Posts Tagged ‘feminism’

Feministiska hemmafruar?

Tuesday, August 9th, 2011

När sommarprogrammet med UnderbaraClara sändes på radion tidigare i sommar höll jag på att skriva ett långt inlägg om varför jag tyckte det var intressant att lyssna på, för att vi trots rätt liknande bakgrund och samma ålder, såg världen så väldigt olika. Det blev aldrig någon text då, men i dag satte Anna Svensson orden på det här med att omfamna kärnfamiljen från ett feministiskt håll. En mycket läsvärd text som du hittar här.

Den här sommaren har några av mina vänner, och flera bekanta antingen gift sig eller fått barn. Med tjejgänget från högstadiet skämtar vi om vem som kommer promenera till altaret först, men alla tror det blir någon annan. Jag tycker det är helt fantastiskt att få följa nyblivna föräldrar jag känner på ställen som facebook (hur gjorde man innan dess?), några av dem till barn som varit efterlängtade i flera år, andra var överraskningar. Själv kan jag inte alls se mig i den situationen, och jag kan inte höra den biologiska klockan ticka, inte ens lite om jag så försöker riktigt mycket.

Men, det vissa kallar för feministisk backlash i konservatismens tecken, tror jag är en feministisk iteration och ett tecken på utveckling. Flera av de som omhuldar hemmet i dag gör det för att de vill och kan, inte för att det är det enda alternativet de har. Det är okej att arbeta och bilda familj, och om man nördar ner sig i projekt som cupcakesbakning, syltning eller långkok, då gör man det förhoppningsvis för att det är roligt, gott och kanske till och med för att hedra de kvinnor som bemästrade dessa saker och gjorde det till en konst, när de inte hade särskilt stora friheter annars.

Färre kvinnor är i dag beroende av sin partner för sin försörjning - och det borde vara möjligt att avtala fram saker som t.ex. underhåll efter en skilsmässa. Det finns fortfarande en hel del lagstiftning kvar som gör föräldrar beroende av staten, och det finns allt för många människor som fortfarande har hejdlöst mycket åsikter om hur var och en borde ruta in sitt vardagsliv. Tyvärr verkar många av dessa inte tro att kvinnor, eller män heller för den delen, kan klara av att själva fatta beslut om sina val i livet.

Hade det varit så svårt med lite mer tilltro till att även kvinnor kan fatta vuxna beslut?

Att vara kvinna och höger. Del 40 001 miljarder.

Sunday, April 10th, 2011

Skylt upphängd på ett plank på min gata. Kanske mest passande för sista punkten.

En fortsättning på förra inlägget:

- Jag har läst Eva Coopers bok nu, och måste säga att jag till stora delar håller med om ansatsen. Cooper inleder till viss del med mina ord (vilket är fantastiskt smickrande) från ett inlägg om livet som högerkvinna som du kan läsa i sin helhet här. Hanna Lager lyfter fram samma problembeskrivning.

- Efter att ha läst boken skulle jag också säga att Elin Grelssons kritik av Coopers bok är en ungefär lika vänsterstereotyp kritik av en timbrobok som Coopers bok är en stereotyp bok från Timbro. Så får ni tolka det fritt.

- Isobel Hadley-Kamptz skriver om mer om biologiska orsaker till kvinnans beroende av staten. Jag vill förtydliga att jag tror att människor är beroende av relationer, av medmänniskor och av varandra. Det kommer man inte i från även om jag ibland skulle vilja det. Jag tycker dock att det finns en övertro på statens förmåga att lösa problem, och tycker det är tråkigt när liberaler ser de statliga skyddsnäten som de som är de mest rättvisa. Jag kan tycka att det finns försvarbar fördelningspolitik, men att systemen borde utformas med större valfrihet, att det borde finnas fler alternativ än stat och familj och att man kanske skulle kunna utveckla försäkringsdelen i föräldraförsäkringen lite mera.

- Jag tycker också att det finns fler frågor än barn och att det finns fler perspektiv på kvinnonormen än mödraskapet.

- Jag skulle kunna skriva under på i princip hela det här inlägget, förutom att det är orsaker till varför jag är höger.

- Man får inte från vänsterhåll underskatta hur stor frihet pengar faktiskt innebär. Eget kapital (om än litet), egna inkomster och eget ägande. Tänk om man kunde utforma system där så få som möjligt behövde vara beroende av staten?

- Högern måste bättre ta tag i de normer och strukturer som man tänker sig ska “lösa sig över tid”. Man behöver anstränga sig och fixa systemen så det inte bara lönar sig att arbeta, utan också att spara, att driva företag, och kanske framför allt, ta ansvar för sin framtid. Samtidigt får man inte blunda för de strukturer som finns, jämställdhetsarbete borde välkomnas. I synnerhet i de egna leden.

