Johanna Nylander

- I går skrev jag ledarkrönika om barnreklam och nätet. Den går att läsa här. Konsumentföreningen har en kommentar i kommentarsfältet. Jag kommer dessutom blogga flitigt på Expressens ledarblogg – opinionsbloggen. Den går alldeles utmärkt att lägga till i RSS:en, och då får du läsa smarta saker från mina kollegor med.

- På söndag kväll sticker jag till Almedalen och stannar tills tidig fredag morgon. Hojta till om du är där, har ett tips på vad jag borde lyssna på eller tror jag missat en kul inbjudan…

- Missa inte Swartz inlägg om tv-länkar, sändningar och upphovsrätt. Veckans mest bisarra inlägg står Cecilia Wikström för, där hon öppet sörjer att inte få samarbeta med Piratpartiet…

I söndagskväll valvakade jag med nittio av södra Sveriges piratpartister. Stämningen var på topp, och historieskrivningen kändes under hela kvällen. Hur det slutgiltiga resultatet med personröster kommer se ut, går att följa här.

Partiet kommer i alla fall in i europaparlamentet, och blev under söndagkvällen större än etablerade partier som centern, kristdemokraterna och vänsterpartiet. Hade valet varit till riksdagen skiljer det bara några få procentandelsenheter för att partiet skulle kunna bilda majoritet med en allians utan kristdemokraterna.

Fast nu är det inte val till riksdagen förrän om ett drygt år, och jag tror vi är många som inte vill behöva rösta på piratpartiet då, utan se integritetsfrågorna upplyftna av andra partier långt innan dess. Som obunden allianssympatiör krävs det att regeringspartierna går till handling och förändrar sina beslut, i stället för att lova fina ord, och för vänsterväljarna tror jag socialdemokraternas ståndpunkt i frågorna, och Bodströms aspirationer till justitieministerposten kommer vara avgörande.

Tyvärr verkar chanserna för att de etablerade partierna skall hinna reagera och ändra sin politik, vara alldeles för små. För att piratpartiet inte skall göra som junilistan och totalt floppa i nästa riksdagsval gäller det inte bara att hålla frågorna vid liv (vilket lär bli relativt enkelt med en parlamentariker som kommer göra stort väsen av sig), utan också ta lite ansvar för alla de andra frågorna och ge väljarna lite förhandsbesked.

För även om integritetsfrågorna är viktiga för många, tror jag det är fler som inte vill släppa resten av politiken lös för kohandel mellan höger och vänster när den förs på hemmaplan, än borta i bryssel. Ett sätt pp skulle kunna lösa det på, är att låta kandidaterna ta ställning i frågorna, och skriva ut det på listan, så fick väljarna bestämma om de ville rösta in piratpartister som samarbetade med högern, eller piratpartister som samarbetade med vänstern.

Men jag hoppas att det inte blir verklighet, utan att regeringen kan ta sitt förnuft till fånga, skrota ett par dåliga lagar, vägra att införa datalagringsdirektivet, och visa på konkret förändring i internetpolitiken. Det räcker inte att partiernas egna politiska program förändras, utan hela regeringspolitiken. Jag vill kunna rösta på ett parti som gillar frihet på marknaden, över landsgränser, med jämställdhet och på nätet. Jag vill inte behöva välja ett av områderna.

För ett par veckor sedan skrev jag ett längre blogginlägg där jag rekommenderade EP-kandidater från de flesta av de partier som ställer upp. I morgon är det valdag, och jag tänkte därför fräscha till listan med vettiga kryssalternativ:

Marie Wickberg – “Integritescertifierad” centerpartist som är mer av ungdomsförbundet än partiet.

Olle Schmidt – folkpartistisk krutgubbe* som på plats slår de flesta andra parlamentariker med hästlängder i både integritetsfrågor och lyhördhet.
Om man nödvändigtvis inte känner för att kryssa en vit heterosexuell medelåldersman är Anders Ekberg och Catrine Norrgård två andra vettiga liberala kandidater på fp:s lista.

Zaida Catalán – miljöpartist som har ett helhetsgrepp över mp:s frågor som står på integritetens sida. Miljöpartiet behöver fler som Zaida.

Christoffer Fjellner – han är tillsammans med Pia Kinhult lite som jag tycker att moderaterna borde vara. Båda är namn värda att kryssa, men Fjellner på typ valbar plats, och Kinhult längre ner.

Både Christian Engström och Amelia Andersdotter är kryssvärda piratpartister. Christian är höger och Amelia vänster, men båda skulle göra bra ifrån sig i Bryssel. Även om jag vill kunna rösta på ett parti som både kan garantera integritet och sjyssta ställningstaganden i andra frågor, faller mina sympatier i EP-valet nära piraterna. Inte minst för att se till att de andra partierna vaknar upp tills nästa riksagsval och förändrar både beslut och politik.

