Skåne och äggdonatorerna

Jag har länge följt frågan om äggdonation eftersom det länge rått ett rätt märkligt politiskt läge för både donatorer och mottagare. Det är ett stort och tidskrävande ingrepp som tär på hälsa och välbefinnande och trots att det funnits en brist på äggdonatorer har de inte ens ersatts för den tid de lagt ner på att donera, än mindre för den smärta de fått utstå. Skåne har dock gått i framkant och blivit ett undantag.

Därför fick veckans krönika handla om just äggdonation och de höjda ersättningsnivåerna i Skåne. Den finns att läsa här. Ett utdrag:

På samma sätt som att donatorn inte bör se ersättningen som det enda skälet till att ge bort delar av sig själv, får det inte handla om utnyttjande åt andra hållet. Det är rimligt att ersätta sveda och värk ordentligt, inte minst när givaren utsätter sig själv för hälsomässiga risker. En ordentlig kompensation minskar dessutom risken att donatorer känner sig utnyttjade av nära, eller att kära hamnar i svårhanterliga tacksamhetsskulder på självuppoffringens altare. Den som donerar skall kunna vara säker på att inte förlora ekonomiskt under resans gång.

Jag tycker det är fantastiskt bra att Region Skåne höjt äggdonationsersättningen till 11000 kronor, och att fler nu donerar. Nu verkar det dessutom komma en nationell rekommendation att höja ersättningen till 6000 kronor i alla landsting, men det är verkligen inte tillräckligt. En manlig läkare kommenterar äggdonation med att: “Att donera innebär ett visst ingrepp och kvinnorna måste ta ledigt för att komma hit på kontorstid”, och det är något av en underdrift. Räknar man in sveda och värk är 11000 kronor i ersättning knappt ens det tillräckligt.

Läs mer om hur du går till väga för att donera ägg här.

Ovetandes i riskgruppen för p-piller

Så har det hänt igen. Det rapporteras om unga tjejer som farit illa av p-piller. En kvinna har avlidit, en annan har förlamats så illa att hon kanske aldrig kommer kunna arbeta. Tragedier. Kanske hade de kunnat undvikas, kanske inte. Många kvinnor får p-piller utan att fara illa av det. För många kvinnor har det varit livsnödvändigt.

Själv fick jag p-piller utskrivet under åtta år. Jag var ung när barnmorskan först skrev ut det åt mig. Förutom det uppenbara syftet skulle det hjälpa mot jobbiga menstruationer och månatliga magsmärtor. Jag fick frågan om någon i min närmsta familj hade haft blodpropp och sa att “Nej inte vad jag vet, men kanske min morbror”. Barnmorskan svarade att det var lugnt. Jag nämnde att jag fick migrän ibland, för det hade jag läst mig till i en broschyr att man skulle påpeka. Hon såg inga problem med det, och jag kunde hämta ut mitt första paket och testa i tre månader. Jag tror märket hette Cilest.

En gång om året ska receptet förnyas, och under åren har jag träffat minst åtta olika barnmorskor på minst fyra olika (ungdoms)mottagningar i lika många landsting. Frågorna var de samma. Nya recept skrevs ut. Efter sex-sju år var jag i ett nytt förhållande där jag började märka av humörförändringar. Besökte barnmorskan på nytt, frågade lite om alternativ, men det slutade med att jag höll uppehåll med piller i en månad och fick sedan en ny sort. Neovletta. Minns inte riktigt anledningarna till att den skulle vara bättre, men gav det ett försök.

När det var dags att förnya neovlettareceptet fick jag (återigen) en ny äldre kvinna till barnmorska. Samma frågor som tidigare, men med en skillnad; “Har du migrän med aura?” frågade hon. Jag undrade vad hon menade med aura, hon förklarade att det betydde synförändingar, och jag berättade att jag både haft ren ögonmigrän sett annat flimmer flera gånger. Svaret kom direkt: “Men då ska du ju verkligen inte ha p-piller alls!”

Det tog alltså åtta år för vården att komma fram till att jag tillhörde en riskgrupp (det finns en koppling mellan både blodpropp och stroke och personer med aura-migrän som får kombinerade p-piller). Innan dess hade de inte ens diskuterat andra preventivmetoder med mig, utan bara frågat om det funkat med p-pillren. “Ja, det gör det väl” var standardsvaret från mig, för jag hade inte så mycket annat att jämföra med. Jag ville inte tillbaka till att bli ett PMS-monster och ville för allt i världen inte bli ofrivilligt gravid.

Jag hade tur som till slut träffade en barnmorska som ställde rätt frågor. Jag slutade med p-pillren och fick en spiral med minimala och jämna hormondoser. Jag slapp mens, magont och humörsväningar, och migränanfallen slutade nästintill helt. Det är inte ett skydd som passar alla, men jag hade inte ens blivit föreslagen det tidigare.

Allvarliga biverkningar av p-piller är sällsynta, men jag tror inte att mina upplevelser av vården är unika. Pillren ses som överlägsna, trots att många påverkas negativt av hormonerna, tappar lusten, får humörsvängningar och inte känner att de är sig själva. Fler preventivmedel för män är fortfarande på utvecklingsstadiet, och hormonfria skydd ses inte alltid som lika effektiva. Kvar blir p-pillren som skrivs ut på nästintill automatik om man inte själv kommer med andra alternativ. Kanske är det dags att se över rutinerna i vården?