Johanna Nylander

Jag har hållt mig lite undan från hela datalagringsdiskussionen och nätneutralitetsdebatten det senaste. Delvis för att så mycket redan är sagt. Jag skrev om datalagringen redan för fem år sedan när direktivet klubbades igenom i Europaparlamentet. Den har liksom inte blivit bättre sedan dess, och det är förfärligt att moderaterna och alliansen driver igenom lagen.

När det gäller nätneutralitet ville ingen riktigt peta i frågan under valet, och nu har vi fått någon sorts snedvridning på debatten där alla verkar utgå från att internetleverantörerna borde ta mer ansvar för innehållet i sina nät.

Om jag hade varit internetleverantör hade jag tyckt att hela situationen var mycket problematisk och velat ryta till ordentligt. Kanske lite som Less Government-killen i den här debatten, eller skälla ordentligt på Netopia som vill reglera hela branschen. Nu har jag som tur är inte ett internetleverantörsföretag, men jag tror inte vi får en vettig nätneutralitetsdebatt av att skrika censur, eller måla upp scenarier om hur nätet dör så fort det blir lite hotat.

Jag vill ha en så fri marknad som möjligt, och jag vill ha ett så fritt internet som möjligt. Jag gillar begreppet nätneutralitet, men jag tycker inte att vi skall lagstifta om det, lika lite som jag vill lagstifta om nätansvar.

Netopiagänget med Johan Axhamns rapport om internetleverantörernas ansvar för innehållet visar på upphovsrättsindustrins vilja att reglera sönder marknaden för internetuppkoppling. Att tala om oönskat material kan låta rimligt, men innebär att man rättsligt måste definiera vad som är önskat, att man tar ställning till innehållet i sig och att leverantörerna påläggs ett medlaransvar.

På andra sidan finns kraven om att internetleverantörerna inte borde ta ställning till någon form av innehåll, och rent av inte borde få lov att värdera innehållet alls – det vill säga en framreglerad total nätneutralitet. Motsatsen brukar utmålas som någon sorts kabel-teve-internet där internetleverantörerna prioriterar viss trafik, från till exempel stora medieföretag de har avtal med, och i värsta fall helt utesluter annan trafik.

Dessa två saker hänger ihop. Ett reglerat nätansvar och en reglerad nätneutralitet. I USA har frågan diskuterats så länge att till och med Google lagt fram ett policyförslag om hur man borde hantera frågan för att undgå maximal lagstiftning. Här är internetleverantörerna förvånansvärt passiva och verkar helst vilja äta kakan (undslippa nätansvar) och ha den kvar (oreglerad nätneutralitet).

Med tanke på den politiska tystnaden riskerar det att vara en riskabel väg att gå. Dels för att det skapar ett osäkert marknadsläge, men också för att det kan spela nätansvarsförespråkarna rätt i händerna.

För om det är något som är minst lika farligt för det fria nätet som om nätneutraliteten skulle försvinna, är ifall nätansvaret blir lag. Internet är en bit infrastruktur, och tills dess att vi kan skicka upp våra egna satelliter för vårt egna nätbehov, är vi beroende av leverantörernas oberoende. Nätet är en fantastisk uppfinning och en teknik med nästintill oändliga gränser. Som marknadsgrund har nätet varit nästintill fritt från första början, och den behöver så fortsätta.

Därför kan vi inte, bör vi inte, och får vi inte, reglera fram vare sig nätneutralitet eller nätansvar på lagstiftningsväg. Tänk om vi hade haft en IT-minister som kunde ställa sig bakom det? Vad säger du Anna-Karin Hatt, vågar du?

Men för att slippa reglering behöver vi nätleverantörer som kan ställa sig bakom nätneutralitet ändå. Som kan ge garanter för tjänsteutvecklare att deras nät skall fortsätta vara en fri marknad att röra sig på, att tydligt märka upp vilka tekniska prioriteringar man gör, och att bana väg även för de tjänster som vill bistå presumtiva kunder med “enbart önskat innehåll”.

