Mer om idealen

Jag har tidigare på bloggen skrivit en del om min egen resa när det kommer till det här med vikt och utseende, träning, samt om medias roll i allmänhet när kampanjen Osminkad var aktuell. Däremot har jag inte skrivit så mycket om det i tryckt krönikeform förrän nu. Ur måndagens krönika:

“Tänk om fler i stället för att kritisera idealen lät kvinnor själva få avgöra hur de ska se ut, och lita på att de inte behöver omvärldens bekräftelse på sin skönhet för att fungera som människor.”

David Gahan i Depeche Mode. Fotot är från deras malmökonsert i måndags kväll. En annan sorts ideal.

Osminkad skapar ännu mer utseendehets

Det började med en lätt irritation, men det var något som inte riktigt kändes bra med Aftonbladets kampanj #Osminkad. Tidningen har publicerat bilder på 17 kända kvinnor med och utan smink (i några fall med mer eller mindre smink), och uppmanar tjejer att sprida osminkade bilder på sig själva i sociala medier. Det är självklart trevligt med variation och att visa mindre stylade bilder på kända ansikten då och då, men resultatet är tyvärr ytterligare en kampanj som fokuserar på kvinnors utseende där ett ideal (det “naturliga osminkade”) värderas högre än ett annat ideal (“det tydligt sminkade”). Här är några anledningar till varför det inte känns så genomtänkt:

1. Smink är mer än bara tydliga läppstift och svarta ögon. Det är täckstiftet som trollar bort ärr och finnar, krämen som återfuktar huden och foundationen som jämnar ut tillfälliga rodnader. Tekniska (eller okej, mer kemiska) framsteg som gör bäraren lite snyggare.

2. Det är sjukt svårt att återskapa en “naturlig look”. Har du tio minuter på dig på morgonen och vill få ut ditt bästa själv kanske det inte är där fokus ligger.

3. Smink är tillsammans med kläder och accessoarer del av vilken bild av sig själv man vill ge omvärlden. Vill du bli tagen på allvar i styrelserummet? Få uppmärksamhet på scenen? Vara osynlig på stan? Med rätt kombo av kläder & smink kan man åstakomma en hel del, och det kan vara behjälpligt i det budskap man vill föra fram.

4. I bland är det lättare att nå ut med radikala och otraditionella budskap om man klär sig och sminkar sig traditionellt för att i stället bryta normer på andra sätt. Pick your fights darling!

5. Utseende är viktigt. Det är det första intryck man ger omgivningen, och med eller utan smink så signalerar man lite om vem man är. Det vore himla tråkigt om kvinnor begränsades ännu mer i sina val och möjligheter.

6. Aftonbladet och resten av världen borde faktiskt strunta i hur mycket eller hur lite smink någon använder.

Jag skrev de här anledningarna i affekt på facebook tidigare under dagen, och jag är inte ensam att reagera över otänksamheten i den här kampanjen. Kraven som finns på män när det gäller utseende handlar kanske inte om smink, men de förväntningar som finns på manligt utseende problematiseras inte i en kvällstidningskampanj. Oavsett vilka val man gör med sitt utseende så kommunicerar man något, kläder, smink, frisyr, grooming, allt sänder signaler. Kanske är det till och med så att kvinnor till viss del har en större rörelsefrihet när det kommer hur man målar ansiktet eller vilka kläder man har på sig. Det är okej att sätta på sig ett par högklackade skor om man är kort och vill slippa uppleva att män och kvinnor bokstavligen talar över huvudet på en under stående mingel, och det är okej att dölja blemor i ansiktet även om man inte vaknar superfräsch varje morgon.

Så länge kvinnor döms för sitt utseende är det inte okej att döma de som vill göra det bästa av vad de har. När Aftonbladet kampanjar för osminkade bilder säger de återigen att kvinnors utseende har betydelse och är en kvälltidningssak. Jag tycker de snarare förvärrar än hjälper till.

 

Hudkräm, foundation, coverstick, kajalpenna, mascara, läppstift & ett lager i appen camera+ skapade detta ansikte.

