Johanna Nylander

Med anledning av helgens anklagelser och våldtäktsrubriker tycker jag det finns anledning att fundera på varför vi fortfarande förväntar oss att människor skall vara perfekta, varför vi fortfarande blandar ihop person och politik, och hur det kommer sig att det är så lätt att gå på allt som står i tidningarna och i nästa andetag kritisera dem för att vara ohederliga.

För det första; Människor är naiva idioter med fel och brister. Oavsett hur höga positioner man har är ingen perfekt. Idoler kommer alltid att göra en besviken, och alla har lik i garderoben. Det är mänskligt, och även om det är åtråvärt att sträva efter att vara bäst kommer folk göra fel, saker man inte är stolt över, och bedöma saker på ett annat sätt. Vi gör alla sånt, och det borde inte orsaka tidningsrubriker. Så länge vi gillar att gotta oss åt andras olycka kommer det dock göra det.

För det andra; När idolerna har fallit, konturerna spricker, snedsteg görs eller liken kommer fram i garderoben. Då är vi alla människor. Det finns ett bibelord om stenar och skuld som fler borde lyssna på. Johannes 8:7.

För det tredje; Det är valrörelse! Folk kommer anklaga alla från höger till vänster om högt och lågt ända fram tills den 19:e september. Tidningarna kommer skriva om allt och inte ens ha grund för hälften. Var lite källkritiska och strunta i allt strunt. Person är inte samma sak som politik, och person är väldigt sällan samma sak som yrkesroll. Separera. Tänk själv.

För det fjärde; Vi går mot ett allt mer transparent samhälle, där allt fler lämnar ut information frivilligt, och där allt mer information samlas upp av staten med hjälp av tvångsmedel. Det förra har lett till lite mera tolerans, tolerans som krävs om vi skall kunna försvara oss mot de integritetsintrång det senare ger. Det går inte att förfasa oss över personliga brister eller livsstilsval, om vi vill ha ett samhälle som leds av andra typer av människor än nitiska regelföljare och ja-sägare som aldrig vågar opponera sig mot något. En demokrati behöver ha högt i tak, och det måste gå att skilja mellan sak och person.

Kan vi inte enas om det? Snälla?

Jag ska givetvis till Almedalsveckan i Visby nästa vecka. Om du är på plats får du gärna titta förbi på någon av de seminarier jag skall medverka på.

På måndagen den 5 juli klockan 15:30-16:30 medverkar jag i ett seminarium med titeln “Utmanar feminismen liberalismen?“. Platsen är Augustsalen i Krukmakarens Hus på Mellangatan 21. Det är Fores som står för arrangemanget, och förutom underteckna medverkar folkpartiets Jenny Sonesson, centerns Marie Wickberg och liberatisten Alexander Bard. Jag tror det kan bli intressant, och här kan du läsa mer.

På tisdagen den 6 juli klockan 15:30-16:30 blir det en debatt om folkhälsa och lite smyglansering av boken jag skriver nu. Plats är hotell Almedalen, och vill man titta förbi är det bäst att anmäla sig till Magasinet Neo. Deras inbjudan finns här och lyder som följer:

Elin Grelssons inlägg om Hans Scheike som blev en text om vänstermän, fullkomlighetskåteri och Johan Berggren fick mig att fundera på feministmannen och den moderna popkarlens (jag tycker fler män borde kallas för karlar, ett mycket underskattat begrepp) kvinnosyn.

Jag har kallat mig för feminist sen jag var sisådär 14, och jag har från ungefär samma tid umgåtts i rätt mansdominerade kretsar. Jag har många manliga vänner, och som tjejkompis har jag ofta fått hamna i rollen som relationsrådgivare och tjejexpert. Mina bröst ger mig tydligen expertkunskaper om andra individer med bröst. Typ.

Om mitt empiriska underlag av killkompisar och expojkvänner har någonting av värde, så är det att begreppet “feministisk man” har mycket lite värde.

Jag har sett den snälla feministiska killen kontrollera och isolera sin flickvän totalt från omvärlden. Sett den ofeministiska notoriskt otrogna killen totallacka på flickvännen när hon pratade i telefon med sitt ex.

Jag har lyssnat på hemmafrudrömmar från killen som till slut stadgade sig med en framgångsrik karriärkvinna, och lyssnat på individualistens familjeplaner på fru och tre barn, utan att själv vilja offra någon del av sin egen karriär.

Jag har träffat många killar som kallar sig för feminister, men som ändå behandlar sin flickvän som en skör blomma, någon som behöver tas om hand och försvaras, i stället för att vara en jämlike. Jag har träffat många män som tycker feminismen är roten till världens onda, men som behandlar kvinnor i sin närhet som likar, och aldrig skulle drömma om att se ner på dem.

