Sexism, gaming och kvinnor

Tyvärr är ämnet sexism i spelvärlden återigen uppe på dagordningen och jag tycker det är både sorgligt och tragiskt att världen inte kommit längre. Men lite med anledning av de senaste dagarnas sexism som kommit upp till ytan, känner jag ändå att jag måste skriva av mig lite. För jag vill, hoppas och tror ändå att det blir bättre.

När jag började komma i kontakt med den professionella spelvärlden i och med att jag påbörjade min utbildning i dataspelsutveckling (år 2005, ungefär i samma veva som jag började blogga) var kvinnor undantag och jargongen var grabbig. Det fanns ett nätverk som hette Supermarit för kvinnliga spelutvecklingsstudenter som försökte stötta oss tjejer och som blev jätteuppmärksammade när de stod på scen under ett Dreamhack. Tillbaka på skolan fanns det flera lärare som inte riktigt visste hur de skulle hantera kvinnliga studenter, eller kanske kvinnor överhuvud taget, och även om många ville väl kunde det vara svårt att få hjälp eller vara en av studenterna i mängden för att det fanns föreställningar om hur tjejer som pluggade spel skulle vara. Antingen tog man plats och försökte bli en i det tuffa (eller nördiga) killgänget, eller så hamnade man på utsidan och hoppade kanske till slut av utbildningen. Det fanns dessutom en rätt så mycket rådande bild om att man som kvinna fick en massa extra uppmärksamhet om man “såg bra ut” och att detta var en fördel inför framtida arbetssituationer.

Väl ute i arbetslivet hade jag tur och hamnade på ett spelföretag som hade anställt många kvinnor före mig, och hade en jämförelsemässigt jämn könsfördelning. Visst fanns det fördomar om hur kvinnor skulle vara där också, särskilt när det kom till att avancera mellan olika typer av avdelningar, men det fanns också chefer (manliga och kvinnliga) som lät kvinnliga medarbetare ta plats. Det blev helt enkelt bättre, och de före detta kollegor jag har kvar mest kontakt med idag när jag bytt jobb är andra kvinnor som alla klättrat på karriärstegen.

Förra veckan var jag på spelmässan Gamescom i Köln och det mest bestående minnet är alla fantastiska kvinnor jag träffade där. För om det finns något tecken på utveckling man kan se inom spelbranschen de senaste åren, så är det att väldigt många ändå är medvetna om att den sneda könsfördelningen är skadlig, och att världen vore lite bättre om fler kvinnor i alla åldrar intresserade sig för fler typer av spel.

Kanske är det delvis önsketänkande, lite skygglappar och alldeles för låga förväntningar, men jag tycker mig ändå uppleva att det finns en ordentligt ökad medvetenhet om genusfrågor bland både män och kvinnor i spelbranschen, och att allt fler ser sexismen bland spelen som ett problem. Men helt ogrundat är det inte. När IGDA:s Kate Edwards presenterade den senaste attitydundersökningen bland spelutvecklare runt om i världen och konstaterade att 67% av alla spelutvecklare tyckte att sexism i spel var skadligt för industrin, och att drygt hälften ser det som problematiskt med sexism på arbetsplatser, då är det i alla fall ett tecken på att det går åt rätt håll.

Jag har under årens lopp varit relativt skonad från de värsta idiotiska påhoppen (skriver lite djupare om sådant här) och jag har lärt mig att tackla grabbgäng, penismäta ljughistorier under småtimmarna, och att bemöta tölpiga gubbar på det enda sättet det går – att vara ännu tölpigare själv. Det är värt det, inte minst för att jag under årens gång fått lära känna helt fantastiska kvinnor som arbetar med spel, och för att det finns en självklarhet och glädje i jobbet. Att arbeta med dataspel handlar trots allt om att skapa saker som är så bra och roliga att andra människor vill betala för det, inte av nytta utan av nöje.

I spelindustrins alla hörn finns det massor av helt fantastiska människor som arbetar för att det skall bli bättre. Som kritiserar sexismen, som lyfter fram när människor blir behandlade beroende på kön, och som ser till att vi inte slutar diskutera frågan. Det finns massor av steg kvar, men spel är till sin natur inkluderande, och jag hoppas att vi tillsammans kan fortsätta bygga en välkomnande kultur där kvinnor inte behöver konkurrera ut varandra för att ta sig fram, och där sexismen blir ett allt mer frånvarande undantag istället för den norm den en gång var.

