Johanna Nylander

COICA, lagen som skall ge det amerikanska justitiedepartementet rätt att ta bort sajter från DNS-systemet har passerat ytterligare en instans i senaten. I förslaget finns formuleringar som hotar fler sajter än typ Piratebay, utan även Dropbox, det amerikanska piratpartiets sajt och troligtvis ha stoppat Youtube om förslaget hade varit lag då.

Jag behöver knappast säga vad jag tycker om lagen. Jag skrev en längre analys om lagförslaget i mitten av oktober i samband med piratebay-rättegången. Finns att läsa här. EFF har bakgrundsinformation och Wired skriver om den senaste utvecklingen i senaten.

Jag har hållt mig lite undan från hela datalagringsdiskussionen och nätneutralitetsdebatten det senaste. Delvis för att så mycket redan är sagt. Jag skrev om datalagringen redan för fem år sedan när direktivet klubbades igenom i Europaparlamentet. Den har liksom inte blivit bättre sedan dess, och det är förfärligt att moderaterna och alliansen driver igenom lagen.

När det gäller nätneutralitet ville ingen riktigt peta i frågan under valet, och nu har vi fått någon sorts snedvridning på debatten där alla verkar utgå från att internetleverantörerna borde ta mer ansvar för innehållet i sina nät.

Om jag hade varit internetleverantör hade jag tyckt att hela situationen var mycket problematisk och velat ryta till ordentligt. Kanske lite som Less Government-killen i den här debatten, eller skälla ordentligt på Netopia som vill reglera hela branschen. Nu har jag som tur är inte ett internetleverantörsföretag, men jag tror inte vi får en vettig nätneutralitetsdebatt av att skrika censur, eller måla upp scenarier om hur nätet dör så fort det blir lite hotat.

Jag vill ha en så fri marknad som möjligt, och jag vill ha ett så fritt internet som möjligt. Jag gillar begreppet nätneutralitet, men jag tycker inte att vi skall lagstifta om det, lika lite som jag vill lagstifta om nätansvar.

Netopiagänget med Johan Axhamns rapport om internetleverantörernas ansvar för innehållet visar på upphovsrättsindustrins vilja att reglera sönder marknaden för internetuppkoppling. Att tala om oönskat material kan låta rimligt, men innebär att man rättsligt måste definiera vad som är önskat, att man tar ställning till innehållet i sig och att leverantörerna påläggs ett medlaransvar.

På andra sidan finns kraven om att internetleverantörerna inte borde ta ställning till någon form av innehåll, och rent av inte borde få lov att värdera innehållet alls – det vill säga en framreglerad total nätneutralitet. Motsatsen brukar utmålas som någon sorts kabel-teve-internet där internetleverantörerna prioriterar viss trafik, från till exempel stora medieföretag de har avtal med, och i värsta fall helt utesluter annan trafik.

Dessa två saker hänger ihop. Ett reglerat nätansvar och en reglerad nätneutralitet. I USA har frågan diskuterats så länge att till och med Google lagt fram ett policyförslag om hur man borde hantera frågan för att undgå maximal lagstiftning. Här är internetleverantörerna förvånansvärt passiva och verkar helst vilja äta kakan (undslippa nätansvar) och ha den kvar (oreglerad nätneutralitet).

Med tanke på den politiska tystnaden riskerar det att vara en riskabel väg att gå. Dels för att det skapar ett osäkert marknadsläge, men också för att det kan spela nätansvarsförespråkarna rätt i händerna.

För om det är något som är minst lika farligt för det fria nätet som om nätneutraliteten skulle försvinna, är ifall nätansvaret blir lag. Internet är en bit infrastruktur, och tills dess att vi kan skicka upp våra egna satelliter för vårt egna nätbehov, är vi beroende av leverantörernas oberoende. Nätet är en fantastisk uppfinning och en teknik med nästintill oändliga gränser. Som marknadsgrund har nätet varit nästintill fritt från första början, och den behöver så fortsätta.

Därför kan vi inte, bör vi inte, och får vi inte, reglera fram vare sig nätneutralitet eller nätansvar på lagstiftningsväg. Tänk om vi hade haft en IT-minister som kunde ställa sig bakom det? Vad säger du Anna-Karin Hatt, vågar du?

Men för att slippa reglering behöver vi nätleverantörer som kan ställa sig bakom nätneutralitet ändå. Som kan ge garanter för tjänsteutvecklare att deras nät skall fortsätta vara en fri marknad att röra sig på, att tydligt märka upp vilka tekniska prioriteringar man gör, och att bana väg även för de tjänster som vill bistå presumtiva kunder med “enbart önskat innehåll”.

Snälla politiker och internetleverantörer, kan vi inte låta marknaden få råda på nätet? Utan regleringar för ansvar i lag, eller prioriteringar för innehåll i näten?

