Jag gillade Wikileaks. Det måste finnas en plats för avhoppare och kritiker och där makten kan granskas ända ut i diplomatkorrespondensen. Det måste, att som medborgare, gå att granska staten ordentligt, ställa ansvariga till svars, utan att själv riskera för sin hälsa eller liv. Om man dessutom avslöjar riktiga olägenheter, bör man inte kunna straffas. Det måste gå att att avslöja fel och brister hos staten. Så långt gillade jag Wikileaks också, sajten gav ett hopp om lite öppnare stadsstyren, och framför allt; ökade vetskapen hos makthavare att man inte kan stoppa saker på nätet.
De senaste dagarna har jag dock tappat all respekt jag hade för sidan, för fenomenet och för Julian Assange. Det gick ett tag, att särskilja Wikileaks med Assange, att se sexualbrotts-rättsfallet mot honom som något som har med honom som privatperson att göra, med devisen oskyldig tills dömd. Det går faktiskt inte längre.
För, om Wikileaks inte kan skilja mellan sin verksamhet och Julian Assange, hur skall någon annan kunna det? Konspirationsteorierna, jippot kring Assange som person, och att måla upp den svenska rättscirkusen som något som har med Wikileaks verksamhet att göra, det är inte seriöst för fem öre.
Jag gillar öppenhet, jag vill ha ett transparent samhälle med så fri information det bara går, och ett internet med så få regleringar som möjligt. Men jag kan inte längre ge mitt stöd till Wikileaks vare sig moraliskt eller ideologiskt. Det funkar liksom inte att personkulta Assange som informationsålderns James Bond och se hans rättsprocess kring en våldtäkt som något viktigare än att sprida öppenhet och lyfta fram de informationsläckor man publicerar.
I synnerhet inte nu, när öppenhet är viktigare än någonsin. Precis innan den stora diplomatläckan publicerades på Wikileaks började USA stänga av sajter från DNS-systemet. Senaten håller fortfarande på och behandlar COICA – lagen som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenheten att stänga sajter permanent, och när Wikileaks dokument släpptes flyttade sajten runt på olika toppdomäner just för att liknande åtgärder användes. Till och med Google har sett sitt ansvar som tjänsteleverantör som så utsatt att de frivilligt valt att börja titta på hur man kan prioritera “godkänt” material i sökresultaten, och ranka ner annat. Nätneutralitet diskuteras både i USA och i EU, och allt fler makthavare har börjat tala om att reglera nätet på riktigt.
Jag vill verkligen inte se en sån utveckling, vare sig för yttrandefriheten, marknadens eller för mänskliga rättigheters skull. Nätet är en plats för kommunikation, för handel, för relationer, ja, för det mesta, och för att nätet skall fungera måste det vara individer som tar ansvar för sina fulla handlingar. Tjänsteleverantörer måste få vara neutrala. Det är en förutsättning att de är neutrala för det fria ordet, det är grundstommen för att vi ha en fungerande e-handel på nätet, och det är hela kärnan i deltagarkulturens framväxt.
Därför fungerar det inte att skapa mediedramer, leka konspirationsoffer och låta det Assangeska martyrskapet ta allt strålkastarljus från de viktiga frågorna. Därför gör jag slut med Wikileaks.