Johanna Nylander

Jag har tillbringat de senaste två dagarna på dataspelskonferensen Nordic Game som precis avslutats i Malmö. Jag har en längre summering i morgondagens Kvällsposten, men några saker tänkte jag delge er redan här.

1. Dataspelsbranschen har precis börjat upptäcka webb 2.0 på riktigt. När andra inom området medier börjar bli uttjatade på seminarier om deltagarkultur, communities och mikrobloggar, har dataspelsindustrin precis börjat upptäcka fältet. Trots att man väldigt länge varit duktiga på att skapa platser för fans, spelforum etc, verkar det vara först nu som man börjar inse att man kan dra nytta av det också – om man gör på rätt sätt. Ryan Schneider (community manager på Insomniac Games) uttryckte det som att företag behöver äga sina fans, och fansen behöver känna att de är “delägare” i spelet.

2. Bland filmerna som Suda 51 nämnde som inspirationskällor till sitt spelutvecklande fanns film som “Battles without honour and humanity“, “El Topo“, “Memento” och “Gozu“. Under halva Sudas föredrag (som hölls på japanska med tolkning till engelska) satt en kvinna i en soffa på scenen och tittade på en laptop.

3. Spelbranschen är otroligt liten. Bland de mest märkliga sammanträffandena var att träffa en tjej jag läste engelska med på högstadiet, och en amerikan som följt min twitterfeed.

4. Nordic Game arrangerades vägg i vägg med en vallokal (Ica Maxi i Västra hamnen), så nu har jag sett till att förtidsrösta också. Det blev en av de här kandidaterna.

Av någon anledning har det lyckats blossa upp en spelvåldsdebatt, där några dåligt pålästa personer moralpanikrasat över några interaktiva scener och lyckats provocera fram ett smått ironisk diskusssion om en fråga vi andra begravde för tio år sedan.

Kristdemokraten Anders Bergsten skriver på svt opinion om spelvåld, drar in ett förlegat fem år gammalt uttalande från forskaren Frank Lindblad som inte alls handlar om spel utan om videovåld, blandar med lite spelmissbruk och sätter sig över den forskning som finns och menar i kraft som kristdemokratisk kommunpolitiker att han vet att dataspelsvåld visst är farligt.

Jag har gjort ett utförligare inlägg om Frank Lindblads dataspelsforskning här, och ni har väl inte glömt Anders Bergstens spelförbudsivrande och nazist-jämförelser som han skrev förra året?

Journalisten och socialantropologen Charlotte Celsing skriver på newsmill om att “alla skolmassakrar” (“alla” upprepas tre gånger i artikeln) har begåtts av “killer-spelare”. Tydligen har det undgått henne att den värsta av dem alla, mördaren vid Virginia Tech-massakern inte spelade några som helst våldsamma spel. Ska man hårddra statistiken byggt på det, borde det snarare leda till att det är större risk för att unga killar som inte spelar våldsspel blir massmördare, än att unga killar som spelar våldspel blir det.

Celsing hänvisar till tveksamma forskningsrapporter skrivna av forskare som på förhand haft en negativ syn på spelvåld och använt sig av metoder som knappast kan anses representativa för vardagligt spelande. Dessutom missar hon helt och hållet att det faktiskt finns positiva effekter av att spela våldsamma dataspel, inte minst för att de ger spelaren möjlighet att avreagera sig och bli mindre aggressiv. Likaså har hon missat att antalet unga våldsbrottslingar faktiskt har minskat de senaste åren.

Dataspelsbranschens Per Strömbäck gör ett tappert försök till försvar av spelen i tisdagens Debatt på Svt. Janne Josefssons avsky mot våld i spel var överhängande i hela programmet, och även om Strömbäck lyckades med konststycket att slänga en känga på fildelning mitt i debatten, var det ett bra klart och tydligt försvar mot både censur och nymoralism.

Folkpartisterna Cecilia Wikström och Camilla Lindberg håller också ett försvarstal för yttrandefriheten och mot censur. Jag hoppas att de kan få regeringen att inte bara avskaffa biografbyrån, utan också hela lagen om olaga våldsskildring.

