Skåne och äggdonatorerna

Jag har länge följt frågan om äggdonation eftersom det länge rått ett rätt märkligt politiskt läge för både donatorer och mottagare. Det är ett stort och tidskrävande ingrepp som tär på hälsa och välbefinnande och trots att det funnits en brist på äggdonatorer har de inte ens ersatts för den tid de lagt ner på att donera, än mindre för den smärta de fått utstå. Skåne har dock gått i framkant och blivit ett undantag.

Därför fick veckans krönika handla om just äggdonation och de höjda ersättningsnivåerna i Skåne. Den finns att läsa här. Ett utdrag:

På samma sätt som att donatorn inte bör se ersättningen som det enda skälet till att ge bort delar av sig själv, får det inte handla om utnyttjande åt andra hållet. Det är rimligt att ersätta sveda och värk ordentligt, inte minst när givaren utsätter sig själv för hälsomässiga risker. En ordentlig kompensation minskar dessutom risken att donatorer känner sig utnyttjade av nära, eller att kära hamnar i svårhanterliga tacksamhetsskulder på självuppoffringens altare. Den som donerar skall kunna vara säker på att inte förlora ekonomiskt under resans gång.

Jag tycker det är fantastiskt bra att Region Skåne höjt äggdonationsersättningen till 11000 kronor, och att fler nu donerar. Nu verkar det dessutom komma en nationell rekommendation att höja ersättningen till 6000 kronor i alla landsting, men det är verkligen inte tillräckligt. En manlig läkare kommenterar äggdonation med att: “Att donera innebär ett visst ingrepp och kvinnorna måste ta ledigt för att komma hit på kontorstid”, och det är något av en underdrift. Räknar man in sveda och värk är 11000 kronor i ersättning knappt ens det tillräckligt.

Läs mer om hur du går till väga för att donera ägg här.

Så var det dags för Almedalen igen

I morgon (måndag) åker jag till Almedalen för första gången sedan 2010. Jag var där mellan valåren 06-10 och åkte under åren som aktiv ungdomsförbundsmedlem, ledarskribent på Expressen, fristående debattör/skribent, bloggare, och som nybliven författare när jag smyglanserade Är det så farligt?.

I år har jag något enstaka uppdrag, men tänkte försöka hinna njuta lite av ön och träffa gamla vänner. Och så ska jag skriva en krönika till kristianstad/ystad/trelleborgs-tidningarna så klart. Jag är lite nyfiken på hur jippot förändrats under de år jag inte varit där, om det är den statusjakt som sociala medier ibland kan ge intryck av, eller om det är det inkluderande Visby jag minns.

Under veckan kommer jag twittra och instagramma så långt mobilbatteriet räcker. Jag åker hem på fredag.

Så här såg Gotlandsfärjan i Oskarshamn ut på söndagsmorgonen. Jag besöker vänner i stan innan jag åker till politikerveckan i Visby.

Min senaste skånemedia-krönika handlade om köttätande och vårt förhållande till mat. Finns att läsa till exempel här.

Makt och FRA

Påminnelse om statens våldsmonopol

Sedan sist har jag skrivit två krönikor. Den ena handlar om goda intentioner och hur den politiska maktens gränser hela tiden flyttas lite framåt. Jag exemplifierar med Rand, Thatcher och Bioshock. Läs den här.

Den senaste krönikan blev tyvärr på samma ämne, om hur FRA övervakar våra liv lite till. Läs den här. Jag tar upp hur signalspaning från att vara nödvändiga undantag nu handlar om innehållet i interna svenska kommunikationskanaler. Läs mer om bakgrunden hos NyTeknik.

Politik och tv-serierna

Birgitte Nyborg i tredje säsongen av danska Borgen

Senaste krönikan handlar förresten om politiska tv-serier och om balansen mellan privatliv, integritet och politik. Den återfinns till exempel här.

Borgen är nog det närmsta jag kommit att titta på riktigt tv det senaste. Strömmar från danska DRnu. Förutom melodifestivalen som jag sett ett par deltävlingar av när jag varit hemma hos föräldrarna då. Men det är intressant vad som händer på tv-fronten. Netflix verkar ha gjort ett smart drag med House of Cards (som jag tar upp i krönikan), en bra produktion på ett smidigt format. HBO Nordic har fått mer kritik för sin digitala lösning, men jag hoppas att de får till en ps3-app lagom till Game of Thrones drar igång. I så fall blir jag betalkund.