Osminkad skapar ännu mer utseendehets

Det började med en lätt irritation, men det var något som inte riktigt kändes bra med Aftonbladets kampanj #Osminkad. Tidningen har publicerat bilder på 17 kända kvinnor med och utan smink (i några fall med mer eller mindre smink), och uppmanar tjejer att sprida osminkade bilder på sig själva i sociala medier. Det är självklart trevligt med variation och att visa mindre stylade bilder på kända ansikten då och då, men resultatet är tyvärr ytterligare en kampanj som fokuserar på kvinnors utseende där ett ideal (det “naturliga osminkade”) värderas högre än ett annat ideal (“det tydligt sminkade”). Här är några anledningar till varför det inte känns så genomtänkt:

1. Smink är mer än bara tydliga läppstift och svarta ögon. Det är täckstiftet som trollar bort ärr och finnar, krämen som återfuktar huden och foundationen som jämnar ut tillfälliga rodnader. Tekniska (eller okej, mer kemiska) framsteg som gör bäraren lite snyggare.

2. Det är sjukt svårt att återskapa en “naturlig look”. Har du tio minuter på dig på morgonen och vill få ut ditt bästa själv kanske det inte är där fokus ligger.

3. Smink är tillsammans med kläder och accessoarer del av vilken bild av sig själv man vill ge omvärlden. Vill du bli tagen på allvar i styrelserummet? Få uppmärksamhet på scenen? Vara osynlig på stan? Med rätt kombo av kläder & smink kan man åstakomma en hel del, och det kan vara behjälpligt i det budskap man vill föra fram.

4. I bland är det lättare att nå ut med radikala och otraditionella budskap om man klär sig och sminkar sig traditionellt för att i stället bryta normer på andra sätt. Pick your fights darling!

5. Utseende är viktigt. Det är det första intryck man ger omgivningen, och med eller utan smink så signalerar man lite om vem man är. Det vore himla tråkigt om kvinnor begränsades ännu mer i sina val och möjligheter.

6. Aftonbladet och resten av världen borde faktiskt strunta i hur mycket eller hur lite smink någon använder.

Jag skrev de här anledningarna i affekt på facebook tidigare under dagen, och jag är inte ensam att reagera över otänksamheten i den här kampanjen. Kraven som finns på män när det gäller utseende handlar kanske inte om smink, men de förväntningar som finns på manligt utseende problematiseras inte i en kvällstidningskampanj. Oavsett vilka val man gör med sitt utseende så kommunicerar man något, kläder, smink, frisyr, grooming, allt sänder signaler. Kanske är det till och med så att kvinnor till viss del har en större rörelsefrihet när det kommer hur man målar ansiktet eller vilka kläder man har på sig. Det är okej att sätta på sig ett par högklackade skor om man är kort och vill slippa uppleva att män och kvinnor bokstavligen talar över huvudet på en under stående mingel, och det är okej att dölja blemor i ansiktet även om man inte vaknar superfräsch varje morgon.

Så länge kvinnor döms för sitt utseende är det inte okej att döma de som vill göra det bästa av vad de har. När Aftonbladet kampanjar för osminkade bilder säger de återigen att kvinnors utseende har betydelse och är en kvälltidningssak. Jag tycker de snarare förvärrar än hjälper till.

 

Hudkräm, foundation, coverstick, kajalpenna, mascara, läppstift & ett lager i appen camera+ skapade detta ansikte.

Sedan sist har jag skrivit om att ränteavdraget borde avskaffas, och att det är rätt bra att misstro det där med övervakning.

Frihet, förutsättningar, val och övertygelse

“Jag skäms enormt för en del av de saker jag sa under början av min politiska karriär. Jag var en typisk sån tjej som inte ville kännas vid någon diskriminering eller ens erkänna den. Sen börjar man jobba på allvar och börjar känna av den, sen får du barn och känner det ännu mera.”

Citatet är Anna Lindhs och jag hittade det i Niklas Orrenius utmärkta reportage om hur Lindh är ihågkommen i dag. En passage handlar om hur hon fick brottas med sexism och hur hon hela tiden fick konfronteras med att omvärlden inte är jämställd i praktiken bara för att den är det på pappret. Jag kände mig träffad, och lite besviken. Träffad för att jag tror att det är mycket lite staten som sådan kan göra för att förbättra jämställdheten och kanske är en sån tjej som Lindh beskriver, och besviken för att Lindh lätt avfärdar kvinnor som hade en annan uppfattning än henne med det klassiska argumentet “Du kommer förstå bättre SEN”.