Det är dags för sista Piratebay-veckan i hovrätten och den inledde jag med en analys om hur fildelning påverkat ungas förtroende för staten. Jag har också hunnit gräva lite bland gamla domar och skrivit om kvinnan som troligen kommer avgöra hela spektaklet (för den här gången).

I morgon (tisdag) börjar slutförhandlingarna som avslutas på fredag. Jag kommer att fortsätta rapportera för Nyheter24, så in och läs!

–

Förra rättegångsveckan var kort, men då skrev jag om vittnet som inte dök upp, rapporterade om servrar som såldes svart och hur rätten bråkade om var brott hade begåtts.

Just nu och någon vecka framåt bevakar jag rättegången mot The Piratebay för Nyheter24. Det blir subjektiva rapporter och några analyser, och målet är att få det så heltäckande som möjligt.

Det har kanske inte märkts så mycket av hovrättsförhandlingarna än, men de är i gång, jag kommer vara på plats stora delar av rättegången och ta reda på vad som döljer sig bakom spelet.

Hitintills har jag rett ut vem som är vem av alla i rättegångshärvan, analyserat om varför vi slutat prata om fildelning, undrat var Gottfrid håller hus, och rapporterat om att Carl Lundström skyller på alla andra.

In och läs artiklarna, och kommentera gärna. Jag tar gärna emot tips via mail, me [at] johannanylander.se

Med anledning av helgens anklagelser och våldtäktsrubriker tycker jag det finns anledning att fundera på varför vi fortfarande förväntar oss att människor skall vara perfekta, varför vi fortfarande blandar ihop person och politik, och hur det kommer sig att det är så lätt att gå på allt som står i tidningarna och i nästa andetag kritisera dem för att vara ohederliga.

För det första; Människor är naiva idioter med fel och brister. Oavsett hur höga positioner man har är ingen perfekt. Idoler kommer alltid att göra en besviken, och alla har lik i garderoben. Det är mänskligt, och även om det är åtråvärt att sträva efter att vara bäst kommer folk göra fel, saker man inte är stolt över, och bedöma saker på ett annat sätt. Vi gör alla sånt, och det borde inte orsaka tidningsrubriker. Så länge vi gillar att gotta oss åt andras olycka kommer det dock göra det.

För det andra; När idolerna har fallit, konturerna spricker, snedsteg görs eller liken kommer fram i garderoben. Då är vi alla människor. Det finns ett bibelord om stenar och skuld som fler borde lyssna på. Johannes 8:7.

För det tredje; Det är valrörelse! Folk kommer anklaga alla från höger till vänster om högt och lågt ända fram tills den 19:e september. Tidningarna kommer skriva om allt och inte ens ha grund för hälften. Var lite källkritiska och strunta i allt strunt. Person är inte samma sak som politik, och person är väldigt sällan samma sak som yrkesroll. Separera. Tänk själv.

För det fjärde; Vi går mot ett allt mer transparent samhälle, där allt fler lämnar ut information frivilligt, och där allt mer information samlas upp av staten med hjälp av tvångsmedel. Det förra har lett till lite mera tolerans, tolerans som krävs om vi skall kunna försvara oss mot de integritetsintrång det senare ger. Det går inte att förfasa oss över personliga brister eller livsstilsval, om vi vill ha ett samhälle som leds av andra typer av människor än nitiska regelföljare och ja-sägare som aldrig vågar opponera sig mot något. En demokrati behöver ha högt i tak, och det måste gå att skilja mellan sak och person.

Kan vi inte enas om det? Snälla?

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Frankrike verkar ha antagit en ny lag för att stoppa psykologiskt relationsvåld. Det verkar finnas poänger för varför. Fysiskt relationsvåld föregås ofta av psykologiskt dito, och en normaliseringsprocess som heter duga. Anledningen till att så många stannar kvar i ett destruktivt förhållande är att förövaren är en duktig manipulatör, om än sällan medvetet.

Här har vi redan lagar som straffar kränkningar och hot. Lagen om kvinnofridskränkning skall, om jag har förstått den rätt, också se psykologiskt våld som en försvårande omständighet, även om man kanske inte kallar det för så.

Om det inte finns den här typen av lagstiftning i Frankrike, förstår jag de som vill införa den.

Däremot är kränkningar svårt som ett enskilt brott, och kan lätt leda till moralistiska subjektiva bedömningar, snarare än se till att straffa den normaliseringsprocess som gjorde att någon stannade kvar i ett våldsdestruktivt förhållande. Att skrika glåpord till varandra dagligen kan vara hemsk terror, men i ett annat förhållande gnistan som behövs till ett förspel. Många personer i förhållanden bråkar högljutt, och att man är oense, arg och förbannad på varandra må vara jobbigt och eländigt, men knappast något brottsligt.

