Johanna Nylander

Nu delar jag inte Monica Greens åsikt om att det är synd om dagens unga tjejer (viket hon upprepade gånger hävdade i kvällens debatt), men om jag inte hade haft hennes blogg i min rss:läsare, mycket tack vare Ingerös inlägg om henne, så hade jag säkerligen missat barnombudsmannens rapport om barn och unga.

Den innehöll rätt så precis exakt den statistik som jag letat efter till mitt exjobb. Så säga vad man vill om politiken, men Monica förtjänar ett stort tack för hjälpen med statistiken.

Med tanke på några olyckliga klipp i min debattartikel, publicerar jag på begäran den version jag skickade in:

Ana Martinez skrev i gårdagens tidning att det råder åldersrasism i Sverige, att äldre personer diskrimineras på arbetsmarknaden och att silikontuttar och glamour värderas högre än kompetensutveckling och erfarenhet. Martinez har delvis rätt. Äldre personer diskrimineras ibland på arbetsmarknaden. Men de som verkligen diskrimineras är faktiskt ungdomar.

I Sverige är det ”sist in – först ut” (Lagen om anställningsskydd) som gäller så fort en arbetsplats behöver minska antalet anställda. När man blivit anställd har större vikt än vilken kompetens man som anställd har. Det är inte konstigt att företag tvekar inför att anställa unga människor, om de i stället kan få någon med några års erfarenhet. Lagen gör dessutom att de unga som väl har fått ett jobb fortfarande har en långt otryggare anställning än sina medarbetare. Är du sist in på din arbetsplats så ryker du vid en nerskärning – hur duktig du än är på ditt jobb.

Vi har skaffat oss en stel arbetsmarknad med höga trösklar. Det är svårt för unga att ta sig in, och när de väl har fått ett jobb, är anställningen desto otryggare. En arbetsgivare behöver inte ens säga ”Hej lilla vän, du åker du ut för att du är för ung” – det gör lagen!

Har man väl arbetat några år på samma arbetsplats, är anställningen säkrare, det blir ett risktagande att byta jobb, och fler stannar på en arbetsplats man kanske inte riktigt trivs på. Kvar blir arbeten du både behöver ett antal års arbetslivserfarenhet för att kunna ta, och där arbetsgivaren helst ser att man stannar kvar ett antal år på arbetsplatsen. Det blir inte intressant för företag att anställa någon, som vare sig är relativt ny på arbetsmarknaden, eller som bara har några år kvar på densamma.

Kompetens och lång erfarenhet ska förstås respekteras. Men när 55-åringen har all denna arbetslivserfarenhet, kompetens och livserfarenhet att stå på, har den som är ung ingenting. Jag tänker dra ett exempel ur min egen närhet; Linda. Hon är 22 år gammal och har studerat tre år på högskola, jobbat extra både under somrar och parallellt med studier, och har likväl varit arbetslös sedan hon slutade studera vid årsskiftet. Linda är inskriven på arbetsförmedlingen och söker alla arbeten som hon inte uttryckligen är diskvalificerad för. Om Linda hade varit tre år äldre, hade hon kunnat söka betydligt fler arbeten. En stor mängd arbeten stället nämligen krav på ålder, och allt som oftast är denna önskvärda uppnådda ålder 25 år.

Redan i platsannonsen blir åldern viktigare än kompetensen, och då hjälper vare sig glittrig glamour, högskolepoäng eller silikonbröst. Om åldersdiskriminering ska förbjudas, så får man inte glömma åldersdiskrimineringen av unga. På samma sätt finns det flera kollektivavtal som har särskilda ”ungdomslöner” för unga på arbetsplatser. När jag jobbade i restaurangbranchen såg Hotell- och Restaurangfacket till att jag hade lägre lön, just för att jag var ung. Där är ingångstimlönen för till exempel en outbildad 55-åring 25 procent högre än ingångstimlönen för en outbildad 18-åring, även om de båda utför exakt samma arbetsuppgifter.