Jag har en ambition om att leva som jag lär, och försöker i så stor utsträckning som möjligt handla efter mina övertygelser. Det är långt ifrån alltid som jag lyckas, men det är en skön känsla när man vet att man kan stå för de val man gjort i stället för att följa den förväntade vägen. Att jag som naturvetare började läsa dataspelsgrafik, jobbade med politik, slutade med politik, startade företag, skrev på ledarsidor och författade en bok om förmynderi och sedan lämnade hela åsiktssfären för ett spelmarknadsföringsjobb i det privata näringslivet i ett helt annat land grundar sig i allt i den övertygelsen. Jag ville inte bli en politiker som aldrig hade haft ett jobb utanför partiorganisationen eller en krönikör med åsikter om samhället men som aldrig riktigt verkat i det.

Det är lätt att sitta i sin soffa och tycka att en massa saker skall förändras utan att göra någonting åt det själv. Nej, jag kommer inte kunna rädda världen, men jag orkar inte lägga tid på att vara bitter, utan vantrivs jag i en situation är alternativet alltid att förändra den. Ibland kan man behöva hjälp, men ytterst är man ansvarig för sina egna handlingar och för att skapa sina egna förutsättningar. Jag har brutit upp från städer, arbeten och relationer, ändrat karriär och bytt umgänge. Ibland i precis rätt tid, ibland lite senare än jag kanske borde, för att jag har gett fler chanser, eller haft saker jag velat avsluta ordentligt. Oavsett har allt varit erfarenheter jag kunnat lära mig av och se till att de blir bättre nästa gång, vare sig det handlat om arbete, relationer eller vardagsbeslut. Det kanske låter som självklara klyschor a la the american dream som funkar om man är något så när privilegierad medelklass, men jag är tacksam för att jag har kunnat bygga mitt liv utan att behöva kompromissa med mig själv. När jag slutade extrajobba som köksbiträde startade jag företag som skribent, och när jag inte längre ville studera var jag tacksam för att de extrapengar jag jobbat ihop räckte som buffert så jag kunde ta ett studieuppehåll och satsa helhjärtat på frilansandet men ändå ha pengar att betala mat och boende. Det gick bra, och jag återvände aldrig till skolbänken.

Jag har kunnat följa mina åsikter om intellektuell äganderätt genom att ta betalt för arbetet att skriva texter och inte texterna i sig. I mitt nuvarande jobb på mobilspelsföretaget kommer piratkopiering upp ibland som fråga, men där tjatar vi inte på politiker om ändrade lagar, utan byter affärsmodell om spelen inte säljer. Och affärsstrategin kan förändras flera gånger om året, för det är effektivare och rimligare än att ändra på byråkratiska regelverk. Dessutom tjänar man mer pengar om man producerar saker som människor vill lägga pengar på.

Därför gillar jag marknaden, och ju friare den är, desto fler möjligheter finns det för människor att skapa sina egna förutsättningar. Jag kan hänvisa till marknaden när någon på jobbet är obetänksamt sexistisk mot våra kunder eftersom kvinnor är en stor målgrupp vi vill skall köpa våra produkter. Jag gillar det konkreta i att kunna mäta resultat i försäljningssiffror och att veta att min lön kommer från kunder som aktivt valt att lägga pengar på våra produkter för att de tycker om dem och vill använda dem. Inte minst så jobbar jag med produkter som, även ifall de ibland är simpla, gör människor glada.

Visdomsord ur Roald Dahls “My Uncle Oswald”

Men ibland tränger verkligheten på och man konfronteras, liksom Lindh i citatet i textens början, med trångsynta idioter, eller människor som omedvetet håller sig till de där normerna och strukturerna man själv vill motverka. När det händer så drabbas jag allt som oftast av en stor osäkerhet och en vilja att helt bryta från omgivningen för att slippa ovissheten. Fick jag inte den där tjänsten för att de tror att jag som snart 27-årig kvinna antas vill bilda familj och ta ut stora mängder föräldraledighet de närmsta åren? Avfärdades mitt förslag på säljmötet för att han tyckte jag såg för ung och oerfaren ut? Hamnade jag, trots min spetskompetens, inte i den där panelen för att de hade en man som de såg som mer självklar? För att inte tala om de informella nätverk som skapats av män över grabbkvällar där man som tjejkompis är utesluten eftersom ingen vill riskera trubbel med sin respektive. Av någon anledning finns det fortfarande en underförstådd föreställning i heterokretsar att män och kvinnor antingen umgås som par, eller med enbart vänner av samma kön. Tänk på det vid nästa tjejmiddag.

