Johanna Nylander

Debatten om fildelning och IPRED-lagen är över, och finns att se på nätet (eller tajma in någon av repriserna). Där finns även ett drygt elva minuter långt eftersnack med lite utvecklade argument och några roliga citat. Bland annat skriker jag mig in i diskussionen efter ungefär fyra och en halv minut…

Missa dessutom inte:

- Magnus Bjerkert, skivbolagskillen, är direktör för Adrian Recordings som visar sig ha ett av mina favoritband, framgångsrika Laakso, bland sina signade artister. Bolaget är dessutom anslutet till The Swedish Model där du (så lagligt det bara går) kan ladda hem låtar från diverse artister.

- Ca: 23 minuter in i svt-debatten (det som sändes på tv, inte eftersnacket), kan du höra filmproducenten Joakim Hansson först säga att han förlorar en massa pengar, sen att han tjänar mer pengar nu, och sen komma fram till att han mest bara vill tjäna ännu mer pengar.

- I eftersnacket erkänner Johan Pehrsson att han själv kopierat kassettband. Dessutom använder alla hans kompisar fildelning för att se senaste bondfilmen innan den kommer upp på bio. Med tanke på att Quantum of Solace har svensk biopremiär idag, och man inte ens kan hitta en dålig cam-version på piratebay än, vore det intressant att veta vilka slutna fildelningsnätverk som Johans vänner egentligen har tillgång till…

Jag håller inte med om att bredbandsskatt är en bra lösning för att få kulturarbetare att tjäna pengar, annars hade Kalle Larsson många bra poänger. Liksom Christian Engström och Magnus Bjerkert. Fler bloggkommentarer återfinns här nånstans.

Till sist: Jag skriver ju ibland i pappersmedia också. Dagens text i kvällsposten handlar om att integritet är viktigare än upphovsrätt.

I morgon kväll, kl. 22:00 i svt2 svt1 debatterar jag IPRED i programmet Debatt. Johan Pehrson (fp), Joakim Hansson och Christian Engström är andra deltagare i debatten.

Debattprogrammet har en blogg där man kan föreslå frågor till programmet i kommentarsfältet. Se till att utnyttja chansen, och slå på tv:n i morgon kväll.

I dag skriver jag på Svt Opinion om den sk. antipiratlagen, eller sanktionsdirektivet IPRED. Texten finns att läsa här.

Dessutom skriver den folkpartistiska eu-parlamentariken Olle Schmidt en rätt trevlig debattartikel i kvällsposten, med citat som “den digitala piratismen får aldrig innebära att privata intressen tar över offentlig myndighetsutövning”. Finns att läsa här.

För övrigt är det fler än jag som vill stoppa IPRED. Här är en hel kampanjsida. Facebookgruppen startades igårkväll och har nu över 4000 medlemmar, men kan allt behöva några tusen till.

IPRED, lagförslaget som låter privata intresseorganisationer få polisbefogenheter och tillgång till fildelares personuppgifter är aktuellt. Med anledning av det har en ny upphovsrättsdebatt blossat upp, initierad av Mark Klamberg (killen som är gift med Birgitta Ohlsson och gjorde sig känd utanför folkpartistiska kretsar under FRA-debatten). Han frågar ifall det går att skydda upphovsrätten utan att stifta en mängd integritetskränkande lagar.

Mitt svar är att det inte är relevant. Integritetskränkande lagar eller inte, upphovsrätt eller inte. Digital kopiering har kommit för att stanna.

Det ligger i digitala filers natur att kopieras, och hela grejen med ett digitaliserat system är att kopieringsmöjligheten är oändlig. Att reglera den oändligheten är endast möjlig på bas av ett stort moraliskt stöd, eller en rigorös övervakning oförenligt med en demokrati. Hårda ord? Ja, men troligen mycket nära sanningen.

Kulturskapare och upphovsrättsbrancherna behöver anpassa sig till verkligheten, och det faktum att det inte går att hindra kopiering av digitalt material. I dagens läge kan man fortfarande motivera köp av fysiska ting av en digital vara, med att man får ett kvitto, ett konvolut eller något snyggt att sätta i bokhyllan. Några föredrar fortfarande wave-filen framför mp3:an, andra gillar att se dvd-filmer via en extern spelare framför s-videokabel och en tredje tycker att boken är oslagbar tryckt på papper. Ytterligare några vill verka smarta, kulturella eller personliga och köper de verk de gillar, just för att de gillar dem. Anledningarna är många, men vi bidrar fortfarande ekonomiskt till kulturindustrin. Folk som fildelar gör det till och med i större utsträckning än de som inte gör det.