En gång för alla; Det finns inga belägg för att våld i spel skulle vara farligt. Kan vi släppa den eviga våldsdebatten nu, och diskutera något viktigt i stället?

—

Till sist: Louis Vuitton stämmer Google för att de inte trivs med sökresultaten. Kullenberg och Sidvind har tagit sig an en tysk dom om datalagringsdirektivet.

Edge Online har listat de 15 tydligaste fördelarna med att spela dataspel. För att en gång för alla konstatera att det finns en mängd anledningar till att spela, listar jag anledningarna på svenska. Hos Edge finns forskningsrönen och andra detaljer.

1. Empati. Inte minst barn kan bli mer empatiska av att spela.

2. Post-traumatisk stressterapi. Casual Games har visat sig både vara humörsförhöjare och hjälp för att hantera post-traumatisk stress.

3. Distraherar bort smärta. Att slukas upp av spel kan lindra både ångest och intensiv smärta.

4. Fysisk rehabilitering. Wii hjälper till med både motorik och motion.

5. Synen förbättras. Rörelser urskiljs lättare och den visuella förmågan förbättras.

6. Kordinationen mellan öga och hand förbättras. Något aspirerande kirurger borde komma ihåg.

7. Simulerar riktiga händelser. Smarta spel kan utbilda spelare i allt från klimatförändringar till att rädda någon ur en voltad bil.

8. Problemlösande. Problemlösning kan vara både effektivare och ett komplement till minnesövningar för inlärning.

9. Stimulerar fantasin. Kreativitet och fantasi är kärnan i många spel, så som i mycket annan kultur.

10. Kognitiv hälsa. Korttidsminnet och andra kognitiva förmågor kan förbättras av spel.

11. Ökad förståelse för andra tankesätt. En förutsättning för att kunna klara av multiplayerspel.

12. Social kompetens. Interaktion med fasta ramar stärker den sociala kompetensen.

13. Tekniska framsteg. Mer och mer avancerade spel och konsoller främjar utvecklingen av tekniska innovationer som kan få positiva effekter även på andra områden.

14. Fysisk träning. DDR-mattor och Wii fit är de mest kända. Hemmagymet behöver inte vara tråkigt.

15. Spel är kul.

En kort spalt i tidningen Fokus med rubriken “Den nya kulturen” citerar undertecknad. På nätet här, och gissningsvis någonstans i morgondagens pappersutgåva också.

—

Uppdatering: Läs även Waldemar Ingdahl och Håkan Andersson i CS.

Luciano Astudillo har skrivit en rapport för socialdemokraterna om det svenska dataspelsundret. Kul att fler lyfter frågan och för in spelen i finrummet.

Rapporten är nerkortad till sex punkter som innebär att man skall tillföra ekonomiskt stöd, i form av bidrag och “investeringar” (statliga spel någon?), lägga mer pengar på forskning/utbildning samt tillsätta en – ta-da – utredning! Just det, de skall ta branchen på allvar också. Kanske förklarligt om socialdemokraterna inte tagit dataspel på allvar tidigare.

Mer pengar vill ju alla ha, frågan är om de investerings- och bidragsmiljoner socialdemokraterna vill tillföra, verkligen kommer göra någon nytta på rätt ställen. En översyn av utbildningar och lite tillskott på de högre utbildningsnivåerna skadar knappast, men borde inte det initiativet komma från branchen eller högskolorna själva?

Jag har två enkla förslag:

1. Ta bort censurlagstiftningen och olaga våldsskildring. Det skulle ge utvecklare friare händer, och en signal till samhället att det inte är statens uppgift att moralisera över obehagligheter. Ge tillbaka ansvaret för barnen till de som känner dem bäst – föräldrarna.

2. Sänk momsen på spel från 25% till 6%. Det är kultur för bövelen!

Till sist, så här beskriver den brittiska speltidningen Edge det svenskutvecklade spelet Mirrors Edge:

“Its ostensible break from the norm, its sparkling monoliths and its Nordic skies perform some kind of counterbalance, but there is simply not enough depth or reward to the realisation of parkour that lies beyond that sheen.”