Snälla politiker och internetleverantörer, kan vi inte låta marknaden få råda på nätet? Utan regleringar för ansvar i lag, eller prioriteringar för innehåll i näten?

Det är dags för sista Piratebay-veckan i hovrätten och den inledde jag med en analys om hur fildelning påverkat ungas förtroende för staten. Jag har också hunnit gräva lite bland gamla domar och skrivit om kvinnan som troligen kommer avgöra hela spektaklet (för den här gången).

I morgon (tisdag) börjar slutförhandlingarna som avslutas på fredag. Jag kommer att fortsätta rapportera för Nyheter24, så in och läs!

–

Förra rättegångsveckan var kort, men då skrev jag om vittnet som inte dök upp, rapporterade om servrar som såldes svart och hur rätten bråkade om var brott hade begåtts.

Just nu och någon vecka framåt bevakar jag rättegången mot The Piratebay för Nyheter24. Det blir subjektiva rapporter och några analyser, och målet är att få det så heltäckande som möjligt.

Det har kanske inte märkts så mycket av hovrättsförhandlingarna än, men de är i gång, jag kommer vara på plats stora delar av rättegången och ta reda på vad som döljer sig bakom spelet.

Hitintills har jag rett ut vem som är vem av alla i rättegångshärvan, analyserat om varför vi slutat prata om fildelning, undrat var Gottfrid håller hus, och rapporterat om att Carl Lundström skyller på alla andra.

In och läs artiklarna, och kommentera gärna. Jag tar gärna emot tips via mail, me [at] johannanylander.se

Del två i Piratebay är i gång. Spektaklet har blivit till något av en fars, och jag vet inte vilka som känns som de största Bagdad-Bob-imitatörerna, den uteblivna herr Warg, eller herr Strömbäck som med en myndig vuxenstämma vill förklara piraternas död.

En sak är i alla fall säker, och det är att frågan om fildelning är död. Piratebayrättegången handlar möjligen om hur bittorrent-tekniken skall bedömas, och vilket ansvar de åtalade har för sajten Piratebay.

Men vad hände då med fildelningsdebatten? Kanske slutade vi bry oss om det politiska läget, kanske kändes det som att det var status quo i juridiken, och kanske är det för stora krafter som satt dagens upphovsrättslagstiftning för att vi i lilla Sverige skulle ha någon sorts reella möjligheter att förändra läget själva utan att hamna i diplomatiska svårigheter med resten av omvärlden.

Klart är i alla fall att det som kallades för fildelning inte har avstannat. Kultur sprids fortfarande digitalt, och kanske har några fler affärsmän insett att spridningen är en del av en symbios till framgång. De stora skivbolagen har förlikat sig med Spotify och andra radioströmmar som distributionskanaler, och de mindre musikproducenterna överlever på andra vägar. STIM och SAMI har trappat upp kampen för intäkter genom att gå på enskilda näringsidkare, och eftersom ingen någonsin har brytt sig särskilt mycket om småföretagare i Sverige, är det ingen som ifrågasätter det systemet.

På filmområdet dundar SF på, filmpremiärer säljer fortfarande som smör, och sen, ja, ingen riktigt vet, men ingen riktigt bryr sig. Streamingstjänsterna försöker, men har inte riktigt slagit igenom, kanske jobbar branschen med att utvärdera sitt eget misslyckande, kanske har man börjat inse att cam-versionerna inte är ett hot.

De som måste tjäna bäst på den digitala kulturspridningen borde i alla fall vara de som gör teveserier. En teveserie är inte en engångsupplevelse, utan en ström avsnitt som folk vill följa. I USA får de populära serierna både höga tittarsiffror, säljer bra på nätet och kan tjäna ännu mer på boxarna. I Europa får vi tag på samma program via nätet, eftersom tevekanalerna fortfarande sysslar med saker som landsgränser, teverättigheter och avsnittsförskjutning. Att de inte får européer att betala för senaste avsnitten av House, Mad Men, Desperate Housewives eller True Blood beror enbart på att vi inte kan. Nu har vi lärt oss hur man får tag i det senaste ändå, vilket gör alla lagliga vägar till bleka kopior med sämre utbud. Rättighetsbyråkraterna blir snuvade på intäkter, och skaparna av teveserierna kan casha in på dvd-försäljningen och det mermarknadsvärdet europahajpen ger i reklam.

