Frihet, förutsättningar, val och övertygelse

“Jag skäms enormt för en del av de saker jag sa under början av min politiska karriär. Jag var en typisk sån tjej som inte ville kännas vid någon diskriminering eller ens erkänna den. Sen börjar man jobba på allvar och börjar känna av den, sen får du barn och känner det ännu mera.”

Citatet är Anna Lindhs och jag hittade det i Niklas Orrenius utmärkta reportage om hur Lindh är ihågkommen i dag. En passage handlar om hur hon fick brottas med sexism och hur hon hela tiden fick konfronteras med att omvärlden inte är jämställd i praktiken bara för att den är det på pappret. Jag kände mig träffad, och lite besviken. Träffad för att jag tror att det är mycket lite staten som sådan kan göra för att förbättra jämställdheten och kanske är en sån tjej som Lindh beskriver, och besviken för att Lindh lätt avfärdar kvinnor som hade en annan uppfattning än henne med det klassiska argumentet “Du kommer förstå bättre SEN”.

Jag har en ambition om att leva som jag lär, och försöker i så stor utsträckning som möjligt handla efter mina övertygelser. Det är långt ifrån alltid som jag lyckas, men det är en skön känsla när man vet att man kan stå för de val man gjort i stället för att följa den förväntade vägen. Att jag som naturvetare började läsa dataspelsgrafik, jobbade med politik, slutade med politik, startade företag, skrev på ledarsidor och författade en bok om förmynderi och sedan lämnade hela åsiktssfären för ett spelmarknadsföringsjobb i det privata näringslivet i ett helt annat land grundar sig i allt i den övertygelsen. Jag ville inte bli en politiker som aldrig hade haft ett jobb utanför partiorganisationen eller en krönikör med åsikter om samhället men som aldrig riktigt verkat i det.

Det är lätt att sitta i sin soffa och tycka att en massa saker skall förändras utan att göra någonting åt det själv. Nej, jag kommer inte kunna rädda världen, men jag orkar inte lägga tid på att vara bitter, utan vantrivs jag i en situation är alternativet alltid att förändra den. Ibland kan man behöva hjälp, men ytterst är man ansvarig för sina egna handlingar och för att skapa sina egna förutsättningar. Jag har brutit upp från städer, arbeten och relationer, ändrat karriär och bytt umgänge. Ibland i precis rätt tid, ibland lite senare än jag kanske borde, för att jag har gett fler chanser, eller haft saker jag velat avsluta ordentligt. Oavsett har allt varit erfarenheter jag kunnat lära mig av och se till att de blir bättre nästa gång, vare sig det handlat om arbete, relationer eller vardagsbeslut. Det kanske låter som självklara klyschor a la the american dream som funkar om man är något så när privilegierad medelklass, men jag är tacksam för att jag har kunnat bygga mitt liv utan att behöva kompromissa med mig själv. När jag slutade extrajobba som köksbiträde startade jag företag som skribent, och när jag inte längre ville studera var jag tacksam för att de extrapengar jag jobbat ihop räckte som buffert så jag kunde ta ett studieuppehåll och satsa helhjärtat på frilansandet men ändå ha pengar att betala mat och boende. Det gick bra, och jag återvände aldrig till skolbänken.

Jag har kunnat följa mina åsikter om intellektuell äganderätt genom att ta betalt för arbetet att skriva texter och inte texterna i sig. I mitt nuvarande jobb på mobilspelsföretaget kommer piratkopiering upp ibland som fråga, men där tjatar vi inte på politiker om ändrade lagar, utan byter affärsmodell om spelen inte säljer. Och affärsstrategin kan förändras flera gånger om året, för det är effektivare och rimligare än att ändra på byråkratiska regelverk. Dessutom tjänar man mer pengar om man producerar saker som människor vill lägga pengar på.

Därför gillar jag marknaden, och ju friare den är, desto fler möjligheter finns det för människor att skapa sina egna förutsättningar. Jag kan hänvisa till marknaden när någon på jobbet är obetänksamt sexistisk mot våra kunder eftersom kvinnor är en stor målgrupp vi vill skall köpa våra produkter. Jag gillar det konkreta i att kunna mäta resultat i försäljningssiffror och att veta att min lön kommer från kunder som aktivt valt att lägga pengar på våra produkter för att de tycker om dem och vill använda dem. Inte minst så jobbar jag med produkter som, även ifall de ibland är simpla, gör människor glada.