Sedan sist har jag skrivit om att ränteavdraget borde avskaffas, och att det är rätt bra att misstro det där med övervakning.

Att inte göra sig tillgänglig

Att sätta taggarna utåt.

Jag har efter långt tvekande tagit mig igenom uppdrag granskning om allt det hat och alla de hot som många mer eller mindre offentliga personer fått skickat till sig. Grövst är kanske alla de mängder hot om sexuellt våld, utelämnade adresser och direkta personangrepp som kvinnorna i reportaget vittnar om.

Se programmet, det är synnerligen välgjort.

Själv har jag varit lyckligt lottad och än så längre aldrig behövt ta emot några direkta hot, och jämförelsevis få hatiska kommentarer. När jag bloggade som mest hände det rätt regelbundet att folk kallade mig idiotiska saker, kommenterade mitt utseende, eller tyckte att jag var en naiv flicka som inte borde uttala mig om något. Jag skakade av mig det mesta, och tyckte att kommentarerna argumenterade ner sig själva i sin idioti. En längre period skickade en äldre herre vid namn Pär Brumark regelbundet mail till mig där han på olika sätt beskrev hur jag inte kände till något alls, hur jag borde ta avstånd från upphovsrättsfrågorna, och hur andra människor med liknande åsikter hade kopplingar till barnpornografiska nätverk och andra skumraskheter. Vid ett tillfälle ringde han upp mig för att han tyckte jag kallat honom stalker, och vid ett annat tillfälle skickade han länkar till pornografiska bilder på minderåriga flickor för att bevisa sina poänger. 2010 stod han på kommunvalsedeln för Folkpartiet i Malmö. Jag röstade på ett annat parti.

Vid ett annat tillfälle fick en av mina krönikor i Kvällsposten en lång diskussionstråd på flashback för att jag skrivit en mening om att den vanligaste förövaren vid en våldtäkt är etnisk svensk. Inte ens i den långa flashbacktråden finns det några grova saker som ens ligger i närheten av vad uppdrag granskning tar upp, men den fick mig att fundera på ifall jag borde använt ordet etnisk.

Jag är kvinna, fortfarande ung, och jag har haft en stor bildbyline i ett par av landets stora tidningar, mitt namn har prytt många krönikor, jag har synts i debattprogram och hörts i radio, och jag har bloggat i snart åtta år, men jag har ändå sluppit hoten och det värsta hatet. Kanske har jag förträngt något, men jag har fått frågor om hot- och hat-mail tidigare, och lämnat förvånade journalister svarslösa.

Men det är inte bara tur som gjort att jag sluppit att ta emot den värsta skiten. Under hela mitt skrivande liv har jag byggt upp en medveten skyddsmur och anpassat mig. Jag skriver väldigt sällan personligt, och aldrig om privata ting. Ingen av mina krönikor återfinns i jag-form, och jag håller mig till allmängiltiga slutsatser på en armslängds avstånd från mig själv som person. Bloggandet är lite av ett undantag från det, men inte ens här skriver jag så mycket annorlunda nu för tiden. Kanske gör det distanserade språket mig till en bättre skribent för att det kan inkludera fler läsare, kanske gör det texterna tråkigare.

Jag försörjer mig inte längre på mitt skrivande på heltid, och därför har jag haft råd att anpassa mig. Min mailadress finns inte i papperstidningen jämte mina krönikor, det är inte jättelätt att hitta mitt telefonnummer, i bland tackar jag nej till offentliga sammanhang, jag svarar sällan på meddelanden från okända personer och kommentarerna här stängs numera efter någon vecka. Det har blivit ett förhållningssätt som passat mig, lite som att jag har klätt på mig en lite längre kjol för att slippa bli våldtagen.

Jag råkar gilla den längre kjolen, men det är tragiskt att det skall vara det enda sättet att slippa hatet och hoten. Det behövs fler personliga texter, det behövs fler som sticker ut hakan, och det måste vara okej att yttra kontroversiella åsikter. Alla förtjänar att bemötas med medmänsklig respekt och argument.