Visst konfronterar verkligheten ibland en med större problem och större idioter, men det kan vara lättare att hantera ett tydligt problem än den där känslan man bara anar. Ibland kan man inte göra så mycket åt en situation och man vill mest fly fältet. När jag var yngre läste jag fantasy, i dag spelar jag spel. Thomas Arnroth vittnar fint om när spelens terapeutiska funktion är som bäst, och även om jag själv aldrig varit i närheten av hans erfarenheter, känner jag igen mig i hur mycket bättre man kan må efter att ha flytt in i en berättelse eller en annan värld, om så bara för en liten stund.

I spelen och sagorna återfinns superhjältarna, och ett återkommande tema är hur hjälten använder alla dåliga saker som hänt i livet för att kanalisera en superkraft, eller har det som motivation för att försöka göra världen lite bättre. Även utan övernaturliga superkrafter tror jag det är en bra överlevnadsstrategi. Att lära sig, resa sig upp och gå vidare, att våga lämna och att våga förändra. Att hela tiden försöka göra den bästa av den situationen man har. Jag är tacksam för varje dag jag kan göra de valen. Det på är på något sätt den viktigaste och mest grundläggande friheten att värna om, och jag önskar den för alla.

Mer om bostadsort i veckans krönika

Jag har varit dålig på att uppdatera här, men två krönikor har hunnits med. En med den något drastiska rubriken att man borde avveckla landets kvinnojourer. Det jag framför allt syftar till är att det är rättsstaten och inte ideella organisationer som borta ha ansvaret för att skydda sina medborgare från våld. Sådan skyddsverksamhet borde vara grundläggande verksamhet i en stat, långt viktigare än skola och välfärd.

Den senaste krönikan är en utveckling av det inlägg jag skrev om mitt bostadsområde Södra Sofielund. I texten skriver jag om varför man inte skall identifiera människor efter platsen som de bor på. Finns att läsa här.

Ovetandes i riskgruppen för p-piller

Så har det hänt igen. Det rapporteras om unga tjejer som farit illa av p-piller. En kvinna har avlidit, en annan har förlamats så illa att hon kanske aldrig kommer kunna arbeta. Tragedier. Kanske hade de kunnat undvikas, kanske inte. Många kvinnor får p-piller utan att fara illa av det. För många kvinnor har det varit livsnödvändigt.

Själv fick jag p-piller utskrivet under åtta år. Jag var ung när barnmorskan först skrev ut det åt mig. Förutom det uppenbara syftet skulle det hjälpa mot jobbiga menstruationer och månatliga magsmärtor. Jag fick frågan om någon i min närmsta familj hade haft blodpropp och sa att “Nej inte vad jag vet, men kanske min morbror”. Barnmorskan svarade att det var lugnt. Jag nämnde att jag fick migrän ibland, för det hade jag läst mig till i en broschyr att man skulle påpeka. Hon såg inga problem med det, och jag kunde hämta ut mitt första paket och testa i tre månader. Jag tror märket hette Cilest.

En gång om året ska receptet förnyas, och under åren har jag träffat minst åtta olika barnmorskor på minst fyra olika (ungdoms)mottagningar i lika många landsting. Frågorna var de samma. Nya recept skrevs ut. Efter sex-sju år var jag i ett nytt förhållande där jag började märka av humörförändringar. Besökte barnmorskan på nytt, frågade lite om alternativ, men det slutade med att jag höll uppehåll med piller i en månad och fick sedan en ny sort. Neovletta. Minns inte riktigt anledningarna till att den skulle vara bättre, men gav det ett försök.

När det var dags att förnya neovlettareceptet fick jag (återigen) en ny äldre kvinna till barnmorska. Samma frågor som tidigare, men med en skillnad; “Har du migrän med aura?” frågade hon. Jag undrade vad hon menade med aura, hon förklarade att det betydde synförändingar, och jag berättade att jag både haft ren ögonmigrän sett annat flimmer flera gånger. Svaret kom direkt: “Men då ska du ju verkligen inte ha p-piller alls!”

