Det här med vikt, träning och utseende

När jag var liten dansade jag först balett och var med i en barnteaterdansgrupp, sedan flyttade jag och började spela fotboll i den lokala klubben och träna innebandy med samma lag under vintrarna. Jag var inte superaktiv, men tränade ändå någon gång i veckan, cyklade ett par kilometer till skolan varje dag, och lekte ungefär som alla andra barnen. Trots det minns jag fortfarande flickan i balettgruppen som kallade mig för tjock, och hur min självbild alltid varit lätt överviktig, oavsett om jag varit det för stunden eller inte.

Dansen och fotbollen var ändå rolig för att jag gjorde det med vänner, men en idrottsform som jag alltid hade svårt för var skolidrotten. Värst var det i mellanstadiet på den lilla landsortsskolan som ofta hade tävlingar eller fördefinierade mål och tider man skulle klara en viss övning på. Jag kom alltid sist (eller så kändes det i alla fall som det), och jag gjorde allt för att slippa gympan, glömde idrottskläderna hemma, kom med undanflykter och hittade kreativa lösningar på att slippa de hemska lektionerna. Trots annars perfekta studieresultat var jag nästan inte på några idrottslektioner i sexan.

Under min skolgång fanns det bara en bra idrottslärare, och det var en äldre gymnasielärare som såg oss ointresserade gympaskolkare och tyckte det var viktigare att vi var med och deltog under lektionerna än att vi klarade rätt tabell på coopertestet. Det året jag hade den läraren sjukanmälde jag mig inte ens under den allmänna friluftsdagen.

Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.
Här var jag drygt tio år gammal och hade precis fått en riktig telefon.

Min avsky mot skolidrotten hade inte bara med dåliga idrottslärare att göra, utan med formen som sådan och en dålig självbild som tjock. När jag var sådär 10-12 år gammal var jag väl medveten om hur omgivningen uppfattade mig (se bilden), och som tjej blev man extra alltid uppmärksammad och påmind om sitt utseende. Skolsköterskan och min mamma försökte få mig att minska min vikt, ta mindre portioner och proppa i mig mindre socker. Välmenande såklart, men jag protesterade med att äta lite mer choklad. När jag kom ur puberteten och gick ner överviktskilona genom att koppla bort hungerskänslan kom alla komplimanger och kommentarer om hur fin jag var, trots att jag då hade slutat träna (de började toppa fotbollslaget, jag slutade tycka det var kul) och inte hade särskilt mycket bättre förhållande till mat.

Sedan dess har jag tillbringat drygt tio år med att pendla i vikt. Jag har lärt mig rätt mycket på vägen om vad som är bra mat att stoppa i sig, vad man bör undvika och hur många kalorier det är i en chokladkaka. Under de perioder då jag totalt struntat i omgivningen har jag gått upp i vikt, för att sedan sakta gå ner dem igen. Trots att jag är upplyst medelklass, utbildad och feminist ut i fingerspetsarna har vikten och utseende ändå varit något jag låtit andra påverka. Inte så att jag tagit till mig av någons direkta kritik, men jag har aldrig tränat eller ätit vettigt riktigt för min egen skull.

Kanske var det en subtil tjugofemårskris, men för ett drygt år sedan bestämde jag mig för att göra saker annorlunda. Jag vägde 67 kilo (kan tilläggas att jag bara är 157cm lång), den där kjolen i storlek 40 började bli trång i midjan, och det var dags att gå ner i vikt. Skillnaden var att det också var första gången i mitt liv som jag kände att jag behövde göra förändringar för min egen skull och inte för omgivningens. Jag rörde på mig för sällan vilket gjorde att jag var jättetrött och hungrig när jag kom hem från jobbet, blev på dåligt humör och ja, trivdes helt enkelt inte med mig själv.

Lösningen blev att göra små förändringar sakta som skulle kunna bli permanenta och möjliga att hålla. Jag började röra på mig mer, äta bättre luncher mitt på dagen när jag var hungrig så jag inte blev lika hungrig när jag kom hem från jobbet, vilket gjorde att jag åt mindre då. Jag lyssnade mer på vad kroppen ville, åt vad jag mådde bra av, slutade äta när jag var mätt, och struntade i att hålla strikta dieter. Jo, lite mindre snabba kolhydrater, lite mindre alkohol och desto mer grönsaker kan man säkert spåra om man skulle titta i detalj, men det var inte någon jätteskillnad från tidigare. Resultatet blev att jag orkade mer, blev piggare, och slutade vara akuthungrig på småsaker.