- En liten avstickare. Men i teveserien L Word finns det en enda kvinna som på något sätt uttrycker högersympatier. Hon är dock konservativ, gillar Bush, spelar bort pengar och försvinner snabbt ur serien utan den minsta karaktärsutveckling. Det är bara ett exempel, men normen som säger att alla flator är (mer eller mindre) vänster är än mer krävande och inskränkande. Det gör mig rätt arg.

Att vara kvinna och höger. Del 40 000 miljarder.

Monday, April 4th, 2011

Jag har inte läst Eva Coopers bok “Myten om det andra könet” så jag vet inte om Elin Grelsson har rätt i sitt lustmord på boken. Grelssons text är i alla fall underhållande att läsa (gör det!), oavsett om Coopers bok är så substanslös som Grelsson hävdar. Jag fastnade i alla fall på en sak, och det här med att det finns en föreställning om att kvinnor är vänster. Det är en av de saker som både Cooper och Grelsson verkar vara överens om, men jag vet inte om någon av dem verkligen funderar på frågan om hur mycket normen om den kvinnliga vänstern påverkar skapandet av kön, hur det är en norm som ständigt reproduceras i vårt allmänna medvetande, hur flickor från barnsben lär sig plikttrogenhet, ansvarstagande, duktighet och en liktriktning som premieras i de offentliga institutionerna med trygga skyddsväggar. En vänsternorm där man gärna får krossa patriarkatet, men som väldigt sällan kritiserar staten.*

Jag struntar fullständigt i om kvinnor är mest vänster eller mest höger, men jag tycker det är problematiskt att man som kvinna behöver kämpa mot den förutfattade meningen att man per automatik är lite mer åt vänster. Förebilderna till höger är få, och de som finns där behöver nästan be om avbön för att få stanna kvar. Linda Skugge slutade kalla sig för feminist, toppcheferna förespråkar kvotering och de som råkar få barn i offentlighetens ljus måste visa upp en bild av sig själva som supermammor för att få fortsätta att lyckas. Klart det är lättare att lämpa över ansvaret på staten, eller sluta kämpa emot normerna, bli konservativ och leva ut de traditionella könsrollerna istället.

För det är här högern har misslyckats. Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.

Men högern har inte varit intresserad av att tala om alternativ. Det man kallar för marknaden fungerar ju bra, sägs det, å så räddar man en till nationalbank, i stället för att ge utrymme åt mellanmänskliga relationer, sammanhang och alternativa system. Man talar aldrig om att vara fri från staten. Alla kanske kan lyckas med nästan vad som helst om man jobbar tillräckligt hårt, men det är inte det som är grejen. Det hjälper inte om alla ändå fortsätter att utgå från normerna, oavsett om det handlar om att se kvinnor som vänster, eller att helt enkelt rycka på axlarna mot ojämställdheten, och tänka att det ändå löser sig över tid. Det är ju redan rätt bra. Eller?

Uppdatering: Läs Anna Svensson med, i synnerhet om den lätt glömda femme-rörelsen.

*och med staten menar jag inte regeringen, vilken det än må vara för tillfället, utan statsapparaten som princip där man lämnar över friheter till det allmänna bästa.

Att vara sådär fri och öppen hela tiden

Tuesday, November 30th, 2010

I förmiddags lyssnade jag på ett P1-program om polyamori som var på hembesök hos en polyamorös småbarnsförälder. En sak som fastnade efter programmet var hur mannen var så ovillig att förändra sitt eget synsätt. Om inte personen som han träffade ville acceptera att han ville ha intima relationer med fler personer, så var han inte intresserad av en relation.

Det fick mig att reagera. Flersamhet handlar ofta om ett synsätt, och kanske en läggning, om att det går och är okej att bli kär, tycka om, och/eller vara intim med flera personer samtidigt eller parallellt. Konstellationerna ser olika ut och har gemensamt att de inte är monogama. Det handlar helt enkelt om personer som ser fler möjligheter än ett fast tvåsamt och exklusivt förhållande. Och det är väl bra om man nu vill det, men har man egentligen ett så fritt och öppet synsätt på relationer, om man samtidigt helt förkastar tvåsamheten?

Om man för en stund är lite schablonromantisk och leker med hypotesen att två personer träffas och blir förälskade, tycker om varandra och tror att man passar bra ihop. En av de båda är polyamorös, och den andra är monogam. Den polyamorösa vill kunna träffa andra samtidigt, den monogama vill att båda skall vara exklusiva varandra. Är det verkligen så öppet och fritt resonerat av den polyamorösa att vägra gå den monogama till mötes? Att testa och se hur det fungerar just de två tillsammans. Människor är trots allt rätt olika.

Fler relationer och personer skulle säkert må bra av att fundera några varv till på varför just monogamin skulle vara det enda rätta. Lite mera öppenhet skulle säkerligen vara bättre än svartsjukedraman, otrohet och hemliga relationer i garderoben. Samtidigt så fungerar det inte för alla och flersamhet blir bara öppet och fritt när alla är med på det. Kanske borde man lansera bi-polyamorositet, eller så lägger man ner de oändliga försöken att definiera och etikettera alla former av preferenser. Etiketter tenderar att bli självuppfyllande, och behöver vi verkligen fler ramar som definierar kärlek?

