Johanna Nylander

När FRA-frågan debatteras som högst, blir EU-direktiv om förlängd upphovsrätt förpassat till notisnivå.

Förslaget EU har antagit vill inte bara förlänga musikers (samt artisters, framförares, etc.) upphovsrätt till 95 år efter verket skapades, utan petar också i avtalsrätten mellan musiker och förlag, med planekonomiska intentioner.

Hela förslaget finns att läsa här, och lanseras som ett sätt att rädda pensionerna för de stackars fattiga gamla musikerna som finns i Europa. Inget illa med det, de är säkert väl värda pengarna, men konsekvenserna kommer bli ödesdigra för efterföljande kulturarbetare.

En 95-årig upphovsrätt är vansinnig. De allra flesta verk skapas inte av barn, och i stället för att verk från början av förra seklet skulle bli tillgängligt för alla, kunna bearbetas, och avnjutas av ännu fler, låser man musik ännu fler år efter att upphovsmannen är död.

Som att det i sig inte skulle vara nog, går EU in i avtalsrätten och bestämmer hur och vilka ersättningar och royalties en upphovsman skall ha rätt till eller inte. Vilkoren för engångsersättningar försämras när musikproducenter påtvingas att betala ut royalties även till dem som avsagt sig dem (genom ett mer eller mindre godtyckligt fondsystem). Trots att man samtidigt skyller minskade försäljningssiffror på fildelning och de totala royaltiessummorna minskar för mindre kända musiker.

Kortsiktigt och planekonomiskt bestämmer EU förutsättningarna för en hel musikbranch, trots att royaltysystemet är förlegat, och engångssummor med bra avtal kanske till och med i bland är en fördelaktigare väg att gå för musikerna själva. Att förlänga upphovsrättstiden nämns till och med som ett sätt att motverka de “skador” som fildelningen gett.

Fast att EU gärna petar i områden de inte har ett dyft med att göra, är ju inget ovanligt. Här i Sverige har vi en översyn av upphovsrätten att se fram emot lagomt efter nästa val (publiceras 31 oktober 2010). Diskussionen måste komma innan.