Vad man skulle vinna med en lagstiftning mot åldersdiskriminering är tveksamt (och vilka åldrar diskrimineras, egentligen?). Snarare behövs en attitydförändring bland arbetsgivare: inse att kompetensen är viktigare än födelseår! För en stelbent arbetsmarknad med höga trösklar gagnar vare sig yngre eller äldre på arbetsmarknaden, hur mycket diskrimineringslagar vi än har. I stället borde man uppmuntra människor att byta jobb då och då. Det borde inte vara en stor sak att vare sig byta jobb, eller att anställa någon.

Det är sorgligt att läsa om de fall när äldre nekas jobb för att arbetsgivaren tänkt sig någon yngre. Men den som är ung på arbetsmarknaden kan bli behandlad lite hur som helst utan att vuxenvärlden ens rycker på axlarna. Unga, som med lagens hjälp, inte ens får en chans att få ett jobb.

“Utekväll igår, drack vin och hånglade bara för att. Gick barfota hem med skorna i handen och sov ensam. Åt pizza till frukost, skrattade åt den dåliga fantasyfilmen med L innan vi mötte upp S för en promenad till stan och välbehövligt inhandlande av morötter, Gott&Gräddat-limpa, ett paket nudlar, ett paket skavsårsplåster och en festis utan socker. Nu saknar jag katten som flyttat tillbaka till L.”

Jag skriver inte särskilt ofta blogginlägg som rör mitt privatliv. Ibland nämns någonting i förbifarten, ibland finns det någon särskild händelse som jag tycker är relevant, och ibland finns det små hälsningar invirade till de jag känner. Det finns en rad anledningar till varför. Mitt privatliv är dessvärre knappast särskilt intressant, och de delarna som möjligen skulle kunna vara det då och då, tänker jag inte dela med mig till någon mer än mig själv, och möjligen till mina närmaste vänner. Att jag inte alls åt pizza till frukost (utan snarare till kvällsmat) är helt irrelevant, liksom alla de andra halvsanningarna i texten ovan.

Det finns däremot en hel rad andra bloggar med en rätt stor läsekrets som har ungefär ovanstående innehåll. Det som från början var handskrivna dagboksinlägg hamnade på communitys, för att nu finnas i bästa bloggformat.

Jag har ingenting emot dagboksbloggar. De har sin charm, och det är ett underbart sätt att kunna följa med i någons liv på distans, i synnerhet när avsändaren är någon man känner. Det som är intressant med dagboksbloggar är själva fenomenet i sig. Peter Wennblad har en intressant artikel i senaste Neo, med frågan om var privatlivet egentligen börjar och slutar.

En konsekvens av bloggandet, och framför allt av dagboksbloggade, är hur mycket närmare läsaren kommer avsändaren som person. Även den mest anonyma personens liv hamnar i offentligheten, en offentlighet som inte bara leder till igenkänningar på stan, utan också gör att vissa delger en uppfattning om att det är helt okej att skicka anonyma nedlåtande mail hur som helst.

Många är de bloggare som fått känna på de nedlåtande osakliga mailen. Vare sig vi är politiska eller privata, så finns det alltid idioter på nätet. Linda Skugge slutade till och med att blogga igår med anledning att just de där mailen blev lite för mycket. Trist, men jag tippar på att det faktiskt fanns en hel del andra bakomliggande orsaker.

Jag tänkte nämligen vara politiskt inkorrekt och hävda att man får lite av de kommentarer man förtjänar. Jag försvarar inte ett enda hatmail eller mobbningsbrev, men jag tror också att de uteblir om man för en öppen debatt och som bloggare/avsändare fokuserar på de kommentarer och inlägg som är sakliga. Visar du att du stör dig på anonyma meddelanden som hävdar att du är ful som stryk eller borde stanna hemma och kokar kaffe, så kommer du också få fler i samma stil. Bästa sättet att ta idiotiska kommentarer är med humor, självdistans, och en stor ignorans i kommentarsfältet.

Om någon brytt sig tillräckligt mycket för att skriva idioti bara för att du bloggar, så måste du också väckt en reaktion, och idiotin kan tala för sin egen inkompetens. Samtidigt så blir det faktiskt lite lättare att skriva om feminism, om du då och då får mail eller kommentarer som går ut på att feminister är onda kärringar, eller att kvinnans plats är i hemmet.