Dessutom är den ideella upphovsrätten rätt säker, och med filer tillgängliga utan kostnad finns det ingen anledning att bidra ekonomiskt till någon halvskum handlare som inte ger skaparen någon ersättning tillbaka.

Fildelningens vara eller inte vara är inte längre en fråga, det är ett faktum alla måste förhålla sig till. Digitala filer finns. Digitala filer kopieras.

Givetvis kan man lätta sitt samvete genom att inte konsumera den som inte samtycker till det, eller så köper man en fysisk representation av det man konsumerat digitalt och funnit tycke för. Den egna moralen ser olika ut, men en kopia är aldrig samma sak som ett uteblivet köp. Kanske är ägande av digitala ting ett begrepp som kommer förpassas till historieböckerna snarare än vi tror. Den intressanta diskussionen ligger inte i upphovsrättens vara eller inte vara, den ligger i hur skapare av immateriell kultur kan hävda sig i en digital värld. För att göra det krävs det att vi erkänner att kopiering inte går att stoppa. Däremot går det utmärkt att förhålla sig till det.

—

Hanna Wagenius hävdar naturrätt (och värmer ett liberalt hjärta), Christian Engström drar upp en rapport jag skrev för snart ett år sedan, Falkvinge kör en hel serie om IPRED, Emma ser framtiden i Spotify och Rasmus ligger som vanligt ett ljusår före.

—

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Med bara dryga veckan kvar till det amerikanska presidentvalet verkar Barack Obama leda rätt överlägset. Om han lyckas dra hem segern eller inte återstår att se, men med två kandidater som står på samma sida för att rädda storkapitalet i finanskrisen, kanske det inte blir så mycket förändring vem som än kommer till makten.

Även om jag inte har så mycket till övers för Obamas politik hoppas jag att Bradley-effekten inte kommer avgöra valet, utan politiken.

Med det sagt, tycker jag det intressantaste i den här valrörelsen är hur kvinnorna har porträtterats och tagits emot av press, politiker och väljare.

Primärvalen började med Hillary Clinton som inte lyckades få demokraternas nominering. Trots storstilad kompetens och etablisemangsgrund föll hon mot Barack Obamas oklanderlighet och karisma. Hennes motsats, Sarah Palin, har istället anklagats för okunskap och hårt konservativa åsikter.

I sak håller jag vare sig med Clinton eller Palin i särskilt mycket. Jag delar många av Clintons värderingar i sociala frågor, men samtidigt förespråkade hon överstatlighet i många frågor och representerar minst lika mycket etablisemang som George Bush. Palin är motsatsen. Jag delar mycket få av hennes sociala värderingar, men representerar ett parti som vill lämna större makt åt delstaterna och i förlängningen befolkningen, även för många av de sociala frågorna, samtidigt som hon är allt annat än etablisemang och inte har en lika korrumperad bakgrund som många andra höga politiker. Å andra sidan är jag inte amerikansk medborgare, så min röst är lika med noll i det här valet.

Bortsett från sakfrågor och åsiktsskiljaktigheter tycker jag både Palin och Clinton är två intressanta personer och fenomen. Det är första gången kvinnor tagit upp så mycket utrymme i en amerikansk presidentvalskampanj, och det har byggt upp hoppet om att det någon gång kan sitta en kvinna på USA:s högsta position, och få sitt ansikte urkarvat på statyn nedan (jämta andra kvinnliga pinojärer i den amerikanska historien).

Clinton och Palin har samtidigt satt ett helt annat fokus på politiken. Tack vare att de båda står för en så fundamentalt skillnad i politiska frågor visar det att kön inte behöver vara avgörande för att rösta höger eller vänster. Även om flera feministiska organisationer har försökt få det till att Palin mest skulle göra livet surt för världens kvinnor, är det ändå tydligt att hon står för sin övertygelse. Sedan behöver man som kvinna inte hålla med alla andra kvinnor just för att de är kvinnor. Det finns lika lite en enhetlig kvinnlig politik, som det finns någon enhetlig manlig politik.