Det tog alltså åtta år för vården att komma fram till att jag tillhörde en riskgrupp (det finns en koppling mellan både blodpropp och stroke och personer med aura-migrän som får kombinerade p-piller). Innan dess hade de inte ens diskuterat andra preventivmetoder med mig, utan bara frågat om det funkat med p-pillren. “Ja, det gör det väl” var standardsvaret från mig, för jag hade inte så mycket annat att jämföra med. Jag ville inte tillbaka till att bli ett PMS-monster och ville för allt i världen inte bli ofrivilligt gravid.

Jag hade tur som till slut träffade en barnmorska som ställde rätt frågor. Jag slutade med p-pillren och fick en spiral med minimala och jämna hormondoser. Jag slapp mens, magont och humörsväningar, och migränanfallen slutade nästintill helt. Det är inte ett skydd som passar alla, men jag hade inte ens blivit föreslagen det tidigare.

Allvarliga biverkningar av p-piller är sällsynta, men jag tror inte att mina upplevelser av vården är unika. Pillren ses som överlägsna, trots att många påverkas negativt av hormonerna, tappar lusten, får humörsvängningar och inte känner att de är sig själva. Fler preventivmedel för män är fortfarande på utvecklingsstadiet, och hormonfria skydd ses inte alltid som lika effektiva. Kvar blir p-pillren som skrivs ut på nästintill automatik om man inte själv kommer med andra alternativ. Kanske är det dags att se över rutinerna i vården?

Feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock

Mitt exemplar av Bioshock Infinite

Ända sedan jag spelade första Bioshockspelet på PC har jag varit ett stort fan av serien. Blodig FPS i estetiskt vacker miljö med flörtar till vetenskap och politik är definitivt min spelgenré. Jag såg därför fram emot Bioshock Infinite, och spelade ut det i helgen på min playstation. Mitt betyg på det stora hela är gott, och spelserien hör fortfarande till mina absoluta favoriter. En sak som jag gillar extra mycket med spelen, och Infinite i synnerhet, är hur de porträtterar kvinnor. Det finns kvinnor i nästan alla miljöer, som monster, som poliser, som bossar och som rebeller. Den som har störst betydelse i senaste spelet är Elizabeth. Hon är sidekick, en roll som kan vara knepig att skapa som spelmakare, men som jag tycker de lyckats med. Listan nedan avslöjar några detaljer ur spelet så om du vill spela det och veta så lite om handlingen som möjligt bör du sluta läsa nu, men jag har försökt formulera det utan att spoliera spelet för mycket.

Elizabeth

Några feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock Infinite:

– Det första man får lära sig om Elizabeth är att hon inte skall beskyddas. Kanske är det i längden orimligt att hon aldrig tar skada eftersom hon inte aktivt deltar i fighterna, men hon hjälper till, hittar ammo, liv och salt (spelets mana).

– Elizabeth är smart och karaktärsutvecklas rätt ordentligt under spelets gång. Det finns väldigt lite mähä-ight över henne.

– Det är ingen sexuell spänning mellan Elizabeth och Booker (snubben man spelar som). De utvecklar en intressant relation, men det har man lyckats fixa utan att de skall vilja ligga med varandra. Faktum är att potentiella kärleksintressen bara är en liten bisats i handlingen och inte centralt alls. De har lyckats göra ett actiondrama utan en obligatorisk kärlekshistoria som förstör allt. Det är ett rätt imponerande historieberättande.

– Elizabeth snackar mycket, men när det väl kommer till våld, och hon tar till våld, så bara gör hon utan att fråga, och har ingen ångest över det efteråt. Brutalt befriande ickenormativt.

– Elizabeth blir räddad vid något tillfälle, men hon räddar Booker fler gånger. Hela tiden faktiskt, hon är den som återupplivar spelaren när den dör.

– Elizabeth har vuxit upp oerhört skyddad från omvärlden, men hon är inte ett offer för övergrepp eller har haft en svår traumatiserad barndom som berättigar hennes handlande. Hon kan vara tuff ändå.

– Spelet klarar Bechdel-testet.

Man kan säkert problematisera och analysera henne i bitar, men just nu tänker jag sätta punkt här, och vara nöjd över en bra kvinnlig karaktär i ett spel.

Att inte göra sig tillgänglig

Att sätta taggarna utåt.