Tjejer och spel

För ett par veckor sedan talade jag på Geek Girl Meetup i Stockholm om tjejer och spelande. Utgångspunkten var min roll som digital marknadsföringschef på mobilspelsföretaget jag arbetar på, och hur vi det senaste året har utökat mängden spel, och försökt vidga målgruppen som vi arbetar mot. Det är helt enkelt enklare att sälja pusselspel, casual games, eller sociala spel, än det är att klumpa ihop allt till tjejspel.

Samtidigt är tjejer en växande målgrupp för spel, och tittar man på de sociala och de mobila plattformarna, så är tjejer en större målgrupp än killar. Ja, jag skulle till och med vilja påstå att det är vanligare att tjejer spelar än killar.

Oavsett hur man tittar på statistiken så är det klart att tjejer spelar, och avfärdar man spel som en killgrej har man helt enkelt fel.

Så vad stödjer då detta?

Jo, här är till exempel en undersökning som säger att män ägnar aningen mer tid och pengar på freemiumspel än kvinnor. Förhållandet är 47/53 med aningen mer spelande för männen.

Här är en undersökning som säger att 55% av alla “social gamers” är kvinnor, och 45% är män.

Tittar man på iphonespelare är 43% kvinnor och 57% män enligt den här undersökningen från Admob. Androidspelarna är betydligt fler män, och iPod-spelarna något fler kvinnor.

Factbrowser samlar en massa studier från olika källor, och där kan man hitta uppgifter om att 74% av alla sociala spelare som också betalar är kvinnor, att 27% av alla kvinnor över 30år spelar mer än 3 timmar om dagen, jämfört med bara 19% av männen i samma åldersgrupp. De kan också berätta att 45% av amerikanska män äger en spelkonsoll, jämfört med 40% av amerikanska kvinnor. I Storbritannien spelar 66% av alla män, och 65% av alla kvinnor, och kvinnor som spelar har sex något oftare än kvinnor som inte har det. Tittar man på alla sorters spel, hävdas det här att 42% av alla spelare är kvinnor.

Det finns säkert mycket fler och nyare studier, och länka/tipsa gärna om dem i kommentarerna. Vad som väl borde vara rätt klart vid det här laget är att kvinnor spelar.

Sånt här borde därmed förpassas till historien.

Feministiska hemmafruar?

När sommarprogrammet med UnderbaraClara sändes på radion tidigare i sommar höll jag på att skriva ett långt inlägg om varför jag tyckte det var intressant att lyssna på, för att vi trots rätt liknande bakgrund och samma ålder, såg världen så väldigt olika. Det blev aldrig någon text då, men i dag satte Anna Svensson orden på det här med att omfamna kärnfamiljen från ett feministiskt håll. En mycket läsvärd text som du hittar här.

Den här sommaren har några av mina vänner, och flera bekanta antingen gift sig eller fått barn. Med tjejgänget från högstadiet skämtar vi om vem som kommer promenera till altaret först, men alla tror det blir någon annan. Jag tycker det är helt fantastiskt att få följa nyblivna föräldrar jag känner på ställen som facebook (hur gjorde man innan dess?), några av dem till barn som varit efterlängtade i flera år, andra var överraskningar. Själv kan jag inte alls se mig i den situationen, och jag kan inte höra den biologiska klockan ticka, inte ens lite om jag så försöker riktigt mycket.

Men, det vissa kallar för feministisk backlash i konservatismens tecken, tror jag är en feministisk iteration och ett tecken på utveckling. Flera av de som omhuldar hemmet i dag gör det för att de vill och kan, inte för att det är det enda alternativet de har. Det är okej att arbeta och bilda familj, och om man nördar ner sig i projekt som cupcakesbakning, syltning eller långkok, då gör man det förhoppningsvis för att det är roligt, gott och kanske till och med för att hedra de kvinnor som bemästrade dessa saker och gjorde det till en konst, när de inte hade särskilt stora friheter annars.