Det blir intressant att se vilken affärslösning som vinner i längden, för faktum är att serierna är populära, och på nätet uppskattas kvalitet. När premiärerna synkas världen över blir det dessutom gemensamma kulturella samtal. Det blir ett spännande tv-år.

Friskvård för egenföretagare

Världen sveper förbi.

Just nu händer det en massa överallt, nästan så det känns som att man inte hänger med. Oavsett så har jag skrivit ett par krönikor de senaste veckorna. I en tyckte jag att vi borde förpassa kungen till sagorna, och det kommer jag fortsätta att göra hur många gaygalor kronprinsessan Victoria än besöker.

I den senaste krönikan tar jag upp det här med att personer med enskild firma behöver skatta för motionsaktiviteter som andra får dra av. En regel som borde vara enkel att ändra, om nu politikerna hade velat. Du hittar den texten här.

Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Jag har inte läst Eva Coopers bok “Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

Condoleezza Rice: Extraordinary ordinary people

Jag kom över ett signerat exemplar av Condoleezza Rice:s självbiografi “Extraordinary ordinary people” under min nyliga resa till Kalifornien, och tänkte att den var värd att köpa. När jag betalade mina nästan trettio dollar för boken hos den lilla handlaren i Mountain View visste jag inte ens att hon varit provost (snäppet under rektor) för Stanford ett par miles bort. Eftersom jag tidigare under samma resa köpt Sarah Palins bok, och tycker att republikanska kvinnors levnadsberättelser är fascinerande, tänkte jag att Rices bok var ett bra köp även om hon kanske inte är så intressant just nu.

Nu har jag läst igenom de 325 sidorna som kronologiskt slutar med att hon blir president George W Bushs National Security Advisor i januari 2001. Det är en berättelse om hennes uppväxt i det rassegregerade Birmingham, om föräldrar som självuppoffrande gör allt för sin dotter, om universitetsliv och om sovjetunionen.

Rice nämner i förbifarten att hon inte gillade böcker som ung – förrän hon hittade hyllan med biografier, just för att de handlade om riktiga människor. Kanske påverkar det hennes skrivande. Historien har ett tydligt narrativ som kretsar kring Rices föräldrar och hennes egna ungdomsår, och präglas snarare av några få tydliga poänger hon vill förmedla, än förser läsaren med smaskiga detaljer kring sitt privatliv.

Det politiska är också i skymundan. Det intressanta nämns i förbifarten, som att hon bodde granne med familjen Netanyahu (dock när Bibi var utflugen för College), har Madeleine Albrights pappa att tacka för sitt intresse för utrikespolitik och hon började sitt politiska liv som demokrat. Hon förlorade en senatsnominering för republikanerna när hon inte ställde sig bakom Pro-Life, har haft en oljetanker uppkallad efter sig och ser till och med sin stanford-tjänst som provost som det bästa jobbet hon någonsin har haft.

Som svensk tycker jag att Rices i huvudsak okontroversiella historia är intressant eftersom det ger ett perspektiv på amerikansk republikanism som inte är vanligt här och ger en hyfsat mänsklig bild av den superkvinna hon ändå är.

För min del hade jag gärna läst fler av de smaskiga privata detaljerna som romansen med football-spelaren och veta vilka av hennes många manliga vänner hon egentligen ligger med. Kanske mest för att hon hade blivit mänsklig på riktigt då.

Å andra sidan gillar jag hennes integritet, och att hon trots sin torrhet erbjuder en historia jag nästan läst pärm-till-pärm. Hon är tydlig när hon förklarar sitt försvar för rätten att bära vapen med att de vita segregationsförespråkarna i Birmingham troligen hade konfiskerat dem om de varit registrerade, och ett försvar för svartas (hon använder termen “black” genom hela boken och menar att afro-amerikan är missledande då de allra flesta amerikanska svarta har levt i landet lika länge som de vita) rättigheter hade varit som bortspolat.

Hon berättar att hon blev republikan för att hon var missnöjd med hur president Carter hanterade Sovjets invasion av Afghanistan. “When Carter decided that the best response to the invasion was to boycott the Olympics, he lost me.” Senare försvarar hon beslutet med att hon hellre blir ignorerad av republikaner än “patronized” av demokrater, och slår ett hårt slag mot demokraternas identitetspolitik.

