Johanna Nylander

Jag gillade Wikileaks. Det måste finnas en plats för avhoppare och kritiker och där makten kan granskas ända ut i diplomatkorrespondensen. Det måste, att som medborgare, gå att granska staten ordentligt, ställa ansvariga till svars, utan att själv riskera för sin hälsa eller liv. Om man dessutom avslöjar riktiga olägenheter, bör man inte kunna straffas. Det måste gå att att avslöja fel och brister hos staten. Så långt gillade jag Wikileaks också, sajten gav ett hopp om lite öppnare stadsstyren, och framför allt; ökade vetskapen hos makthavare att man inte kan stoppa saker på nätet.

De senaste dagarna har jag dock tappat all respekt jag hade för sidan, för fenomenet och för Julian Assange. Det gick ett tag, att särskilja Wikileaks med Assange, att se sexualbrotts-rättsfallet mot honom som något som har med honom som privatperson att göra, med devisen oskyldig tills dömd. Det går faktiskt inte längre.

För, om Wikileaks inte kan skilja mellan sin verksamhet och Julian Assange, hur skall någon annan kunna det? Konspirationsteorierna, jippot kring Assange som person, och att måla upp den svenska rättscirkusen som något som har med Wikileaks verksamhet att göra, det är inte seriöst för fem öre.

Jag gillar öppenhet, jag vill ha ett transparent samhälle med så fri information det bara går, och ett internet med så få regleringar som möjligt. Men jag kan inte längre ge mitt stöd till Wikileaks vare sig moraliskt eller ideologiskt. Det funkar liksom inte att personkulta Assange som informationsålderns James Bond och se hans rättsprocess kring en våldtäkt som något viktigare än att sprida öppenhet och lyfta fram de informationsläckor man publicerar.

I synnerhet inte nu, när öppenhet är viktigare än någonsin. Precis innan den stora diplomatläckan publicerades på Wikileaks började USA stänga av sajter från DNS-systemet. Senaten håller fortfarande på och behandlar COICA – lagen som skulle ge det amerikanska justitiedepartementet befogenheten att stänga sajter permanent, och när Wikileaks dokument släpptes flyttade sajten runt på olika toppdomäner just för att liknande åtgärder användes. Till och med Google har sett sitt ansvar som tjänsteleverantör som så utsatt att de frivilligt valt att börja titta på hur man kan prioritera “godkänt” material i sökresultaten, och ranka ner annat. Nätneutralitet diskuteras både i USA och i EU, och allt fler makthavare har börjat tala om att reglera nätet på riktigt.

Jag vill verkligen inte se en sån utveckling, vare sig för yttrandefriheten, marknadens eller för mänskliga rättigheters skull. Nätet är en plats för kommunikation, för handel, för relationer, ja, för det mesta, och för att nätet skall fungera måste det vara individer som tar ansvar för sina fulla handlingar. Tjänsteleverantörer måste få vara neutrala. Det är en förutsättning att de är neutrala för det fria ordet, det är grundstommen för att vi ha en fungerande e-handel på nätet, och det är hela kärnan i deltagarkulturens framväxt.

Därför fungerar det inte att skapa mediedramer, leka konspirationsoffer och låta det Assangeska martyrskapet ta allt strålkastarljus från de viktiga frågorna. Därför gör jag slut med Wikileaks.

I dag skriver jag ju om Piratebay-domen och Google i Kvällsposten, om hur begreppet samhällsnytta kan styra en hel marknad, och hur tunn gräns det är mellan ansvarsfrihet och innehållsansvar för företag som tillhandahåller tjänster på nätet.

Nu visar det sig att Google kommer börja lägga sig i sökresultatens innehåll allt mer, plocka bort sidor på uppmaning av rättighetsinnehavare, och förändra komplettera-automatiskt-systemet vid sökningar för att ta bort sökningar som starkt anknyter till piratkopiering. Det som får mig att bli mest upprörd är den här meningen att de ska “experiment to make authorised preview content more readily accessible in search results“.

Man talar alltså redan nu om “authorised content”, och man går på ett enda steg, från att vara en hyfsad neutral aktör som bistod med de sökresultat folk vill ha, till att premiera godkänt material, och utesluta annat på uppmaning av eventuella rättighetsinnehavare. Jag vill som Anna Lundbergh, ha tillbaka mina neutrala sökresultat!

I går klubbades filmcensurens avskaffande igenom i Sverige, och till exempel HAX menade att den snabbt skulle ersättas med internetcensur på EU-nivå. Tyvärr verkar Google bli före, inte med en censur, men med att värdera innehåll, och premiera godkänt sådant.

Det är ytterst riktigt, riktigt tråkigt, att Google tar steget och börjar lägga sig i innehållet allt mer. Google skriver själva om förändringarna här.

Jag har hållt mig lite undan från hela datalagringsdiskussionen och nätneutralitetsdebatten det senaste. Delvis för att så mycket redan är sagt. Jag skrev om datalagringen redan för fem år sedan när direktivet klubbades igenom i Europaparlamentet. Den har liksom inte blivit bättre sedan dess, och det är förfärligt att moderaterna och alliansen driver igenom lagen.

När det gäller nätneutralitet ville ingen riktigt peta i frågan under valet, och nu har vi fått någon sorts snedvridning på debatten där alla verkar utgå från att internetleverantörerna borde ta mer ansvar för innehållet i sina nät.