Det är rättighetsindustrin som fört ut kulturälskare till lagens gråzoner. Det handlar inte om gratisbegär eller skumraskfasoner, utan att den digitala spridningen undgår de konstgjorda marknadsregler som rättighetsförespråkarna byggt upp sin industri för. Innan man släpper det, och ger människor det de vill ha, kommer vi fortsätta att älska kultur i lagens snårskogar, trängtande efter tillgången till de landspecifika klippen på HBO.com.

Det är så här marknadsläget är. Den som kan förhålla sig till gråzonerna kommer vinna massorna. Kanske hårt, kanske bittert, men det är den enda vägen framåt.

Med anledning av helgens anklagelser och våldtäktsrubriker tycker jag det finns anledning att fundera på varför vi fortfarande förväntar oss att människor skall vara perfekta, varför vi fortfarande blandar ihop person och politik, och hur det kommer sig att det är så lätt att gå på allt som står i tidningarna och i nästa andetag kritisera dem för att vara ohederliga.

För det första; Människor är naiva idioter med fel och brister. Oavsett hur höga positioner man har är ingen perfekt. Idoler kommer alltid att göra en besviken, och alla har lik i garderoben. Det är mänskligt, och även om det är åtråvärt att sträva efter att vara bäst kommer folk göra fel, saker man inte är stolt över, och bedöma saker på ett annat sätt. Vi gör alla sånt, och det borde inte orsaka tidningsrubriker. Så länge vi gillar att gotta oss åt andras olycka kommer det dock göra det.

För det andra; När idolerna har fallit, konturerna spricker, snedsteg görs eller liken kommer fram i garderoben. Då är vi alla människor. Det finns ett bibelord om stenar och skuld som fler borde lyssna på. Johannes 8:7.

För det tredje; Det är valrörelse! Folk kommer anklaga alla från höger till vänster om högt och lågt ända fram tills den 19:e september. Tidningarna kommer skriva om allt och inte ens ha grund för hälften. Var lite källkritiska och strunta i allt strunt. Person är inte samma sak som politik, och person är väldigt sällan samma sak som yrkesroll. Separera. Tänk själv.

För det fjärde; Vi går mot ett allt mer transparent samhälle, där allt fler lämnar ut information frivilligt, och där allt mer information samlas upp av staten med hjälp av tvångsmedel. Det förra har lett till lite mera tolerans, tolerans som krävs om vi skall kunna försvara oss mot de integritetsintrång det senare ger. Det går inte att förfasa oss över personliga brister eller livsstilsval, om vi vill ha ett samhälle som leds av andra typer av människor än nitiska regelföljare och ja-sägare som aldrig vågar opponera sig mot något. En demokrati behöver ha högt i tak, och det måste gå att skilja mellan sak och person.

Kan vi inte enas om det? Snälla?

Fler har nu uppmärksammat Google-Verizon-förslaget till policy om nätneutralitet. I DN beskriver Sverker Lenas förslaget som att det vore lite av slutet på internet som vi ser det idag. Riktigt så illa är det inte, och det finns bra mycket mer i förslaget än domedagsprofetior. Christoffer Kullenberg går hårt (och läsvärt) åt användningen av ordet “lawful” i förslaget, och myntar begreppet “googleman”. En annan som kommenterar är Pär Strömbäck, som på Netopia först kallar Google-Verizon-förslaget för rykten, men som tycker att de stora sajterna redan har infört någon sorts oligiopol på nätet och att nätneutralitet bara är en utopisk princip.

Missa heller inte EFF:s genomgång av förslaget. De drar ungefär samma slutsatser som jag gjorde, men trycker hårdare på punkten om “Network Management”. Något som inte är så konstigt, eftersom de går efter sina intressen, och jag är mer ideologisk äganderättsvänlig, och inte tycker att staten kan reglera hur som helst när det gäller andra människors verk. I det här fallet driften av näten.

