Johanna Nylander

Jag har betalat pengar för att gå på bio, och blev ändå ovilligt informerad om att piratkopieringen dödar filmbranchen. Lika svårt är det att få tag i dvd-filmer där man inte får anti-piratmeddelanden i början. Liksom, jag är sitter i biofotöljen/tittar på dvd-filmen och HAR betalat till industrin. Räcker inte det? Varför skall man varje gång man faktiskt betalar behöva lyssna på propaganda också?

Annars är senaste bondfilmen bra. Aston Martin är tillbaka, och Miss Fields “Oh my Gosh, I’m so sorry” är underbart. Brittiskt och artigt, som alltid, vilket också är övergången till det jag tänkte skriva om, nämligen handskakningar.

Tydligen har ett tv-program i den statliga televisionen upprört många, med konflikten handskakningar och muslimsk övertygelse. Vett & ettiket-experten Magdalena Ribbing vet som alltid råd och ser det som en självklarhet att ingen skall tvingas röra vid någon annan om den inte vill. Givetvis är det en och annan som är kränkt över situationen som känns sådär lagom uppförstorad.

För ett tag sedan var det en man som vägrade ta en kvinnlig potentiell arbetsgivare i hand och gick till DO med ärendet. Liksom nu blev fallet uppmärksammat och personer i båda ändar blev kränkta. Själv vidhåller jag att man måste ha rätt att undgå ett handslag, en kram eller en kindpuss om man vill, oavsett anledning, men man måste också klara av att ta konsekvenserna av det. Den som blir nekad ett handslag kommer troligen bli upprörd, men det borde heller inte vara något ett par vänliga ord direkt på plats inte kan lösa. Utan att folk kallar varandra smygrasister eller inkompatibla till anpassning. Varför skall vardagsrespekt vara så svårt?

—

Oscar Swartz sätter för övrigt fingret på vad som verkar hända inom folkpartiet och it-politiken. Alexander Bards nätverk Liberati menar tydligen att all fildelning är stöld, och att alla andra åsikter är att ljuga. Kanske kan det förklara varför partiets rättspolitiske talesman Johan Pehrsson satt i svt-debatt och jämförde mp3-filer med gräsklippare. Skövdefolkpartisten Mikael Wendt är en annan av de tydliga fildelningsmotståndarna inom partiet, och även om de båda kan vara riktigt vettiga i mycket annat, vore det djupt olyckligt om folkpartiet grundar sina fildelningsåsikter på två låtskrivare och musikproducenter, båda djupt inne i rojaltyindustrin.

—

Till sist anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

I morgon kväll, kl. 22:00 i svt2 svt1 debatterar jag IPRED i programmet Debatt. Johan Pehrson (fp), Joakim Hansson och Christian Engström är andra deltagare i debatten.

Debattprogrammet har en blogg där man kan föreslå frågor till programmet i kommentarsfältet. Se till att utnyttja chansen, och slå på tv:n i morgon kväll.

I dag skriver jag på Svt Opinion om den sk. antipiratlagen, eller sanktionsdirektivet IPRED. Texten finns att läsa här.

Dessutom skriver den folkpartistiska eu-parlamentariken Olle Schmidt en rätt trevlig debattartikel i kvällsposten, med citat som “den digitala piratismen får aldrig innebära att privata intressen tar över offentlig myndighetsutövning”. Finns att läsa här.

Jag hade inte tänkt bemöta Stina Oscarssons orerande om reklam och det dåliga i att böcker säljs på ICA, utan tycker hennes egna ord talar tillräckligt för sig själva. Men om man nu skall diskutera någon sorts reklamfritt samhälle ur ett kulturperspektiv kan man inte utelämna James Tiptree Jr:s novell “The Girl Who Was Plugged In“, som beskriver ett samhälle där reklam är förbjudet.

Jag rekomenderar alla som går i samma tankar som Oscarsson (och alla andra med) att läsa novellen som finns publicerad i antologin “Her Smoke Rose Up Forever” (hittas enklast i närmsta science-fiction-bokhandel), samt på svenska i nummer 10-11 av Nova Science Fiction.

Föredrar man bildspråk har den gamla scifi-serien “Welcome to Paradox” filmatiserat novellen i ett avsnitt (kanske inte världens bästa filmatisering, men ändå). Samma avsnitt är det första i den här torrenten från kulturbäraren Piratebay. Om inte det är finkulturellt nog, finns det även en musikalisk scenuppsättning av berättelsen.

—

Ingerö, Gudmundson och Svensson skriver också om Oscarsson.