Evin Cetin har sossarnas bästa kampanj. KD-Ella står långt ifrån mig, men hör nog ändå till de bättre på deras lista, och hos vänstern förtjänar Erik Josefsson alla kryss.

Personligen ligger mina sympatier närmast (nämnda) kandidater från moderaterna, folkpartiet och piratpartiet. Jag tror inte ens jag behöver skriva ut vem av dem jag röstade på.

—

*krutgubbe ett epitet jag bara menar väl med. Tyvärr är det väl lättare att marknadsföra Marit som krutgumma…

—

Det är nationaldag i dag. Här är en låt från fd. dyslesbisk-fredrik

I går arrangerades mediebranschkonferensen Moving Images i Malmö. Med talare som KG Hammar, Carl Johan de Geer, Eva Hemmungs-Wirtén och Clay Shirky var det en snabbt förfluten dag, med ett fantastiskt brett innehåll.

Mediebranschens framtid var ett av de hetaste ämnena. Sociala medier dök upp flitigt, och Leo Nordwall talade om deltagarkultur och hur saker och fenomen från nätet dyker upp allt mer afk. Upphovsrättsfrågor ventilerades och debatterades. Talarna verkade vara rörande överrens om att dagens system har problem, och att synen på verk och upphovsrätt måste förändras. Bland annat talade KG Hammar om kulturell allemansrätt med både friheter och skyldigheter. Hemmungs-Wirtén resonerade kring efterskörd, och hur viktigt det är med sedvanjerätt, men hur sådana historiskt har inskränkts stegvis.

Framtiden är social. Tvåvägskommunikationen tar över allt mer, och det krävs inte längre dyra investeringar alá gutenbergska tryckpressar för att nå ut med ett budskap eller nyhet. Ledarskapshierakier försvinner sakta och deltagarkluster tar över en stor del av medielandskapet. Individer i kollektiv, och utveckling som sker tillsammans utan något direkt styre formar samtiden, där den som står utanför etablisemanget är den som är marknadsledande. Det pågår en värdeförskjutning bland intellektuella varor och tjänster, och framtidens ekonomiska system är fortfarande ovisst.

Ett ord för framtidens medievärld: spännande.

Eurovisionsschlagerfestivalen är lite av en index-mätare för hur det står till i Europa. Från schweiziska röstfusk i mitten av femtiotalet, till fler länder, öppnare tävlingar och telefonröster från nästintill alla europas länder. Alla som ställer upp på reglerna har fått vara med (Libanon var tex. anmälda för ett par år sedan, men diskades för att de vägrade visa Israels bidrag i tv), och festivalen har bidragit till ett lite öppnare och mer tolerant Europa. Fram tills nu.

På schlagerscenen har det under årens gång framförts glättiga mästerverk utanför standardnormen. Karlar i kvinnokläder, en lesbisk kampsång, en transexuell diva, bröder i guldskor, tvåsamma körsbärsplock, revolutionspolitiker, georgiska fredssånger och livetsord-glamour har alla gett intryck på omvärlden. Under åren har festivalen utvecklats, fått fler deltagarländer, och ländernas representant väljs allt oftare av folket. Dessutom är festivalen en av de få gånger vitryska befolkningen faktiskt har ett val att rösta på.

I år såg det ut som ett ännu bättre eurovisionsår. Israels bidrag framförs av festivalens första palestinska artist (i en fredsduett tillsammans med en israelisk sångerska), Georgien ville vara med trots det knepiga läget med Ryssland (som håller i årets tävling), och Slovakien återvänder till festivalen.

Det blev inte ett så lysande schlagerår trots allt. I mars hoppade Georgien av tävlingen eftersom Ryssland tyckte att deras bidrag “We don’t wanna put in” var alldeles för politiskt. Telefonrösterna tar ett steg tillbaka och jämnas ut med nationella jurygrupper som får halva makten över vinnaren. Och utanför schlagerarenan, där det verkar vara helt okej att låta den öppet nästanlesbiska ryska artistduon Tatu stoltsera på scen med ironisk militärkör i bakgrunden, greps tidigare under dagen flera demonstranter för homosexuellas rättigheter.

Pride-tåget fick inte tillstånd från myndigheterna, som bestämde sig för att den var “omoralisk” och “satanistisk”, och tydligen så allvarlig att polisen behövde gripa åttiotalet personer. Dubbelmoral i sann bemärkelse, och då ska man komma ihåg att gripandet skedde under en dag på året då nästan alla europeiska medier hade en blick mot Moskva. Kanske är det troligt att ingripandet hade varit mer omfattande annars. Homosexualitet är fortfarande lika med utsatthet och sämre rättigheter i alldeles för många europeiska länder.

