Johanna Nylander

I dag har en grupp hjärnforskare fått utrymme på DN Debatt och skriver om att “Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati”. Artikeln grundar sig på en forskningssammanställning, en metastudie, gjord av Craig A. Anderson, professor i socialpsykologi vid Iowas delstatsuniversitet. Anderson har valt ut och tittat på 100 studier och menar att det nu är bevisat att våldsamma datorspel orsakar aggressivitet hos barn.

Jag håller inte med, och jag är inte ensam. Craig A. Anderson har fört ett korståg mot våldsamma datorspel länge, något som man skall komma ihåg när man läser hans resultat. Anderson har letat efter bevis för tesen att dataspelsvåld är skadligt, och har sålunda hittat dem. Kritiker lyfter fram att Andersons urval av studier är dåligt, att studierna har liten koppling till aggressivitet, är dåligt genomförda och att metastudien inte lägger fram tillräckliga vetenskapliga bevis för att Andersons tes håller.

När studien publicerades i USA kritiserades den hårt för att ta resultatet ur sin kontext och orsaka moralpanik hos allmänheten. Det finns nämligen ingenting i studien som visar att våldsspelande unga agerar mer aggressivt i samhället, eller att “problembarn” som spelar våldsspel är aggressivare än problembarn som inte spelar våldsspel. Det, om något hade varit intressant att se en studie på, liksom, hur mycket fler våldsbrott som hardcorespelarna som sitter nyktra inomhus i en källarlokal under fredagskvällarna egentligen begår…

Jag har under de senaste åren hunnit läsa rätt många studier. Som den här danska genomgången som hävdar att actionspel och racerspel är “farligare” än First Person Shooters, och som visar att det finns ett samband mellan aggressivitet hos spelaren, och hur länge man spelar. Att bli avbruten i sitt spelande efter bara några minuter gör spelaren mer aggressiv, än om man får spela en längre stund. Eller vad sägs om den här studien som menar att de studier som visat att dataspel kan orsaka aggressivitet är direkt undermåliga, och som lyfter fram att det snarare finns motsatta resultat. Den studien är till och med publicerat av det annars så moralistiska svenska folkhälsoinstitutet.

Det finns fler studier och fler bevis för den som letar. Jag tycker det vore direkt tråkigt om svensk media helt plötsligt godtog Craig A. Andersons forskning som absolut sanning bara för att fyra svenska hjärnforskare skriver om det på DN Debatt. Det rör sig trots allt om forskning som är högst subjektiv och som tolkat de hundra studierna för att uppfylla sitt eget syfte. Det finns några saker man skall vara vaksam på, som är vanligt i de studier som vill hävda att det finns ett samband mellan aggressivitet och spelvåld:

- Studier som låter små barn spela våldsspel som är gjorda för vuxna
- Studier som avbryter spelandet i förtid, inte låter spelarna spela klart banor, och som gör spelvåldet helt kontextlöst.
- Studier som bara tittar på effekter inom den närmsta tidsrymden (tex. vilken leksak barnet valde timmen efter man spelat)
- Studier som struntar i sociala faktorer. Huruvida problemungar som spelar dataspel blir lugnare/mindre brottsliga/mindre aggressiva vet man faktiskt ingenting om (men jag har läst studier som öppnar för möjligheten att problemungar som spelar spel agerar ut i spelen istället för i köttvärlden)

För även om det så finns ett samband mellan våldsamma datorspel och aggressivitet behöver man sätta det i sitt sammanhang. Är det kanske så att man söker sig till våldsspel om man är aggressiv? Kan man kanske få utlopp för aggressiva känslor genom dataspel? Vad är egentligen alternativet till våldsspelen? Är det kanske till och med skadligt att dra förhastade slutsatser om våldsspelens effekter?

Tänk om dataspel hade fått så mycket status i forskningen, att man åtminstone såg spelen i ett sammanhang?

—

Uppdatering: Missa inte Giselas sågning av hela DN-artikeln. Hon går in på fler av argumenten i artikeln än bara Andersons forskning. Här kan man läsa om en nästintill dagsaktuell studie som visar att våldsspel inte orsakar aggressivitet, och här kan man läsa om third person shootern som utvecklats för att hjälpa barn slåss mot sin cancer. Tack till Jonas och Evelina för tipsen!

