Johanna Nylander

Liza Marklund försöker i dagens Expressen argumentera för varför fildelning är stöld, och hur synd det är för henne, eftersom fildelare tar hennes ekonomiska ersättning.

Innan jag tänkte bemöta Marklunds argument, så vill jag bara påpeka att Marklund är en författare som tjänar bra med pengar. Även om fildelningstekniken finns tillgänglig idag, så klarar sig Marklund mycket bra på sina kreativa verk. Det är klart att hon har all rätt i världen att vilja tjäna mer pengar, men med cirka 4,5miljoner sålda böcker bara i Sverige, så har hon knappast drabbats särskilt mycket av någon fildelning. Möjligen har en och annan upptäckt böckerna tack vare nätet och nedladdning, men det verkar vara en tanke som inte slagit Marklund.

Marklund bemöter de 70 kreatörer som tidigare i veckan skrev en debattartikel för fildelning i Expressen.

1. “Det jag kämpar emot är stölder och tjuveri på nätet.” Stölder och tjuveri tror jag de allra flesta i både piratpartiet och de 70 kreatörer som skrev under nämnda debattartikel är emot. Kopiering och stöld kan aldrig vara samma sak, när kopiering inte innebär någons förlust. Argumentera gärna för upphovsrätt, men kalla inte kopiering för stöld.

2. “Nu är ”kreatörerna” ursinniga för att regeringens utredare Cecilia Renfors föreslår att kontrollen på internet ska öka – fast egentligen borde det vara jag som är arg.” Jag tycker Marklund skall vara arg, ordentligt. Varför kan inte nästa krönika Marklund skriver handla om att hon som fildelningsmotståndare tycker att Renfors förslag är dåligt, eftersom det drabbar även henne?

3. “Jag känner inte igen ett enda namn av de 70 ”musiker” och ”kreatörer” som skrivit under artikeln. De kan ju vara väldigt begåvade, men särskilt kommersiellt framgångsrika lär de knappast vara. Det är ingen större bedrift att avstå från något som ingen ändå är intresserad av att köpa.” I fildelningsfrågan väger tydligen rösten till den som tjänar mycket pengar tyngre än den som tjänar lite. Och om inte Marklund känner till en, är man tydligen ännu mindre värd, och kan inte heller ha några större inkomster på verk som är kreativa.

4. Marklund avslutar sin krönika med “Varför ska alla få betalt, utom jag?”. Jag tycker Marklund är ett fantastiskt bra exempel på att hon faktiskt fått bra betalt, fastän folk fildelar. Så länge människor tycker att en kreatör skapar tillräckligt bra verk, så kommer folk att betala för dem. Själv har jag ett par av Marklunds böcker i bokhyllan (betalda för), trots att jag sympatiserar med de 70 kreatörer som skrev i Expressen. Fast jag kommer knappast köpa något mer av henne. För enligt Marklund är jag visst en “lat och snål nättjuv som snyltar på andras arbete”.

Marklund borde säga som det är och sluta hyckla: Att hon är en girig förlagsägare som kallar hennes läsare och kunder för tjuvar för att de hittat nya sätt att upptäcka hennes verk.

Ann Falkinger skriver en bra replik till Sahlin och Borgström, på dagens DN debatt. Socialdemokraterna har inte lyckats med jämställdhetsarbetet, utan regeringen är faktiskt på rätt väg, när man satsar på att öka allas möjligheter till frihet, istället för påtvingade jämställdhetsval.

Allra helst vill jag tro, att med verkligt rådande jämställdhet, så hade könsfördelningen legat på en rätt så jämn 50/50-siffra oavsett vilken sektor eller område man tittade på. Kanske kommer man hamna där, eller i alla fall i närheten, någon gång i framtiden.

Dessvärre så kommer det ta tid. I dag uppfostras kvinnor och män efter olika mallar, och bemöts med olika förväntningar och olika krav på sig. Det är ett faktum som inte går att bortse ifrån, och oavsett vad orsakerna till det är, och hur mycket man kunde tyckt att det borde sett annorlunda ut, så är rätt så många nöjda med det.

Det borde vi feminister inte lägga någon värdering i.

För att skapa mer jämställdhet, så måste man istället acceptera individers val. Om det handlar att en kvinna följer en gammaldags norm och lägger ner sitt liv och själ på sina barn, eller om hon i stället vill göra karriär i näringslivstoppen, eller är en man i någon av de situationerna. Inget av det borde spela någon roll, och båda valen borde vara lika okej för båda könen att göra.