Jag har träffat sjyssta mansfeminister, och idioter till ickefeminister. Jag tror inte att det är feministbegreppet som är det viktiga, eller ens att män som kallar sig för feminister är duktigare än andra. Det viktiga, och de bästa killarna, är de som klarar av att behandla tjejer i sin närhet som likar. Som inte placerar kvinnor på piedestaler eller ser dem som sköra porslinsdockor man måste skydda.

Och det är inte duktigt att som man behandla kvinnor som sina likar. Det är en självklarhet.

Alliansen har kommit fram till att de måste börja locka röster från kvinnor för att vinna valet i höst. Som kvinna och potentiell högerväljare borde min reaktion vara att det är ett gott tecken. Mer valfläsk till mig och mina behov. Eller?

Att locka kvinnliga röster verkar dessvärre vara synonymt med att locka rösterna från landets mammor. Oavsett om det är kristdemokraterna eller folkpartiet, är en kvinna i röstbar ålder lika med en mamma. Sen när lockar man män att rösta genom att trycka på att de är pappor?

Föräldrarförsäkringen, vård-av-sjukt-barn-dagar, dagis och omsorgen däremellan verkar vara de enda saker som kvinnor över arton verkar bry sig om. När de inte går omkring och är rädda för att bli våldtagna på gatan, och behöver fler poliser vill säga.

Som kvinna i röstberättigad ålder, och nu tänker jag göra det privata politiskt och utgå från mig själv, har jag svårt att identifiera mig i mammarollen. Jag tänker inte skaffa barn inom överskådlig framtid, och jag vill gärna vara en mer aktiv politisk varelse än en potentiellt befruktningsbar livmoder. Och om jag skulle få för mig att skaffa barn vill jag ha så stora friheter kring mödraskapet som möjligt och låta föräldrapengen gå till antingen mig själv, pappan eller barnvakten (en nannypeng skulle passa jättefint in i arbetslinjen, hör ni det alliansen?). Om jag nu hade fått ut någon större ersättning. Att vara egenföretagare och skaffa barn är en byråkratisk snårskog. Fast, som tjugotreårig barnlös kvinna ska man väl helst inte tycka något om det här överhuvudtaget. Alla vet ju redan att jag kommer ändra mig när jag fyllt trettio och hormonerna slår in, och då är det bättre att ha utformat ett störtsäkert system efter mallen alla ändra kommer att följa, för det är ju bara dumt att begå samma misstag som alla andra, eller?

För det verkar vara just rädslan att låta människor begå misstag som präglat de feministiska politiska förslag som lagts de senaste åren. I stället för att kvinnor ska få vara vuxna ansvarstagande människor som fattar sina egna beslut, måste politiker bena ut den sanna rätta vägen, som ska vara så jämlik och fin för alla, så ingen ramlar och slår sig i en kvinnofälla.

Människor är rätt duktiga på att uppfylla det som förväntas av oss, och när kvinnor förväntas vara offer, eller personer som i alla fall behöver ett par skyddsnät extra, så beter vi oss som det också. Oavsett om det rör könsfördelningen i börsstyrelser, uttagna föräldraförsäkringsdagar eller heltäckande klädsel, behöver det regleras för kvinnors skull.

Jag är feminist för att jag vill fatta beslut kring mitt liv själv. Jag vill inte ha en stat som ställföreträdande patriark, vare sig den styrs av partier från höger eller vänster. Kan ni föra en vettig politik efter det, då vet jag vad jag ska rösta på i höst.

Det kom ett mail, efter att jag bloggat om hur man ligger med nördar. Så, för alla er som tvivlat på att manualen fungerar, delger jag det här (nördnischningen satt till XX):

“Johanna! Jag läste just ditt fantastiska blogginlägg om hur man får ligga med nördar. Det första jag gjorde efter att ha läst det var att ringa min flickvän och läsa upp det hela för henne, du beskrev nämligen nästan precis hur det gick till när vi blev tillsammans. Byt ut dataspelsanspelningarna mot XX så är det läskigt detaljerat (minus de porriga klädförslagen). Jag förstod inte de uppenbara flirtandet på över en månad, utan trodde helt enkelt att hon bara var en rolig tjej som råkade vara intresserad av XX. Och, kanske viktigast av allt — jag avgudar henne såklart för evigt, precis som en nörd gör =)

Så, jag ville bara gratulera till en perfekt skriven instruktionsmanual!”

Jag tackar och bockar för den fina kritiken.