Tyvärr kommer inte lördagkvällen framför eurovisionen vara på topp. För hur bra Malena än sjunger och hur mycket glitter, glamour och visuella effekter som moskvascenen kommer bidra med, har schlagerfriheten tagit ett steg tillbaka det senaste året.

Som indexmätare för hela Europa är det inte okej.

Socialstyrelsen har konstaterat att en kvinna mycket väl får göra abort på grund av fostrets kön. Vad man än kan tycka om fenomenet eller fixeringen av bebiskön överhuvudtaget, bör fri abort få fortsätta vara just fri. Vi har alla olika värderingsgrunder, och börjar man uppröra sig över att någon väljer bort en flicka, är det bara att fortsätta hårddra urvalskriterierna för abort tills dess att den inte är fri länge. Allra bäst är det trots allt om aborten inte behöver genomföras alls, utan att oönskade graviditeter kan stoppas redan i kondomen, och att ägg och embryon kan få väljas ut på smartare sätt än i livmodern för de som har särskilda önskemål.

Ett annat läge där kvinnors ägande till sina kroppar ifrågasätts är när det gäller prostitution och sexköp. Tack vare Hanna Wagenius har frågan uppmärksammats och sexköpslagen har återigen kritiserats ordentligt. Tyvärr verkar det vara svårt för folk både på den ena och andra sidan att hålla en sansad ton för eller emot sexköpslagen. Det är ju inte så att lagförespråkarna på allvar är en bunt konservativa moralister (även om det ibland kan verka som det), utan snarare ser fördelar i situationen för traffickingoffrena. En grupp människor det kanske är värt att offra lite missnöje från en och annan sexsäljare för. Å andra sidan är just de där fördelarna diskutabla, och om de inte existerar, har man offrat lite av friheten för sexsäljarna, utan att förbättra situationen för traffickingoffren.

För även om jag själv klarar mig utmärkt utan sexköp som norm, tycker jag inte att det hjälper någon genom att stigmatisera det ännu mera. Sex är bara en stor grej så länge samhället gör det till det, och personligen klarar jag mig utan en mystifierad sexualitet. Sen är det ju långt ifrån bara kvinnor som säljer sex.

Kan vi inte bara få konstatera en gång för alla att vi äger våra kroppar, och att vi inte skall lagstifta bort några rättigheter? Sen får var och en personligen ta sitt ansvar med vad vi gör med dem.

—

Både Sjödin och Erixon kommenterar min kvoteringsledare i Kvällsposten.

—

Just det. Jag tänkte börja texten med hur sur jag är på alla som klagar på “kristna moralister” som att kristendomen skulle vara någon sorts politisk grund att lagstifta på. Nu är det ju snarare så att det finns kristna från både höger till vänster, med olika tolkningar på de allra flesta områden. Själv gillar jag det där med religionsfrihet, och vill att min tro skall vara mitt eget val, och ingenting jag vill pådyvla andra genom lagstiftning. Då tappar det där fria valet lite i värde.

I dag skriver jag om internet som infrastruktur angående morgondagens omröstning om telekompaketet i Europaparlamentet. Ledaren finns i Kvällsposten, på nätet här.

Just nu sitter jag på Malmö Högskola och väntar på att lyssna på ett föredrag om sociala medier. Det sänds direkt på nätet, här ska en länk dyka upp.

I dag, och fram till domen släpps i piratebaymålet, bloggduellerar jag om fildelning hos P3 Nyheter. Min bloggduellant är Per Strömbäck från Dataspelsbranschen.

Mitt inlägg handlar om Ipred och finns här. Pers inlägg handlar om incitament och finns här.

Ipred-direktivet har varit lag i fem dagar. Tänk fem år framåt. Fildelningen har sjunkit drastiskt, internettrafiken avtagit väsentligt, och alla de musikskapare, författare och filmfolk landet över har fått tillbaka hoppet om exemplarförsäljningen. 1990-talets musikunder med Roxette och Ace of Base kan återuppstå, svensk film ser nya Bergman-dagar och Gulliou har börjat på sin nya thriller-serie om Hamiltons dotter.

Runt om i landet har hemelektronikkedjor som Siba och Elgiganten ökat sina ordrar på CD-spelare. Mp3-funktioner eller datorhögtalare behövs inte längre, då all framtidens musik kommer distribueras via cd-rom eller iTunes-store, där den senare kräver en specialipod med högtalare för att kunna spela filerna för fler än en person. Något annat kommer ju kränka upphovsrätten.