Brist på djup och belöning, kanske applicerbart på mer än ett svenskutvecklat dataspel?

Forskare vid Stressforskningsinstitutet (SU) har gjort en undersökning som visar att våldsamma spel påverkar hjärtrytmen hos unga pojkar. Undersökningen presenteras i en artikel som går att läsa i sin helhet här (tack Dennis för tips och lagring), och utgår från premissen att våldsamma dataspel är sämre än ickevåldsamma. Jag har bara läst artikeln och inte hela undersökningen (som jag inte tror finns publicerad än), men om den det allra minsta stämmer överrens med fulltextversionen finns det grund till varför jag tänker dissekera den i detalj.

1. Professor Frank Lindblad
För det första finner jag det otroligt att Lindblad i någon typ av forskning som berör våld och dataspel skulle komma fram till en annan slutsats än att våld i spel påverkar (åt det negativa hållet). Han har nämligen framfört åsikten att våldsamma dataspel är farliga långt före den här undersökningen ägde rum. I början av mars 2004 sa han att massiv konsumtion av våld kan förstärka aggressivitet och avtrubba empatin hos företrädesvis unga killar:

“Sambanden är belagda i massor av studier om våld på teve och video. Det är inget att diskutera”

i samband med filmen “Dödligt spel” som då hade premiär på tv4.

Ett par dagar senare hyllade dåvarande barn- och familjeministern Berit Andnor Lindblads forskning samtidigt som hon förfasades över dataspelens innehåll. När forskningsprojektet sjösattes hade Lindblad fortfarande en bestämd åsikt (dock något mer nyanserad) om vad våldsamma spel kunde leda till.

Det finns säkert fler intervjuer med Lindblad och spelvåld, men länkarna ovan visar på en tydlig förutfattad mening om att våld i spel påverkar, och det negativt.

2. Manhunt är ett spel för vuxna
Manhunt är det våldsamma spelet som undersökningen använder sig av. Det är ett spel som har åldersklasificering M (Mature) eller 18+. Spelet är utformat för vuxna spelare. Ingenstans i forskningsartikeln problematiseras det faktum att spelarna var mellan 12-15 år. Så unga att de flesta inte ens får se våldsam actionfilm på bio. Om spelarna var det minsta laglydiga, eller hade laglydiga föräldrar, är denna typen av medievåld inte ett naturligt inslag i spelarnas vardag. Om en tolvåring besöker en 15-årsmärkt biofilm är det ett lagbrott. Oavsett hur våldet i sig påverkar (eller inte påverkar) finns det alltså ytterligare en faktor med anledning av att våldsinslagen i spelet är ett nytt fenomen i pojkarnas liv. Om killarna i studien trots allt sett så mycket medievåld innan så att spelet inte borde räknas som ett onaturligt våldsinslag borde tittandet ändå vara hyffsat stigmatiserat från föräldrar eller liknande. Är det inte det kanske den sociala situationen hos pojkarna vara en faktor att ta med i beaktning.

3. Jämförelsen mellan Manhunt och Animaniacs
Det spel som Manhunt jämfördes med var Animaniacs. Liksom Manhunt är Animaniacs ett spel som spelas i tredjepersonsperspektiv, men olikt med Manhunt är det ett pusselspel och inte ett actionspel. Dessutom klassas Animaniacs även som ett plattformsspel. Tidigare studier kring spels påverkan har visat att spelgenré kan påverka resultatet, vilket undersökningsartikeln inte tar upp alls. Animaniacs är även ett uppenbart barnspel som bygger på en tv-serie som pojkarna troligen känner igen sedan tidigare.

4. Den vetenskapliga bakgrunden
I början av artikeln presenteras andra undersökningar på ämnet. Samtliga handlar om att våld i spel påverkar negativt, och inga undersökningar tas upp där våld i spel inte påverkar alls, eller påverkar spelaren positivt. Sådana finns.

