Johanna Nylander

Jag passerade den danska statsministern på väg hem från jobbet i fredags.

Om en vecka är det val i Danmark, och eftersom det kan vara lite svårt att hålla koll på vad partierna tycker, och ifall de är höger, vänster eller mittemellan, kommer här min guide i den politiska språkförbistringsdjungeln, sorterat på valsedelsbokstav:

A står för Socialdemokraterne (sossarna) som är till vänster på den politiska skalan. Tänker man på arbetarpartiet så blir bokstaven logisk. Så långt är allt väl. Partiet har nyligen sagt sig beredda att samarbeta med Dansk Folkeparti för att rädda det orimliga förtidspensionssystemet efterlønnen. Partiledaren heter Helle Thorning-Schmidt och spås bli nästa danska statsminister.

B står för Det Radikale Venstre som är bland det mesta mittenpartiet Danmark har. De kommet göra upp med sossarna i detta valet, men vill sänka skatter och bidrag. Radikale Venstre har en historia att driva en rätt livstilsliberal linje, och har tillsammans med Konservative sagt sig villiga att göra upp om den ekonomiska politiken över blocken för att förhindra att Danske Folkeparti skall få inflytande.

C står för Det Konservative Folkeparti och kan kanske vara de mest liberala i den ekonomiska politiken. De har grön som partifärg. En av de stora danska dagstidningarna, Berlinske, hade ett valtest där resultatet tyckte jag skulle rösta på en kandidat från de konservative. Nu får jag inte rösta i Danmark, så det gör väl sak samma.

F står för Socialistisk Folkeparti, och är lite mer vänster än sossarna, och ja, uppfyller de flesta förväntningarna om hur ett vänsterparti skall vara. Partiledaren var den i vänsterblocket som i valrörelsen först öppnade upp för post-val-uppgörelser med Dansk Folkeparti.

I står för Liberal Alliance. De har orange partifärg och namnet kan lätt leda tankarna till den svenska borgerliga alliansen. De har rätt lite gemensamt. Liberal Alliance är uppstickarpartiet på högerflanken som består av missnöjda liberaler som tröttnade på att högerregeringen blivit för sossig. Partiet går till val på färre förbud och ekonomiska reformer.

K står för Kristendemokraterne. De är pyttesmå och gillar landsbygden. Lite som att svenska centern och kristdemokraterna parat sig och allt blivit mycket mer. Inklusive bristen på väljare.

O står för Dansk Folkeparti – de lierar sig med de flesta, gillar populistiska förslag och ogillar människor som inte är blonda eller minst trettonde generationen urdansk.

V står för Venstre, det största högerpartiet och i dag regeringsbärande. Partiledaren heter Lars Løkke Rasmussen och han är den lilla mannen på bilden ovan.

Ø står för Enhetslisten. Kommer ni ihåg det svenska partiet Enhet? Det här är inte riktigt samma sak, men ändå. Enhetslisten kallar sig för rödgröna, och är ungefär ett socialistiskt miljöparti.

Jag har haft en hel del ångest inför det här valet. Hey, det ska man ha som liberal. Det är ju liksom inte självklart vad man ska rösta på, och det är alltid lättare att tycka om oppositionella, än de som har makten.

I senaste numret av Magasinet Neo kom jag dock ut som moderatväljare i riksdagsvalet, av diverse där uppräknade anledningar. Nu vet jag vem jag ska kryssa, och hur min röst kommer se ut i de andra valen. Rösterna är inte avlagda än, och ingenting är skrivet i sten. Jag kommer praktisera valhemligheten för slutresultatet, men ungefär såhär kommer det se ut, och varför.

Riksdagen – Kajsa Lunderquist, moderat
Kajsa sitter inte i riksdagen i dag, betonar integritetsfrågan och matchar min valpejl till 85%. Faktiskt störst match bland alla malmökandidater. Hon står på plats fyra på listan och gränsar därmed till valbar plats, vilket gör att hon kan ha nytta av mitt kryss på riktigt.

Om man nödvändigtvis ska rösta vänster rekommenderar jag varmt Maria Ferm som står tvåa på miljöpartiets lista. Riksdagen skulle behöva henne.

