Feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock

Mitt exemplar av Bioshock Infinite

Ända sedan jag spelade första Bioshockspelet på PC har jag varit ett stort fan av serien. Blodig FPS i estetiskt vacker miljö med flörtar till vetenskap och politik är definitivt min spelgenré. Jag såg därför fram emot Bioshock Infinite, och spelade ut det i helgen på min playstation. Mitt betyg på det stora hela är gott, och spelserien hör fortfarande till mina absoluta favoriter. En sak som jag gillar extra mycket med spelen, och Infinite i synnerhet, är hur de porträtterar kvinnor. Det finns kvinnor i nästan alla miljöer, som monster, som poliser, som bossar och som rebeller. Den som har störst betydelse i senaste spelet är Elizabeth. Hon är sidekick, en roll som kan vara knepig att skapa som spelmakare, men som jag tycker de lyckats med. Listan nedan avslöjar några detaljer ur spelet så om du vill spela det och veta så lite om handlingen som möjligt bör du sluta läsa nu, men jag har försökt formulera det utan att spoliera spelet för mycket.

Elizabeth

Några feministiska drag hos Elizabeth i Bioshock Infinite:

– Det första man får lära sig om Elizabeth är att hon inte skall beskyddas. Kanske är det i längden orimligt att hon aldrig tar skada eftersom hon inte aktivt deltar i fighterna, men hon hjälper till, hittar ammo, liv och salt (spelets mana).

– Elizabeth är smart och karaktärsutvecklas rätt ordentligt under spelets gång. Det finns väldigt lite mähä-ight över henne.

– Det är ingen sexuell spänning mellan Elizabeth och Booker (snubben man spelar som). De utvecklar en intressant relation, men det har man lyckats fixa utan att de skall vilja ligga med varandra. Faktum är att potentiella kärleksintressen bara är en liten bisats i handlingen och inte centralt alls. De har lyckats göra ett actiondrama utan en obligatorisk kärlekshistoria som förstör allt. Det är ett rätt imponerande historieberättande.

– Elizabeth snackar mycket, men när det väl kommer till våld, och hon tar till våld, så bara gör hon utan att fråga, och har ingen ångest över det efteråt. Brutalt befriande ickenormativt.

– Elizabeth blir räddad vid något tillfälle, men hon räddar Booker fler gånger. Hela tiden faktiskt, hon är den som återupplivar spelaren när den dör.

– Elizabeth har vuxit upp oerhört skyddad från omvärlden, men hon är inte ett offer för övergrepp eller har haft en svår traumatiserad barndom som berättigar hennes handlande. Hon kan vara tuff ändå.

– Spelet klarar Bechdel-testet.

Man kan säkert problematisera och analysera henne i bitar, men just nu tänker jag sätta punkt här, och vara nöjd över en bra kvinnlig karaktär i ett spel.

Integritet i en digital värld och lite till

Nästa måndag, den 26:e november, är det äntligen boksläpp för en antologi jag medverkar i. Boken heter Integritet i en digital värld, och ges ut av tankesmedjan Fores. Förutom undertecknad medverkar riktigt smarta människor som Isobel Hadley-Kamptz, Johan Norberg, Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Rasmus Fleischer och Robert Östling i boken. Råkar man dessutom vara i Stockholm den kvällen kan man skaffa boken på plats först av alla.

Min text handlar om facebook, sociala medier, internet och hur vi förhåller oss till vår egen integritet, att vissa saker blir bättre om man delar med sig av information, och att allt inte är dystert och hemskt.

Hos Fores lunchpanelade jag ju dessutom för ett par veckor sedan. Här kan man se seminariet i efterhand.

På andra håll har jag det senaste skrivit om koffein, livsmedelsverket och energidrycker, och försökt döda myten om att energidrycker skulle vara extra farliga. Kan dessutom tillägga att skälet till att vissa avråder från att blanda energidrycker med alkohol är inte för att det på något sätt i sig är en farlig kombination, utan för att man inte känner sig så full med koffein i kroppen, och därför kan dricka mer, vilket givetvis är farligt om man dricker mer än man klarar av. Men det beror på alkoholen och inte på koffeinet.

Senaste krönikan handlar om den viktiga ideella sektorn och vad man väljer att skänka pengar till.

På spelfronten har det blivit väldigt mycket My Little Pony, mest på grund av jobbet. I går installerade jag Bioshock 2 på PS3:an och har dödat min första storasyster. Inte jättemycket nytt från ettan, och jag vet att många såg tvåan som en besvikelse, men än så länge trivs jag med lite mer i samma stil. Rapture revisited liksom. För ett par veckor sedan bytte jag bort fps-våldet som annars präglat mitt playstationspelande mot stämningsfulla Journey. Helt klart värt hundralappen på PSN för en kvälls vackert svävande.

Bilden ovan är något jag tecknade i veckan och kommer från mitt numera publika instagramkonto. Där lägger jag annars mest upp bilder på klänningar och vardagstrivia.