Det både Clinton och Palin kan bidra med är att vara förebilder för andra kvinnor, och inspirationskällor som bereder vägen för andra. Samtidigt är ingen, inte minst politiker, gjorda av stål, och med en hel värld emot sig måste det vara okej att då och då få lov att misslyckas. Trots allt är det trevligare med en politiker som agerar som människa, än en som tror att den är Gud.

—

Till sist: Anna Dahlberg frågar sig om Sverige är redo för en svart man på statsministerposten. Jag säger nej. Det finns ingen svart man som är tillräckligt profilerad inom svensk politik. Däremot finns det en svart kvinna: Nyamko Sabuni. Hon är både kompetent och har vettiga åsikter, fast frågan är om ens Anna Dahlberg är redo för det scenariet.

—

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Jag har inte så mycket övers för statliga monopol. Dels för att de sätter marknaden ur spel, dels för att de är ineffektiva och dels för att de för det allra mesta grundar sig i nymoralistiskt hyckleri. Spelmonopolet är nog det tydligaste exemplet, där svenska spel gör i det närmaste osmaklig aggressiv reklam samtidigt som man inte släpper in andra aktörer på marknaden genom att skylla på spelberoende. Det maltesiska spelföretaget Unibet har startat en kampanjsida för att avslöja spelmonopolshyckeriet och menar att svenskar hör till de som spelar mest i hela världen (tillsammans med norrmännen som också har monopol på spel).

Å andra sidan är spelmonopolet inte helt svartvitt heller. Med dagens modell kan utländska spelföretag verka från andra delar av EU, men med en lagstiftning där staten delar ut licenser till godkända företag finns det risk att man samtidigt börjar syssla med att blockera IP-adresser till de företag som inte har licens i Sverige. I FRA och IPRED-tider kan det verka som en droppe i havet, men bör inte glömmas bort i monopolbrytarivern. Fast tänk om vi fick ett spelföretag som föredrog kultur framför sport…

Det monopol som är mest omtyckt i landet är utan tvekan Apoteket. Förtroendet är flitigt utnyttjat för att sälja allt från hudvårdskrämer till sexleksaker, även om det äntligen verkar vara på väg med en uppluckring av monopolet. Vänsterpartiet vill dock gå andra vägen och sätta 18-årsgräns för värktabletter (för ingen vänsterpartist har någonsin haft mens innan den åldern).

Samtidigt håller läkemedelsverket på med en kampanj som ingen riktigt vet hur de kommit fram till. Crimemedicine.com är en lagom buggig sida i gigantiskt flashformat med ljud man måste välja bort och som till sist, visar film som säger att internethandel med receptbelagda mediciner är dåligt. Som att vi inte förstod det redan innan. Kampanjen har varit så dålig att den anmälts till konsumentverket flera gånger, och man skulle nästan kunna tro att det snarare är en kampanj för apoteksmonopolet än för att få folk sluta handla olaglig medicin på nätet. Den privata näringsidkaren som vill sälja alvedon via nätet efter en apoteksavreglering kommer få det svårare efter läkemedelsverkets kampanj.

Eller tror läkemedelsverket att folk faktiskt klickar på viagralänkarna i spammailen?

—

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Om mobilitet, röda stugor och urbana rum skriver jag på bloggen Skiften. Glöm inte bort att klick er in i bland (eller lägg till i RSS:en), då inläggen har av en något annorlunda karaktär än de som postas här. Kommentera lämpligen inlägget där.

Om man bara följer filmen som återfinns här, finns det viss risk att cementera alla fördomar om Timbro som stället du helst skall ha slips och bakåtslickat hår för att besöka. Det stämmer inte riktigt, men om du vill bredda dina politiska vidder, ser dig som någorlunda liberal, är mellan 20-25 år och känner för att diskutera politik med en och annan av de slipsburna personerna med bakåtslickat hår, tycker jag du skall söka till nästa års upplaga av Stureakademin. Fördomar eller inte, det är en riktigt bra kurs som tar en utanför både snäv partipolitik och ideologiska dogmer.

