Sexism, gaming och kvinnor

Tyvärr är ämnet sexism i spelvärlden återigen uppe på dagordningen och jag tycker det är både sorgligt och tragiskt att världen inte kommit längre. Men lite med anledning av de senaste dagarnas sexism som kommit upp till ytan, känner jag ändå att jag måste skriva av mig lite. För jag vill, hoppas och tror ändå att det blir bättre.

När jag började komma i kontakt med den professionella spelvärlden i och med att jag påbörjade min utbildning i dataspelsutveckling (år 2005, ungefär i samma veva som jag började blogga) var kvinnor undantag och jargongen var grabbig. Det fanns ett nätverk som hette Supermarit för kvinnliga spelutvecklingsstudenter som försökte stötta oss tjejer och som blev jätteuppmärksammade när de stod på scen under ett Dreamhack. Tillbaka på skolan fanns det flera lärare som inte riktigt visste hur de skulle hantera kvinnliga studenter, eller kanske kvinnor överhuvud taget, och även om många ville väl kunde det vara svårt att få hjälp eller vara en av studenterna i mängden för att det fanns föreställningar om hur tjejer som pluggade spel skulle vara. Antingen tog man plats och försökte bli en i det tuffa (eller nördiga) killgänget, eller så hamnade man på utsidan och hoppade kanske till slut av utbildningen. Det fanns dessutom en rätt så mycket rådande bild om att man som kvinna fick en massa extra uppmärksamhet om man “såg bra ut” och att detta var en fördel inför framtida arbetssituationer.

Väl ute i arbetslivet hade jag tur och hamnade på ett spelföretag som hade anställt många kvinnor före mig, och hade en jämförelsemässigt jämn könsfördelning. Visst fanns det fördomar om hur kvinnor skulle vara där också, särskilt när det kom till att avancera mellan olika typer av avdelningar, men det fanns också chefer (manliga och kvinnliga) som lät kvinnliga medarbetare ta plats. Det blev helt enkelt bättre, och de före detta kollegor jag har kvar mest kontakt med idag när jag bytt jobb är andra kvinnor som alla klättrat på karriärstegen.

Förra veckan var jag på spelmässan Gamescom i Köln och det mest bestående minnet är alla fantastiska kvinnor jag träffade där. För om det finns något tecken på utveckling man kan se inom spelbranschen de senaste åren, så är det att väldigt många ändå är medvetna om att den sneda könsfördelningen är skadlig, och att världen vore lite bättre om fler kvinnor i alla åldrar intresserade sig för fler typer av spel.

Kanske är det delvis önsketänkande, lite skygglappar och alldeles för låga förväntningar, men jag tycker mig ändå uppleva att det finns en ordentligt ökad medvetenhet om genusfrågor bland både män och kvinnor i spelbranschen, och att allt fler ser sexismen bland spelen som ett problem. Men helt ogrundat är det inte. När IGDA:s Kate Edwards presenterade den senaste attitydundersökningen bland spelutvecklare runt om i världen och konstaterade att 67% av alla spelutvecklare tyckte att sexism i spel var skadligt för industrin, och att drygt hälften ser det som problematiskt med sexism på arbetsplatser, då är det i alla fall ett tecken på att det går åt rätt håll.

Jag har under årens lopp varit relativt skonad från de värsta idiotiska påhoppen (skriver lite djupare om sådant här) och jag har lärt mig att tackla grabbgäng, penismäta ljughistorier under småtimmarna, och att bemöta tölpiga gubbar på det enda sättet det går – att vara ännu tölpigare själv. Det är värt det, inte minst för att jag under årens gång fått lära känna helt fantastiska kvinnor som arbetar med spel, och för att det finns en självklarhet och glädje i jobbet. Att arbeta med dataspel handlar trots allt om att skapa saker som är så bra och roliga att andra människor vill betala för det, inte av nytta utan av nöje.