—

Ett tack bör yppas till John Henri Holmberg som för länge sedan såg till att Alice Sheldon-specialen av nova science fiction hamnade i min brevlåda.

Ett gäng kultur- och skol-personligheter skriver i dag på SvD Brännpunkt, om att kommunerna fallerar i att erbjuda skolelever ett ordentligt kulturutbud. De exemplifierar med Stockholms kommun, verkar mest uppröra sig över att landsbygdskoleeleverna inte får göra några teaterbesök, och skyller problemen på att det går för bra för friskolorna.

Artikelförfattarna vill ha ökat nationellt ansvar för skolan, trots att de samtidigt klagar på kommunpolitikers klåfingrighet. Som att politiker på riksplanet skulle vara så mycket bättre.

Jag tror inte att mer politiskt styre är lösningen, snarare tvärt om. Om de kommunala skolorna hade haft samma friheter som friskolorna, hade fler kunnat satsa på vettiga kulturprojekt, snarare än att tvingas lägga pengar på X antal årliga teaterföreställningar.

Det borde vara mer prioriterat att det finns vettiga kulturmål i skolplanen än att gå in och politiskt detaljstyra, inte minst för att olika skolor har olika förutsättningar. Även om teaterbesök och konsertbesök säkerligen är fantastiskt bra upplevelser för barn, är kultur mycket mer än så. Klassiska uppsättningar på storbildsskärm, skoluppsättningar av kända verk, eller eget konstnärligt skapande kan vara minst lika värdefullt som att sätta sig i en buss och se regionalteaterns senaste pjäs i en trång och svettig gymnastiksal.

Lyft gärna upp kulturens roll i skolan, men skippa de Björklundiska pekpinnarna och detaljregleringen.

Förra SVT-chefen Christina Jutterström, vill nu, när hon inte längre sitter kvar som chef, avskaffa tv-licensen och i stället införa skattefinansierad tv. Systemet hon föreslår är kanske inte det bästa, halva poängen med att ha något skattefinansierat vore ju att man på så sätt kan jämna ut kostnaderna för människor beroende på hur mycket de tjänar, men på det stora hela har hon en poäng. Om man skall ha statlig tv bör finansieringen inte vara pseudofrivillig, utan antingen frivillig eller tvingande. För om nu public service skall arbeta i samhällets tjänst är det rimligare att det betalas via skattesedeln, än grundas på vilken teknisk utrustning personer har hemma i sina lägenheter.

Det är till och med så, att det finns en massa andra myndigheter än radiotjänst som mina (och alla andras) skattepengar går till, som är minst lika onödiga.

Problemet är snarare att SVT har spelat ut sin roll som statlig television, och statens roll i televisionen borde genast avskaffas. De stora SVT-kanalerna är så folkkära att de säkerligen skulle överleva att bli betalkanaler i stället, och med så många i kultursverige som håller public service kärt, finns det garanterat tillräckliga krafter att behålla SVT:s blandning mellan smal nischning och stora publiksuccéer. Samtidigt kunde den som inte längre ville betala för SVT slippa, och frigöra licenspengar till andra kanaler, och SVT hade tjänat pengar på indragna tv-kontrollanttjänster.

Att sätta licens på viss teknisk utrusning är absurt och totalitärt. Teven är inte längre något som enbart används till tv-tittande (tv-spel någon?), och tv-tittande går likväl att ägna sig åt via en dator. Med digitaltv har dessutom alla hem redan tillgång till tekniken för att få tag i andra kanaler. Demokratifaktorn är därmed också utspelad.

Staten borde möjligen behålla en tv-kanal (eller starta en ny). Svt24 har sänt direktsändningar från riksdagen. Ur en ren demokratiaspekt bör det finnas kvar en kanal som sysslar med det, och kan sända bättre sändningar än riskdagens egen webbtv. Fast då ska kanalen sända alla debatter och omröstningar, och inte sonika strunta i obetydliga frågor, som FRA-omröstningen.

När FRA-frågan debatteras som högst, blir EU-direktiv om förlängd upphovsrätt förpassat till notisnivå.

Förslaget EU har antagit vill inte bara förlänga musikers (samt artisters, framförares, etc.) upphovsrätt till 95 år efter verket skapades, utan petar också i avtalsrätten mellan musiker och förlag, med planekonomiska intentioner.

Hela förslaget finns att läsa här, och lanseras som ett sätt att rädda pensionerna för de stackars fattiga gamla musikerna som finns i Europa. Inget illa med det, de är säkert väl värda pengarna, men konsekvenserna kommer bli ödesdigra för efterföljande kulturarbetare.