Landstinget/Region Skåne – Folkpartiet
Jag funderade länge på vad jag skulle rösta på till regionen. Jag gillar det nuvarande styret, men hittade inte en enda politiker jag kände förtroende för. Namn som Pia Kinhult (m) och Mats Persson (fp) står nämligen på fel listor för mig. Sen hittade jag folkpartiets valmanifest för regionen och blev genuint imponerad av förslagen, och det faktum att det finns NÅGON i partiet som faktiskt förstår sig på it och teknik. Om jag visste vem det var hade hon/han direkt fått mitt kryss. Just nu går jag på tipset om att Fredrik Sjögren (plats 7), är en bra kandidat, men jag tar gärna emot förslag.

Kommunen – Miljöpartiet
Jag gillar verkligen inte Illmar Reepalu, och jag vill verkligen inte ha ett sossestyre i kommunen i fyra år till. Dessvärre har jag noll förtroende för oppositionspolitikerna, moderaterna kräver flyktingstopp och folkpartiet är inte aktuellt alls. Visst kommer jag få med ett gäng dåliga förslag med min miljöpartiröst, men jag har hellre rättsäkerhet än fler köpcentrum. Och med tanke på att malmöoppositionen ligger under rätt rejält i siffrorna, ser jag hellre ett starkt miljöparti i majoritet. Anders Söderberg är det tips jag har för personkryss, men tar gärna emot förslag.

Malmöpolitiken är om någon färgad av sverigedemokratin. SD har ett starkt fäste i Skåne, och om resten av landet hade röstat som Malmöborna, hade partiet suttit i riksdagen för länge sedan.

I staden som styrts av socialdemokraterna de senaste mandatperioderna talar oppositionen om lag och rätt. De borgerliga består av moderater som vill införa flyktingstopp, folkpartister som man aldrig hör talas om, kristdemokrater som är helt marginaliserade, och ett centerparti som inte ens kom upp i två procentenheter i förra valet.

Malmö är en liten stad. Även om regionen är stor och det finns närhet till miljontals människor inom kort avstånd, är själva Malmö litet geografiskt. Förorterna ligger inne i stadskärnan, och de gängbråk som blivit allt vanligare blir politiska slagträn där populistiska förslag avlöser varandra om hur de skall lösas.

De rödgröna med Socialdemokraterna i spetsen tror sig lösa områdesproblem med ännu fler hårdsatsningar som ska ta och stärka självförtroendet för de “stackars ungdomarna” som vuxit upp i problemkvarteren. KD vill ha fler poliser, och moderaterna vill att polisen helt oprovocerat ska kunna kontrollera minderåriga som går ute på kvällarna, och just ja. Införa flyktingstopp.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna får stöd i en stadsdel när de kommer ut och pratar med de boende, och dessutom bara vill förbjuda invandrare att flytta hit om de inte kan försörja sig. Det låter ju nästan sympatiskt. Till och med mildrare än moderaternas flyktingstopp.

För saken är att ingen av de politiska partierna riktigt har tagit itu med stadens problem. Sverigedemokraterna förstärker bara en destruktiv vi-och-dom-känsla och ger sig själva samma utstötta position som de andra partierna målar upp att många invandrade grupper känner. De borgerliga vill ha hårdare tag mot de som begår brott, och de rödgröna vill skapa ett konstgjort civilsamhälle med kommunen som bas.

Polisen och de boende kan lätt identifiera bråkmakare, men ingenting göra eftersom det allt som oftast handlar om unga omyndiga killar som är svåra att fånga på bar gärning. Visst, man skulle politiskt kunna sätta lite mera rättssäkerhet ur spel och låsa in dem allihop. Men frågan är vad det löser i det långa loppet. Snarare är det ett bristande civilsamhälle och sociala normer som är satta ur spel.

Som i Södra Sofielund, eller Seved, stadsdelen jag själv bor i. Här är kommunens lösning fina intentioner om hur invånarna själva ska lära sig ta ansvar för sina kvarter. Ungdomar får sommarjobba med att städa gator och torg, och kommunrepresentanter ser området som det “nya möllan”. Projektet knyter de boende ännu mer till de där gatorna och kvarteren, och man söker genom media sympatier för att det inte “finns något att göra för ungdomarna” i precis just de fyra kvarteren som området innefattar.

Kanske är det så att man känner en stor samhörighet med de gator man växt upp vid, om man bott på samma ställe i säg, 15 år. Jag vet inte, för jag har aldrig bott så länge på samma plats. Kanske är det så att de som bor i innerstadsytterkanter som Seved gör det för att det är nära till allt annat? Att man inte lever sitt liv kring de närmsta fyra kvarteren, utan en kvarts promenad bort? Kanske är det till och med destruktivt att identifiera invånare med sina stadsdelar, att stadsdelsindelning i sig självt blir självuppfyllande etiketter för sina invånare? Att alla specialsatsningar på Seved eller Rosengård gör platserna än mer segregerade?