Januari 2012 vs. januari 2013. Samma jacka, men lite olika ljus.

Efter ett tag började jag tappa kilon, och det jag var mest intresserad av, få en smalare midja. Eftersom jag är tokig i fina klänningar blev det lättare att köpa och hitta rätt storlek, och mitt största problem idag är alla märken som tycker jag är för liten, eller att min midja sitter för högt upp eftersom jag är rätt kort. Jag började träna lite styrka i överkroppen för att få bättre hållning och rygg, och sist jag ställde mig på en våg visade den ungefär 53 kilo. Nöjd och glad och duktig och allt sånt.

Min midja idag med spända (osynliga) magmuskler och ett flashigt fotofilter.
Bantningsboksomslagsoutfit med kontrasterande måttband i mörk grön nyans.

Kroppen beror på gener och miljö, och även om vissa säkert behöver en strikt diet, ett tydligt mål, eller en konkret utmaning så skulle det aldrig funkat för mig. Jag behövde insikten om att vilja förändra mig själv för min egen skull och inte för någon annans. Troligen kommer ni aldrig få se mig springa ett maratonlopp eller svettas i en spinningklass, men jag trivs med mig själv mycket mer i dag, och jag äter och rör på mig för att må bra, inte för att vinna någon tävling eller uppfylla andras förväntningar.

Risken med att betrakta övervikt som ett samhällsproblem, och försöka göra stora välmenande politiska lösningar för bättre folkhälsa är dels att man riskerar tro att det finns generella svar som fixar allt, och dels att det riskerar att bli kontraproduktivt. Det är inte särskilt effektivt att pressa folk till att äta bättre eller röra på sig mer, se siffrorna på vågen som det enda viktiga, eller döma folk efter utseende. Inte ens mer idrott på schemat kommer leda till bättre folkhälsa om lärarna inte kan se varje individs förutsättningar. Så länge unga pojkar och flickor får lära sig att se ut på ett visst sätt för att det är vad som förväntas av dem, och inte för att må bra själv, kommer de växa upp med en osund självbild, svår att göra sig av med. Det om något är ett samhällsproblem, inte hur mycket godis som konsumeras eller hur många procent av befolkningen som har något kilo extra kring magen.

Knark, fett och förbud

Den 15:e september är det val i Danmark, och det bestämdes förra veckan. Jo, jag tycker att det danska valsystemet är en smula märkligt, och det är lite irriterande att jag inte får rösta om vad de väldigt många pengar jag betalar i skatt egentligen skall användas till, men det är också så våra nationalstatsgränser fungerar. Den höga inkomstskatten, priset på skor, den envisa förmågan att ha grädde på grönsaker och stängda butiker på söndagar och andra underliga regleringar för näringsverksamheter gör att jag ibland tänker att det är bättre i Sverige.

Fast det varar inte så länge. Oftast bara tills jag besöker en matbutik igen, köper en påse stora färska ärtor, en flaska vin och nybakat rågbröd utan ett korn socker i. Då känns Danmark rätt bra ändå. Det räcker faktiskt med att läsa lite svenska nyheter för att det ska kännas lite bättre att mina skattekronor går till Danmark. Som att man på fullaste allvar börjat straffa personer precis över 15-årsstrecket som haft sex med personer under 15-årssträcket. Kommer våra lagstiftare verkligen inte bättre ihåg hur det var att vara 14 år gammal?

Man kan också läsa Magnus Lintons utmärka text om svensk narkotikapolitik. Och varför den inte fungerar. Och så kan man känna sig uppgiven över det sorgliga faktum att vare sig Lintons text eller antologin han recenserar, kommer att rubba den svenska narkotikapolitiken ens en millimeter.

Eller vad sägs om rubriken “Köttlobby bakom dieter“, där en grupp journalister kritiserar att livsmedelsforskare fått betalt för sitt arbete, och att det är stora farliga ekonomiska intressen som fått folk att äta LCHF. Har ni verkligen glömt bort brödindustrins, mjölkfrämjandets eller spannmålsindustrins påverkan på de kostråd svenska staten genom livsmedelsverket har gjort? Kan forskare inte tänka själva? och, kan människor inte få anses klara av att ta ansvar för vad de själva stoppar i sig nån gång?