Genom hela boken vill hon poängtera sitt stöd för ett mer diversifierat samhälle, att hon har mycket att tacka sina föräldrar, och att utbildning är oerhört viktigt. Och om man för de timmar det tar att läsa igenom boken vill bortse från att hon har innehaft en av världens mäktigaste positioner som USA:s utrikesminister, är det faktiskt en rätt bra historia.

Men, jag kan hålla med om att hon reflekterar lite för lite, och att det mest intressanta i boken är vad som händer efter dess slut. För i den här första delen av hennes politiska karriär, är det faktiskt rätt lätt att gilla henne.

Det lär inte vara lika troligt när del två släpps, självbiografin över hennes liv inom politisk policy. Den förväntas vara klar 2012.

Fördelarna med SD i riksdagen

Valet är över och vi har fått in Sverigedemokraterna i riksdagen. Ja, jag tycker det är tråkigt, men inget trist som inte för något gott med sig. SD:s riksdagsnärvaro visar på bristerna i våra demokratiska system.

Inte brister i betydelsen att de kom in. Det finns det många andra orsaker till och jag tänkte inte analysera det här. SD i riksdagen visar på det problematiska med att vi lämnar över makten för våra liv till politiker.

Vi måste ha ett politiskt system som utgår från och klarar av att Sverigedemokraterna kan ha samtliga positioner i samhället.

Man kan inte utgå från att alla politiker vill väl. Jag tror inte att sverigedemokrater per definition är värre än alla andra politiker, men kanske kan deras närvaro göra att fler ifrågasätter vilka områden vi egentligen överlåter till andra. Det kommer alltid finnas idioter som får makt i samhället.

Med politiska mandat kommer nämndemannaposter i domstolar. SD har gjort politik av att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men domstolarna är redan politiserade i systemet. Politiker leker domare som nämndemän i landets tingsrätter. Kan vi få se förslag på att avskaffa nämndemännen innan mandatperioden är slut, och överlåta dömande till jurister?

En annan sak som borde påverkas direkt är bilden av SD. Public Service-företagen skall vara opartiska och låta alla röster komma fram. Visst, de ska även verka för demokratiska värden och t.ex. följa sin egen mångfaldspolicy, men de kommer även behöva släppa fram SD och kommer inte längre kunna stänga ute dem för att de är för små och inte sitter i riksdagen. Är det kanske dags att börja ifrågasätta existensen av Public Service-systemet?

Ett tredje systemfel är de bidragsmodeller utan egentliga motprestationer. Som presstödet eller partistödet. SD finansierar sitt arbete med hjälp av partistödet. Det är vi skattebetalare som står för Jimmy Åkessons lön, och har så varit långt innan han blev riksdagsledamot. Det är en sak att ersätta valda politiker för deras tid och arbete i beslutande församlingar, men att ge partierna bidrag för att finansiera sina egna partiapparater är egentligen rätt onödigt och förlegat. Kan vi inte avskaffa partistödet nu?

Det här är alla saker som påverkas direkt av att SD vuxit i lokala politiska församlingar och att partiet tagit sig in i riksdagen. Bara närvaron i riksdagen kommer inte ge dem någon makt per automatik, men om de skulle få det, om ens minsta lilla pyttemakt, så finns det flera politiska områden de lätt skulle kunna få makt inom. Områden där vi har valt att ge politiker mer makt än individer.

Vad sägs om att överlämna lite av folkhälsofrågorna till Sverigedemokraterna? Familjepolitiken? Socialförsäkringsfrågorna? Informationspolitiken? FRA eller övervakningsfrågor? Vill vi att SD skall ha inflytande över migrationsverket, folkhälsoinstiutet eller rättsväsendet?

Kanske kan SD:s inträde i riksdagen få några fler att ifrågasätta varför vi har lämnat över de här frågorna till politiker. Kanske kan SD bidra till att några fler hellre vill ha makt över sitt eget liv, med egna beslut. Kanske kan SD bidra till att några fler i det här avlånga landet blir lite mera skeptiska till staten och makten.

Det tror jag är fördelarna med att ha sverigedemokrater i riksdagen.

Uppdatering; Det är också ett fint skäl, om inte något av alla andra duger, att införa en författningsdomstol som ser till att nya lagar följer lite sans och grundlagen. För att minska den politiska makten ytterligare ett steg.

Bokrelease!

