Egenmäktigt förfarande, en självuppfyllande historia

Jag hör till en av dem som tycker att Lena Andersson är en av landets främsta krönikörer. Jag håller inte alltid med henne, men respekterar hennes stringens, argument och intellekt. Hon håller uppfriskande hårt i sina teser och försvarar dem. Därför såg jag också fram emot att läsa hennes Augustprisade skönlitterära verk “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.

SPOILERVARNING: Detaljer om boken förekommer i texten nedan.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Egenmäktigt förfarande är en sorts kärlekshistoria, och den har ett par helt briljanta passager om passion, hängivenhet och ett undflyende leverne där i alla fall jag kan känna igen mig och andra i både den analytiska Ester och den bohemiske Hugos liv. På samma sätt som Ester hela tiden letar efter sanningarna om livet så rör boken vid några av dessa.

Kanske är det Anderssons tanke, och i så fall kan jag bara gratulera till ett fantastiskt stilistiskt grepp, men under de dryga två timmar jag har tillsammans med Egenmäktigt förfarande utvecklas mina känslor för boken parallellt på snarlikt sätt som Ester utvecklar sitt förhållande till Hugo. Det börjar bra, nyfiket och lätt förälskat över Anderssons briljans, men slutar i besvikelse och en undran “var det inte mer?”.

Genom hela boken analyserar Ester sina handlingar och sina känslor för Hugo. Andersson pekar på signalerna som Ester inte ser och illustrerar hur lätt det är att frångå förnuftet i en förälskelse. I första halvan av boken håller det. Sedan blir det en krampaktig kamp om både Hugo, historien och läsaren. Karaktärerna faller allt plattare och blir mer ointressanta ju djupare Andersson gräver i deras självreflekterade analys, och som läsare inser man att de kanske inte var så spännande i bokens första halva heller, utan att man som läsare drogs med i en förälskelse över de briljanta insikter som finns i Anderssons ansats. Bilden av Egenmäktigt förfarande sjunker i samma takt som Esters bild av Hugo rämnar.

Jag vet inte hur konkurrensen för Augustpriset såg ut, men jag är besviken på Egenmäktigt förfarande. Den skulle kunna vara så mycket bättre, men tyvärr räcker den inte till. Karaktärerna är platta och fåniga, historien är gammal och den bidrar i slutändan inte med så mycket nytt. Hugos goda sidor räcker med rätta inte till för Ester, och de få briljanta passagerna i Egenmäktigt förfarande räcker inte till för att göra den till en bra bok.