—

Och för er som missat det; Bob Came in Pieces finns nu att köpa på Steam.

Först vill jag be om ursäkt till min mamma och alla äldre släktingar som läser det här. Mitt språk kommer inte vara lika vårdat som vanligt, och jag kommer återigen skriva ett långt opolitiska inlägg om sex.

—

I höstas skrev jag en parodiguide om hur man ligger med feminister, apropå en artikel i Slitz. Nu har några andra bloggar tagit upp en tråd om hur man ligger med nördar, eller, vad man ska tänka på som nörd, om man vill ligga. Efter ett förflutet på både dreamhack och tre års studier i dataspelsutveckling, kommer här mina råd (och ja, de är ur ett stereotypiserande heteroperspektiv där nörden är man):

Vid en första anblick skulle man kunna tro att det är busenkelt som kvinna att få en manlig nörd i säng. Med tanke på mängden porr som finns i hans dator, och med tanke på hur sällan han får ligga, borde det inte vara mer än att visa lite intresse, och i värsta fall ett bröst.

Om nörden inmundigat tillräckligt stora mängder alkohol kan så vara fallet, annars blir det svårare, i synnerhet eftersom att nörden sällan inmundigar tillräckligt stora mängder av den varan.

Grejen är, att du som tjej konkurrerar, inte bara med .jpg-flickorna, utan med långa storbystade kvinnor som skulle kunna sparka av käkbenet på vem som helst, som kan hantera vapen och bära upp både skolflickeuniformer och läderkorsetter.

Dessutom, så konkurrerar man också med magiska spelvärldar, avancerade operativsystem och innovativa fritidssysselsättningar. Nörden gör allt han tar sig för från grunden, oavsett om det handlar om att ta fram sina egna kemiska smakämnen till matlagning, eller skriver sin egen webbläsare. Du kommer få höra om allt det här. In i minsta detalj. Vare sig du vill eller inte.

Så, hur gör man då, för att få ligga med nördar? Lisa har en lösning: “Så här gör man för att få ligga med nördar: man limmar försiktigt. De fattar inte vinken. Man blir full och limmar jättemycket. De blir rädda. Man väntar ett halvår medan de bearbetar chocken och sedan slår man till igen”.

Det ligger mycket i vad Lisa säger. I bland behöver proceduren återupprepas. I bland kan det ta så långt tid som fyra-fem år. Men om man inte orkar vänta så länge? Hur gör man då? Och varför lägga ner energi på så svåra raggningsobjekt.

Jag börjar med det sista. Nörden må vara svårförstådd och inåtvänd, men om man väl tar sig innanför hans skal, hittar vi en man som kommer avguda dig och göra i princip allt för dig under resten av all framtid. Dessutom har hemmaporrens intåg i nörddatorn gjort att han lärt sig ett och annat användbart, utan att för den sakens skull legat med alla dina vänner och halva stan. Det kan alltså vara värt att lägga ner lite tid på honom.

Även om nördkillens drömtjej bor på den amerikanska västkusten och dejtar en strulig rockstjärna, tror han inte på allvar att han kan få just dig. Du är för snygg. Därför kommer nördkillen aldrig ta några initiativ, med undantag av några slemmiga raggningsrepliker efter tillräckligt stora doser alkohol, så bollen ligger hos dig.

Börja med att dra fram korsetten, den korta rutiga kjolen eller de lårhöga läderstövlarna. Allra helst i kombination, men vart och en av plaggen räcker. Det som är minst moderiktigt för stunden ger bäst resultat, eftersom du då inte blir en i mängden med skotskrutig kjol, utan sticker ut som nörd själv. Sedan letar du upp honom, bjud gärna honom på en öl, men inte för många, och börja prata om det nördigaste ämnet du kan komma på. Då har du avdramatiserat situationen lite, och han kommer våga tilltala dig tillbaka.

Viktigt är att du under kvällen undviker för mycket kontakt med dina ickenördiga snygga killkompisar, och vänligt avvisar inviter från diton. Annars kommer nörden tro att han ligger i för mycket underläge, och fortsätta kvällen med att diskutera discordianismen, kvantfysik eller ginikoefficienter med sina nördvänner.

Så, se till att nörden är trygg i situationen, och när han själv börjat berätta om sin senaste fantastiska upptäckt, och du tröttnat på ämnet för länge sedan, så hånglar du helt enkelt upp honom. Låt honom hämta sig från chocken i någon minut innan du gör nästa drag, och morgonen efter har du en man som kommer avguda dig för evigt.

Tacka mig vid tillfälle.