I spelindustrins alla hörn finns det massor av helt fantastiska människor som arbetar för att det skall bli bättre. Som kritiserar sexismen, som lyfter fram när människor blir behandlade beroende på kön, och som ser till att vi inte slutar diskutera frågan. Det finns massor av steg kvar, men spel är till sin natur inkluderande, och jag hoppas att vi tillsammans kan fortsätta bygga en välkomnande kultur där kvinnor inte behöver konkurrera ut varandra för att ta sig fram, och där sexismen blir ett allt mer frånvarande undantag istället för den norm den en gång var.

Nytt jobb

I bland går tiden väldigt snabbt, sådär fort att man inte riktigt hinner stanna till och reflektera över vad som händer. I månadsskiftet februari/mars lämnade jag Köpenhamn och marknadschefsjobbet på Gameloft för att börja arbeta som ansvarig för samhällsfrågor för Dataspelsbranschen. Det har varit tre intensiva veckor med det nya jobbet, men det är roligt att få kombinera spel med samhällsfrågor. De av er som följt den här bloggen en längre tid kanske kan ana att det är lite av en perfekt match. Det är en smula ovant att vänja sig vid att arbeta för en svensk branschorganisation i stället för ett börsnoterat internationellt företag, men förhoppningsvis kommer jag kunna bidra med kompetens både från mobilspelsvärlden och från marknadsföringssidan, och arbeta för alla spelföretagen i Sverige istället för ett enda i Köpenhamn.

Jag kommer fortsätta skriva krönikor och göra andra saker vid sidan av i den mån det inte krockar med jobbet. Sedan sist har jag skrivit om sexistisk reklam, dinosauriemän, och Ukraina.

Besök i gammal och ny radio

För det mesta brukar jag ju skriva, men den senaste veckan har jag varit med i både nyradio (podcast) och gammelradio (public service) och talat om spel på olika sätt.

I eftermiddags var jag med i Sveriges Radios Nordegren & Epstein i P1 och diskuterade datorspelsberoende med medieinstitutet och Sven Rollenhagen som skrivit en bok på ämnet. Programmet finns att lyssna på här (jag dyker upp ungefär elva minuter in i klippet).

På baksidan av Rollenhagens bok kan man läsa följande:

“Rollenhagen uppfattar dataspelsberoendet som en av vår tids stora utmaningar. Det medför mycket stillasittande och en rad fysiska problem. Det kan också leda till social fobi, depressioner, konflikter med anhöriga och svårigheter i skolan. Och här är vissa nyckelgrupper viktigare än andra. Men det finns vägar att komma ur beroendet, vilket författaren skriver om. I boken finns även konkreta råd om hur man skall hantera beroendet.”

Jag fick aldrig tillfälle att bemöta just det eftersom Rollenhagen försökte hålla sig mer nyanserad i programmet, men jag säger några meningar om moralpanik, spel som kulturform och försöker få fram att det inte är spelande i sig som är problemet i de fall det går illa. Spel är något positivt och fler borde spela mer, inte mindre. Dessutom finns det fler positiva effekter av att spela mycket som tonåring, till exempel en senare alkoholdebut, bättre engelskakunskaper och inkluderande sociala sammanhang.

Också om spel, men väldigt annorlunda är veckans avsnitt av podcasten Den Nervsvage & Psykopaten som jag gästar. Jag pratar om digital underhållning, porrspel, Wilhelm Dafoes orgasm-min, fantastiska Beyond: Two souls, och cookie-clicker.

I väntan på att radiosändningen i P1 skulle börja, på länk från studiorummet Uno i Malmö.

Feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock

Mitt exemplar av Bioshock Infinite

Ända sedan jag spelade första Bioshockspelet på PC har jag varit ett stort fan av serien. Blodig FPS i estetiskt vacker miljö med flörtar till vetenskap och politik är definitivt min spelgenré. Jag såg därför fram emot Bioshock Infinite, och spelade ut det i helgen på min playstation. Mitt betyg på det stora hela är gott, och spelserien hör fortfarande till mina absoluta favoriter. En sak som jag gillar extra mycket med spelen, och Infinite i synnerhet, är hur de porträtterar kvinnor. Det finns kvinnor i nästan alla miljöer, som monster, som poliser, som bossar och som rebeller. Den som har störst betydelse i senaste spelet är Elizabeth. Hon är sidekick, en roll som kan vara knepig att skapa som spelmakare, men som jag tycker de lyckats med. Listan nedan avslöjar några detaljer ur spelet så om du vill spela det och veta så lite om handlingen som möjligt bör du sluta läsa nu, men jag har försökt formulera det utan att spoliera spelet för mycket.