Är inte hela grejen med att föra politik efter var människor bor eller kommer ifrån, rätt så förlegad, oavsett om det handlar om stadsdelsgränser eller nationer?

Den som läser min valblogg eller twitter har kanske märkt min senaste ambivalens inför landstingsvalet. Jag har ingen aning om vad jag ska rösta på eftersom de bra personer jag känner till som finns i regionen bor på fel plats och inte ställer upp på min lista. Därför funderade jag på om faktorer som facebookbild kanske skulle få avgöra. Mer om det här.

En av de få politiska frågorna när det gäller landstingsvård som jag faktiskt bryr mig lite om, är gyn-vården för oss som är för gamla för ungdomsmottagningarna men som inte skaffat barn, eller planerar det den närmsta framtiden. Efter några mindre trevliga turer dit i våras tänkte jag att det åtminstone kunde få vara en fråga som kanske kunde få avgöra i valet. Dessvärre verkar partierna i landstingen mest bry sig om familjer, pensionärer och kollektivtrafiken, och även om det inte är något fel i det, blev det liksom inte riktigt svar på min fråga.

Därför försökte jag till och med ta reda på vad Feministiskt initiativ tycker i gyn-frågan. Ett parti med feminister måste väl allt ha uppmärksammat det där vårdglappet och funderat på åsikter. Efter lite twittrande visade det sig att det inte gick att hitta deras åsikter någonstans på nätet, utan jag var hänvisad till valstugan på torget i Malmö.

Jag gick dit, hämtade min broschyr, ägnade två minuter med min scanner, och laddade upp. Här finns FI Skånes valbroschyr om regionvalet. Läs, begrunda och sprid om du vill det. De säger att de vill “Förbättra tillgång och säkerhet inom gynekologi och förlossningsvård”. Så nu vet jag det.

Tyvärr FI, den formuleringen övertygar inte mig.

Folkhälsa i Alliansens valmanifest:

“Alkoholens sociala och medicinska skadeverkningar måste bekämpas. En minskad alkoholkonsumtion förbättrar hälsan och minskar många sociala problem. Systembolaget ska kvarstå i statlig ägo. Försäljningsmonopolet och en aktiv prispolitik utgör centrala verktyg i detta arbete, men mer behöver göras. Vår politik syftar till ett samhälle fritt från narkotika och dopning och ett minskat tobaksbruk. Barn och unga är en särskilt angelägen grupp.” (s.25)

De vill höja skatten på alkohol och tobak “i syfte att minska dessas skadeverkningar”. (s.25)

samt:

“Den förebyggande satsningen för att minska alkoholkonsumtionen, stoppa narkotikan och dopningen samt minska tobaksbruket fortsätter under mandatperioden.” (s.25)

Annars är folkhälsofrågorna relativt tysta. Ordet folkhälsa finns med en gång i brödtexten som förklarar varför svensk idrott ska få 500 miljoner extra om året. Noterbart är att stödet från svenska spel ska fasas ut. Å så framhäver man att barn ska serveras skolmat utan onödiga tillsatser. Jag har inte riktigt bestämt mig om frånvaron av folkhälsopolitik i övrigt är ett gott eller dåligt tecken. Att alliansen verkar vilja föra ett krig mot alkohol, narkotika och tobak känns dock mindre fräscht, utan som ett utslag av populism. Vi behöver inte fler nollvisioner på folkhälsoområdet, vi behöver nyanser.

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Nu är det klart! Jag och Hanna Wagenius ska valblogga ihop. Vi skriver för Nyheter24:s valsajt, och vår liberala blogg hittar du här.

Givetvis släpper de inte lös två liberala tjejer helt utan motstånd, så det finns en socialistisk blogg också. Den är skriven av Rebecca&Fiona, två musiktjejer från stockholms nöjesliv.

Så ta en titt på den nya bloggen, läs, lägg till i RSS:en och förvänta fler uppdateringar där än här…

Det är jul och obligatorisk ledighet och familjesamkväm. Själv har jag hunnit med både det och att skriva för Kvällsposten. I förra veckan klagade jag lite på kvotering och positiv särbehandling på våra kära universitet. Varför det är fel kan du läsa om här.

