Johanna Nylander

Alliansen har kommit fram till att de måste börja locka röster från kvinnor för att vinna valet i höst. Som kvinna och potentiell högerväljare borde min reaktion vara att det är ett gott tecken. Mer valfläsk till mig och mina behov. Eller?

Att locka kvinnliga röster verkar dessvärre vara synonymt med att locka rösterna från landets mammor. Oavsett om det är kristdemokraterna eller folkpartiet, är en kvinna i röstbar ålder lika med en mamma. Sen när lockar man män att rösta genom att trycka på att de är pappor?

Föräldrarförsäkringen, vård-av-sjukt-barn-dagar, dagis och omsorgen däremellan verkar vara de enda saker som kvinnor över arton verkar bry sig om. När de inte går omkring och är rädda för att bli våldtagna på gatan, och behöver fler poliser vill säga.

Som kvinna i röstberättigad ålder, och nu tänker jag göra det privata politiskt och utgå från mig själv, har jag svårt att identifiera mig i mammarollen. Jag tänker inte skaffa barn inom överskådlig framtid, och jag vill gärna vara en mer aktiv politisk varelse än en potentiellt befruktningsbar livmoder. Och om jag skulle få för mig att skaffa barn vill jag ha så stora friheter kring mödraskapet som möjligt och låta föräldrapengen gå till antingen mig själv, pappan eller barnvakten (en nannypeng skulle passa jättefint in i arbetslinjen, hör ni det alliansen?). Om jag nu hade fått ut någon större ersättning. Att vara egenföretagare och skaffa barn är en byråkratisk snårskog. Fast, som tjugotreårig barnlös kvinna ska man väl helst inte tycka något om det här överhuvudtaget. Alla vet ju redan att jag kommer ändra mig när jag fyllt trettio och hormonerna slår in, och då är det bättre att ha utformat ett störtsäkert system efter mallen alla ändra kommer att följa, för det är ju bara dumt att begå samma misstag som alla andra, eller?

För det verkar vara just rädslan att låta människor begå misstag som präglat de feministiska politiska förslag som lagts de senaste åren. I stället för att kvinnor ska få vara vuxna ansvarstagande människor som fattar sina egna beslut, måste politiker bena ut den sanna rätta vägen, som ska vara så jämlik och fin för alla, så ingen ramlar och slår sig i en kvinnofälla.

Människor är rätt duktiga på att uppfylla det som förväntas av oss, och när kvinnor förväntas vara offer, eller personer som i alla fall behöver ett par skyddsnät extra, så beter vi oss som det också. Oavsett om det rör könsfördelningen i börsstyrelser, uttagna föräldraförsäkringsdagar eller heltäckande klädsel, behöver det regleras för kvinnors skull.

Jag är feminist för att jag vill fatta beslut kring mitt liv själv. Jag vill inte ha en stat som ställföreträdande patriark, vare sig den styrs av partier från höger eller vänster. Kan ni föra en vettig politik efter det, då vet jag vad jag ska rösta på i höst.

Frankrike verkar ha antagit en ny lag för att stoppa psykologiskt relationsvåld. Det verkar finnas poänger för varför. Fysiskt relationsvåld föregås ofta av psykologiskt dito, och en normaliseringsprocess som heter duga. Anledningen till att så många stannar kvar i ett destruktivt förhållande är att förövaren är en duktig manipulatör, om än sällan medvetet.

Här har vi redan lagar som straffar kränkningar och hot. Lagen om kvinnofridskränkning skall, om jag har förstått den rätt, också se psykologiskt våld som en försvårande omständighet, även om man kanske inte kallar det för så.

Om det inte finns den här typen av lagstiftning i Frankrike, förstår jag de som vill införa den.

Däremot är kränkningar svårt som ett enskilt brott, och kan lätt leda till moralistiska subjektiva bedömningar, snarare än se till att straffa den normaliseringsprocess som gjorde att någon stannade kvar i ett våldsdestruktivt förhållande. Att skrika glåpord till varandra dagligen kan vara hemsk terror, men i ett annat förhållande gnistan som behövs till ett förspel. Många personer i förhållanden bråkar högljutt, och att man är oense, arg och förbannad på varandra må vara jobbigt och eländigt, men knappast något brottsligt.

På samma sätt som ytliga kränkningar kan vara helt harmlösa, kan psykologiskt våld och normaliseringsprocesser pågå utan den minsta svordom eller nedvärderande kommentarer. Det kan lika gärna röra sig om självvalda livsbegränsningar för att bevisa att man älskar någon. Sakta självuppoffrande medgörlighet som slutar i isolering från omvärlden, och en så dålig självkänsla att det där fysiska våldet och livsbegränsningarna inte blir något man protesterar emot.

Samtidigt måste folk få bråka, och hur illa psykologiskt våld än är, tror jag inte att man bör lagstifta bort något annat än de hot och kränkningar som redan är olagliga. Det ger ändå bara falska skyddsnät till ett redan skört system.

