Skåne och äggdonatorerna

Jag har länge följt frågan om äggdonation eftersom det länge rått ett rätt märkligt politiskt läge för både donatorer och mottagare. Det är ett stort och tidskrävande ingrepp som tär på hälsa och välbefinnande och trots att det funnits en brist på äggdonatorer har de inte ens ersatts för den tid de lagt ner på att donera, än mindre för den smärta de fått utstå. Skåne har dock gått i framkant och blivit ett undantag.

Därför fick veckans krönika handla om just äggdonation och de höjda ersättningsnivåerna i Skåne. Den finns att läsa här. Ett utdrag:

På samma sätt som att donatorn inte bör se ersättningen som det enda skälet till att ge bort delar av sig själv, får det inte handla om utnyttjande åt andra hållet. Det är rimligt att ersätta sveda och värk ordentligt, inte minst när givaren utsätter sig själv för hälsomässiga risker. En ordentlig kompensation minskar dessutom risken att donatorer känner sig utnyttjade av nära, eller att kära hamnar i svårhanterliga tacksamhetsskulder på självuppoffringens altare. Den som donerar skall kunna vara säker på att inte förlora ekonomiskt under resans gång.

Jag tycker det är fantastiskt bra att Region Skåne höjt äggdonationsersättningen till 11000 kronor, och att fler nu donerar. Nu verkar det dessutom komma en nationell rekommendation att höja ersättningen till 6000 kronor i alla landsting, men det är verkligen inte tillräckligt. En manlig läkare kommenterar äggdonation med att: “Att donera innebär ett visst ingrepp och kvinnorna måste ta ledigt för att komma hit på kontorstid”, och det är något av en underdrift. Räknar man in sveda och värk är 11000 kronor i ersättning knappt ens det tillräckligt.

Läs mer om hur du går till väga för att donera ägg här.

Det här med träning

För ett tag sedan började jag träna igen efter i princip flera års uppehåll. Det tog emot, inte bara för att jag haft en skev kroppsuppfattning (som jag skrivit mer om här), utan framför allt för att det finns så många föreställningar om hur träning skall vara. Det har varit en massa måsten, regler, höga målsättningar och hela tiden den där PEPPEN och ENTUSIASMEN som andra försökt smitta av sig med, och jag har nästan alltid tyckt att det varit så urbota tråkigt.

Ofta har jag hakat på någon träningsform för att någon kompis gillat det, intalat mig själv att försöka ha roligt, och fortsatt träna för att jag velat gå ner i vikt. Ja, bättre kondition fanns säkert där som någon ytlig anledning, men kilona var alltid det viktigaste skälet. Det var en rätt dålig strategi, jag gick inte ner i vikt, och jag gav upp träningsförsöken ungefär lika snabbt som jag började med dem. Jag började ogilla träning ännu mer och jag såg det verkligen inte som min grej.

Men helt plötsligt ser jag hur jag blivit personen som läser träningsbloggar, googlar tekniker och teorier, besöker stans alla sportbutiker i jakt på de perfekta löpartightsen (än så länge leder barnavdelningen på Cubus) och använder den där chinsstången som satt uppskruvad i lägenheten när jag flyttade in för snart fyra år sedan. Nej, jag kan inte göra en riktig chin än, och jag kommer aldrig att springa ett maraton, men jag kan skapa en bra grundfysik som jag kan hålla fast vid, undvika ryggproblem och skaffa tillräckligt mycket armmuskler för att slippa känna mig hjälplöst svag i enkla vardagssituationer.

Mitt i allt detta är den en sak som slår mig, och det är hur så många verkar tro att allas ambition är att bli någon sorts halvproffs på idrott. Man skall redan från början sätta upp långsiktiga mål om att springa ett maraton, göra en svensk klassiker eller genomföra någon form av järnman. Att ha tid att lägga flera timmar varje vecka på långdistansträning är för många en statusgrej, i synnerhet bland småbarnspappor med viktiga jobb.