Tro mig, jag har gått kursen.

Ansök här.

—

(En malmöping som borde gjorts för länge sedan)

Magnus Björk driver ett behandlingshem för spelberoende och har precis skrivit en bok (Game Over) om dataspelsberoende. För att få lite extra publicitet för boken har han i dag en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdar att World of Warcraft är värre än penningspel. Björk som säkerligen vill sälja sin bok, fick besöka morgonens nyhetsmorgon i tv4, tillsammans med en kille som genomgått behandling på Björks hem för just dataspelsberoende.

Björk vill tjäna sitt levebröd, och det står var och en fri att köpa hans bok.

Problemet är att samme man tycker att samhället skall ta sitt ansvar, och att regeringen borde jämställa dataspelsberoende med beroende av penningspel. Han skriver så här:

“Här ställs regeringens utredning på sin spets, kan den verkligen förbise det faktum att ungdomar spelar och missbrukar nöjesspel? Det är en tidsfråga innan den gruppen utsätts för risken att även bli beroende av pengaspel!

Den allmänt accepterade definitionen av beroende gäller bara spel om pengar, medan forskningen kring dataspelande är närmast obefintlig. “

Jag vet inte var Björk fått sin idé om att personer som spelar mycket dataspel lättare skulle bli beroende av pengaspel. Bara för att båda saker händer på nätet innebär det inte alls att det är samma personer som drabbas. Å andra sidan är det väl lättare att köra guilt-by-association än att komma med några argument. “Utsätts för risken” gör väl dessutom alla som någon gång kommer i kontakt med pengaspel, men Björks koppling mellan spelformer på nätet är ungefär lika stark som att påstå att det är en tidsfråga innan personer som lägger patiens på datorn utsätts för risken att även bli beroende av nätpoker.

Björk har rätt i att det inte finns särskilt mycket forskning om dataspel. Dock är forskningen i ämnet långt ifrån obefintlig. Till exempel skrev de svenska forskarna Jonas Linderoth och Ulrika Bennerstedt senast förra året en rapport om just dataspelsberoende och Word of Warcraft. Samma spel som Björk menar är farligare än pokerspelsportalerna. Linderoth och Bennerstedt kom till skillnad från Björk fram till att de negativa effekterna av dataspel är överdrivna och efterlyser mer forskning som inte blandar in begrepp från “hasardspel” när det gäller problematiskt spelande. Precis det Björk försöker göra.

Björk leker också spåtant om säger i klartext att:

“Framtiden spås handla om att klassiska nöjesspel spetsas med möjlighet till vadslagning, poker och penningspel som komplement till MMORPG-spelen.“

Vad han grundar det på hade varit intressant att veta…

Självklart finns det personer som spelar dataspel för mycket. Liksom det finns personer som gräver ner sig för djupt i sport och tex. låter fotbollen eller favoritlaget kontrollera hela vardagen, eller blir besatt av böcker och försummar både sömn och mat för att läsa ut nästa bok i den där spännande serien. Kanske blir spelandet av World of Warcraft lite mer påtagligt eftersom det till skillnad från fotbollen eller böckerna finns tillgängligt 24 timmar om dygnet, men jämställa det med pengaspelsberoende eller droger?

Bara för att dataspel och penningspel båda handlar om spel, betyder det inte att samma spelberoende som drabbar penningspelare också drabbar dataspelare. Regeringen gör rätt i att inte behandla de båda begreppen tillsammans. Dataspelande har inte med spelberoende att göra.

Rasmus på Copyriot har ett gammalt bra inlägg om beroende och dataspel. Här hittar du en hel rapport på ämnet. Oroliga föräldrar (eller bara intresserade föräldrar) rekommenderas att slå sig ner med sina barn och spela tillsammans med dem (investera i en konsoll till vardagsrummet!). Det finns en mängd positiva aspekter av dataspel som inte motsvaras bland varken penningspelen, droger eller “andra” beroenden.

—

På samma ämne rekommenderas Tunelds analys över medierådets med dess ordförande Inger Segelströms utspel på SvD:s Brännpunkt. Givetvis är tjejerna extra utsatta offer på nätet…

—

Här har några studenter gjort en retorisk analys av artikeln. Läsvärd.