Johanna Nylander

“Igår fick vi två oberoende tips från väldigt säkra källor (insiders som det heter) om att den 31-åriga mannen som blev dömd till villkorlig dom för fildelning, har fått sina böter och rättegångskostnader betalda av upphovsrättslobbyn – för att på så vis kunna ha ett prejudikat.” – TPBbloggen

Om det här tipset stämmer är det allvarligt. Upphovsrättslobbyn har i så fall köpt ett prejudikat, och rättssamhället Sverige har låtit ekonomiska intressen gå före lag och rätt.

Drygt en månad har det rått bloggtorka här. Egentligen finns det massvis med saker jag missat att kommentera, som Rasmus och diskoavgiften, eller Maciej och de papperslösa. Det finns gott om flera andra som sagt bra saker om de båda, och en massa andra av de händelser jag inte tagit upp den senaste månaden.

Dagens minst uppmärksammade är RFSU:s Åsa Regnérs artikel i dagens SvD Brännpunkt. Hon tar upp problematiken med den skärpta åldersgränsen för att ha sex. 14-åriga tjejer får det allt svårare att få p-piller på ungdomsmottagningarna – bara 30% utgår från tjejens behov. Resten vill kontakta förälder/föräldrar eller partnern (notera singularet). I vissa fall uppger ungdomsmottagningarna att åklagare/polis har informerat om att p-piller-utskrifter till tjejer under 15år kan vara olagliga.

Konsekvensen av skärpningen i sexualbrottslagen (som i princip gör att mycket få över 15år kan ha sex med någon under 15år utan att åka dit för våldtäkt), har alltså inte bara blivit en urholkning av våldtäktsbegreppet, utan drabbar även de som den från början var tänkt att skydda – de under 15 år. Den moralistiska lagen försvårar för de 14-åringar som är förnuftiga och vill skydda sig, inte minst för dem som av olika anledningar inte kan få vare sig sina föräldrars godkännande, eller ens kan informera dem, utan att själv råka illa ut. Inte minst unga tjejer omyndigförklaras ännu mera. Inte nog med att en 14-årig tjej inte förväntas kunna bestämma vem hon själv vill ha sex med – vill hon dessutom skydda sig, är det inte säkert att hon får.

RFSU kräver att socialstyrelsen tar fram riktlinjer över hur ungdomsmottagningarna ska behandla de 14-åriga tjejerna som vill ha p-piller. Det borde vara självklart att patientens bästa skall komma först, och den skärpning av 15-årsgränsen i sexualbrottslagen som gjordes för något år sedan borde genast omvärderas.

Äntligen kommer det förslag om arbetskraftinvandring vi är många som har väntat på. Det är regeringen som har gjort upp med miljöpartiet (all heder åt mp) om att det både skall vara möjligt att komma hit för att arbeta, och omöjligt för migrationsverket att tvinga tillbaka någon som har arbete.

Kalle Larsson för vänsterpartiet är positiv till förslaget men kritiserar också:

“För det första ger förslaget ingen garanti att arbetsgivaren måste följa kollektivavtal. De skriver bara att de ska följa praxis, vilket är ett svagare uttryck.”

Han glömmer att det inte är lag på kollektivavtal för svenska arbetstagare heller, men vänstern kanske vill ha hårdare regler för människor med annan bakgrund?

Socialdemokraterna tycker heller inte om förslaget, och Sven-Erik Österberg vill att arbetsförmedlingen skall avgöra ifall man behövs på arbetsmarknaden eller inte (och hur många har fått jobb genom ams, egentligen?) och kritiserar förslaget:

“Det innebär att vi skulle kunna ta hit arbetskraft trots att den redan finns i landet. Det handlar i grunden om respekt för dem som redan är här. Det vi vill ha är ordning och reda.”

Österberg tycker alltså det är okej att tex. utvisa människor som har arbete och bor i landet (om de tex. får avslag på en asylansökan), bara för att det kanske finns någon annan i landet som skulle kunna ta arbetet. Vi har ett till parti i det här landet* som heller inte vill bevilja arbetstillstånd om arbetskraften redan finns i landet. Det partiet börjar också på “s” och slutar med “demokraterna”.

Öppnare gränser behöver vi inte bara för det rena ekonomiska behovet av mer arbetskraft, utan också för medmänsklighetens skull. Det borde vara var människas rätt att kunna få röra sig fritt, och bosätta sig där den vill. Om man dessutom kan stå för sitt eget uppehälle, så borde det inte finnas en enda rimlig anledning till att förbjuda någon att göra det.