Elizabeth

Några feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock Infinite:

– Det första man får lära sig om Elizabeth är att hon inte skall beskyddas. Kanske är det i längden orimligt att hon aldrig tar skada eftersom hon inte aktivt deltar i fighterna, men hon hjälper till, hittar ammo, liv och salt (spelets mana).

– Elizabeth är smart och karaktärsutvecklas rätt ordentligt under spelets gång. Det finns väldigt lite mähä-ight över henne.

– Det är ingen sexuell spänning mellan Elizabeth och Booker (snubben man spelar som). De utvecklar en intressant relation, men det har man lyckats fixa utan att de skall vilja ligga med varandra. Faktum är att potentiella kärleksintressen bara är en liten bisats i handlingen och inte centralt alls. De har lyckats göra ett actiondrama utan en obligatorisk kärlekshistoria som förstör allt. Det är ett rätt imponerande historieberättande.

– Elizabeth snackar mycket, men när det väl kommer till våld, och hon tar till våld, så bara gör hon utan att fråga, och har ingen ångest över det efteråt. Brutalt befriande ickenormativt.

– Elizabeth blir räddad vid något tillfälle, men hon räddar Booker fler gånger. Hela tiden faktiskt, hon är den som återupplivar spelaren när den dör.

– Elizabeth har vuxit upp oerhört skyddad från omvärlden, men hon är inte ett offer för övergrepp eller har haft en svår traumatiserad barndom som berättigar hennes handlande. Hon kan vara tuff ändå.

– Spelet klarar Bechdel-testet.

Man kan säkert problematisera och analysera henne i bitar, men just nu tänker jag sätta punkt här, och vara nöjd över en bra kvinnlig karaktär i ett spel.

Farliga forskningslarm om spelvåld

I dag har en grupp hjärnforskare fått utrymme på DN Debatt och skriver om att “Dataspelsvåld minskar ungas förmåga till empati”. Artikeln grundar sig på en forskningssammanställning, en metastudie, gjord av Craig A. Anderson, professor i socialpsykologi vid Iowas delstatsuniversitet. Anderson har valt ut och tittat på 100 studier och menar att det nu är bevisat att våldsamma datorspel orsakar aggressivitet hos barn.

Jag håller inte med, och jag är inte ensam. Craig A. Anderson har fört ett korståg mot våldsamma datorspel länge, något som man skall komma ihåg när man läser hans resultat. Anderson har letat efter bevis för tesen att dataspelsvåld är skadligt, och har sålunda hittat dem. Kritiker lyfter fram att Andersons urval av studier är dåligt, att studierna har liten koppling till aggressivitet, är dåligt genomförda och att metastudien inte lägger fram tillräckliga vetenskapliga bevis för att Andersons tes håller.

När studien publicerades i USA kritiserades den hårt för att ta resultatet ur sin kontext och orsaka moralpanik hos allmänheten. Det finns nämligen ingenting i studien som visar att våldsspelande unga agerar mer aggressivt i samhället, eller att “problembarn” som spelar våldsspel är aggressivare än problembarn som inte spelar våldsspel. Det, om något hade varit intressant att se en studie på, liksom, hur mycket fler våldsbrott som hardcorespelarna som sitter nyktra inomhus i en källarlokal under fredagskvällarna egentligen begår…

Jag har under de senaste åren hunnit läsa rätt många studier. Som den här danska genomgången som hävdar att actionspel och racerspel är “farligare” än First Person Shooters, och som visar att det finns ett samband mellan aggressivitet hos spelaren, och hur länge man spelar. Att bli avbruten i sitt spelande efter bara några minuter gör spelaren mer aggressiv, än om man får spela en längre stund. Eller vad sägs om den här studien som menar att de studier som visat att dataspel kan orsaka aggressivitet är direkt undermåliga, och som lyfter fram att det snarare finns motsatta resultat. Den studien är till och med publicerat av det annars så moralistiska svenska folkhälsoinstitutet.