Det är nästan ett år sedan den där boken jag skrev kom ut. Tyvärr känns den lika aktuell nu.

En dildo i byrålådan

På fritiden gör jag ibland saker som att layouta (och redigera) högerblaskan Svensk Linje. I det senaste numret har jag en text om välfärdsstaten, sex och normer och sånt. Här är ett utdrag, så här i pride-dagar och allt:

“Man vill kanske inte tänka tanken att farmor Agda eller morfar Bengt har en dildo i byrålådan under paradisasken och läsglasögonen, men sexuallivet på äldre dagar är något som fallit mellan maskorna i välfärdstatens skyddsnät. Det är som att man från samhällets sida kallt räknar med att lusten försvinner i takt med att rynkorna blir fler. Att man som äldre skulle behöva hjälp med att komma, liksom man behöver hjälp med att kliva ur sängen eller äta lagad mat är ett behov välfärdsstaten i moraliserande viktoriansk anda ignorerat. Det är fortfarande inte ens en självklarhet att få bo tillsammans med den person man är gift med på ålderns höst. Råkar man dessutom bara vara sambo, träffats nyligen eller bara vill ha trevligt för stunden kan det bli ännu svårare att få dela säng.

Begränsande moraliseringar kring sex drabbar tydligt äldre, men långt ifrån enbart. För många män, och kvinnor som har sex med män, var beslutet att inte subventionera viagra och liknande mediciner långt ifrån välkommet. Det går givetvis, och med fördel, att kritisera samtliga läkemedels-subventioner och finna att en försäkringslösning för läkemedel troligen skulle göra bolaget som inkluderar viagra populärt. Men så länge välfärdsstaten är av nuvarande storlek är det märkligt att sexual-driften bara ses som en del av en reproduktions-process, och i övrigt degraderas till ett nöje man får sköta själv i sitt stängda sovrum, antingen med hjälp av den person man har en relation med eller på egen hand. Men helst utan hjälpmedel eller boenden som finansierats med offentliga medel.

De statligt sanktionerade pekpinnarna i sovrummet är många. För bara ett par år sedan fick konstprojektet Dirty Diaries offentlig finansiering och blev kanske den svenska porrfilm med störst inspelningsbudget sedan…ja. I Dirty Diaries fanns scener med både bondage, blottning, fistfucking och vaniljsex. När liknande scener utspelar sig i den kommersiella pornografin kallas det kvinno-förnedrande. Offentligt anställda får inte surfa porr på kafferasten, bo på hotell med betalteveutbud eller bläddra i tidningar med för mycket avklätt. Det är skandal så fort politiker eller kungligheter besöker strippklubbar, som i Sverige inte ens innebär hel nakenhet. Men när malmöbaserade Inkonst, finansierat av bland andra Statens Kulturråd, samma år bjuder in den amerikanska konstnären Ann Liv Young, och en betalande publik får se Isabel Lewis vaginalt penetrera Young på scen med en dildo, då är det vare sig porr, strippande eller sexköp, utan performancekonst.”

Läs hela artikeln här. Där illustreras texten dessutom av en teckning herr Da Vinci målade för sisådär ett halvt millenium sedan.

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Tidigare i vår skrev jag en text om förmynderi till Liberala ungdomsförbundets medlemstidning Liberal Ungdom (den som på min tid hette typ Liebling). Texten skrevs alltså före förslaget om en extra punktskatt på bag-in-box-vin. Håll till godo;

Farorna med ett Folk(hälso)parti

Frukostmackan, apelsinjuicen, lunchpastan, den där koppen O’boy på eftermiddagen, vad som står på soffbordet en fredagskväll och hur kvällsmaten är tillagad. Det är alla privatsaker som de senaste åren blivit allt mer politik. Till och med liberaler i Folkpartiet ser den goda folkhälsan som någonting viktigare än det fria valet.

När kvällspressen började skriva larmrubriker om hur farliga energidrycker skulle vara, då skrev en folkpartistisk riksdagsledamot en motion och krävde lagstadgad åldersgräns i butiker. Trots att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att energidrycker skulle vara mer farligt än kaffe. En annan folkpartist har i många år bedrivit korståg mot dataspel, krävt kostnadsdrypande utredningar om dataspelsberoende och målat upp Facebook som en plats farlig för unga flickor.