Att arbetstillstånd dessutom ska bli möjligt att söka inifrån landet, borde dessutom öppna upp för alla de papperslösa som i dag lever i landet.

Förslaget är oavsett ett viktigt steg i rätt riktning för regeringen. Ett stort hinder för människors frihet rivs, och för många blir det en portion medmänsklighet istället för förbud. En förändring, som tack vare uppgörelsen med miljöpartiet förhoppningsvis kan bli bestående även vid eventuella maktskiften.

I dag gillar jag alliansen.

Fler bloggare på samma ämne hittar du här.

Riktiga barnporrbrott (det vill säga fotografier på sexuella övergrepp mot barn) är bland det vidrigaste som går att hitta på nätet. Ingenting annat hävdas på något sätt i det här inlägget. Men för att man skall kunna bekämpa det, så behöver det vara övergreppsbilderna som prioriteras, och man bör vara försiktig när man utvidgar begreppet barnporr ytterligare.

Kristdemokraten Inger Davidson vill göra det. I ett debattinlägg i DN skriver hon att:

“Varje barnpornografisk bild är dokumentation av ett övergrepp på ett barn och därför måste tydligheten i lagstiftningen vara extrem. De utsatta barnen måste så långt det någonsin är möjligt skyddas från det nya övergrepp som det innebär att bilderna på övergreppet sprids.

Ju tydligare lagen är, desto mindre måste risken vara att någon vågar lägga ut eller ladda ned barnpornografiska bilder. Utredningens förslag om en åldersgräns är därför välkommen liksom förslaget att preskriptionstiden ska förlängas och räknas från det att offret fyllt 18 år.“

Att preskriptionstiden bör räknas från det att offret fyllt 18 borde gälla på samtliga sexualbrott, och därmed även på barnpornografibrott (även om det inte ligger under samma del i lagboken). Så långt håller jag med Davidson. Sedan tar det stopp.

I den utredning som Davidson hänvisar till vill man nämligen att alla pornografiska bilder på personer under 18år skall räknas som barnporr (runt s.205), samt att pornografiska bilder på ej könsmogna 19-åringer också ska vara barnporr.

Davidson har alltså helt fel om utredningsförslaget, eftersom det vill att barnporrbegreppet skall omfatta bilder som inte alls visar övergrepp på barn, utan även nakna 17-åringar. Då har man flyttat fokus från de barn som idag omfattas av lagen (de unga, och de dokumenterade övergreppen), till personer som till och med kan ha ställt upp på bilderna frivilligt.

Givetvis kommer det bli betydligt lättare för polis att jaga barnporrbrottslingar med den en lagstiftning i enlighet med förslaget. Men kommer det vara människor som spanat nakna 17-åringar som buras in, eller de som suktat efter övergrepp på småbarn?

Sen finns det en massa andra invändningar man kan ha mot utredningen Davidson refererar till, och man borde fundera på om personer under 18 inte borde ha någon sorts frihet eller samtyckesmöjlighet. Att Davidson dessutom nämner flickorna som offer, men inte pojkarna, är även det noterbart. Men, alla vet vi väl vid det här laget, att ingen tjej under 18 skulle kunna tänka sig att frivilligt vara naken inför någon annan. Vid varje sådant tillfälle är det ju alltid någon annan som utnyttjat henne.

Papperslösa är de människor som hör till de mest rättslösa i vårt svenska moderna samhälle. Inte ens något som grundläggande mänskliga rättigheter gäller, om du av någon anledning inte kan visa upp rätt papper.

Som papperslös är “omedelbar akutvård” det enda du kan räkna med, men inte ens den är ovillkorad, utan personen i fråga krävs på hela kostnaden efteråt, bara för att den inte kan visa upp rätt papper. Till och med USA, som ofta kritiseras för sitt sjukvårdssystem skriver av akutsjukvårdsräkningarna för den som inte kan betala.

Men det är inte bara den omedelbara akutvården som är nödvändig. Om man inte får tillgång till den vanliga sjukvården för att man inte klarar av att betala hela kostnaden (som är långt högre än egenavgifterna), kan det ha lika dödliga konsekvenser.

Om detta skriver ett antal personer på dagens brännpunktsida i SvD. Mänskliga rättigheter gäller oberoende vilka papper man kan visa upp, och även om det finns några landsting som tagit saken i egna händer, så har vi fortfarande ett regelsystem för papperslösa som är under all kritik.