Om jag hade varit internetleverantör hade jag tyckt att hela situationen var mycket problematisk och velat ryta till ordentligt. Kanske lite som Less Government-killen i den här debatten, eller skälla ordentligt på Netopia som vill reglera hela branschen. Nu har jag som tur är inte ett internetleverantörsföretag, men jag tror inte vi får en vettig nätneutralitetsdebatt av att skrika censur, eller måla upp scenarier om hur nätet dör så fort det blir lite hotat.

Jag vill ha en så fri marknad som möjligt, och jag vill ha ett så fritt internet som möjligt. Jag gillar begreppet nätneutralitet, men jag tycker inte att vi skall lagstifta om det, lika lite som jag vill lagstifta om nätansvar.

Netopiagänget med Johan Axhamns rapport om internetleverantörernas ansvar för innehållet visar på upphovsrättsindustrins vilja att reglera sönder marknaden för internetuppkoppling. Att tala om oönskat material kan låta rimligt, men innebär att man rättsligt måste definiera vad som är önskat, att man tar ställning till innehållet i sig och att leverantörerna påläggs ett medlaransvar.

På andra sidan finns kraven om att internetleverantörerna inte borde ta ställning till någon form av innehåll, och rent av inte borde få lov att värdera innehållet alls – det vill säga en framreglerad total nätneutralitet. Motsatsen brukar utmålas som någon sorts kabel-teve-internet där internetleverantörerna prioriterar viss trafik, från till exempel stora medieföretag de har avtal med, och i värsta fall helt utesluter annan trafik.

Dessa två saker hänger ihop. Ett reglerat nätansvar och en reglerad nätneutralitet. I USA har frågan diskuterats så länge att till och med Google lagt fram ett policyförslag om hur man borde hantera frågan för att undgå maximal lagstiftning. Här är internetleverantörerna förvånansvärt passiva och verkar helst vilja äta kakan (undslippa nätansvar) och ha den kvar (oreglerad nätneutralitet).

Med tanke på den politiska tystnaden riskerar det att vara en riskabel väg att gå. Dels för att det skapar ett osäkert marknadsläge, men också för att det kan spela nätansvarsförespråkarna rätt i händerna.

För om det är något som är minst lika farligt för det fria nätet som om nätneutraliteten skulle försvinna, är ifall nätansvaret blir lag. Internet är en bit infrastruktur, och tills dess att vi kan skicka upp våra egna satelliter för vårt egna nätbehov, är vi beroende av leverantörernas oberoende. Nätet är en fantastisk uppfinning och en teknik med nästintill oändliga gränser. Som marknadsgrund har nätet varit nästintill fritt från första början, och den behöver så fortsätta.

Därför kan vi inte, bör vi inte, och får vi inte, reglera fram vare sig nätneutralitet eller nätansvar på lagstiftningsväg. Tänk om vi hade haft en IT-minister som kunde ställa sig bakom det? Vad säger du Anna-Karin Hatt, vågar du?

Men för att slippa reglering behöver vi nätleverantörer som kan ställa sig bakom nätneutralitet ändå. Som kan ge garanter för tjänsteutvecklare att deras nät skall fortsätta vara en fri marknad att röra sig på, att tydligt märka upp vilka tekniska prioriteringar man gör, och att bana väg även för de tjänster som vill bistå presumtiva kunder med “enbart önskat innehåll”.

Snälla politiker och internetleverantörer, kan vi inte låta marknaden få råda på nätet? Utan regleringar för ansvar i lag, eller prioriteringar för innehåll i näten?

Fler har nu uppmärksammat Google-Verizon-förslaget till policy om nätneutralitet. I DN beskriver Sverker Lenas förslaget som att det vore lite av slutet på internet som vi ser det idag. Riktigt så illa är det inte, och det finns bra mycket mer i förslaget än domedagsprofetior. Christoffer Kullenberg går hårt (och läsvärt) åt användningen av ordet “lawful” i förslaget, och myntar begreppet “googleman”. En annan som kommenterar är Pär Strömbäck, som på Netopia först kallar Google-Verizon-förslaget för rykten, men som tycker att de stora sajterna redan har infört någon sorts oligiopol på nätet och att nätneutralitet bara är en utopisk princip.

Missa heller inte EFF:s genomgång av förslaget. De drar ungefär samma slutsatser som jag gjorde, men trycker hårdare på punkten om “Network Management”. Något som inte är så konstigt, eftersom de går efter sina intressen, och jag är mer ideologisk äganderättsvänlig, och inte tycker att staten kan reglera hur som helst när det gäller andra människors verk. I det här fallet driften av näten.

Och för den som missat det. Här finns min genomgång av Google-Verizon-förslaget inklusive kommentarer. Vi behöver en diskussion om det här i Sverige, innan någon annan sätter agendan åt oss.

Uppdatering, 12/3 kl.14:40:

Via Jardenberg ser jag att Facebook har lagt sig i diskussionen, och framför allt kritiserat Google&Verizon för undantaget för mobila bredband. Om debatten fortsätter och gör Google-Verizon-förslaget till det sämsta alternativet för nätneutraliteten, så kanske slutprodukten kan bli rätt lovande ändå.

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?