—

På juldagen skrev jag om moderna former av skattskrivning, summerade några av gångna årets övervakningslagar och tar upp både Swift och Acta. Digital integritet känns som ett ständigt återkommande ämne, och den viktiga texten hittar du här.

—

I piratpartiet pågår det just nu ett provval. Jag har inte skrivit om något annat partis diton denna gången, och egentligen har jag inte koll på PP:s heller (men ser fram emot att läsa listor). Om jag skulle gå efter folk som jag känner och är trevliga afk skulle jag vilja pusha lite extra för Emil Isberg, Jacob Dexe, Jonas Bergling och Klara Tovhult. Emil och Jonas känner jag och jobbade med på dreamhack innan pp ens existerade. Jacob är en jordnära och stabil liberal från Lund, och Klara är mycket, och lyckas formulera saker som det här. Men, jag är inte piratpartist, så jag har ingen aning om hur någon av dem fungerar i partiet. Det är bra personer i alla fall, så nu vet ni det.

Jag vill börja att instämma med Norberg och säga att Folins stora diss av miljöpartiet är den mest ambitiösa på länge i debatten om nygrönhet. Tillväxt och teknikutveckling förbigås lite för mycket, för att de personliga frihetsfrågorna skall räcka till. Även om miljöpartister gärna vill vara lika lättsmält mjukliberala som ungsrostade palsternackor, dras partiet fortfarande lite för långt åt den utvecklingsfientliga konservativa vänstern.

Kanske är det samma drag av utvecklingskonservatism som drabbat Sydsvenskan, när de helt okritiskt låter “turismforskaren” Stefan Gössling komma till tals. Enligt Gössling är långa flygresor enbart till ondo, och vi borde helst tillbringa semestern med cykel och tält. (Nej, det senare skriver han inte rätt ut.)

Handelns, resandet och tillväxtens betydelse för miljön skall inte ignoreras. Men frågan är om höga siffror på något av områdena verkligen är till det sämre. Jordbrukaren i Afrika har troligen betydligt större glädje av vår grönsaksbudget än bonden i Laholm. Troligen har de välavlönade Vellingeborna haft råd att åka längre utanför kommungränserna än moderatledarna. Med tillräckligt bra tillväxt och förutsättningar finns det dessutom utrymme att utveckla de där smarta transportlösningarna som vi bara går att vänta på.

Det är inte alltid självklart vad som är bäst för vare sig miljö eller människor i långa loppet. I synnerhet om perspektivet är tillväxts- och utvecklingsfientligt. Då räcker inte ens de bästaste nygröna ideal till.

—

För att avsluta med ett exempel i min egen närhet; I huset jag precis flyttat in i har man prioriterat ett källarbeläget möbelbytarrum, så man slipper släpa sig två kvarter bort till Myrorna och bedriva handel. Miljöhus.

Pär Gustavsson och undertecknad försökte rädda Norge. Bilden är troligen tagen av Joanna Olsson.

För rätt så precis fyra år sedan befann jag mig i Oslo och valkampanjade med Ung Venstre. Vi var ett gäng unga liberaler från västsverige som ville rädda Norge från en rödgrön sörja till regering. Trots att vi skrev en sång om oljefonden gick det sådär. Vänsterkoalitionen segrade, men Venstres siffror ökade stort. Vår insats var givetvis avgörande (eller inte).

Nu är det dags för val igen, och i de svenska nyhetsflödet har det inte skrivits så mycket om valet. Malin Siwe gäspar lite åt hela cirkusen och på Expressen varnar man för Fremskrittspartiets främlingsfientliga politik, och drar paralleller med Dansk Folkeparti.

Det jag kommer ihåg bäst från valet 2005 var den framåtanda som fanns i Venstre. Ett litet parti som stod lite på kanten vid makten, hade någon ministerpost som de förlorade, men ändå var glada för att de fick med sig rösterna från folket. Venstre höll miljöfrågorna högt, förstod att fildelning och integritet hörde ihop och kombinerade klassisk liberalism med realpolitiska krav. Trots att man då satt med i regeringen drev partiet radikal politik, och ungdomsförbundet var inte bakbundna till politisk korrekthet.

Denna gången har jag inte följt valet alls, men vill ändå önska Norge lycka till, med ett hopp om att den protektionism som både Frp och vänsterblocket står för, får så lite utrymme som möjligt. Det finns alternativ till rödgrön sörja även i Norge…