Du är inte ditt bostadsområde

På gatan utanför min lägenhet i ett av landets 15 särskilt utsatta bostadsområden växer det Vallmo vilt längs en husvägg. Jag tycker de är fina.

Efter alla Husby-rubriker trevar landets medier om hur man egentligen borde förhålla sig till förorter, miljonprogram och utanförskap. Någon har kommit fram till att bara fem riksdagsledamöter bor i utsatta områden. I Expressen menar kolumnisten Jenny Madestam att om fler politiker hade bott i dessa områden hade de fattat bättre beslut kring dem, om inte annat av rent egenintresse. Om det händer på den egna bakgården agerar man bättre, och den lokala decentraliseringsprincipen som skapades med att dela upp landet i en massa valkretsar räcker uppenbarligen inte till för att få en socioekonomisk representation i riksdagen.

Madestam satte fingret på ett problem med de senaste förortsrubrikerna, men kanske inte riktigt på det sätt hon tänkte sig. Det behövs inte fler representanter för stadsdelar med problem, det är snarare det ständiga ihopbuntandet av människor utefter ursprung och boendeort som är det stora problemet.

Det är självklart bara en liten, liten del av problematiken, men jag undrar om förortsproblem ibland är lite av en självuppfyllande profetia. När omgivningen sätter etiketter på de boende och utgår från att de är någon sorts gemensam grupp. Samhörighet med sina grannar kan säkert vara positivt för många, och det finns teorier som säger att man tar bättre hand om sitt närområde om man får känna sig delaktig och ha inflytande över kvarteren. Som Madestam är inne på; Bostadsområdet gynnas över att fler ser det som sitt egenintresse att behålla det fint.

För många stämmer säkert detta. Ett bostadsområde kan rymma nostalgi, fina barndomsminnen och blir en del av människorna som bor där. Kanske är man trädgårdsintresserad och tycker den kommunala satsningen på en ätlig växtvägg i området är det bästa som hänt. Kanske är det jätteroligt när den lokala graffitikillen får konstpris av kommunen, eller när man kan vara med och anordna sin egen festivalkarneval.

Problemet är att all denna fokusering på att alla ska bli “en del av” och “delaktiga” i sitt bostadsområde är att det lätt utmynnar i ännu mer “vi och dem”-tänk. Stadsdelsseparatismen uppmuntrar till att fler skall identifiera sig med sitt bostadsområde, och när området har problem blir det lätt att dra på sig offerkoftan och skylla felen på de andra. Bråkiga killar blir rösten utåt för stadsdelen, en bild både journalister och politiker verkar köpa som sanning.

Jag råkar bo i ett av de bostadsområden som regeringen anser vara särskilt utsatta. Södra Sofielund (eller Seved som det oftare kallas) är ett av 15 områden i landet som de närmsta två åren ska dela på 100 miljoner i statligt stimulansbidrag. I området är det bara 44% som arbetar, många känner sig otrygga och nästan hälften av alla hushåll får någon form av ekonomiskt bistånd. Därför satsar man på “ekologisk-, ekonomisk- och social hållbarhet” i området. Som att bygga en ätlig växtvägg, måla på husväggar och kommunala praktikplatser för unga.

Själv trivs jag rätt bra i Södra Sofielund. Det är ett bra geografiskt läge, jag har 2,80m i takhöjd, ett gammalt charmigt kök med skjutluckor, trägolv och jag ser över hustak från mitt fönster högst upp i byggnaden. Jag har en bostadsrätt som jag lyckades köpa som student tack vare sommarjobbsintjänade pengar och att min mammas lön från sjukhuset räckte för att stå som medlåntagare. I dag har jag ekonomi nog och val att bosätta mig var jag vill i Malmö, men har stannat kvar.

Skälen till att jag inte har flyttat har dock ingenting med att göra att jag känner någon sorts samhörighet med området. För det gör jag faktiskt inte alls. Det råkar helt enkelt vara praktiska skäl, och jag behöver inte känna tillhörighet och gemenskap med kvarteren runt mitt hem. Man kan faktiskt skapa sociala sammanhang utan att utgå från geografi, och man kan ha gemensamma intressen och umgås med människor bortom de närmaste kvarteren. Men av någon anledning verkar det finnas en fixering kring var människor kommer ifrån och var de bor. Det är inte något unikt för synen på utsatta storstadsstadsdelar eller miljonprogram. När jag var tio år och bodde i en liten by på den småländska landsbygden skulle alla lära sig om “sin” bys historia och sedan lära andra om sin hemort. Man utgick helt enkelt för att alla skulle identifiera sig med sitt närområde och skapade grupperingar efter det.

Jag tror att samhället och staten behöver lägga mindre värderingar kring bostadsområden och fixera mindre på var människor bor. Man är inte sitt hem, än mindre platsen det råkar ligga på. Oavsett om man valt att flytta till en plats, eller inte hade några riktiga alternativ innebär det inte att man vill lägga sin identitet i kvarteren runt sitt hus eller lägenhet. Social samhörighet kan faktiskt uppstå över stadsdelsgränser, och det är snarare den man borde sträva efter än att tvinga in alla i kvarteret i samma gemenskaphetsmall.

Moderaterna som folkhälsofascister

I dag skriver jag på Newsmill (faktiskt min första text där) om folkhälsohysteri och att moderaterna av alla partier lanserar en stadsdel i Stockholm med förmyndarinslag. Mitt inlägg om de “medvetna stadsdelarna” och livsstilsboenden återfinns här. In, läs och tyck till! Johan Ingerö och Hax skriver också om stadsdelsprojektet.

Sedan sist har Anders Ydstedt tyckt till om boken här, och Lisa Magnusson här.