En 95-årig upphovsrätt är vansinnig. De allra flesta verk skapas inte av barn, och i stället för att verk från början av förra seklet skulle bli tillgängligt för alla, kunna bearbetas, och avnjutas av ännu fler, låser man musik ännu fler år efter att upphovsmannen är död.

Som att det i sig inte skulle vara nog, går EU in i avtalsrätten och bestämmer hur och vilka ersättningar och royalties en upphovsman skall ha rätt till eller inte. Vilkoren för engångsersättningar försämras när musikproducenter påtvingas att betala ut royalties även till dem som avsagt sig dem (genom ett mer eller mindre godtyckligt fondsystem). Trots att man samtidigt skyller minskade försäljningssiffror på fildelning och de totala royaltiessummorna minskar för mindre kända musiker.

Kortsiktigt och planekonomiskt bestämmer EU förutsättningarna för en hel musikbranch, trots att royaltysystemet är förlegat, och engångssummor med bra avtal kanske till och med i bland är en fördelaktigare väg att gå för musikerna själva. Att förlänga upphovsrättstiden nämns till och med som ett sätt att motverka de “skador” som fildelningen gett.

Fast att EU gärna petar i områden de inte har ett dyft med att göra, är ju inget ovanligt. Här i Sverige har vi en översyn av upphovsrätten att se fram emot lagomt efter nästa val (publiceras 31 oktober 2010). Diskussionen måste komma innan.

I Sverige har vi tv-licens som gör att alla innehavandes en tv måste betala en särskild avgift som i huvudsak går till att finansiera ett statligt tv-bolag, SVT.

Reglerna är tydliga och klara. Kan du se på tv, oavsett genom vilket medium det är, måste du betala en avgift till det statliga bolaget. Oavsett vilka kanaler du tittar på eller vill ta emot i din burk. Företag och myndigheter som har flera tv-apparater måste dessutom betala lite extra.

Trots att tv:n redan är avgiftsbelagd och pengarna går till det statliga bolaget oavsett hur många eller få det är som ser på det statliga bolagets kanaler, har det statliga bolaget nu bestämt att den som råkar ställa sin tv så att fler människor kan se den under det att OS sänds, måste betala ytterligare en avgift. Företag såsom pubar och krogar har redan omfattats, och nu vill man att instutitioner som sjukhus, äldreboenden och skolor också skall betala en extra avgift till SVT för att OS skall få visas.

Trots att offentliga instutioner redan betalar tv-licensen måste vi skattebetalare än en gång pröjsa en avgift till statstelevisionen för att skolbarnen ska få se Carolina Klüft och Stefan Holm (och alla andra vad-de-nu-heter) ta medalj i klassrummet.

Upphovsrätten sägs vara problemet, och då finns det stor anledning att fråga sig varför i hela världen statliga SVT ställer sig bakom något så uppenbart orimligt. Om vi nu skall ha en statlig finansierad television nästintill alla behöver betala till, borde det inte infalla godtyckliga krav på att människor skall betala två gånger till den. Att det ens går att ta betalt för att människor tittar på en tv-sändning i grupp istället för hemma i soffan är absurt. Tvångsmässig dubbel betalning är ännu absurdare.

Att reklamfria SVT dessutom sänder helt okritiska reklaminslag om Kina och OS gör att det är lätt att fråga sig vari public service-uppdraget för att sända OS ligger. Finns det egentligen någon trovärdighet kvar för public service-bolaget?

—

Uppdaterat: Noterar även att det denna gången passar kulturministern att ministerstyra lite och avråda SVT från att ta ut avgifterna.

Under gårdagens Eurovision Song Contest nämnde kommentatorerna hur arrangörerna försökt tona ner de politiska kommentarerna under festivalen. De lyckades de bra med, men oavsett hur man vinklar det, är schlager minst lika mycket politik som sport. Om inte mer.

Första ESC vanns av Schweiz tack vare röstfusk bland domarna, och under festivalens gång har röstsystemet utvecklats från jurygrupper till folkomröstningar via telefon. Diktaturen Vitryssland brukar uppmärksammas som ett land som fortfarande låter en jury rösta istället för folket, men hur det var i år, vet jag faktiskt inte. Kanske har det blivit, eller är på väg att bli, telefonomröstningar även där.