Visdomsord ur Roald Dahls “My Uncle Oswald”

Men ibland tränger verkligheten på och man konfronteras, liksom Lindh i citatet i textens början, med trångsynta idioter, eller människor som omedvetet håller sig till de där normerna och strukturerna man själv vill motverka. När det händer så drabbas jag allt som oftast av en stor osäkerhet och en vilja att helt bryta från omgivningen för att slippa ovissheten. Fick jag inte den där tjänsten för att de tror att jag som snart 27-årig kvinna antas vill bilda familj och ta ut stora mängder föräldraledighet de närmsta åren? Avfärdades mitt förslag på säljmötet för att han tyckte jag såg för ung och oerfaren ut? Hamnade jag, trots min spetskompetens, inte i den där panelen för att de hade en man som de såg som mer självklar? För att inte tala om de informella nätverk som skapats av män över grabbkvällar där man som tjejkompis är utesluten eftersom ingen vill riskera trubbel med sin respektive. Av någon anledning finns det fortfarande en underförstådd föreställning i heterokretsar att män och kvinnor antingen umgås som par, eller med enbart vänner av samma kön. Tänk på det vid nästa tjejmiddag.

Visst konfronterar verkligheten ibland en med större problem och större idioter, men det kan vara lättare att hantera ett tydligt problem än den där känslan man bara anar. Ibland kan man inte göra så mycket åt en situation och man vill mest fly fältet. När jag var yngre läste jag fantasy, i dag spelar jag spel. Thomas Arnroth vittnar fint om när spelens terapeutiska funktion är som bäst, och även om jag själv aldrig varit i närheten av hans erfarenheter, känner jag igen mig i hur mycket bättre man kan må efter att ha flytt in i en berättelse eller en annan värld, om så bara för en liten stund.

I spelen och sagorna återfinns superhjältarna, och ett återkommande tema är hur hjälten använder alla dåliga saker som hänt i livet för att kanalisera en superkraft, eller har det som motivation för att försöka göra världen lite bättre. Även utan övernaturliga superkrafter tror jag det är en bra överlevnadsstrategi. Att lära sig, resa sig upp och gå vidare, att våga lämna och att våga förändra. Att hela tiden försöka göra den bästa av den situationen man har. Jag är tacksam för varje dag jag kan göra de valen. Det på är på något sätt den viktigaste och mest grundläggande friheten att värna om, och jag önskar den för alla.

Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Jag har inte läst Eva Coopers bok “Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

Duktiga feministiska män

Elin Grelssons inlägg om Hans Scheike som blev en text om vänstermän, fullkomlighetskåteri och Johan Berggren fick mig att fundera på feministmannen och den moderna popkarlens (jag tycker fler män borde kallas för karlar, ett mycket underskattat begrepp) kvinnosyn.

Jag har kallat mig för feminist sen jag var sisådär 14, och jag har från ungefär samma tid umgåtts i rätt mansdominerade kretsar. Jag har många manliga vänner, och som tjejkompis har jag ofta fått hamna i rollen som relationsrådgivare och tjejexpert. Mina bröst ger mig tydligen expertkunskaper om andra individer med bröst. Typ.

Om mitt empiriska underlag av killkompisar och expojkvänner har någonting av värde, så är det att begreppet “feministisk man” har mycket lite värde.

Jag har sett den snälla feministiska killen kontrollera och isolera sin flickvän totalt från omvärlden. Sett den ofeministiska notoriskt otrogna killen totallacka på flickvännen när hon pratade i telefon med sitt ex.

Jag har lyssnat på hemmafrudrömmar från killen som till slut stadgade sig med en framgångsrik karriärkvinna, och lyssnat på individualistens familjeplaner på fru och tre barn, utan att själv vilja offra någon del av sin egen karriär.

Jag har träffat många killar som kallar sig för feminister, men som ändå behandlar sin flickvän som en skör blomma, någon som behöver tas om hand och försvaras, i stället för att vara en jämlike. Jag har träffat många män som tycker feminismen är roten till världens onda, men som behandlar kvinnor i sin närhet som likar, och aldrig skulle drömma om att se ner på dem.

Jag har träffat sjyssta mansfeminister, och idioter till ickefeminister. Jag tror inte att det är feministbegreppet som är det viktiga, eller ens att män som kallar sig för feminister är duktigare än andra. Det viktiga, och de bästa killarna, är de som klarar av att behandla tjejer i sin närhet som likar. Som inte placerar kvinnor på piedestaler eller ser dem som sköra porslinsdockor man måste skydda.

Och det är inte duktigt att som man behandla kvinnor som sina likar. Det är en självklarhet.