Förutom folkpartisterna Helene Odenljung och Ulf Nilssons debattartikel i GP för några veckor sedan, har det varit tyst i frågan från allianspolitiskt håll. Regeringen har nyligen antagit en proposition om vård för asylsökande, som inte omfattar de som lever gömda eller är papperslösa. Trots att man där hade chansen att rätta till ett grundläggande fel.

Var är de högljudda protesterna från kristdemokraterna och folkpartiet? Varför kan en fråga som könsneutrala äktenskap(som trots allt bara handlar om vad man skall kalla någonting för) nästintill orsaka en splittring i alliansen, samtidigt som brott mot mänskliga rättigheter bara verkar generera tystnad? Var är medmänskligheten? Var är försvaret för alla människors lika värde?

Men, det är väl lätt att blunda för mänskliga rättigheter, om man tror det kommer kosta att upprätthålla dem.

Regeringen presenterar sitt förslag om fildelning på SvD Brännpunkt. Det är både bra och dåliga besked.

För det första känns det riktigt skönt, att regeringen bestämt sig för att slopa renforsutredningens förslag om att stänga av internetuppkopplingen för de som misstänks/döms för fildelning. Det är ett litet steg på vägen, att från politiskt håll inse att tillgången till internet är en fundamental del i dagens infrastruktur.

Tyvärr så är skrotandet av internettillgångsstrypandet det enda bra i regeringens förslag. Ask och Adelsohn-Liljeroth tar tydligt ställning för en konservativ upphovsrättsvänlig hållning, och ser inte någon som helst problematik med att samma lagstiftning gäller både verk med begränsad tillgång, som den med oändlig.

Innan Beatrice Ask blev justitieminister var hon en av de moderata politiker som var en stark röst i fråga om datalagringsdirektivet. Nu har hon som justitieminister lagt fram ett förslag som är beroende av att datalagringsdirektivet finns, nämligen att upphovsrättsorganisationerna skall kunna få tag i användares ip-adresser och personuppgifter efter domstolsbeslut om intrång misstänks*.

Förutom att förslaget helt innebär att man lägger sig i hur företag använder sina kunders personuppgifter, handlar det om att tvinga ut uppgifter för något så simpelt som bötesbrott, och kommer inte kunderna kunna lita på internetleverantörerna, så kommer fler lära sig kryptera ordentligt, krypteringstjänsterna kommer bli enklare, och det kommer bli ännu svårare att spåra den riktiga brottsligheten på nätet – som tex. hot om våld.

Nej, när vi nu har två moderater på ministerposterna för justitiepolitik och kulturpolitik, så hade man kunnat hoppas på lite marknad.

Att även det upphovsrättsliga området hade tillägnats marknaden, och att de aktörer som finns där kunde få fatta besluten själva, utan hot om polis eller fängelse.

Om marknaden hade fått råda i den digitala världen istället för den ekonomiska upphovsrätten, så hade skivindustrin och filmindustrin fått anstränga sig lite för att formulera avtal deras kunder kan tänka sig att skriva under. Om upphovsrättsindustrin hade ägnat en tanke på vad deras kunder vill ha, så hade de kanske också haft ett förtroende och en vilja från marknaden att konsumera deras produkter. Dessutom hade det varit upp till varje internetleverantör att välja själv vilken typ av personuppgifter de skulle lämna ut till intresseorganisationer.

Men, i dagens Sverige verkar inte ens moderater bry sig om marknaden, och regeringen vill tillgängliggöra ip-nummer till den dryga miljonen svenskar som fildelar. Vinnare är den upphovsrättsindustri som inte visar en tillstymmelse till förändringsvilja.

Några har insett att kopiering inte går att stoppa. Tyvärr är det fortfarande alldeles för få.

—

*Det står att intrång skall vara bevisat, men den misstänkte kommer inte få lämna något försvar.

—

Uppdatering 09:17: SvD:s rubriksättning på brännpunkt-artikeln har varit riktigt intressant att följa. Från en rubrik i natt som löd: “Regeringen ger besked om fildelning” till “Lättare att hitta fildelare” till “Lättare att veta vem som laddar ner” tills det senaste: “Kulturarbetare får rätt i domstol”. Tydligare vinkling av en rubriksättning har jag inte sett på länge.

Peter Sunde på tpb uttalar sig här. DN skriver här, och aftonblaskan här.

“Det beror på hur man ser det. Man måste känna till lite om personerna och vad som låg bakom detta. Vi såg allmänt att Dan Jönsson i sig inte är någon mördare. Han är en mycket timid människa och fick mycket goda vitsord av sina arbetskamrater.”

– Björn Alven, nämndeman (fp), om att en småbarnspappa som först slog, sedan ströp, och till sist dränkte sin sambo i diesel, blev dömd till minimistraffet för dråp (6år). Min fetstil.