Jag har efter långt tvekande tagit mig igenom uppdrag granskning om allt det hat och alla de hot som många mer eller mindre offentliga personer fått skickat till sig. Grövst är kanske alla de mängder hot om sexuellt våld, utelämnade adresser och direkta personangrepp som kvinnorna i reportaget vittnar om.

Se programmet, det är synnerligen välgjort.

Själv har jag varit lyckligt lottad och än så längre aldrig behövt ta emot några direkta hot, och jämförelsevis få hatiska kommentarer. När jag bloggade som mest hände det rätt regelbundet att folk kallade mig idiotiska saker, kommenterade mitt utseende, eller tyckte att jag var en naiv flicka som inte borde uttala mig om något. Jag skakade av mig det mesta, och tyckte att kommentarerna argumenterade ner sig själva i sin idioti. En längre period skickade en äldre herre vid namn Pär Brumark regelbundet mail till mig där han på olika sätt beskrev hur jag inte kände till något alls, hur jag borde ta avstånd från upphovsrättsfrågorna, och hur andra människor med liknande åsikter hade kopplingar till barnpornografiska nätverk och andra skumraskheter. Vid ett tillfälle ringde han upp mig för att han tyckte jag kallat honom stalker, och vid ett annat tillfälle skickade han länkar till pornografiska bilder på minderåriga flickor för att bevisa sina poänger. 2010 stod han på kommunvalsedeln för Folkpartiet i Malmö. Jag röstade på ett annat parti.

Vid ett annat tillfälle fick en av mina krönikor i Kvällsposten en lång diskussionstråd på flashback för att jag skrivit en mening om att den vanligaste förövaren vid en våldtäkt är etnisk svensk. Inte ens i den långa flashbacktråden finns det några grova saker som ens ligger i närheten av vad uppdrag granskning tar upp, men den fick mig att fundera på ifall jag borde använt ordet etnisk.

Jag är kvinna, fortfarande ung, och jag har haft en stor bildbyline i ett par av landets stora tidningar, mitt namn har prytt många krönikor, jag har synts i debattprogram och hörts i radio, och jag har bloggat i snart åtta år, men jag har ändå sluppit hoten och det värsta hatet. Kanske har jag förträngt något, men jag har fått frågor om hot- och hat-mail tidigare, och lämnat förvånade journalister svarslösa.

Men det är inte bara tur som gjort att jag sluppit att ta emot den värsta skiten. Under hela mitt skrivande liv har jag byggt upp en medveten skyddsmur och anpassat mig. Jag skriver väldigt sällan personligt, och aldrig om privata ting. Ingen av mina krönikor återfinns i jag-form, och jag håller mig till allmängiltiga slutsatser på en armslängds avstånd från mig själv som person. Bloggandet är lite av ett undantag från det, men inte ens här skriver jag så mycket annorlunda nu för tiden. Kanske gör det distanserade språket mig till en bättre skribent för att det kan inkludera fler läsare, kanske gör det texterna tråkigare.

Jag försörjer mig inte längre på mitt skrivande på heltid, och därför har jag haft råd att anpassa mig. Min mailadress finns inte i papperstidningen jämte mina krönikor, det är inte jättelätt att hitta mitt telefonnummer, i bland tackar jag nej till offentliga sammanhang, jag svarar sällan på meddelanden från okända personer och kommentarerna här stängs numera efter någon vecka. Det har blivit ett förhållningssätt som passat mig, lite som att jag har klätt på mig en lite längre kjol för att slippa bli våldtagen.

Jag råkar gilla den längre kjolen, men det är tragiskt att det skall vara det enda sättet att slippa hatet och hoten. Det behövs fler personliga texter, det behövs fler som sticker ut hakan, och det måste vara okej att yttra kontroversiella åsikter. Alla förtjänar att bemötas med medmänsklig respekt och argument.

Feministiska hemmafruar?

När sommarprogrammet med UnderbaraClara sändes på radion tidigare i sommar höll jag på att skriva ett långt inlägg om varför jag tyckte det var intressant att lyssna på, för att vi trots rätt liknande bakgrund och samma ålder, såg världen så väldigt olika. Det blev aldrig någon text då, men i dag satte Anna Svensson orden på det här med att omfamna kärnfamiljen från ett feministiskt håll. En mycket läsvärd text som du hittar här.