Färre kvinnor är i dag beroende av sin partner för sin försörjning – och det borde vara möjligt att avtala fram saker som t.ex. underhåll efter en skilsmässa. Det finns fortfarande en hel del lagstiftning kvar som gör föräldrar beroende av staten, och det finns allt för många människor som fortfarande har hejdlöst mycket åsikter om hur var och en borde ruta in sitt vardagsliv. Tyvärr verkar många av dessa inte tro att kvinnor, eller män heller för den delen, kan klara av att själva fatta beslut om sina val i livet.

Hade det varit så svårt med lite mer tilltro till att även kvinnor kan fatta vuxna beslut?

Att vara kvinna och höger. Del 40 001 miljarder.

Skylt upphängd på ett plank på min gata. Kanske mest passande för sista punkten.

En fortsättning på förra inlägget:

– Jag har läst Eva Coopers bok nu, och måste säga att jag till stora delar håller med om ansatsen. Cooper inleder till viss del med mina ord (vilket är fantastiskt smickrande) från ett inlägg om livet som högerkvinna som du kan läsa i sin helhet här. Hanna Lager lyfter fram samma problembeskrivning.

– Efter att ha läst boken skulle jag också säga att Elin Grelssons kritik av Coopers bok är en ungefär lika vänsterstereotyp kritik av en timbrobok som Coopers bok är en stereotyp bok från Timbro. Så får ni tolka det fritt.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om mer om biologiska orsaker till kvinnans beroende av staten. Jag vill förtydliga att jag tror att människor är beroende av relationer, av medmänniskor och av varandra. Det kommer man inte i från även om jag ibland skulle vilja det. Jag tycker dock att det finns en övertro på statens förmåga att lösa problem, och tycker det är tråkigt när liberaler ser de statliga skyddsnäten som de som är de mest rättvisa. Jag kan tycka att det finns försvarbar fördelningspolitik, men att systemen borde utformas med större valfrihet, att det borde finnas fler alternativ än stat och familj och att man kanske skulle kunna utveckla försäkringsdelen i föräldraförsäkringen lite mera.

– Jag tycker också att det finns fler frågor än barn och att det finns fler perspektiv på kvinnonormen än mödraskapet.

– Jag skulle kunna skriva under på i princip hela det här inlägget, förutom att det är orsaker till varför jag är höger.

– Man får inte från vänsterhåll underskatta hur stor frihet pengar faktiskt innebär. Eget kapital (om än litet), egna inkomster och eget ägande. Tänk om man kunde utforma system där så få som möjligt behövde vara beroende av staten?

– Högern måste bättre ta tag i de normer och strukturer som man tänker sig ska “lösa sig över tid”. Man behöver anstränga sig och fixa systemen så det inte bara lönar sig att arbeta, utan också att spara, att driva företag, och kanske framför allt, ta ansvar för sin framtid. Samtidigt får man inte blunda för de strukturer som finns, jämställdhetsarbete borde välkomnas. I synnerhet i de egna leden.

– En liten avstickare. Men i teveserien L Word finns det en enda kvinna som på något sätt uttrycker högersympatier. Hon är dock konservativ, gillar Bush, spelar bort pengar och försvinner snabbt ur serien utan den minsta karaktärsutveckling. Det är bara ett exempel, men normen som säger att alla flator är (mer eller mindre) vänster är än mer krävande och inskränkande. Det gör mig rätt arg.

Klart vi måste skydda kvinnor och barn

Amelia Adamo, Gunilla Bolinder, Louise Bratt, Alexandra Charles, Annika Jankell, Titti Schultz och Linda Öhrn. Alla är de framstående personer inom olika områden som skulle kunna vara förebilder. I stället för att agera som sådana går de idag ut med en artikel där de vill “ta krafttag för att skydda kvinnor” från tobaksindustrins reklamsatsningar. Alltså, jag förtydligar; de vill SKYDDA kvinnor från reklam. Som att kvinnor inte kan ta ansvar själva, eller inte är kapabla att tänka själva och värdera reklambudskap. Jag som i min naivitet trodde att den kvinnliga frigörelsen hunnit lite längre än så.

Jag vill inte bli som någon av dem när jag blir stor.