Och för den som missat det. Här finns min genomgång av Google-Verizon-förslaget inklusive kommentarer. Vi behöver en diskussion om det här i Sverige, innan någon annan sätter agendan åt oss.

Uppdatering, 12/3 kl.14:40:

Via Jardenberg ser jag att Facebook har lagt sig i diskussionen, och framför allt kritiserat Google&Verizon för undantaget för mobila bredband. Om debatten fortsätter och gör Google-Verizon-förslaget till det sämsta alternativet för nätneutraliteten, så kanske slutprodukten kan bli rätt lovande ändå.

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Jag tänkte åka på det där tältlägret i sommar med alla webbnördar och folk som är alldeles för insnöade på sociala medier. Inför det har Mattias Boström på Piratförlaget tagit initiativ till någon sorts deltagarbok där alla inblandade får skriva sitt inlägg. Jag gillade initiativet, och eftersom jag själv håller på med de allra sista på min egen bok; Är det så farligt? (på ett helt annat förlag), som tyvärr inte kommer finnas i tryck tills SSWC, tänkte jag ta tillfället i akt att lufta en liten del av den här.

Ni som är besvikna på den politiska tonen och hellre ville läsa om hur man ligger med nördar får göra det här.

Här kommer i alla fall texten som är en bearbetning på något som troligen kommer inleda boken. Det enda jag skulle önska är att om du orkar läsa igenom den; lämna gärna en kommentar, kritik, reflektion, vad som. Boken är inte på tryck än, jag gillar förändringar, och en hel del om det jag skriver om handlar om saker som rör hela bubblan kring nätet och sociala medier, så varför inte ta chansen och påverka?

Är det så farligt? En inledning;

Medielandskapet ändrar form och vi befinner oss mitt i det skiftet. De generationer som växer upp i dag har redan från barnsben fått förhålla sig till långt fler informationskanaler än sina föräldrar. Med ett ständigt föränderligt medieutbud har det offentliga samtalet förändrats, men det offentliga samhället och dess företrädare har inte hängt med in i framtiden.

Folkhälsopolitiken har blivit en skyddad och tillåten arena för grundlösa utspel och hälsohysteri. Politiker med egenintressen drar nytta av stereotypa slagord för att föra symbolpolitik över människors vardagsbeslut. Staten agerar paternaliserande, ser det som sin roll att vara en beskyddande kraft och utmålar medborgare som offer i välviljans namn. Folk kategoriseras som dåliga föräldrar när de köper lösgodis till sina barn, som datorberoende för att de chattar och spelar Farmville till klockan ett på natten en onsdagskväll och som alkoholister om de dricker ett glas vin till från den öppnade lådvinsboxen i kylen.

I ett informationssamhälle är det möjligt att söka källor, granska rön och hitta fakta om larm på ett par googlande sekunder. I ett sådant samhälle måste staten förändra sin roll. Om myndigheter skall fortsätta att ha en informerande roll och tränga igenom det ständigt föränderliga och växande mediebruset med bibehållen legitimitet kan de inte fortsätta arbeta utifrån strategier som går ut på att skrika högst. I värsta fall riskerar folkhälsopolitiken att förvandlas till en sprucken pekpinnepolitik som ingen riktigt tar på allvar. Mer troligt är att ingen uppmärksammar skriken från de desperata kampanjerna.

Myndigheter är politiska organisationer och kan således aldrig kan stå för helt objektiv information. De kan inte förväntas utgå från alla olika sidor av en fråga och skapa konkurrerande perspektiv som ens hamnar i närheten av informationssamhällets mångfald. Det är helt enkelt inte rimligt med de resurser som skattemedel ändå innebär. Den rollen behöver lämnas över till marknaden.

Så länge vi har ett välfärdssamhälle finansierat med gemensamma resurser kommer det att föras folkhälsopolitik. Det är mer eller mindre ofrånkomligt, och frågan som behöver ställas är hur den bör se ut. Vad är statens uppgift för informationsspridningen? Vilket ansvar har vi som individer? Hur ger man människor makt över sitt egna beslut utan att späda på stereotyper och fastna i anslagstavlans propaganda? Går det?