Människor måste få tillåtas att göra val som kanske inte alltid är smarta, men som passar den som gör dem. Statens uppgift borde vara att se till att alla får göra så många fria val som möjligt, istället för att fatta valen åt dem. Därför borde regeringens politik ses som ojämställd när man inför fler regleringar, med tanke på att det med varje reglering tillkommer ytterligare en faktor som gör att kvinnor och män kan fatta ett mindre fritt val i sina liv.

Fast, det där med att få ta ansvar över sina egna liv, är ju något vänstern brukar ha svårt för. Det drabbar oss kvinnor också.

—

För övrigt är Guldkompassen en film som rekommenderas. Skrev om den i november, och har nu sett den på bio. Kanske är den lite svår att få ett helhetsintyck på om man inte läst böckerna, men å andra sidan är det befriande med en trilogi som får vara just en trilogi, utan en massa krystade delslut. Steampunk, en elvaårig hjältinna att bli kär i (eller identifiera sig med, jag var elva när första boken kom ut) och en bra story som är i klass med Narnia snarare än Harry Potter.*

*För den som är född på 90-talet och inte läst narnia, eller gillar den mörka materian-böckerna för att de rådissar kyrkan, så vill jag bara förtydliga att även om Harry Potter kan ha visst underhållningsvärde, så är Narnia-böckerna barnfantasy med klass. Guldkompassen och efterföljande två böcker är också böcker med klass. Bara så ni vet.

I Sverige är det inte många som känner till barnboksförfattaren Philip Pullman. Han har visserligen fått priset till Astrid Lindgrens minne 2005, men förutom det, så har det inte skrivits mycket om hans böcker.

Guldkompassen, den första boken i serien om “den mörka materian” kom ut på svenska 1997. Det var precis vid den tiden jag var kompis med bibliotekarierna på Alvesta Bibliotek, och som elvaårig fantasy-älskare så uppskattade jag både den boken och de följande (och såg till att förhandsboka dem på samma ställe).

I USA är böckerna desto mer kända och älskade (skyltades om dem i varenda bokaffär jag var inne i), och det är inte för intet som man återfinner både Nicole Kidman och Daniel Creig i filmatiseringen av den första boken. Filmen har sverigepremiär den 7/12, och eftersom att böckerna slår tex. Harry Potter med hästlängder, så hoppas jag att filmen har lite av samma kvalité.

Så, om du känner för en smula barnbok med både fantasy, steampunk och sf-inslag rekommenderar jag starkt att du läser Pullmans triologi om den mörka materian. Om inte annars för att slippa få historien förstörd av filmen.

Att sitta på tåget och läsa Tanja Suhininas bok “PhonePhucker” kan ge lite effekter. I synnerhet om kvinnan som sitter jämte läser läkartidsskrifter och nyfiket spanar in Elin Jonssons mindre påklädda illustrationer som fyller boken.

PhonePhucker räcker ungefär till en tur och returresa mellan Skövde och Stockholm. En rosa-svart historia om en telefonsexförsäljares vardag. Om hur telefontorskarna förlänger sina lemmar med fem centimeter, viskar för att barnen inte ska höra, och hur ett samtal kan mynna ut i prat om bistånd och tredje världen.

Tanja undervisar i konsten att ge en orgasm med bara ord. En stor portion välskriven humor som gjorde att jag flera gånger någonstans mellan Hallsberg och Södertälje skrattade högt. Stereotypa förväntningar, rollspel, dominans och undergivenhet, samt en lista över grejer som funkar alldeles utmärkt att göra samtidigt som man säljer telefonsex.

Det är tvåhundrasidor regelrätt underhållning och en liten dos feminism. PhonePhucker analyserar klassiska fördomar från telefontorskarna, men dödar samtidigt en hel del av mina fördomar om telefontorskarna själva. Boken har en sorts värme, som gör att den går hem, och visar på att även de sjukaste beskrivna samtalen ändå är rätt okej.

PhonePhucker är från början en blogg, och det är där flera andra med mig först har läst om Tanja. För den som inte läst den, så finns den här. Som bloggande PhonePhucker har jag bara läst Tanja ibland, eftersom den i längden lite tråkade ut mig. Därför hamnade den heller aldrig i min RSS-läsare. Som bok är PhonePhucker dock helt underbar, och den har en löpande röd tråd, i stället för att vara upprabblade blogginlägg efter varandra.

Boken kommer finnas i handeln nu på torsdag (den 20/9), och kostar runt nittio spänn.

För övrigt finns min favoritillustration på sidan 73.

—

Blogge har också recenserat boken såhär i förväg.