Den här sommaren har några av mina vänner, och flera bekanta antingen gift sig eller fått barn. Med tjejgänget från högstadiet skämtar vi om vem som kommer promenera till altaret först, men alla tror det blir någon annan. Jag tycker det är helt fantastiskt att få följa nyblivna föräldrar jag känner på ställen som facebook (hur gjorde man innan dess?), några av dem till barn som varit efterlängtade i flera år, andra var överraskningar. Själv kan jag inte alls se mig i den situationen, och jag kan inte höra den biologiska klockan ticka, inte ens lite om jag så försöker riktigt mycket.

Men, det vissa kallar för feministisk backlash i konservatismens tecken, tror jag är en feministisk iteration och ett tecken på utveckling. Flera av de som omhuldar hemmet i dag gör det för att de vill och kan, inte för att det är det enda alternativet de har. Det är okej att arbeta och bilda familj, och om man nördar ner sig i projekt som cupcakesbakning, syltning eller långkok, då gör man det förhoppningsvis för att det är roligt, gott och kanske till och med för att hedra de kvinnor som bemästrade dessa saker och gjorde det till en konst, när de inte hade särskilt stora friheter annars.

Färre kvinnor är i dag beroende av sin partner för sin försörjning – och det borde vara möjligt att avtala fram saker som t.ex. underhåll efter en skilsmässa. Det finns fortfarande en hel del lagstiftning kvar som gör föräldrar beroende av staten, och det finns allt för många människor som fortfarande har hejdlöst mycket åsikter om hur var och en borde ruta in sitt vardagsliv. Tyvärr verkar många av dessa inte tro att kvinnor, eller män heller för den delen, kan klara av att själva fatta beslut om sina val i livet.

Hade det varit så svårt med lite mer tilltro till att även kvinnor kan fatta vuxna beslut?

Att vara kvinna och höger. Del 40 001 miljarder.

Skylt upphängd på ett plank på min gata. Kanske mest passande för sista punkten.

En fortsättning på förra inlägget:

– Jag har läst Eva Coopers bok nu, och måste säga att jag till stora delar håller med om ansatsen. Cooper inleder till viss del med mina ord (vilket är fantastiskt smickrande) från ett inlägg om livet som högerkvinna som du kan läsa i sin helhet här. Hanna Lager lyfter fram samma problembeskrivning.

– Efter att ha läst boken skulle jag också säga att Elin Grelssons kritik av Coopers bok är en ungefär lika vänsterstereotyp kritik av en timbrobok som Coopers bok är en stereotyp bok från Timbro. Så får ni tolka det fritt.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om mer om biologiska orsaker till kvinnans beroende av staten. Jag vill förtydliga att jag tror att människor är beroende av relationer, av medmänniskor och av varandra. Det kommer man inte i från även om jag ibland skulle vilja det. Jag tycker dock att det finns en övertro på statens förmåga att lösa problem, och tycker det är tråkigt när liberaler ser de statliga skyddsnäten som de som är de mest rättvisa. Jag kan tycka att det finns försvarbar fördelningspolitik, men att systemen borde utformas med större valfrihet, att det borde finnas fler alternativ än stat och familj och att man kanske skulle kunna utveckla försäkringsdelen i föräldraförsäkringen lite mera.

– Jag tycker också att det finns fler frågor än barn och att det finns fler perspektiv på kvinnonormen än mödraskapet.

– Jag skulle kunna skriva under på i princip hela det här inlägget, förutom att det är orsaker till varför jag är höger.

– Man får inte från vänsterhåll underskatta hur stor frihet pengar faktiskt innebär. Eget kapital (om än litet), egna inkomster och eget ägande. Tänk om man kunde utforma system där så få som möjligt behövde vara beroende av staten?

– Högern måste bättre ta tag i de normer och strukturer som man tänker sig ska “lösa sig över tid”. Man behöver anstränga sig och fixa systemen så det inte bara lönar sig att arbeta, utan också att spara, att driva företag, och kanske framför allt, ta ansvar för sin framtid. Samtidigt får man inte blunda för de strukturer som finns, jämställdhetsarbete borde välkomnas. I synnerhet i de egna leden.

– En liten avstickare. Men i teveserien L Word finns det en enda kvinna som på något sätt uttrycker högersympatier. Hon är dock konservativ, gillar Bush, spelar bort pengar och försvinner snabbt ur serien utan den minsta karaktärsutveckling. Det är bara ett exempel, men normen som säger att alla flator är (mer eller mindre) vänster är än mer krävande och inskränkande. Det gör mig rätt arg.

Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Jag har inte läst Eva Coopers bok “Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.