Frankrike verkar ha antagit en ny lag för att stoppa psykologiskt relationsvåld. Det verkar finnas poänger för varför. Fysiskt relationsvåld föregås ofta av psykologiskt dito, och en normaliseringsprocess som heter duga. Anledningen till att så många stannar kvar i ett destruktivt förhållande är att förövaren är en duktig manipulatör, om än sällan medvetet.

Här har vi redan lagar som straffar kränkningar och hot. Lagen om kvinnofridskränkning skall, om jag har förstått den rätt, också se psykologiskt våld som en försvårande omständighet, även om man kanske inte kallar det för så.

Om det inte finns den här typen av lagstiftning i Frankrike, förstår jag de som vill införa den.

Däremot är kränkningar svårt som ett enskilt brott, och kan lätt leda till moralistiska subjektiva bedömningar, snarare än se till att straffa den normaliseringsprocess som gjorde att någon stannade kvar i ett våldsdestruktivt förhållande. Att skrika glåpord till varandra dagligen kan vara hemsk terror, men i ett annat förhållande gnistan som behövs till ett förspel. Många personer i förhållanden bråkar högljutt, och att man är oense, arg och förbannad på varandra må vara jobbigt och eländigt, men knappast något brottsligt.

På samma sätt som ytliga kränkningar kan vara helt harmlösa, kan psykologiskt våld och normaliseringsprocesser pågå utan den minsta svordom eller nedvärderande kommentarer. Det kan lika gärna röra sig om självvalda livsbegränsningar för att bevisa att man älskar någon. Sakta självuppoffrande medgörlighet som slutar i isolering från omvärlden, och en så dålig självkänsla att det där fysiska våldet och livsbegränsningarna inte blir något man protesterar emot.

Samtidigt måste folk få bråka, och hur illa psykologiskt våld än är, tror jag inte att man bör lagstifta bort något annat än de hot och kränkningar som redan är olagliga. Det ger ändå bara falska skyddsnät till ett redan skört system.

Det är jul och obligatorisk ledighet och familjesamkväm. Själv har jag hunnit med både det och att skriva för Kvällsposten. I förra veckan klagade jag lite på kvotering och positiv särbehandling på våra kära universitet. Varför det är fel kan du läsa om här.

—

På juldagen skrev jag om moderna former av skattskrivning, summerade några av gångna årets övervakningslagar och tar upp både Swift och Acta. Digital integritet känns som ett ständigt återkommande ämne, och den viktiga texten hittar du här.

—

I piratpartiet pågår det just nu ett provval. Jag har inte skrivit om något annat partis diton denna gången, och egentligen har jag inte koll på PP:s heller (men ser fram emot att läsa listor). Om jag skulle gå efter folk som jag känner och är trevliga afk skulle jag vilja pusha lite extra för Emil Isberg, Jacob Dexe, Jonas Bergling och Klara Tovhult. Emil och Jonas känner jag och jobbade med på dreamhack innan pp ens existerade. Jacob är en jordnära och stabil liberal från Lund, och Klara är mycket, och lyckas formulera saker som det här. Men, jag är inte piratpartist, så jag har ingen aning om hur någon av dem fungerar i partiet. Det är bra personer i alla fall, så nu vet ni det.

I går kväll var jag med i Inkonst-tv här i Malmö, och höll en kort monolog om bland annat FRA. Sändningen verkar inte ligga kvar på nätet, men borde dyka upp här någonstans inom en inte allt för avlägsen framtid. Eftersom ämnet är aktuellt (i dag kopplas FRA in kablarna), får ni här ungefär vad jag sa, i textform:

—

Varför är kameror den lösning som ses som bäst, när det gäller att förhindra överfallsvåld? När det är bevisat att gatlampor hjälper så mycket mer? Skall man verkligen känna sig trygg när man vet att någon hela tiden tittar? Det, verkar i alla fall staten tycka. ”Kameraövervakning för din säkerhet” så står det på informationsskylten jämte uppsatta videokameror runt om i stan.

Kameror, uppspikade i butiker och på offentliga platser, är en tydlig form av övervakning. Vi kan se kamerorna, och vi vet att vi är övervakade.
Vad som inte syns lika tydligt är den digitala övervakning som blir allt mer utspridd. Den som bevakar och övervakar nästintill all kommunikation som sker via ett längre avstånd. Jag tänker på mobiler och på nätet. För i morgon, den första december, kopplas kablarna in till FRA, Försvarets Radioanstallt.