5. Slutsats
Det finns en rad andra faktorer i skillnad mellan spelen som likväl skulle kunna påverka skillnaderna i resultat än våldsfaktorn. Visst kan det mycket väl finnas en faktiskt skillnad i hjärtfrekvens beroende på vilka spel man spelar, men att det skulle bero på våldsinnehåll är inte vetenskapligt belagt i denna studien. Undersökningen bevisar faktiskt ingenting, utom möjligen att man kan få fram ungefär de resultat man vill om man försöker, och att olika spel kan ge olika resultat på hjärtrytmen.

Troligen finns det fler punkter att ta upp, men tyckte att detta räckte för stunden. Återigen, ett stort tack till Dennis för upphittandet av länk/artikeln.

Uppdatering: Expressen skriver också om studien. De tar upp att “vissa forskare anser” att spelvåld kan leda till våldsamma handlingar. Ingenting om motsatsen.

Magnus Björk driver ett behandlingshem för spelberoende och har precis skrivit en bok (Game Over) om dataspelsberoende. För att få lite extra publicitet för boken har han i dag en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdar att World of Warcraft är värre än penningspel. Björk som säkerligen vill sälja sin bok, fick besöka morgonens nyhetsmorgon i tv4, tillsammans med en kille som genomgått behandling på Björks hem för just dataspelsberoende.

Björk vill tjäna sitt levebröd, och det står var och en fri att köpa hans bok.

Problemet är att samme man tycker att samhället skall ta sitt ansvar, och att regeringen borde jämställa dataspelsberoende med beroende av penningspel. Han skriver så här:

“Här ställs regeringens utredning på sin spets, kan den verkligen förbise det faktum att ungdomar spelar och missbrukar nöjesspel? Det är en tidsfråga innan den gruppen utsätts för risken att även bli beroende av pengaspel!

Den allmänt accepterade definitionen av beroende gäller bara spel om pengar, medan forskningen kring dataspelande är närmast obefintlig. “

Jag vet inte var Björk fått sin idé om att personer som spelar mycket dataspel lättare skulle bli beroende av pengaspel. Bara för att båda saker händer på nätet innebär det inte alls att det är samma personer som drabbas. Å andra sidan är det väl lättare att köra guilt-by-association än att komma med några argument. “Utsätts för risken” gör väl dessutom alla som någon gång kommer i kontakt med pengaspel, men Björks koppling mellan spelformer på nätet är ungefär lika stark som att påstå att det är en tidsfråga innan personer som lägger patiens på datorn utsätts för risken att även bli beroende av nätpoker.

Björk har rätt i att det inte finns särskilt mycket forskning om dataspel. Dock är forskningen i ämnet långt ifrån obefintlig. Till exempel skrev de svenska forskarna Jonas Linderoth och Ulrika Bennerstedt senast förra året en rapport om just dataspelsberoende och Word of Warcraft. Samma spel som Björk menar är farligare än pokerspelsportalerna. Linderoth och Bennerstedt kom till skillnad från Björk fram till att de negativa effekterna av dataspel är överdrivna och efterlyser mer forskning som inte blandar in begrepp från “hasardspel” när det gäller problematiskt spelande. Precis det Björk försöker göra.

Björk leker också spåtant om säger i klartext att:

“Framtiden spås handla om att klassiska nöjesspel spetsas med möjlighet till vadslagning, poker och penningspel som komplement till MMORPG-spelen.“

Vad han grundar det på hade varit intressant att veta…

Självklart finns det personer som spelar dataspel för mycket. Liksom det finns personer som gräver ner sig för djupt i sport och tex. låter fotbollen eller favoritlaget kontrollera hela vardagen, eller blir besatt av böcker och försummar både sömn och mat för att läsa ut nästa bok i den där spännande serien. Kanske blir spelandet av World of Warcraft lite mer påtagligt eftersom det till skillnad från fotbollen eller böckerna finns tillgängligt 24 timmar om dygnet, men jämställa det med pengaspelsberoende eller droger?