Nu börjar det närma sig med boksläppet på riktigt. Nu på onsdag blir det riktig release i Stockholm med debatt och mingel och allt. Allt arrangeras tillsammans med makthavare.se, vilket gör att platsen blir på Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm, och tiden 17:30.

Läs mer om eventet här, eller anmäl dig direkt på facebook.

Välkommen!

Hur boken kom till

Snart publicerar jag min första bok ”Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar”. Den är finansierad av tobaksbolaget Swedish Match och eftersom projektet nu börjar lida mot sitt slut tänkte jag berätta om hur det hela började.

I höstas blev jag kontaktad av en person på Swedish Match. Han hade läst vad jag hade skrivit tidigare, bland annat mina ledare om förmynderifrågor i Expressen. Han undrade om jag var intresserad av att göra ett samarbete med dem, och vi diskuterade några möjliga uppslag. Jag var länge tveksam till att ta emot pengar från ett tobaksföretag. Jag funderade på om jag skulle kunna stå för resultatet och om det var förenligt med mina principer. Vid den här tiden gick det dessutom rätt bra för mig med frilansuppdrag, så jag drog ut på processen. Till sist enades jag och Swedish Match om att jag skulle skriva ett synopsis till en bok.

Medan jag skrev synopsis fortsatte jag att fundera, och till slut bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Det var och är fortfarande otroligt viktigt för mig att hela projektet bygger på en idé som helt och hållet är min. Antingen skulle Swedish Match tycka att det var en bra idé, och gå med på att finansiera den, eller så skulle de tycka att det var en dålig idé, och då fick det helt enkelt vara. Efter en lång diskussion, men utan några ändringar i innehållet godkände de projektet, och jag fick möjlighet att ägna ungefär ett halvår till bokskrivande.

Nu hade jag ett synopsis som jag ville skriva, kunde stå för och som jag kände var politiskt viktigt. Så kom det sig att skrev boken ”Är det så farligt?” med finansiering av tobaksjätten Swedish Match. De har inte haft något att göra med innehållet i den färdiga boken. Faktum är att de inte ens hade sett manus förrän alldeles nyligen då det redan var klart för tryck och de ville kunna läsa den för att kunna skriva sin förtext till bokens början. Vi beslutade redan innan projektet satte igång att vara öppna och tydliga med att boken är företagsfinansierad, helt enkelt för att det inte skulle verka som att vi försökte dölja det. Det här konceptet är mig veterligen relativt ovanligt. Själv är jag tacksam för att ha fått en möjlighet att skriva en bok jag tycker behövs och att dessutom få ägna odelad uppmärksamhet åt skrivandet. Samtidigt känns det skönt och viktigt att kunna berätta vilka som stöttat mig ekonomiskt så att läsaren får möjlighet att själv dra sina egna slutsatser. Det är trots allt inte alla böcker som ger läsaren den möjligheten. En av bokens fallstudier handlar om snus och det är förstås inte en slump, men innehållet och slutsatserna är helt och hållet mina. I avtalet med Swedish Match står det uttryckligen att jag själv äger det material jag producerat, och att jag inte får föra Swedish Matchs talan på något sätt. De har gett mig ersättning, genom min enskilda firma, för de tecken text som jag producerat, varken mer eller mindre.

Jag vet faktiskt inte vad Swedish Match tycker om slutresultatet, och jag vet inte hur boken kommer mottas av läsare och kritiker. Min förhoppning är att innehållet ska stå för sig själv, och att sakfrågorna skall få mer utrymme i diskussionen än bokens finansiering eller något annat runt omkring. Den här boken innehåller viktiga frågor som förtjänar att diskuteras ordentligt. Hur har det till exempel kommit sig att folkhälsan blivit ett politiskt område där de goda intentionerna tillåts stå över sunt förnuft och rimliga proportioner? Varför är unkna och kritiserade könsstereotyper helt plötsligt ett okej argument när det handlar om att måla upp kvinnor som dåliga mammor för att de dricker lådvin eller köper godis till barnen? Varför kan staten fortfarande arbeta efter förlegade och orealistiska mål som nollvisioner och informationsmonopol utan att ta någon som helst hänsyn till dem som faller utanför systemen? Vad händer när enskilda drabbas av regleringsiver in absurdum?

Det är därför jag har skrivit den här boken, och jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den. Den släpps den första september, och går att förhandsbeställa här.