Sen finns det tillfällen då idioterna passerar gränsen och levererar hot eller uppvisar stalkingtendenser. Idioter som borde låsas in någonstans mörkt och få livstids bortkoppling från internet.

Grejen är att man aldrig får ta åt sig skiten. Kritik, och allra helst konstruktiv sådan – ja. Men aldrig någonsin de idiotiska kommentarerna och de nedlåtande breven. De tillhör avsändare som borde skaffa sig ett liv. Samtidigt, så i alla fall för sin egen hälsas skull, borde vi alla lära oss att bli lite mindre kränkta.

Lokala radion P4 Skaraborg spelade in en intervju med mig för drygt en vecka sedan. Idag kommer den sändas, någon gång mellan 15.00 och 16.45, i programmet “Skaraborg direkt”. Borde komma upp på nätet sedan här någonstans.

Sen vet jag inte om jag ska vara bitter eller smickrad för att påannonseringsrutan för inslaget om mig hamnat precis under intervjun med Ronnie Sandahl.

—

Uppdatering: Här är en direktlänk till inslaget i Skaraborg direkt. Tydligen så gjorde SR en nyhet av det också. Den hittar du här.

Efter att ha gömt sig på mer eller mindre omöjliga skrymslen i min lägenhet har nu Bibi blivit social och trivs i närheten av mitt knä och laptop. Var bara tvungen att lägga upp bilderna här också.

Ibland flyter livet på rätt så bra. Avslutade mitt distriktsengagemang i liberala ungdomsförbundet västs styrelse idag. Det kändes lättat och tråkigt på samma gång, men det är Samuel som kommer ta över tillsammans med en nästan helt ny styrelse, och de kommer säkerligen sköta det utmärkt. Dagen fylldes i alla fall med ett sju timmar långt årsmöte där den största tiden gick till idédiskussioner om allt från sexköpslagen till vägavgifter i Göteborg.

Väl hemma i Skövde har jag nu blivit sambo. En supersöt liten pojke har flyttat in i min lilla lägenhet, och jag ser fram emot att ha någon att dela sängen med framöver. Det handlar givetvis om katten Bibi som efter en liten omväg nu äntligen kommit tillbaka till Skövde. Tyvärr är han något skygg och gömmer sig fortfarande under min säng, men förhoppningsvis blir det bättre när han fått lugna ner sig från miljöombytet och tågresan.

På den politiska fronten händer det dessvärre inte så mycket nytt. DN har snappat upp implementeringen om IPRED2-direktivet. Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad utan svar från den Eritreanska regeringen, och Lars Danielsson gråter ut i media. Som vanligt ungefär.

Magnus på tankafritt.nu har börjat blogga. Inte särskilt politiskt korrekt, men uppfriskande provocerande, och verkar kunna bli ännu en känga åt övervakningssamhället…

Lite blandade uppdateringar i länklistan är också på g.

Okej. Jag vet att det här vare sig är politiskt korrekt eller kanske lämpligt att posta här, men när man suttit tretton timmar i skolan för att få ihop ett animationsprojekt, så är det här humor på hög nivå.

En uppdaterad version av vår(min projektgrupps) karaktär(Roger) skulle constrainas till en gammal version. Maya(3D-programmet) gjorde fel bland tracksspåren, och istället för att visa en enda animation, så visar den två olika.

Deadline på fredag morgon. I skrivande stund krånglar muster och det verkar som att det blir manuell rendering på ett mindre antal burkar. Jag fick gå-hem-tidigt-dispans från min grupp eftersom jag måste till skolan först i morgon bitti. Har inte ens hämtat ut datorn som borde stå någonstans på posten vid det här laget. Ett säkert tecken på att ha mycket att göra…

Inspirerad av Attila gjorde jag superhjälte-testet. Lite besviken är jag. Ville blivit Batman. Tippar på att det var frågan om det långa håret som gjorde det. Lite ego är det i alla fall. Jag hade gärna haft de där superkrafterna…

edit: html-grejen funkade inte som jag ville, så det blev en dump

Det tog ett tag, och en liten stund trodde jag faktiskt jag skulle undkomma den, men jag har blivit bloggutmanad jag med, och det är bara att svara.