Energidrycker och dataspel är inte de enda exemplen. Folkpartister har försökt skydda allmänheten från sina egna osunda val genom att förbjuda eller begränsa tillgången på alkohol, tobak, spel, mattillsatser och smågodis. Saker som alla är onyttiga i större mängd, men som i lagom doser kan göra livet lite roligare.

Men folkhälsopolitik är mycket mer än vad som är farligt och vad som inte är det. En liberal folkhälsopolitik låter människor begå misstag och fatta sina egna beslut.

Om man skall ha ett samhälle med fria ansvarstagande medborgare kan man inte samtidigt peta i kylskåpet eller lägga sig i vad var och en stoppar i sig. Ofta handlar det om genuin omtanke, eller att man som politiker vill visa handlingskraft som nyvald. Samhällskostnaderna för ohälsa är höga. Barn, kvinnor och gamla anses särskilt skyddsvärda vare sig det handlar om att de skall räddas från sig själva, eller från de stora företagens vinstintressen. Ett glas vin, en trisslott och en påse smågodis ses som stora hälsofaror och den som njuter av saker om sol, läsk, och snus utmålas per definition som en förtappad själ i behov av politisk frälsning.

Ofta är det just kvinnor som skall skyddas, med argumentet att kvinnors kroppar inte tål lika mycket osundheter. Ingen säger rakt ut att kvinnor inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet att själva beräkna vad de stoppar i sig. Trots att det är precis det som man insinuerar.

Det var bara ett par år sedan kostråden till ammande mammor var direkt felaktiga, för att livsmedelsverket hade en egen uppfattning om hur mycket ansvar en nybliven förälder klarade av att ta. När Bag-in-boxen kom till Systembolaget i slutet av 90-talet höjdes det proteströster som menade att det skulle leda kvinnor i fördärvet. I dag är syndabocken en småbarnsmamma som serverar barnen läsk och färdigmat framför teven istället för att laga tidskrävande tillsatsfria rätter och cykla med barnen till fotbollsträningen.

Det ligger goda intentioner bakom strävan för den goda folkhälsan. Ingen vill att människor skall vara sjuka, dö i förtid eller få problem med att klara av sin vardag. Men det finns en stor risk med att låta de goda intentionerna gå ut över individers egna val och den personliga friheten.

Få saker är så grundläggande som beslut om vad man skall äta och dricka.  Det är beslut som ett samhälle måste låta sina medborgare fatta själva. Oavsett om det handlar om att äta för mycket fett eller socker, dricka alkohol eller nyttja tobak. Om man inte kan låta människor göra det valet själva, vad har vi egentligen för samhälle?

Klart vi måste skydda kvinnor och barn

Amelia Adamo, Gunilla Bolinder, Louise Bratt, Alexandra Charles, Annika Jankell, Titti Schultz och Linda Öhrn. Alla är de framstående personer inom olika områden som skulle kunna vara förebilder. I stället för att agera som sådana går de idag ut med en artikel där de vill “ta krafttag för att skydda kvinnor” från tobaksindustrins reklamsatsningar. Alltså, jag förtydligar; de vill SKYDDA kvinnor från reklam. Som att kvinnor inte kan ta ansvar själva, eller inte är kapabla att tänka själva och värdera reklambudskap. Jag som i min naivitet trodde att den kvinnliga frigörelsen hunnit lite längre än så.

Jag vill inte bli som någon av dem när jag blir stor.

Moderaterna som folkhälsofascister

I dag skriver jag på Newsmill (faktiskt min första text där) om folkhälsohysteri och att moderaterna av alla partier lanserar en stadsdel i Stockholm med förmyndarinslag. Mitt inlägg om de “medvetna stadsdelarna” och livsstilsboenden återfinns här. In, läs och tyck till! Johan Ingerö och Hax skriver också om stadsdelsprojektet.

Sedan sist har Anders Ydstedt tyckt till om boken här, och Lisa Magnusson här.

Sökes: Hälsoansvar

I första avsnittet av teveserien Mad Men får vi se hur Don Draper myntar Lucky Strikes klassiska tagline “It’s toasted”. I det allra senaste avsnittet återser han en numera heroinberoende kvinna, vilket resulterar i att Mr Draper gör slut med hela tobaksindustrin. Han menar att tobaksreklam är irrelevant eftersom alla ändå kommer köpa sina cigaretter ändå, och att han inte vill göra sig beroende av en bransch som inte ger honom några utmaningar (och gör folk sjuka).