Folkhälsa och feminism i Almedalen

Tuesday, June 29th, 2010

Jag ska givetvis till Almedalsveckan i Visby nästa vecka. Om du är på plats får du gärna titta förbi på någon av de seminarier jag skall medverka på.

På måndagen den 5 juli klockan 15:30-16:30 medverkar jag i ett seminarium med titeln “Utmanar feminismen liberalismen?“. Platsen är Augustsalen i Krukmakarens Hus på Mellangatan 21. Det är Fores som står för arrangemanget, och förutom underteckna medverkar folkpartiets Jenny Sonesson, centerns Marie Wickberg och liberatisten Alexander Bard. Jag tror det kan bli intressant, och här kan du läsa mer.

På tisdagen den 6 juli klockan 15:30-16:30 blir det en debatt om folkhälsa och lite smyglansering av boken jag skriver nu. Plats är hotell Almedalen, och vill man titta förbi är det bäst att anmäla sig till Magasinet Neo. Deras inbjudan finns här och lyder som följer:

Är det så farligt? – en debatt om folkhälsa, överdrivna larm och sexistiska myndigheter

Johanna Nylander, frilansskribent, kommer i augusti med boken Är det så farligt? om riskabla små njutningar som sol, läsk och snus. Där tar hon upp frågor som: Hur långt får myndigheterna gå i jakten på folkhälsan? Är det försvarligt att utmåla kvinnor som dåliga mammor? Och kommer ungdomar tro på kampanjerna?

Under Almedalsveckan diskuterar Neo boken med författaren och en panel unga politiker. Vad tror de om bokens slutsatser och hur långt tycker de att staten ska få gå i ambitionen att hålla folk friska?

Medverkande:

Johanna Nylander, frilanskribent
Fredrik Federley
, riksdagsledamot Centerpartiet
Mattias Vepsä
, förbundssekreterare SSU
Anna Gustafsson
, förbundsstyrelseledamot MUF
Adam Cwejman
, ordförande LUF
Ida Gabrielsson
, ordförande Ung Vänster
Charlie Weimers
, ordförande KDU

Moderator: Mattias Svensson, redaktör Neo

Tid: 15:30 – 16:30 Tisdag 6 juli
Plats:
Hotell Almedalen, Strandvägen 8

Anmälan till anmalan@magasinetneo.se

Varmt välkommen önskar Neoredaktionen

och just det. Boken jag skriver är finansierad av Swedish Match. Det ni!

Duktiga feministiska män

Tuesday, March 16th, 2010

Elin Grelssons inlägg om Hans Scheike som blev en text om vänstermän, fullkomlighetskåteri och Johan Berggren fick mig att fundera på feministmannen och den moderna popkarlens (jag tycker fler män borde kallas för karlar, ett mycket underskattat begrepp) kvinnosyn.

Jag har kallat mig för feminist sen jag var sisådär 14, och jag har från ungefär samma tid umgåtts i rätt mansdominerade kretsar. Jag har många manliga vänner, och som tjejkompis har jag ofta fått hamna i rollen som relationsrådgivare och tjejexpert. Mina bröst ger mig tydligen expertkunskaper om andra individer med bröst. Typ.

Om mitt empiriska underlag av killkompisar och expojkvänner har någonting av värde, så är det att begreppet “feministisk man” har mycket lite värde.

Jag har sett den snälla feministiska killen kontrollera och isolera sin flickvän totalt från omvärlden. Sett den ofeministiska notoriskt otrogna killen totallacka på flickvännen när hon pratade i telefon med sitt ex.

Jag har lyssnat på hemmafrudrömmar från killen som till slut stadgade sig med en framgångsrik karriärkvinna, och lyssnat på individualistens familjeplaner på fru och tre barn, utan att själv vilja offra någon del av sin egen karriär.

Jag har träffat många killar som kallar sig för feminister, men som ändå behandlar sin flickvän som en skör blomma, någon som behöver tas om hand och försvaras, i stället för att vara en jämlike. Jag har träffat många män som tycker feminismen är roten till världens onda, men som behandlar kvinnor i sin närhet som likar, och aldrig skulle drömma om att se ner på dem.

Jag har träffat sjyssta mansfeminister, och idioter till ickefeminister. Jag tror inte att det är feministbegreppet som är det viktiga, eller ens att män som kallar sig för feminister är duktigare än andra. Det viktiga, och de bästa killarna, är de som klarar av att behandla tjejer i sin närhet som likar. Som inte placerar kvinnor på piedestaler eller ser dem som sköra porslinsdockor man måste skydda.

Och det är inte duktigt att som man behandla kvinnor som sina likar. Det är en självklarhet.