Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

—

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

—

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

Jag har kallat mig för feminist sen jag var sisådär 14, och jag har från ungefär samma tid umgåtts i rätt mansdominerade kretsar. Jag har många manliga vänner, och som tjejkompis har jag ofta fått hamna i rollen som relationsrådgivare och tjejexpert. Mina bröst ger mig tydligen expertkunskaper om andra individer med bröst. Typ.

Om mitt empiriska underlag av killkompisar och expojkvänner har någonting av värde, så är det att begreppet “feministisk man” har mycket lite värde.

Jag har sett den snälla feministiska killen kontrollera och isolera sin flickvän totalt från omvärlden. Sett den ofeministiska notoriskt otrogna killen totallacka på flickvännen när hon pratade i telefon med sitt ex.

Jag har lyssnat på hemmafrudrömmar från killen som till slut stadgade sig med en framgångsrik karriärkvinna, och lyssnat på individualistens familjeplaner på fru och tre barn, utan att själv vilja offra någon del av sin egen karriär.

Jag har träffat många killar som kallar sig för feminister, men som ändå behandlar sin flickvän som en skör blomma, någon som behöver tas om hand och försvaras, i stället för att vara en jämlike. Jag har träffat många män som tycker feminismen är roten till världens onda, men som behandlar kvinnor i sin närhet som likar, och aldrig skulle drömma om att se ner på dem.

Jag har träffat sjyssta mansfeminister, och idioter till ickefeminister. Jag tror inte att det är feministbegreppet som är det viktiga, eller ens att män som kallar sig för feminister är duktigare än andra. Det viktiga, och de bästa killarna, är de som klarar av att behandla tjejer i sin närhet som likar. Som inte placerar kvinnor på piedestaler eller ser dem som sköra porslinsdockor man måste skydda.

Och det är inte duktigt att som man behandla kvinnor som sina likar. Det är en självklarhet.