En mycket timid människa som inte i sig är någon mördare. Det är beskrivningen på en man som inför sitt spädbarn hade ihjäl barnets mamma.

De andra nämndemännen försvarar sitt beslut med att offret inte var guds bästa barn och provocerade mannen, samt att det ju var en stor tragedi även för förövaren.

Även om lagmannen skyllde domen på att de bara hade en sida av historien (offret har blivit dödat), så är det här ett av många anledningar till varför vi borde avskaffa nämndemannasystemet genast.

Via Zaida.

Lagförslaget om “grooming”, dvs. när vuxna kontaktar barn online i sexuella syften, har varit ute på remiss, och svaren har nu sammanställts. Från de flesta instanser är svaren positiva till lagen, men några sågar förslaget helt, eller kritiserar det skarpt, däribland både advokatsamfundet, JO och RFSU.

Jag har skrivit om grooming flera gånger innan, och tycker inte det har blivit ett bättre förslag än sist. En lag som gör det olagligt att som vuxen ta kontakt med barn i sexuella syften har svårt att bli rättsäker. Är 18-åringen som stöter på 14-åringen verkligen brottslig? Om 13-åringen ljuger och säger att han/hon är 15 år? Vänskapsförhållanden som utvecklas till något annat?

Förutom skuldfrågan, så skulle en lag mot sexuella inviter lätt bli överbeskyddande och fel. Om man som trettonåring inte lär sig hantera de sliskiga trettiofemåringarna, vad är det då som säger att man kan hantera “sexuella inviter” från personer med dubbla åldern när man är femton?

Det finns massvis med saker ute i världen både IRL och online, som inte är det minsta lämpliga för alla 14-åringar, och vi kommer aldrig kunna skydda barn från allt dåligt. Då är det betydligt bättre att lära ut ett vettigt förhållningssätt och prata med sina barn.

Jag var, till skillnad från många andra som diskuterar det här, inte ens tonåring när internet blev stort. Då, i mitten av 90-talet var webcam nåt man såg på Sajber i SVT, och man fick nöja sig med ICQ och chattrummen på sidor som Aftonbladet, Passagen och tidningen Okej. Oftast lade man till något år i sitt alias, så man blev sådär 13-14, men de skamliga förslagen haglade oavsett. Man lärde sig hantera saken, urskilja vem som var gammal och ung, och driva “MrLove32″ till vansinne.

I dag ser både nätet och samhällsbilden annorlunda ut, men vi borde ändå hålla oss ifrån att straffa folk för intentioner till brottslighet som inte ägt rum. Inte heller får man glömma att det faktiskt finns personer under 15 år som, helt frivilligt, vill ha sexuella kontakter med personer över 18. Tittar man på vuxna personer är tre års åldersskillnad ingenting, och man borde kunna respektera även en 14årings fria val.

Satsa resurserna på att bekämpa sexualbrott där det inte finns något samtycke, i stället för att kriminalisera digital kommunikation mellan barn och vuxna.

Riksåklagaren vill att antalet DNA-prover vid brottsutredningar skall öka, för att höja kvaliteten på förundersökningar.

Det kan tyckas låta klokt, och i flera fall är det säkert det, om DNA-provet kan tjäna som komplement till annan bevisning. Våldsbrott och sexualbrott skulle säkerligen tjäna på några fler DNA-prov.

Men att från det kräva DNA-topsning som rutin, även vid brott som bara kan ge böter, skapar både onödiga registerhanteringar, dyra provtagningar, och en övertro på ett test som faktiskt inte är helt säkert. Dessutom finns det brott där DNA är fullständigt irrelevant, som IT-brott och ekonomisk brottslighet.

Nej, inför inte onödiga rutiner, utan använd resurserna när det behövs. Det finns mer inom brottsbekämpning än DNA-teknik.

Polisen i Västerås har bestämt sig för att det är viktigare att jobba med människohandel och trafficking, snarare än att på eget initiativ (ingen anmälan har tydligen kommit in) ägna en massa resurser för att ta fast vanliga sexköpare.

Oavsett vad man tycker om sexköp, så låter det som en ypperligt vettig prioritering. Den åsikten delas dock inte av Thomas Bodström, som tycker att polisen i Västmanland allt borde jaga vanliga sexköpare, och ha öronmärkta pengar till det.

Personligen tycker jag det är riktigt riktigt bra, att låta så mycket pengar som möjligt gå till bekämpning av brott med verkliga offer, och att man tar trafficking och människohandel på allvar.