Socialstyrelsen har konstaterat att en kvinna mycket väl får göra abort på grund av fostrets kön. Vad man än kan tycka om fenomenet eller fixeringen av bebiskön överhuvudtaget, bör fri abort få fortsätta vara just fri. Vi har alla olika värderingsgrunder, och börjar man uppröra sig över att någon väljer bort en flicka, är det bara att fortsätta hårddra urvalskriterierna för abort tills dess att den inte är fri länge. Allra bäst är det trots allt om aborten inte behöver genomföras alls, utan att oönskade graviditeter kan stoppas redan i kondomen, och att ägg och embryon kan få väljas ut på smartare sätt än i livmodern för de som har särskilda önskemål.

Ett annat läge där kvinnors ägande till sina kroppar ifrågasätts är när det gäller prostitution och sexköp. Tack vare Hanna Wagenius har frågan uppmärksammats och sexköpslagen har återigen kritiserats ordentligt. Tyvärr verkar det vara svårt för folk både på den ena och andra sidan att hålla en sansad ton för eller emot sexköpslagen. Det är ju inte så att lagförespråkarna på allvar är en bunt konservativa moralister (även om det ibland kan verka som det), utan snarare ser fördelar i situationen för traffickingoffrena. En grupp människor det kanske är värt att offra lite missnöje från en och annan sexsäljare för. Å andra sidan är just de där fördelarna diskutabla, och om de inte existerar, har man offrat lite av friheten för sexsäljarna, utan att förbättra situationen för traffickingoffren.

För även om jag själv klarar mig utmärkt utan sexköp som norm, tycker jag inte att det hjälper någon genom att stigmatisera det ännu mera. Sex är bara en stor grej så länge samhället gör det till det, och personligen klarar jag mig utan en mystifierad sexualitet. Sen är det ju långt ifrån bara kvinnor som säljer sex.

Kan vi inte bara få konstatera en gång för alla att vi äger våra kroppar, och att vi inte skall lagstifta bort några rättigheter? Sen får var och en personligen ta sitt ansvar med vad vi gör med dem.

—

Både Sjödin och Erixon kommenterar min kvoteringsledare i Kvällsposten.

—

Just det. Jag tänkte börja texten med hur sur jag är på alla som klagar på “kristna moralister” som att kristendomen skulle vara någon sorts politisk grund att lagstifta på. Nu är det ju snarare så att det finns kristna från både höger till vänster, med olika tolkningar på de allra flesta områden. Själv gillar jag det där med religionsfrihet, och vill att min tro skall vara mitt eget val, och ingenting jag vill pådyvla andra genom lagstiftning. Då tappar det där fria valet lite i värde.

Den som läser min twitter-feed vet att jag precis flyttat och haft lite problem med internetanslutning. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket den senaste veckan, i alla fall inte här. Om du inte läst redan finns min blogg-battle om fildelning och Piratebay med Per Strömbäck hos P3 Nyheter att läsa här. Samtidigt har jag vikarierat på Kvällspostens ledarsida under veckan (och kommer skriva mer där kommande veckor). I onsdags skrev jag tex. om monopol och avregleringar. Finns att läsa här.

Desto viktigare är dock omröstningen om telekompaketet som sker i EU nu på tisdag. Första gången det var uppe till omröstning följde jag vändningarna med Christoffer Fjellner och Eva-Britt Svensson, som slutade rätt okej. Tji fick medborgarna i EU, för nu är samma dåliga förslag om internetavstägningar och filtrerade anslutningar uppe igen. Här kan du läsa ordentligt om hur du kan påverka innan tisdag, och i fredags skrev jag en längre text (i kvällsposten) om varför förslaget är dåligt.

Missa för allt i världen inte Marcin, Isobel och Daniel på samma ämne, och agera för att påverka europaparlamentarikerna som fattar besluten, ring, maila visa vad du tycker! Kanske kan några av de tusentals nya medlemmarna i piratpartiet tillföra någon förändring här också…

I dag skriver jag om ACTA på Kvällspostens ledarsida. DN hade ju en rätt avslöjande artikel för ett par dagar sedan, som motsade rätt mycket av vad de borgerliga i näringsutskottet på Newsmill hävdade att ACTA handlade om. Karin Pilsäter blånekade.

Här kan du hitta det amerikanska dokumenten som läckt, och här finns de kanadensiska. För den som är nyfiken på hur tullens befogenheter att beslagta turistkopior av kända märken fungerar i Schweiz finns det en artikel här. Jag skulle tippa på att det är något liknande som ett skräckscenario-ACTA skulle fungera.

För den som skulle tvivla på att ACTA inte skulle handla om utökade tullbefogenheter eller handla om internetreglering, rekommenderas i synnerhet de kanadensiska dokumenten, där det finns en lista över punkter som diskuteras och förhandlas. Ett par av dem låter så här, min fetstil:

- “Provide customs authorities with ex officio powers to target, detain, seize and destroy counterfeit and pirated goods, as well as circumvention devices“

- “Provide customs authorities with ex officio powers to seize and destroy products confirmed to be counterfeit at the request of IP owners“

Hax skriver här, Isobel här och Karl Sigfrid här.