Hur kan staten inta rollen som tillgängliggörare av den information, som finns? Kan staten främja innovationer, tjänster och företagande inom folkhälsoområdet utan att använda pekpinnar och moral om hur de används? Skulle det gå att ha ett folkhälsoinstitut som gav oss underlaget till välinformerade beslut, i stället för att fatta dem åt oss? Kanske är det så att staten kan tillhandahålla befintliga fakta i form av rådata och verka som en bibliotekarie i informationsmyllret. Informera passivt och tillgängliggörande i stället för att aktivt och offensivt propagera ut godkända normer för vilka beslut vi skall ta över vår egen hälsa?

Om vi lämnar över ansvaret för vår hälsa till staten får vi till synes färre anledningar att ta hand om den själva. Vi invaggas i falska föreställningar om att det är säkert att konsumera saker bara för att det är tillåtet, i stället för att vara kritiska. Med goda intentioner som ursäkt har vi blivit fråntagna förmågan att bedöma risker, sätta saker i ett sammanhang och själva lära oss att definiera vilka proportioner av farlighet som vi klarar av.

Folkhälsan blir ett område där vi lämnar ifrån oss makt, vilket har förvandlat det till ett legitimt maktmedel för att kontrollera andra områden. Storbritanniens Nanny State är ett extremt exempel, men inte alltför långt ifrån oss ändå. Homosexualitet var sjukdomsklassat ända in på 1970-talet, transvestism och sadomasochism ansågs vara störningar ända fram tills den första januari 2009. Vilka beteenden som är behandlingskrävande beroenden är en fråga om politiska definitioner, liksom vilka beteenden som är önskvärda i samhället. Obekvämligheter har helt enkelt en historia av att definieras som osunda eller som ohälsosamhet.

Det är lätt att anföra folkhälsan som argument när man reglerar livsstilsval. Antingen av genuin omtanke, eller av en politisk önskan att visa handlingskraft. Samhällskostnaderna för dåligt leverne är höga och barn, kvinnor och gamla anses skyddsvärda, vare sig det handlar om att skydda dem från sig själva eller från de stora företagens vinstintressen. Mer eller mindre dekadenta små njutningar framställs som farligare än de är, och den som njuter av saker som sol, läsk och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Om man inte håller med definitionerna, inte ser det växande fettberget och inte tycker att propaganda är ett särskilt smart folkhälsoverktyg i framtiden, hur förändrar man det? Går det att föra en passiv politik med transparent mångsidig information bland alla larmrapporter i ett land där staten har en bestämd åsikt om vad vi helst ska proppa i oss?

Att själv ta ansvar och fatta sina egna beslut om sin egen hälsa, är det verkligen så farligt?

Förhoppningsvis får jag lite mer tid inom kort och hinner skriva utförligare om saker och ting. Tills dess blir det en lista:

- Social+Cash. Konferens av Disruptive Media som försökte ta sig ett steg vidare i den digitala värdediskussionen. Jag höll både med och emot. De ska komma ut filmer från konferensen här, och spana i synnerhet in delen med Anders Mildner och Unni Drougge.

- Efter Social+Cash hamnade jag på wp-night och fick kli i fingrarna för att göra om den här bloggen, igen. WordPressgrundaren Matt Mullenweg var med på videolänk och svarade på frågor. Det var lite coolt.

- CopyLinda på Internetdagarna.se intervjuade mig om dataspel, politik, vinterhat och Juliagruppen. Frågor och svar återfinns här.

- Någon gång ska jag skriva något om macmän, dvs. män med mac. Påminn mig om jag glömmer bort det.

För ett par dagar sedan kom nyheten att Venezuela hade klubbat igenom en lag som förbjuder våldsamma dataspel, och våldsamma leksaker. Chávez menar att leksakerna och spelen bidrar till det ökade våldet i landet. Jo, våldet har ökat, men det är knappast spelens fel.

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

“The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?