FRA kommer övervaka all digital kommunikation i realtid. Uppgifter samlas in, och i värsta fall lämnas vidare till tredje land. Personer som befinner sig innanför sveriges gränser skall vara skyddade från FRA:s stora fisknätsfilter. Men alla som rör sig på sajter som står på plats utanför sverige, det vill säga i princip alla som använder nätet, riskerar fångas upp, om än bara för en liten stund.

Uppgifter som rör svenska medborgare kommer troligen förstöras. Men om man råkar komma från fel plats, eller prata med fel personer, behövs det inga särskilda skäl för att FRA skall få spara på våra privata samtal. Med FRA får vi en myndighet som får lov att föra register över uppgifter som rör sexualitet och politiska åsikter. Säpo får ta del av dem, och med bara ett par små uppluckringar av dagens regler, kommer även myndigheter som migrationsverket att få del av samma uppgifter. Det är inte en dystopi, för så löd det ursprungliga förslaget.

FRA-kablarna kanske inte kommer drabba dig och mig personligen, men det är ett litet steg i helt fel riktning. Vad som sällan nämns i debatten, är att vi redan i dag, inom ramen för hemlig teleavlyssning, har gett staten möjlighet att spåra vår digitala kommunikation. Polisen får läsa mail och digitala konversationer från personer som inte är misstänkta. Och det räcker om de råkar ha kontakt med ”fel” människor. Faktum är att lagarna kring teleavlyssning inom vårt egna land är lösare reglerat, med färre skyddsnät, än den stora massövervakning som startar i morgon.

Minaretförbudet i schweiz, slöjförbud och övervakningskameror som ser till att folk beter sig enligt normen. Skolan är redan där. Föräldrar, elever och rektorer vill ha fler kameror. Skadegörelse används som argument. Men det blir lätt att använda kamerorna för att inskränka i den personliga integriteten, se till att ett slöjförbud efterhålls, eller hålla koll på vilka personer en elev träffar eller umgås med. Eller varför inte, vem som snackar skit om läraren?

Intoleransen och övervakningsivern drabbar ofta kvinnor först. Det är ju en grupp som skall skyddas. Offerstigmatiseringen är total. Kamerorna på möllevången försvaras för att tjejer skall slippa bli våldtagna, register på nätet skall fånga sexförbrytare, och teleavlyssning skall förhindra trafficking. Alla är hedervärda mål, men de helgar inte medeln.

Med fel person bakom övervakningsstationen riskerar övervakningen som trygghetsskydd slå tillbaka mot dem som är utsatta. Personen som flyr undan en misshandlande partner får svårare att gömma sig. Personer som flyr ifrån förtryck på grund av sitt kön eller sexuella läggning riskerar se sina privata uppgifter lämnas vidare till tredje land. Och i värsta fall klassar svenska myndigheter dem inte tillräckligt illa ute för att få stanna.

Nätaktivisternas kommunikation övervakas, och den som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle riskerar att råka illa ut. Förtroendet mellan en troende och en präst riskerar bli någonting öppet som fler får ta del av. Det blir svårare att prata om känsliga saker på distans.

När datalagringslagen gick igenom i tyskland slutade människor prata om känsliga saker via nätet. FRA skummar igenom all information, och även om det är hårt reglerat idag, riskerar skyddsnätet luckras upp i morgon. Vi lever under de små stegens tyranni, och det gäller att säga stopp redan nu, innan vi hamnar i en skyddad kontrollerad värld där friheten är liten.

Integriteten är allt vi egentligen har.

Jag har följt folkpartiets landsmöte lite lätt på nätet under kvällen. En av de mest omtalade frågorna innan var ifall partiet skulle rösta för så kallad “flexicurity”, på svenska, tredelad föräldraförsäkring. Förslaget hade lanserats som en sorts kompromiss mellan dagens system och en helt individualiserad föräldraförsäkring. Förslaget röstades ner.

Eftersom jag inte har barn själv, tycker jag nog att det här är det enda argumentet för att engagera sig i frågan. Annars finns det egentligen bara två liberala linjer:

- Den ena är att låta föräldraförsäkringen vara en individuell försäkring som löper ut för att man är förälder, och som är personlig och inte går att överlåta, som du inte kan låta någon annan ta över någon annan av dina försäkringar.

- Den andra är att låta föräldraförsäkringen följa barnet och ge ersättningen till den som är hemma och passar det. Oavsett om det är mamma, pappa, farfar, mormor eller grannen. Med ett sådant system borde också en förälder kunna ta sin ersättning och betala ut den som lön till en professionell barnvakt (varför torka bajsblöjor gratis?).

Men, jag har som sagt inte barn själv, och hade helst sett att hela försäkringssystemet bar upp sig själv i högre grad. Dagens system är både moralistiskt och dyrt.