—

Till sist: Metastudien är trots allt från mars. På sidan 87 i Är det så farligt? hänvisar jag faktiskt till den. Rätt långt innan den hamnade på DN Debatt. Jag var bara tvungen att säga det.

Jag gillade Wikileaks. Det måste finnas en plats för avhoppare och kritiker och där makten kan granskas ända ut i diplomatkorrespondensen. Det måste, att som medborgare, gå att granska staten ordentligt, ställa ansvariga till svars, utan att själv riskera för sin hälsa eller liv. Om man dessutom avslöjar riktiga olägenheter, bör man inte kunna straffas. Det måste gå att att avslöja fel och brister hos staten. Så långt gillade jag Wikileaks också, sajten gav ett hopp om lite öppnare stadsstyren, och framför allt; ökade vetskapen hos makthavare att man inte kan stoppa saker på nätet.

De senaste dagarna har jag dock tappat all respekt jag hade för sidan, för fenomenet och för Julian Assange. Det gick ett tag, att särskilja Wikileaks med Assange, att se sexualbrotts-rättsfallet mot honom som något som har med honom som privatperson att göra, med devisen oskyldig tills dömd. Det går faktiskt inte längre.

För, om Wikileaks inte kan skilja mellan sin verksamhet och Julian Assange, hur skall någon annan kunna det? Konspirationsteorierna, jippot kring Assange som person, och att måla upp den svenska rättscirkusen som något som har med Wikileaks verksamhet att göra, det är inte seriöst för fem öre.

Jag gillar öppenhet, jag vill ha ett transparent samhälle med så fri information det bara går, och ett internet med så få regleringar som möjligt. Men jag kan inte längre ge mitt stöd till Wikileaks vare sig moraliskt eller ideologiskt. Det funkar liksom inte att personkulta Assange som informationsålderns James Bond och se hans rättsprocess kring en våldtäkt som något viktigare än att sprida öppenhet och lyfta fram de informationsläckor man publicerar.

I synnerhet inte nu, när öppenhet är viktigare än någonsin. Precis innan den stora diplomatläckan publicerades på Wikileaks började USA stänga av sajter från DNS-systemet. Senaten håller fortfarande på och behandlar COICA – lagen som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenheten att stänga sajter permanent, och när Wikileaks dokument släpptes flyttade sajten runt på olika toppdomäner just för att liknande åtgärder användes. Till och med Google har sett sitt ansvar som tjänsteleverantör som så utsatt att de frivilligt valt att börja titta på hur man kan prioritera “godkänt” material i sökresultaten, och ranka ner annat. Nätneutralitet diskuteras både i USA och i EU, och allt fler makthavare har börjat tala om att reglera nätet på riktigt.

Jag vill verkligen inte se en sån utveckling, vare sig för yttrandefriheten, marknadens eller för mänskliga rättigheters skull. Nätet är en plats för kommunikation, för handel, för relationer, ja, för det mesta, och för att nätet skall fungera måste det vara individer som tar ansvar för sina fulla handlingar. Tjänsteleverantörer måste få vara neutrala. Det är en förutsättning att de är neutrala för det fria ordet, det är grundstommen för att vi ha en fungerande e-handel på nätet, och det är hela kärnan i deltagarkulturens framväxt.

Därför fungerar det inte att skapa mediedramer, leka konspirationsoffer och låta det Assangeska martyrskapet ta allt strålkastarljus från de viktiga frågorna. Därför gör jag slut med Wikileaks.

I skuggan av Wikileaks, julhandel och allt tågkaos som drabbat Sverige det senaste verkar media totalt ha missat att FN:s generalförsamling för några veckor sedan bestämde sig för att det är helt okej att avrätta homosexuella utan någon annan orsak än just sexuell läggning.

Samma FN som barn i skolorna får lära sig är en organisation för fred, lika rättigheter och som jobbar för att världen ska bli lite bättre.

Känns det okej? Eller låter det som att vi borde börja ifrågasätta Förenta Nationerna lite oftare?

Fredrik Segerfeldt har ett bokmanus han vill få klart, och har startat en insamling för att färdigställa det. Ämnet är just FN, och varför FN inte räddar världen, utan snarare tvärt om. Man kan stödja hans projekt här, och gör det, boken skulle vara en välkommen julklapp till svensk samhällsdebatt.