I samband med att Youtube spärrades (de kunde ju i Kina) har Svt storsatsat på tio säsonger av Voxpop där de fem stora skivbolagen sponsrar med rättigheterna för att den statliga tv-kanalen skall göra reklam för deras musik på bästa sändningstid. Britney Spears, Kiss och Metallica får alla ställa upp på videoklipp med one-linern: “det ärw duwe såm bewstämwer huwr listan i woxpåp skaw ce ut – ringw och röwsta” (röstning är ju alltid demokratiuppmuntran). Måns Zelmerlöv blir castad som programledare och efter att MTV förbjuds (sms-tjänsten som rullade längst ner blir klassad som olaglig spelverksamhet och censureras för att bevara landets oligiopol) är programmet det enda som lagligt sänder musik på tv.

I samband med att alla öppna nätverk försvann skapades “IT-ID”. Ett virtuellt personligt ID-kort som krävs för att komma ut på Internet över hela landet (det var alliansens förslag för att lösa datalagringsdirektivet). Till ID-numret knyts all information om informationssökning/surf, mail och chatt som användaren gör, och lagras i en nationell databas. Myndigheter eller polis får givetvis inte tillgång till uppgifterna – om inte personen misstänks för ett brott som kan ge fängelse, eller om fallet rör internationella relationer. FRA och Säpo har tillgång till all information i förebyggande säkerhetssyfte. Allt för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet.

Det är inte längre några problem att surfa trådlöst, och den som försöker ta sig in på sajter som sysslar/tillhandahåller med vapen, porr, spel, upphovsrättsskyddat material eller något annat omoraliskt, stoppas snabbt av polisens filter som direktrapporterar alla försök till “IT-ID”:s databas och markerar intrånget. Den med markeringar får svårt att hitta en anställning där kontakt med barn, gamla och sjuka är en del av arbetsuppgifterna.

Hur gick det då med upphovsmännen? Jodå, de mår bra, för att kunna ge ut en skiva krävs det att ha hamnat i finalen för antingen den stora Höst-tävlingen (gamla idol) eller den stora Vår-tävlingen (gamla melodifestivalen). Lyckas man att ta sig förbi den stenhårda branschjuryn kan man bli licensierad musiker, släppa skivor och få material från upphovsmännen. Utan beskydden från de fem stora bolagen finns det inget sätt att nå ut med sitt material.

All kopiering av digital media är sedan länge förbjuden. Det hotade ju upphovsrätten.

Jag var i Istanbul förra veckan, och fick ofrivilligt bråka en hel del med internet. Inte så mycket för att jag inte kom fram till vissa sajter. Förutom ett notoriskt error vid msn-uppkopplingsförsök på universitetsanslutningen jag satt vid ett par gånger, hade jag inga problem med att komma in på vare sig youtube, bloggar eller några andra sajter. Däremot fick jag berättat för mig att bland annat youtube var förbjudet, men att alla besökte sajten ändå.

Mina bråk med internet bestod snarare av att det fanns så dålig tillgång till det. På konstfakulteten hos ett av landets största universitet var uppkopplingsmöjligheterna begränsade till en bemannad datasal med åtta datorer och ytterliggare ett par tp-kablar för laptops. Trådlöst internet var helt förbjudet (på alla landets universitet t.o.m.?) på grund av “säkerhetsrisken”. Utanför datarummet stod minst lika många datorer med tillhörande plattskärmar, en stor vägg-tv och projektorer, upptagna med att screena videoinstallationer på vägen till hål-i-marken-toaletten längre bort i samma korridor.

Jag är därför inte så förvånad över att DN berättar om Turkiet och Australien som de värsta internet-censur-länderna. Jag är mer förvånad över att inte mer sägs om den kontroll som håller på att ske här. Ekonomiska partsintressen får orimlig makt över simpla kopior och systemet närmar sig en stor A.I.-inspirerad Dr. Know (fast utan en snygg prostituerad Jude Law som kan hjälpa oss att betala).

Till skillnad från Turkiet, där spärrar är enkla att ta sig förbi, håller vi i Sverige på att bygga upp ett kontrollsystem, så omfattande att spärrar både kan bli olagliga och verkningslösa. FRA-lagen har redan gett Försvarets radioanstalt möjligheten att övervaka allt i realtid. Datalagringslagen påtvingar lagring av all trafik, Ipred ger privata intressen rätt att registrera personuppgifter och dödar de få öppna nätverk som finns kvar. ACTA-avtalet skall vi inte ens gå in på.

Förhandscensur blir överflödigt då allt fler idkar självcensur och undviker kontroversiella sajter för att slippa alla eventuella misstankar. Fast, för att citera Liza Marklunds senaste krönika: “Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju”.

Filter på nätet är aldrig okej. Vare sig det handlar om censur eller övervakning.