, känner till att karriären inte kommer bli lika bra efteråt.

Det måste få vara okej att göra ett val som prioriterar familj före karriär, liksom det måste få vara okej att göra ett val som innebär det motsatta, utan att för den sakens skull drabbas av stereotypa fördomar om att man som kvinna eller man förväntas göra antingen det ena eller andra valet.

Trots att jag inte gillar vare sig vårdnadsbidraget eller jämställdhetsbonusen i sak, kan de säkert vara positiva reformer för de som utnyttjar dem. För även om jag personligen inte har mycket till övers för kärnfamiljen, och tror att dagis kan vara rätt bra för barn, innebär det inte att alla andra måste tycka som jag.

Vänsterpartiet vill ha 18-årsgräns på värktabletter. Det finns ju så många unga som missbrukar, och tar alvedon ihop med alkohol, eller tar koffeintabletter för att orka mer. Föräldraansvar verkar inte vara aktuellt.

Egentligen vill jag bara säga två ord till vänsterpartiet. Två ord från någon som köpt många värktabletter innan hon fyllde 18.

• mens
• ibuprofen

Vad sägs om 18-årsgräns på kaffe också, eller på socker? när vi ändå är igång?