Precis när jag dystopiserat klart om Ipred-lagen läser jag att André Rickardsson skriver på SvD Brännpunkt om Antipiratbyråns lagmässigt tveksamma metoder. Det är knappast första gången Apb sysslar med tveksamma metoder, och man skulle ju kunna tycka, att det åtminstonde vore lite smart att göra det man själv säger. Om nu allmänheten skall skydda sina anslutningar och konton, bör väl knappast apb själva använda sig av andras konton och anslutningar…

Dagen då datorn kommer omfattas av tv-avgiften närmar sig. Lagmässigt finns alla möjligheter, och när Svt väl får ut alla sina program på nätet är det lätt för radiotjänst att fakturera alla som kan tänkas äga en dator, privatperson som företag.

Skall tv-kontrollanterna räkna datorskärmar eller internetuppkopplingar? Blir licensavgiften ens ett val möjligt att välja bort? Vad finns det egentligen kvar som kan försvara avgiftsmodellen framför skattefinansiering eller privatisering? Var finns de protesterande politikerna?

Det finns tre rimliga alternativ för public service-finansieringen:

1. Skattefinansiering. Låt politikerna bestämma en procentsats. Lägg den separat i deklarationen (a´la kyrkskatt) och skeppa pengarna direkt till public-servicebolagen. Var när och hur någon tittar på tv blir irrelevant, pengarna som går till radiotjänst kan få gå till kulturproduktion i stället och studenter slipper lastas med samma avgift som höginkomsttagarfamiljer.

2. Privatisering. Sälj ut public service-företagen och behåll ett öppet arkiv på webben med allt som producerats med tvångsindrivna medel. Låt public service bli en kulturskatt för alla att ta del av, och förflytta tvproduktionen till framtiden. Det finns garanterat människor som vill fortsätta göra bra tv.

3. Låt folk välja. Behåll public service-företagen i statlig regi, men koppla tv-licensen till tillgången av kanalerna. Svenska folket gillar svt och de allra flesta kommer säkerligen fortsätta betala för att kunna titta, men de som vill slippa och välja att lägga sina pengar på annat kan få göra det.

Även om jag själv skulle föredrag alternativ två, kan jag ändå köpa alla tre alternativen. Obligatoriska tv-licenser, internetskatt till statliga tv-företag och ojämnlik avgiftsfördelning är inte okej. Tvåtusen kronor är mycket pengar för många hushåll. Det går att välja bort en tv, ska man behöva välja bort datorn?

—

Till sist: LAS, fack och arbetsdomstol i all ära, de rasistiska malmöpoliserna borde sparkas från jobbet, lagbrott eller inte.

I dag handlar min ledare i Kvällsposten om aktiv dödshjälp. Jag har berört debatten kort tidigare här, men dagens text innehåller ett lite längre resonemang (ungefär så djupt man kan gå i en kvällstidning).

Själv motsätter jag mig de som verkar tycka att en eventuell tro på Gud diskvalificerar en att delta i debatten, alternativt förminskar ett nej-ställningstagande till en mindre värd åsikt. Jag tror inte att religiös övertygelse är avgörande i frågan; det finns folk på båda sidor.

Aktiv dödshjälp är en svår fråga, inte minst för att det alltid kommer finnas människor som drabbas av lagstiftningens negativa konsekvenser.

För det allra mesta skriver jag om saker jag tycker är fel, och när staten beslutar om förslag jag inte gillar. Största anledningen till det är att det den senaste tiden varit rätt kassa beslut på områdena kultur och it, som jag ofta skriver om.

Men, ibland träffar även regering och riksdag rätt i beslutsdjungeln, och då bör man berömma det också. I dag fick jag ett stort leende på läpparna när jag såg att vi äntligen förbjuder klusterbomber (såna där som ofta träffar fel och inte detonerar på en gång), och att regeringen klubbat igenom arbetskraftsinvandringsförslaget.

Visst, inget är perfekt. Det finns fortfarande en massa andra regeringar som också borde ta sitt ansvar för klusterbomberna, och Sveriges beslut tog onödigt lång tid, men nu är det äntligen taget. När det gäller arbetskraftinvandring lyser de behövliga reformerna för de papperslösa med sin frånvaro, men det är långt bättre än dagens regler.

Nu ska jag fortsätta vara glad en stund och återkomma med klagomålen nästa vecka.

Denna vecka skriver jag om Ipred och digital kopiering på bloggen Skiften. Läs och kommentera det inlägget där.

Regeringen verkar i alla fall ha lärt sig något av tidigare integritetsdebatter och tagit till sig något av den kritik som riktats mot just sanktionsdirektivet Ipred. I svd luftar bland annat Karl Sigfrid möjligheten att utlämnandet av IP-adresser endast skall gälla om kopieringen har skett i kommersiellt bruk. Det låter som en bra kompromiss, även om dagens dom (om alkoholinförsel) mot ett par SVT-anställda, vidgar definitionen om vad som egentligen är kommersiellt bruk eller inte… Återstå att se vad som egentligen hamnar i lagtexten.