Jag kan så klart förstå att man har träning som intresse, sätter upp höga mål, åker på tävlingar och peppar sina gelikar, men det borde kanske oftare påpekas att man inte behöver ha träning som specialintresse för att må bra. Det är knappast särskilt konstigt att det finns en så hög tröskel mot fysisk aktivitet när de två alternativ som presenteras är semiprofessionalitet eller soffpotatis, oftast kombinerat med hur man går ner i vikt så mycket och så snabbt som möjligt. Det är lite som att om man inte springer den där milen under en timma så duger man inte som tränande människa, och då kan man lika gärna stanna inne.

Själv har jag andra intressen än träning, och mitt enda mål är att bli bättre. Och jag vill bli bättre på allt, men maratonlopp ligger inte på listan över saker jag vill genomföra. Träna kommer jag göra i den mån jag trivs och mår bra med det, håller mig i den form jag vill ha, och tar så mycket tid jag tycker är lagom. Och vet ni vad? Det är faktiskt okej.

Hittade inte någon bild på mina träningsbyxor så här är en bild på mina robot-dinosaurie-laser-enhörnings-leggings med en halv galax, blixtar och en regnbåge på. Om jag hade besökt valfritt stort idrottsevenemang i Ryssland hade dessa varit given klädsel.

Sedan sist har jag på andra håll skrivit om Alkohol och Pride.

Det här med vikt, träning och utseende

När jag var liten dansade jag först balett och var med i en barnteaterdansgrupp, sedan flyttade jag och började spela fotboll i den lokala klubben och träna innebandy med samma lag under vintrarna. Jag var inte superaktiv, men tränade ändå någon gång i veckan, cyklade ett par kilometer till skolan varje dag, och lekte ungefär som alla andra barnen. Trots det minns jag fortfarande flickan i balettgruppen som kallade mig för tjock, och hur min självbild alltid varit lätt överviktig, oavsett om jag varit det för stunden eller inte.

Dansen och fotbollen var ändå rolig för att jag gjorde det med vänner, men en idrottsform som jag alltid hade svårt för var skolidrotten. Värst var det i mellanstadiet på den lilla landsortsskolan som ofta hade tävlingar eller fördefinierade mål och tider man skulle klara en viss övning på. Jag kom alltid sist (eller så kändes det i alla fall som det), och jag gjorde allt för att slippa gympan, glömde idrottskläderna hemma, kom med undanflykter och hittade kreativa lösningar på att slippa de hemska lektionerna. Trots annars perfekta studieresultat var jag nästan inte på några idrottslektioner i sexan.

Under min skolgång fanns det bara en bra idrottslärare, och det var en äldre gymnasielärare som såg oss ointresserade gympaskolkare och tyckte det var viktigare att vi var med och deltog under lektionerna än att vi klarade rätt tabell på coopertestet. Det året jag hade den läraren sjukanmälde jag mig inte ens under den allmänna friluftsdagen.

Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.
Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.

Min avsky mot skolidrotten hade inte bara med dåliga idrottslärare att göra, utan med formen som sådan och en dålig självbild som tjock. När jag var sådär 10-12 år gammal var jag väl medveten om hur omgivningen uppfattade mig (se bilden), och som tjej blev man extra alltid uppmärksammad och påmind om sitt utseende. Skolsköterskan och min mamma försökte få mig att minska min vikt, ta mindre portioner och proppa i mig mindre socker. Välmenande såklart, men jag protesterade med att äta lite mer choklad. När jag kom ur puberteten och gick ner överviktskilona genom att koppla bort hungerskänslan kom alla komplimanger och kommentarer om hur fin jag var, trots att jag då hade slutat träna (de började toppa fotbollslaget, jag slutade tycka det var kul) och inte hade särskilt mycket bättre förhållande till mat.