Bara för att dataspel och penningspel båda handlar om spel, betyder det inte att samma spelberoende som drabbar penningspelare också drabbar dataspelare. Regeringen gör rätt i att inte behandla de båda begreppen tillsammans. Dataspelande har inte med spelberoende att göra.

Rasmus på Copyriot har ett gammalt bra inlägg om beroende och dataspel. Här hittar du en hel rapport på ämnet. Oroliga föräldrar (eller bara intresserade föräldrar) rekommenderas att slå sig ner med sina barn och spela tillsammans med dem (investera i en konsoll till vardagsrummet!). Det finns en mängd positiva aspekter av dataspel som inte motsvaras bland varken penningspelen, droger eller “andra” beroenden.

—

På samma ämne rekommenderas Tunelds analys över medierådets med dess ordförande Inger Segelströms utspel på SvD:s Brännpunkt. Givetvis är tjejerna extra utsatta offer på nätet…

—

Här har några studenter gjort en retorisk analys av artikeln. Läsvärd.

En nostalgitripp om det gamla pc-spelet “Endorfun” återfinns i veckans inlägg på bloggen Skiften. Kommentera där.

Kristdemokraten Anders Bergsten – han som förra veckan ville förbjuda GTA IV, har fått en replik på sin debattartikel i Expressen. Nu pratar han inte längre om våld och sex i dataspel, utan bara om våld, och vill att PEGI-systemet skall bli lagstiftning.

Bergsten skriver:

“Jag avsåg med min artikel inte enbart debattera spelet GTA-4 utan mer generellt ta upp en diskussion om den våldskultur som breder ut sig, i synnerhet bland ungdomar. Hur har beteendet att sparka mot huvudet på en liggande person lärts in? Det är här som spelvåldet kommer in.”

Han totalt struntar i fakta som säger att under tiden dataspel sprids, har våldsbrottsligheten bland unga konstant minskat, och att den vetenskapliga forskning som finns om våld i spel tydligt säger att det inte är våldet i spelen inte är farligt för spelaren. Att många av de som röstat i Expressens nätundersökning vill förbjuda våldsspel, gör inte att våld i dataspel blir mer farligt. Även om Bergsten verkar tro det.

Inte heller är argumentet att

“15 länder har gått längre och infört åldersgränser för försäljning av spel i butikerna. Tyskland, Irland, Italien och Storbritannien har helt förbjudit vissa våldsamma spel.”

en anledning för Sverige att följa deras exempel. Föräldrar bör vara de som är ansvariga för sina barn, och det känns faktiskt småfånigt att dataspelsbutiker skall kunna straffas för missade legitimationer (seriösa butiker är stenhårda på PEGI redan i dag), när andra åldersgränsbelagda varors system inte fungerar hundraprocentigt. Åldersgränserna är dessutom rekomendationer, och föräldrar bör ges ansvaret för vilka spel deras barn får spela. I de fall där föräldraransvaret brister kan även Bergsten glömma att lagstiftning skulle ha någon effekt.

Till sist skriver Bergsten att han hoppas på branchens egen självsanering – när åldersgränser är lagstiftning och de våldsammaste spelen är förbjudna. Det verkar som kärnan i Bergstens resonemang, och det som man bör reagera mest emot. För om gränser inte skall kunna brytas, var finns då utvecklingen? Kulturyttringar i alla dess former har alltid provocerat. Inte alla, och inte för alla, men om kultur, vare sig det är dataspel, filmer, böcker, musik eller tavlor, inte får utforska gränslanden för vad som är socialt accepterat, vad lever vi då i för demokrati?

“Welcome to Liberty City – om vi får bestämma lägger vi alla pengar på barn och antiterrorism. Vi måste ju skydda alla våra glada blonda blåögda barn från allt ont. Som terrorism, och från dataspel med 18-årsgräns. Våldsspel är ju nästan lika farliga som tortyr och koncentrationsläger. Det vet ju alla.”

Ang. tidigare inlägg och den här tråden. Bilderna i collaget har viss likhet med de som kan återfinnas på kd:s webbsida. Jag hoppas att KD kan uppskatta den politiska satiren.

Tipstack till Victoria.