Det finns fler studier och fler bevis för den som letar. Jag tycker det vore direkt tråkigt om svensk media helt plötsligt godtog Craig A. Andersons forskning som absolut sanning bara för att fyra svenska hjärnforskare skriver om det på DN Debatt. Det rör sig trots allt om forskning som är högst subjektiv och som tolkat de hundra studierna för att uppfylla sitt eget syfte. Det finns några saker man skall vara vaksam på, som är vanligt i de studier som vill hävda att det finns ett samband mellan aggressivitet och spelvåld:

– Studier som låter små barn spela våldsspel som är gjorda för vuxna
– Studier som avbryter spelandet i förtid, inte låter spelarna spela klart banor, och som gör spelvåldet helt kontextlöst.
– Studier som bara tittar på effekter inom den närmsta tidsrymden (tex. vilken leksak barnet valde timmen efter man spelat)
– Studier som struntar i sociala faktorer. Huruvida problemungar som spelar dataspel blir lugnare/mindre brottsliga/mindre aggressiva vet man faktiskt ingenting om (men jag har läst studier som öppnar för möjligheten att problemungar som spelar spel agerar ut i spelen istället för i köttvärlden)

För även om det så finns ett samband mellan våldsamma datorspel och aggressivitet behöver man sätta det i sitt sammanhang. Är det kanske så att man söker sig till våldsspel om man är aggressiv? Kan man kanske få utlopp för aggressiva känslor genom dataspel? Vad är egentligen alternativet till våldsspelen? Är det kanske till och med skadligt att dra förhastade slutsatser om våldsspelens effekter?

Tänk om dataspel hade fått så mycket status i forskningen, att man åtminstone såg spelen i ett sammanhang?

Uppdatering: Missa inte Giselas sågning av hela DN-artikeln. Hon går in på fler av argumenten i artikeln än bara Andersons forskning. Här kan man läsa om en nästintill dagsaktuell studie som visar att våldsspel inte orsakar aggressivitet, och här kan man läsa om third person shootern som utvecklats för att hjälpa barn slåss mot sin cancer. Tack till Jonas och Evelina för tipsen!

Till sist: Metastudien är trots allt från mars. På sidan 87 i Är det så farligt? hänvisar jag faktiskt till den. Rätt långt innan den hamnade på DN Debatt. Jag var bara tvungen att säga det.

Chávez ger sig på nätet igen

För ett par dagar sedan kom nyheten att Venezuela hade klubbat igenom en lag som förbjuder våldsamma dataspel, och våldsamma leksaker. Chávez menar att leksakerna och spelen bidrar till det ökade våldet i landet. Jo, våldet har ökat, men det är knappast spelens fel.

Nu har landet gått ännu längre. Hugo Chávez har börjat öppna upp för censur av nätet. Han uttryckte sig så här:

The Internet cannot be something open where anything is said and done. Every country has to apply its own rules and norms”

Det här är inte okej. Utvecklingen på medieområdet i Venezuela är inte sunt. I somras beskyllde Chávez  landets ickestatliga mediekanaler för att vara kapitalistiska usa-kramare, och ströp de största regimkritiska kanalerna i landet. De ickestatliga mediekanalerna har blivit hotet för Chávez socialistiska agenda. Redan tidigare har Chávez kallat sociala medier som Facebook och Twitter för terrorvapen, och smutskastat människor som använder dem. Nu verkar även nätet riskera råka ut för hårdare lagar.

Men det är knappast svårt för herr Chávez att hitta en bra lösning på sitt “problem”. Varför inte en svensk-inspirerad datalagringslag?