Israels deltagande är en annan het fråga. Både socialdemokratiska riksdagsledamöter som Monica Green, och mer vänsterreaktionära som Motkraft ifrågasätter landets deltagande. Nu är Israel med i festivalen eftersom de också är med i EBU som är en tvbolags-sammanslutning mellan länder i europa, mellanöstern och nordafrika. Libanon, som är EBU-medlem var nära att delta i schlagerfestivalen 2005, men blev diskade och fick tre års avstängning då de vägrade visa Israels bidrag i direktsänd tv. Palestina förhandlar också om att få vara med i festivalen, men uppfyller än så länge inte alla krav för att få vara med i EBU.

Samtidigt är Eurovision en festival som bryter gränser. Transsexuella schlagerdivor, ukrainska revolutionspolitiker, hbt-manifestationer i öppningsnummren och en konservativ utrikesminister som kommentator. Eurovision sätter Georgien på samma scen som Ryssland, Albanien på samma scen som Serbien och Vitryssland på samma scen som demokratier.

I år vann Ryssland. Med tanke på landets totalitära utveckling vore det ännu mer relevant att prata politik i stället för att undvika det i samband med schlagern. De politiska ungdomsförbundens OS-bojkotter hade gärna fått smitta av sig på schlager i Moskva, inte för att jag tycker att någon bojkott behövs, utan för att sätta fokus på utvecklingen i det stora landet i öster. Dessvärre tror jag att ord som “männskliga rättigheter”, “yttrandefrihet” och “tjetjenien” kommer vara frånvarande i samma stycken som “schlager”, trots att vi nu har en utmärkt möjlighet att sätta fokus på Ryssland.

—

Till sist tycker jag det är konstigt att de lettiska piraterna inte fick mer poäng, och Georgiens bidrag borde åtminstonde nått topp-tre.

Jag gillar inte att upptäcka nyheter som berör Sverige genom amerikansk media. Ännu värre blir det när man inte hittar något om det i svenska medier sedan.

Det handlar om EU-kommissionen som gett sig in i dataspelsfrågan och nu ger återförsäljarna av spel två år på sig för att bli bättre på att ålderskontrollera köparna av spel i butik. Detta med bakgrund av att:

“Allmänhetens oro för att videospel kan leda till aggressivt beteende, förstärkt genom skottdraman i skolor, som i Helsingfors i november 2007, har fått flera nationella myndigheter att förbjuda eller spärra videospel som ”Manhunt 2”. Som svar på detta har kommissionen sett över den befintliga lagstiftningen till skydd för minderåriga mot skadliga videospel i alla EU:s 27 medlemsstater”

I stället för att syssla med fakta, så går EU-kommissionen på “allmänhetens oro” och vill styra upp PEGI-systemet ännu mera, “sprida kunskap” om systemet (med vilka pengar då?), oroa sig över “potentiella psykologiska effekter” och allra helst integrera åldersgänserna i lagstiftningen. När föräldrar redan i dag har ansvar över vad deras barn köper.

Förutom att lagstiftning i sig alltid kommer vara tandlös när det gäller att skydda barn från en produkt, om föräldrar inte tar något ansvar själva (för PEGI-gränserna är långt ifrån perfekta), så borde man från dataspelsbranchens håll verkligen oroa sig över vad EU-kommissionen sysslar med. Dataspel är ett hyffsat nytt medie (som visserligen funnits hela min livstid, men ändå), och från statliga och överstatliga nivåer verkar nya saker vara helt okej att reglera lite hur man vill. Nästan som att man måste reglera allt nytt, bara för att man kan. Det är naivt att tro att EU-kommissionen kommer ge sig när det gäller reglerandet även om PEGI skulle efterföljas överrallt till punkt och pricka, i synnerhet när stora länder såsom Storbritannien och Tyskland har förbjudit vissa våldsamma dataspel helt och hållet.

Det värsta med det här är att EU-kommissionen inte ens håller sig till fakta, utan utfärdar ett direktiv baserat enbart på moralism. Det finns fortfarande inte någon forskning som konstaterar att våld i dataspel är farligt, inte ens för små barn. Att en galning gått in med vapen skjutit folk på en skola i Finland beror inte på dataspel. Det är en tragisk och fruktansvärd händelse, men dataspel är inte orsaken, utan endast en billig bortförklaring och ursäkt för att slippa ta i tu med verkliga problem som sociala faktorer eller bristande psykvård.

Att man samtidigt går ut och säger att spelares och spelskapares yttrandefrihet är viktig, är en rätt klen tröst.

Jag undrar fortfarande när alliansregeringen kommer avskaffa censurlagen. Det är inte en dag för tidigt.

—

För övrigt har jag svårt för språket i EU-kommissionens svenska pressmeddelande. De har översatt “video game” till “videospel”. Det heter “dataspel”, eller möjligen “dator- och tv-spel” alternativt “datorspel och konsollspel”.