Fredagsblandning

Okej, i sånt här fredagsväder förstår jag knappt hur någon vill gå ut genom dörren. Snö, kallt och vinter är usch och fy enligt mig.

Men, tänkte tipsa om lite fredagsläsning:

– Jag är tillbaka och skriver i Kvällsposten för första gången sedan i januari. Det är en krönika och ämnet är Piratebay, Google och den där samhällsnyttan som det står om i hovrättsdomen. Klicka er in, läs och tyck gärna till.

– Erik Svansbo har läst Är det så farligt? och tycker jag har mogna åsikter, är lite för akademisk och vill se boken som obligatorisk läsning för folkhälsoälskande folkpartister. Hans recension återfinns här.

– Tydligen har det blivit en del snack om tolvåriga Chloe Shuterman som bloggar om mode. Eller, har gjort det i ett par dagar i alla fall. Jag hoppas verkligen att hon själv står för drivet och inte hennes mamma, men om det är åldern som känns kontroversiell så är det ju bara att kolla på den året äldre Tavi som hållt på i några år. Och är sådär världskänd. Någonting säger mig dock att Chloe inte skulle fota sig själv i övergångsställsgula sandaler som hon ärvt av kompis, så jag tänker inte jämföra dem. Men jag har kanske fel?

Piratebay fälldes igen

Jag har ju bevakat Piratebay-rättegången för Nyheter24. Nu har domen fallit, alla fälldes, fick högre skadestånd, men kortare straff. Jag har läst igenom hela domen, och kommenterar den här.

Lite förtydligande. Jag skriver att vissa delar av domen är politiska, och ja, enligt domen så är det det. Till exempel så tolkar domstolen förarbeten till en av alla lagar de tar stöd med, att eftersom den illegala fildelningen har eskalerat, finns det allmänpreventiva skäl till att döma avskräckande. Därför har domstolen valt fängelsestraff i stället för bara bötesstraff.

Sen är detta kanske inte ett utslag av domarnas åsikter eller att just hovrätten är särskilt politisk, men det är definitivt politik. En annan anmärkningsvärd del i domen är att domstolen bedömt att Piratebay inte har varit en samhällsnyttig tjänst, eller varit ett värdefullt legalt verktyg. Hade sajten varit det, och det gått att göra samma saker som man kan nu ändå (läs: hade det varit Google), så hade sajten kunnat frias med hjälp av en massa undantag. Nu har det inte varit aktuellt.

Vem startar en Piratebay-klon och utvecklar tekniken som gör att alla som delar filer via sajten samtidigt skänker lite processorkraft och bandbredd till, säg, cancerforskning?

Mer Piratebay-bevakning

Det är dags för sista Piratebay-veckan i hovrätten och den inledde jag med en analys om hur fildelning påverkat ungas förtroende för staten. Jag har också hunnit gräva lite bland gamla domar och skrivit om kvinnan som troligen kommer avgöra hela spektaklet (för den här gången).

I morgon (tisdag) börjar slutförhandlingarna som avslutas på fredag. Jag kommer att fortsätta rapportera för Nyheter24, så in och läs!

Förra rättegångsveckan var kort, men då skrev jag om vittnet som inte dök upp, rapporterade om servrar som såldes svart och hur rätten bråkade om var brott hade begåtts.

Fildelningen är förlegad

Del två i Piratebay är i gång. Spektaklet har blivit till något av en fars, och jag vet inte vilka som känns som de största Bagdad-Bob-imitatörerna, den uteblivna herr Warg, eller herr Strömbäck som med en myndig vuxenstämma vill förklara piraternas död.

En sak är i alla fall säker, och det är att frågan om fildelning är död. Piratebayrättegången handlar möjligen om hur bittorrent-tekniken skall bedömas, och vilket ansvar de åtalade har för sajten Piratebay.

Men vad hände då med fildelningsdebatten? Kanske slutade vi bry oss om det politiska läget, kanske kändes det som att det var status quo i juridiken, och kanske är det för stora krafter som satt dagens upphovsrättslagstiftning för att vi i lilla Sverige skulle ha någon sorts reella möjligheter att förändra läget själva utan att hamna i diplomatiska svårigheter med resten av omvärlden.

Klart är i alla fall att det som kallades för fildelning inte har avstannat. Kultur sprids fortfarande digitalt, och kanske har några fler affärsmän insett att spridningen är en del av en symbios till framgång. De stora skivbolagen har förlikat sig med Spotify och andra radioströmmar som distributionskanaler, och de mindre musikproducenterna överlever på andra vägar. STIM och SAMI har trappat upp kampen för intäkter genom att gå på enskilda näringsidkare, och eftersom ingen någonsin har brytt sig särskilt mycket om småföretagare i Sverige, är det ingen som ifrågasätter det systemet.

På filmområdet dundar SF på, filmpremiärer säljer fortfarande som smör, och sen, ja, ingen riktigt vet, men ingen riktigt bryr sig. Streamingstjänsterna försöker, men har inte riktigt slagit igenom, kanske jobbar branschen med att utvärdera sitt eget misslyckande, kanske har man börjat inse att cam-versionerna inte är ett hot.

De som måste tjäna bäst på den digitala kulturspridningen borde i alla fall vara de som gör teveserier. En teveserie är inte en engångsupplevelse, utan en ström avsnitt som folk vill följa. I USA får de populära serierna både höga tittarsiffror, säljer bra på nätet och kan tjäna ännu mer på boxarna. I Europa får vi tag på samma program via nätet, eftersom tevekanalerna fortfarande sysslar med saker som landsgränser, teverättigheter och avsnittsförskjutning. Att de inte får européer att betala för senaste avsnitten av House, Mad Men, Desperate Housewives eller True Blood beror enbart på att vi inte kan. Nu har vi lärt oss hur man får tag i det senaste ändå, vilket gör alla lagliga vägar till bleka kopior med sämre utbud. Rättighetsbyråkraterna blir snuvade på intäkter, och skaparna av teveserierna kan casha in på dvd-försäljningen och det mermarknadsvärdet europahajpen ger i reklam.

Det är rättighetsindustrin som fört ut kulturälskare till lagens gråzoner. Det handlar inte om gratisbegär eller skumraskfasoner, utan att den digitala spridningen undgår de konstgjorda marknadsregler som rättighetsförespråkarna byggt upp sin industri för. Innan man släpper det, och ger människor det de vill ha, kommer vi fortsätta att älska kultur i lagens snårskogar, trängtande efter tillgången till de landspecifika klippen på HBO.com.

Det är så här marknadsläget är. Den som kan förhålla sig till gråzonerna kommer vinna massorna. Kanske hårt, kanske bittert, men det är den enda vägen framåt.