Johanna Nylander

Jag ska givetvis till Almedalsveckan i Visby nästa vecka. Om du är på plats får du gärna titta förbi på någon av de seminarier jag skall medverka på.

På måndagen den 5 juli klockan 15:30-16:30 medverkar jag i ett seminarium med titeln “Utmanar feminismen liberalismen?“. Platsen är Augustsalen i Krukmakarens Hus på Mellangatan 21. Det är Fores som står för arrangemanget, och förutom underteckna medverkar folkpartiets Jenny Sonesson, centerns Marie Wickberg och liberatisten Alexander Bard. Jag tror det kan bli intressant, och här kan du läsa mer.

På tisdagen den 6 juli klockan 15:30-16:30 blir det en debatt om folkhälsa och lite smyglansering av boken jag skriver nu. Plats är hotell Almedalen, och vill man titta förbi är det bäst att anmäla sig till Magasinet Neo. Deras inbjudan finns här och lyder som följer:

Elin Grelssons inlägg om Hans Scheike som blev en text om vänstermän, fullkomlighetskåteri och Johan Berggren fick mig att fundera på feministmannen och den moderna popkarlens (jag tycker fler män borde kallas för karlar, ett mycket underskattat begrepp) kvinnosyn.

Jag har kallat mig för feminist sen jag var sisådär 14, och jag har från ungefär samma tid umgåtts i rätt mansdominerade kretsar. Jag har många manliga vänner, och som tjejkompis har jag ofta fått hamna i rollen som relationsrådgivare och tjejexpert. Mina bröst ger mig tydligen expertkunskaper om andra individer med bröst. Typ.

Om mitt empiriska underlag av killkompisar och expojkvänner har någonting av värde, så är det att begreppet “feministisk man” har mycket lite värde.

Jag har sett den snälla feministiska killen kontrollera och isolera sin flickvän totalt från omvärlden. Sett den ofeministiska notoriskt otrogna killen totallacka på flickvännen när hon pratade i telefon med sitt ex.

Jag har lyssnat på hemmafrudrömmar från killen som till slut stadgade sig med en framgångsrik karriärkvinna, och lyssnat på individualistens familjeplaner på fru och tre barn, utan att själv vilja offra någon del av sin egen karriär.

Jag har träffat många killar som kallar sig för feminister, men som ändå behandlar sin flickvän som en skör blomma, någon som behöver tas om hand och försvaras, i stället för att vara en jämlike. Jag har träffat många män som tycker feminismen är roten till världens onda, men som behandlar kvinnor i sin närhet som likar, och aldrig skulle drömma om att se ner på dem.

Jag har träffat sjyssta mansfeminister, och idioter till ickefeminister. Jag tror inte att det är feministbegreppet som är det viktiga, eller ens att män som kallar sig för feminister är duktigare än andra. Det viktiga, och de bästa killarna, är de som klarar av att behandla tjejer i sin närhet som likar. Som inte placerar kvinnor på piedestaler eller ser dem som sköra porslinsdockor man måste skydda.

Och det är inte duktigt att som man behandla kvinnor som sina likar. Det är en självklarhet.