Sedan dess har jag tillbringat drygt tio år med att pendla i vikt. Jag har lärt mig rätt mycket på vägen om vad som är bra mat att stoppa i sig, vad man bör undvika och hur många kalorier det är i en chokladkaka. Under de perioder då jag totalt struntat i omgivningen har jag gått upp i vikt, för att sedan sakta gå ner dem igen. Trots att jag är upplyst medelklass, utbildad och feminist ut i fingerspetsarna har vikten och utseende ändå varit något jag låtit andra påverka. Inte så att jag tagit till mig av någons direkta kritik, men jag har aldrig tränat eller ätit vettigt riktigt för min egen skull.

Kanske var det en subtil tjugofemårskris, men för ett drygt år sedan bestämde jag mig för att göra saker annorlunda. Jag vägde 67 kilo (kan tilläggas att jag bara är 157cm lång), den där kjolen i storlek 40 började bli trång i midjan, och det var dags att gå ner i vikt. Skillnaden var att det också var första gången i mitt liv som jag kände att jag behövde göra förändringar för min egen skull och inte för omgivningens. Jag rörde på mig för sällan vilket gjorde att jag var jättetrött och hungrig när jag kom hem från jobbet, blev på dåligt humör och ja, trivdes helt enkelt inte med mig själv.

Lösningen blev att göra små förändringar sakta som skulle kunna bli permanenta och möjliga att hålla. Jag började röra på mig mer, äta bättre luncher mitt på dagen när jag var hungrig så jag inte blev lika hungrig när jag kom hem från jobbet, vilket gjorde att jag åt mindre då. Jag lyssnade mer på vad kroppen ville, åt vad jag mådde bra av, slutade äta när jag var mätt, och struntade i att hålla strikta dieter. Jo, lite mindre snabba kolhydrater, lite mindre alkohol och desto mer grönsaker kan man säkert spåra om man skulle titta i detalj, men det var inte någon jätteskillnad från tidigare. Resultatet blev att jag orkade mer, blev piggare, och slutade vara akuthungrig på småsaker.

Januari 2012 vs. januari 2013. Samma jacka, men lite olika ljus.

Efter ett tag började jag tappa kilon, och det jag var mest intresserad av, få en smalare midja. Eftersom jag är tokig i fina klänningar blev det lättare att köpa och hitta rätt storlek, och mitt största problem idag är alla märken som tycker jag är för liten, eller att min midja sitter för högt upp eftersom jag är rätt kort. Jag började träna lite styrka i överkroppen för att få bättre hållning och rygg, och sist jag ställde mig på en våg visade den ungefär 53 kilo. Nöjd och glad och duktig och allt sånt.

Min midja idag med spända (osynliga) magmuskler och ett flashigt fotofilter.
Bantningsboksomslagsoutfit med kontrasterande måttband i mörk grön nyans.

Kroppen beror på gener och miljö, och även om vissa säkert behöver en strikt diet, ett tydligt mål, eller en konkret utmaning så skulle det aldrig funkat för mig. Jag behövde insikten om att vilja förändra mig själv för min egen skull och inte för någon annans. Troligen kommer ni aldrig få se mig springa ett maratonlopp eller svettas i en spinningklass, men jag trivs med mig själv mycket mer i dag, och jag äter och rör på mig för att må bra, inte för att vinna någon tävling eller uppfylla andras förväntningar.

Risken med att betrakta övervikt som ett samhällsproblem, och försöka göra stora välmenande politiska lösningar för bättre folkhälsa är dels att man riskerar tro att det finns generella svar som fixar allt, och dels att det riskerar att bli kontraproduktivt. Det är inte särskilt effektivt att pressa folk till att äta bättre eller röra på sig mer, se siffrorna på vågen som det enda viktiga, eller döma folk efter utseende. Inte ens mer idrott på schemat kommer leda till bättre folkhälsa om lärarna inte kan se varje individs förutsättningar. Så länge unga pojkar och flickor får lära sig att se ut på ett visst sätt för att det är vad som förväntas av dem, och inte för att må bra själv, kommer de växa upp med en osund självbild, svår att göra sig av med. Det om något är ett samhällsproblem, inte hur mycket godis som konsumeras eller hur många procent av befolkningen som har något kilo extra kring magen.