På samma sätt som ytliga kränkningar kan vara helt harmlösa, kan psykologiskt våld och normaliseringsprocesser pågå utan den minsta svordom eller nedvärderande kommentarer. Det kan lika gärna röra sig om självvalda livsbegränsningar för att bevisa att man älskar någon. Sakta självuppoffrande medgörlighet som slutar i isolering från omvärlden, och en så dålig självkänsla att det där fysiska våldet och livsbegränsningarna inte blir något man protesterar emot.

Samtidigt måste folk få bråka, och hur illa psykologiskt våld än är, tror jag inte att man bör lagstifta bort något annat än de hot och kränkningar som redan är olagliga. Det ger ändå bara falska skyddsnät till ett redan skört system.

Socialstyrelsen har konstaterat att en kvinna mycket väl får göra abort på grund av fostrets kön. Vad man än kan tycka om fenomenet eller fixeringen av bebiskön överhuvudtaget, bör fri abort få fortsätta vara just fri. Vi har alla olika värderingsgrunder, och börjar man uppröra sig över att någon väljer bort en flicka, är det bara att fortsätta hårddra urvalskriterierna för abort tills dess att den inte är fri länge. Allra bäst är det trots allt om aborten inte behöver genomföras alls, utan att oönskade graviditeter kan stoppas redan i kondomen, och att ägg och embryon kan få väljas ut på smartare sätt än i livmodern för de som har särskilda önskemål.

Ett annat läge där kvinnors ägande till sina kroppar ifrågasätts är när det gäller prostitution och sexköp. Tack vare Hanna Wagenius har frågan uppmärksammats och sexköpslagen har återigen kritiserats ordentligt. Tyvärr verkar det vara svårt för folk både på den ena och andra sidan att hålla en sansad ton för eller emot sexköpslagen. Det är ju inte så att lagförespråkarna på allvar är en bunt konservativa moralister (även om det ibland kan verka som det), utan snarare ser fördelar i situationen för traffickingoffrena. En grupp människor det kanske är värt att offra lite missnöje från en och annan sexsäljare för. Å andra sidan är just de där fördelarna diskutabla, och om de inte existerar, har man offrat lite av friheten för sexsäljarna, utan att förbättra situationen för traffickingoffren.

För även om jag själv klarar mig utmärkt utan sexköp som norm, tycker jag inte att det hjälper någon genom att stigmatisera det ännu mera. Sex är bara en stor grej så länge samhället gör det till det, och personligen klarar jag mig utan en mystifierad sexualitet. Sen är det ju långt ifrån bara kvinnor som säljer sex.

Kan vi inte bara få konstatera en gång för alla att vi äger våra kroppar, och att vi inte skall lagstifta bort några rättigheter? Sen får var och en personligen ta sitt ansvar med vad vi gör med dem.

—

Både Sjödin och Erixon kommenterar min kvoteringsledare i Kvällsposten.

—

Just det. Jag tänkte börja texten med hur sur jag är på alla som klagar på “kristna moralister” som att kristendomen skulle vara någon sorts politisk grund att lagstifta på. Nu är det ju snarare så att det finns kristna från både höger till vänster, med olika tolkningar på de allra flesta områden. Själv gillar jag det där med religionsfrihet, och vill att min tro skall vara mitt eget val, och ingenting jag vill pådyvla andra genom lagstiftning. Då tappar det där fria valet lite i värde.

Den som läser min twitter-feed vet att jag precis flyttat och haft lite problem med internetanslutning. Därför har jag inte hunnit blogga så mycket den senaste veckan, i alla fall inte här. Om du inte läst redan finns min blogg-battle om fildelning och Piratebay med Per Strömbäck hos P3 Nyheter att läsa här. Samtidigt har jag vikarierat på Kvällspostens ledarsida under veckan (och kommer skriva mer där kommande veckor). I onsdags skrev jag tex. om monopol och avregleringar. Finns att läsa här.

Desto viktigare är dock omröstningen om telekompaketet som sker i EU nu på tisdag. Första gången det var uppe till omröstning följde jag vändningarna med Christoffer Fjellner och Eva-Britt Svensson, som slutade rätt okej. Tji fick medborgarna i EU, för nu är samma dåliga förslag om internetavstägningar och filtrerade anslutningar uppe igen. Här kan du läsa ordentligt om hur du kan påverka innan tisdag, och i fredags skrev jag en längre text (i kvällsposten) om varför förslaget är dåligt.

Missa för allt i världen inte Marcin, Isobel och Daniel på samma ämne, och agera för att påverka europaparlamentarikerna som fattar besluten, ring, maila visa vad du tycker! Kanske kan några av de tusentals nya medlemmarna i piratpartiet tillföra någon förändring här också…

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av “säkerhetsrisken”. Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: “Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.