I dag skriver jag ju om Piratebay-domen och Google i Kvällsposten, om hur begreppet samhällsnytta kan styra en hel marknad, och hur tunn gräns det är mellan ansvarsfrihet och innehållsansvar för företag som tillhandahåller tjänster på nätet.

Nu visar det sig att Google kommer börja lägga sig i sökresultatens innehåll allt mer, plocka bort sidor på uppmaning av rättighetsinnehavare, och förändra komplettera-automatiskt-systemet vid sökningar för att ta bort sökningar som starkt anknyter till piratkopiering. Det som får mig att bli mest upprörd är den här meningen att de ska “experiment to make authorised preview content more readily accessible in search results“.

Man talar alltså redan nu om “authorised content”, och man går på ett enda steg, från att vara en hyfsad neutral aktör som bistod med de sökresultat folk vill ha, till att premiera godkänt material, och utesluta annat på uppmaning av eventuella rättighetsinnehavare. Jag vill som Anna Lundbergh, ha tillbaka mina neutrala sökresultat!

I går klubbades filmcensurens avskaffande igenom i Sverige, och till exempel HAX menade att den snabbt skulle ersättas med internetcensur på EU-nivå. Tyvärr verkar Google bli före, inte med en censur, men med att värdera innehåll, och premiera godkänt sådant.

Det är ytterst riktigt, riktigt tråkigt, att Google tar steget och börjar lägga sig i innehållet allt mer. Google skriver själva om förändringarna här.

Okej, i sånt här fredagsväder förstår jag knappt hur någon vill gå ut genom dörren. Snö, kallt och vinter är usch och fy enligt mig.

Men, tänkte tipsa om lite fredagsläsning:

- Jag är tillbaka och skriver i Kvällsposten för första gången sedan i januari. Det är en krönika och ämnet är Piratebay, Google och den där samhällsnyttan som det står om i hovrättsdomen. Klicka er in, läs och tyck gärna till.

- Erik Svansbo har läst Är det så farligt? och tycker jag har mogna åsikter, är lite för akademisk och vill se boken som obligatorisk läsning för folkhälsoälskande folkpartister. Hans recension återfinns här.

- Tydligen har det blivit en del snack om tolvåriga Chloe Shuterman som bloggar om mode. Eller, har gjort det i ett par dagar i alla fall. Jag hoppas verkligen att hon själv står för drivet och inte hennes mamma, men om det är åldern som känns kontroversiell så är det ju bara att kolla på den året äldre Tavi som hållt på i några år. Och är sådär världskänd. Någonting säger mig dock att Chloe inte skulle fota sig själv i övergångsställsgula sandaler som hon ärvt av kompis, så jag tänker inte jämföra dem. Men jag har kanske fel?

Nu tänkte jag ego-blogga lite och berätta att jag och boken hamnat på Shortcut’s lista för årets 100 uppstickare (under 40 år). De 25 första platserna är numrerade och där återfinns fina namn som Rättviseförmedlingen-Lina, Birgitta Ohlsson, Niklas Orrenius, Uppdrag Gransknings snygg-Axel, och mina och Hanna Wagenius forna valblogg-kombatanter Rebecca&Fiona. Topp 25-listan återfinns här.

Jag finns med på den onumrerade listan 26-100, och även här är sällskapet mycket smickrande. Vad sägs om fina Alice Teodorescu, Anders Wallner eller Erik Ullenhag? Och fantastiska geekgirls, som Andie Nordgren och xboxflickan Angelica Norgren! En annan geek, och faktiskt en gammal klasskompis från min tid i Skövde, är Erik Svedäng som också blivit uppmärksammad. Sen finns det givetvis med några mer mediekända människor, som Johanna Koljonen, Henrik Torehammar, Basshunter-Jonas, Noomi Rapace och Oskar Linnros.

Jag brukar inte hamna på listor, så det känns riktigt kul att arbetet med boken uppmärksammas på det här sättet. Listorna finns i sin helhet här.

—

Uppdatering: Jag är inte alls glad över att ha hamnat på samma lista som Erik Ullenhag längre. Därför.