1. Hur länge har du bloggat?

Sedan den 11/7 2005. Har väl sysslat med saker som påminner om bloggandet tidigare, men inte lika dokumenterat.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Copyriot var en av de första, liksom felira-bloggen jag själv är en del av idag.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Oj, de är inte alls bra. Det är väl kul och skönt att se att man utvecklas lite i språket, men framför allt är nog skillnaden att jag vuxit mer värderingsmässigt och kanske gör lite mer genomtänkta bloggningar idag.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

RSS-läsaren har flöden från etthundrafemton stycken. Skulle tippa på att det är ett stort gäng inaktiva av dem, samt en del som uppdateras typ en gång i månaden. Men, ja, jag läser (skummar igenom) massor med bloggar.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

De flesta är politiska bloggar, ett tiotal är dagboksbloggar varav de flesta är skrivna av vänner, några är teknikbloggar och ett par är mest humor. Läser faktiskt ingen modeblogg regelbundet. Har kanske lite svårt för avkapade huvuden…

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

Dacke skriver alldeles för sällan, men har sina poänger. Bloggmässigt är vi olika. IRL…

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Sakine har väl ungefär samma blandning personligt/politik, sen är hon ju grymt mycket bättre på att skriva än jag…

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

De flesta tycker det är kul. Någon att jag är lite väl politik-nördig. Någon annan hade nog helst sett att jag lade tiden på annat.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Jag hoppas på det. Jag utelämnar medvetet en hel del som säkert skulle ge en bättre bild av mig privat, men så är det ju trots alla bloggposter om bilproblem och nyårsfester politik som bloggen är tänkt att hand

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag tror det. Jag har lite saker jag aldrig skriver om, jag idkar rätt mycket självcensur, och försöker hålla mina närmaste utanför. Någon nämns ibland, men aldrig mer än så.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

För mycket privatliv (se förra frågan) och politiska frågor jag inte har det minsta grepp om. Försöker undvika saker som kan skapa kvällstidningsrubriker i negativ bemärkelse också. Såna har jag fått nog av…

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Säkert en hel del. Responsen är viktig, men framför allt handlar det om att få skriva av sig för sin egen skull.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Inte helt och hållet. Man kan säkert komma närmare en del, men en blogg är trots allt bara en sida av någon.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Jag var på releasefest för boken “Läs mig“, där var ett par stycken nya ansikten jag bara läst bloggar av innan. Sen har jag träffat ett par till också. Egentligen beror det nog mest på att den politiska bloggvärlden är rätt så liten, och att rätt många personer ryms under “vänner”, “bekanta” eller “bekantas bekanta”-etiketterna.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Nej. En och annan kanske skulle må bättre av ett mer varierat liv, men så är det väl med allt.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Jag har rätt så mycket självdistans och en rätt hög gräns över vad folk ska kunna säga om mig för att jag ska bli sårad. Folk som gått på personangrepp på mig har oftast formulerat sig så idiotiskt att det mer varit ämnen att skratta åt än gråta över. Galen kritik kan vara rätt så roande.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Ja, jag bad om ursäkt för delar ur danielssoninlägget. Skulle omformulerat det om det varit idag. Något inlägg kanske varit en smula onödigt, men jag står för allt jag skrivit och aldrig raderat något inlägg. Det som är det viktigaste.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Största nackdelen är att det tar tid från saker jag borde anse som viktigare och saknar tillräckligt med självdiciplin för att prioritera annorlunda. Det är lite för roligt. Sen har det skapat några konflikter och några rubriker jag helst hade varit utan också.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Om två år hade jag tänkt jobba med något som inte riktigt går ihop med ett aktivt bloggande. Om jag trots allt fortfarande bloggar tippar jag på att det kanske blir i en något annorlunda form.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Ja, det är klart. Hela den här web 2.0-grejen med att fler och fler människor deltar i samhällsdebatt och medborgarjournalistiskt är ju redan nu ett kulturfenomen. Addera till det lätttillgängligheten och förmågan att sprida information snabbt.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Det har förändrat mitt politiska engagemang en hel del, hjälpt mig med skrivandet och bestått i en hel del argumentationsträning och allmänbildning.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Responsen från andra människor, ett större åsiktsspektra, och ett snabbare nyhetsflöde.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.