I dag är tobaksreklam förbjudet och få vill associeras med industrin. Vi vet att rökning är skadligt i längden, att beroenden är dåliga för oss, och att det inte är något man borde syssla med. Likaså vet vi att övervikt är dåligt, att socker och fett är dåligt i för stora mängder, att alkoholmissbruk kan orsaka förödelse och att många av oss borde röra på oss lite mera.

Om man har genomgått sin skolgång i Sverige (eller levt i det svenska samhället i några år) så vet man om det här. Även om man är lågutbildad och lågavlönad. Trots detta så tar många risken att röka, berusa sig på alkohol eller låter lättjan styra en till godisskålen framför teven istället för ut i löpspåret. Om du dessutom är kvinna så ingår det nästan i normen att du ska ha ditt paket cigg, bag-in-boxen i kylen, färdigmat i frysen och partypåsar med chips i skåpet. I synnerhet om du säg, jobbar i kassan i matbutiken och födde ditt första barn när dina vänner pluggade vidare. Vet ni vad? Normer och föreställningar om folk blir väldigt lätt självuppfyllande.

Om jag hade varit vänster hade jag kallat en av de stora faktorerna till ohälsa för klass. Nu tycker jag att klassbegreppet är knepigt och otidsenligt, och framför allt, det fortsätter att sätta onödiga etiketter på människor som inte behöver sönderdefinieras av andra.

Jag tror att det som behövs för en bättre hälsa är ansvar. I ett land där socialstyrelsen ser det som sin stora uppgift att rekommendera trettio minuters motion om dagen, är det svårt att föra diskussioner om hur vi som egna individer ska ta ansvar för vårt eget välbefinnande. Det blir allt för lätt att belasta systemet, tycka att någon annan skall lösa ens problem, eller förlita sig allt för blint på staten. Eget ansvar premieras inte av systemet, och i välfärdsstatens kvävande famn kan vi vara hur oansvariga vi vill utan större konsekvenser.

Folkhälsoproblemen löser sig inte genom att vi beaktar duktigheten, beordrar läkare att fråga ut patienter om livsstilsval, eller formar nya roller för hur den lågutbildade lågavlönade kvinnan borde vara. Vi måste få mer makt över våra liv, och det måste få vara tillåtet att välja de osunda lockelserna. Lycka och livskvalitet handlar mer än om att leva länge, och som risksökande människor behöver vi omge oss av små farligheter. Då kanske inte godisskålen, vinglaset eller den där cigaretten på festen är så skadlig i jämförelse.

För visst, man kanske kan tjäna pengar i vårdkostnader på några fler folkhälsosatsningar, och ja, vi kanske skräms bort från några av de där farligheterna tack vare några till informationskampanjer. Frågan är vad vi får för samhälle, när människor slutar fatta självständiga beslut kring de där vardagliga sakerna som hur lång promenad man skall ta, eller vad man ska äta till kvällsmat?

Och vad har Don Draper med svensk folkhälsa att göra? Jo, han visar att det finns fler aktörer än staten som kan påverka människors attityder.

Och ja, jag har faktiskt skrivit en bok på det här ämnet, mer om den (och finansieringen från tobaksindustrin) kan du läsa här.

Recenserad

Katarina O’Nils har läst “Är det så farligt?” och skrivit en lång och utförlig recension på Emils tankar. Läs den gärna här.

Tidigare har Eric Erfors läst boken och skrivit om det i Expressen, Metro intervjuade mig om boksläppet på sidan 6 i den här pdf:en, och Nyheter24 intervjuade mig här. Jag vet inte om Vidar Aronsson på UNF faktiskt läste boken innan han skrev om den, men hans åsikter om den finns här.

Tipsa mig gärna om jag missat någon recension, likaså om du skriver om den.

Boken finns ute nu!

I kväll är det stor release för boken på Pressklubben i Stockholm. Kom gärna förbi, lyssna på debatten och fira, om du har tid och möjlighet.

Men redan nu går boken att beställa. Förlaget skriver om den här, Adlibris har den här, Bokia här och Bokus här.

Själv väntar jag nu med spänning på att någon ska läsa något av de recensionsexemplar som skickades ut i dagarna, och såga hela innehållet… Det är lite läskigt att skriva bok trots allt.