Johanna Nylander

COICA, lagen som skall ge det amerikanska justitiedepartementet rätt att ta bort sajter från DNS-systemet har passerat ytterligare en instans i senaten. I förslaget finns formuleringar som hotar fler sajter än typ Piratebay, utan även Dropbox, det amerikanska piratpartiets sajt och troligtvis ha stoppat Youtube om förslaget hade varit lag då.

Jag behöver knappast säga vad jag tycker om lagen. Jag skrev en längre analys om lagförslaget i mitten av oktober i samband med piratebay-rättegången. Finns att läsa här. EFF har bakgrundsinformation och Wired skriver om den senaste utvecklingen i senaten.

Jag kom över ett signerat exemplar av Condoleezza Rice:s självbiografi “Extraordinary ordinary people” under min nyliga resa till Kalifornien, och tänkte att den var värd att köpa. När jag betalade mina nästan trettio dollar för boken hos den lilla handlaren i Mountain View visste jag inte ens att hon varit provost (snäppet under rektor) för Stanford ett par miles bort. Eftersom jag tidigare under samma resa köpt Sarah Palins bok, och tycker att republikanska kvinnors levnadsberättelser är fascinerande, tänkte jag att Rices bok var ett bra köp även om hon kanske inte är så intressant just nu.

Nu har jag läst igenom de 325 sidorna som kronologiskt slutar med att hon blir president George W Bushs National Security Advisor i januari 2001. Det är en berättelse om hennes uppväxt i det rassegregerade Birmingham, om föräldrar som självuppoffrande gör allt för sin dotter, om universitetsliv och om sovjetunionen.

Rice nämner i förbifarten att hon inte gillade böcker som ung – förrän hon hittade hyllan med biografier, just för att de handlade om riktiga människor. Kanske påverkar det hennes skrivande. Historien har ett tydligt narrativ som kretsar kring Rices föräldrar och hennes egna ungdomsår, och präglas snarare av några få tydliga poänger hon vill förmedla, än förser läsaren med smaskiga detaljer kring sitt privatliv.

Det politiska är också i skymundan. Det intressanta nämns i förbifarten, som att hon bodde granne med familjen Netanyahu (dock när Bibi var utflugen för College), har Madeleine Albrights pappa att tacka för sitt intresse för utrikespolitik och hon började sitt politiska liv som demokrat. Hon förlorade en senatsnominering för republikanerna när hon inte ställde sig bakom Pro-Life, har haft en oljetanker uppkallad efter sig och ser till och med sin stanford-tjänst som provost som det bästa jobbet hon någonsin har haft.

Som svensk tycker jag att Rices i huvudsak okontroversiella historia är intressant eftersom det ger ett perspektiv på amerikansk republikanism som inte är vanligt här och ger en hyfsat mänsklig bild av den superkvinna hon ändå är.

För min del hade jag gärna läst fler av de smaskiga privata detaljerna som romansen med football-spelaren och veta vilka av hennes många manliga vänner hon egentligen ligger med. Kanske mest för att hon hade blivit mänsklig på riktigt då.

Å andra sidan gillar jag hennes integritet, och att hon trots sin torrhet erbjuder en historia jag nästan läst pärm-till-pärm. Hon är tydlig när hon förklarar sitt försvar för rätten att bära vapen med att de vita segregationsförespråkarna i Birmingham troligen hade konfiskerat dem om de varit registrerade, och ett försvar för svartas (hon använder termen “black” genom hela boken och menar att afro-amerikan är missledande då de allra flesta amerikanska svarta har levt i landet lika länge som de vita) rättigheter hade varit som bortspolat.

Hon berättar att hon blev republikan för att hon var missnöjd med hur president Carter hanterade Sovjets invasion av Afghanistan. “When Carter decided that the best response to the invasion was to boycott the Olympics, he lost me.” Senare försvarar hon beslutet med att hon hellre blir ignorerad av republikaner än “patronized” av demokrater, och slår ett hårt slag mot demokraternas identitetspolitik.

Genom hela boken vill hon poängtera sitt stöd för ett mer diversifierat samhälle, att hon har mycket att tacka sina föräldrar, och att utbildning är oerhört viktigt. Och om man för de timmar det tar att läsa igenom boken vill bortse från att hon har innehaft en av världens mäktigaste positioner som USA:s utrikesminister, är det faktiskt en rätt bra historia.

Men, jag kan hålla med om att hon reflekterar lite för lite, och att det mest intressanta i boken är vad som händer efter dess slut. För i den här första delen av hennes politiska karriär, är det faktiskt rätt lätt att gilla henne.

Det lär inte vara lika troligt när del två släpps, självbiografin över hennes liv inom politisk policy. Den förväntas vara klar 2012.

Fler har nu uppmärksammat Google-Verizon-förslaget till policy om nätneutralitet. I DN beskriver Sverker Lenas förslaget som att det vore lite av slutet på internet som vi ser det idag. Riktigt så illa är det inte, och det finns bra mycket mer i förslaget än domedagsprofetior. Christoffer Kullenberg går hårt (och läsvärt) åt användningen av ordet “lawful” i förslaget, och myntar begreppet “googleman”. En annan som kommenterar är Pär Strömbäck, som på Netopia först kallar Google-Verizon-förslaget för rykten, men som tycker att de stora sajterna redan har infört någon sorts oligiopol på nätet och att nätneutralitet bara är en utopisk princip.

Missa heller inte EFF:s genomgång av förslaget. De drar ungefär samma slutsatser som jag gjorde, men trycker hårdare på punkten om “Network Management”. Något som inte är så konstigt, eftersom de går efter sina intressen, och jag är mer ideologisk äganderättsvänlig, och inte tycker att staten kan reglera hur som helst när det gäller andra människors verk. I det här fallet driften av näten.

Och för den som missat det. Här finns min genomgång av Google-Verizon-förslaget inklusive kommentarer. Vi behöver en diskussion om det här i Sverige, innan någon annan sätter agendan åt oss.

Uppdatering, 12/3 kl.14:40:

Via Jardenberg ser jag att Facebook har lagt sig i diskussionen, och framför allt kritiserat Google&Verizon för undantaget för mobila bredband. Om debatten fortsätter och gör Google-Verizon-förslaget till det sämsta alternativet för nätneutraliteten, så kanske slutprodukten kan bli rätt lovande ändå.

På andra sidan Atlanten, i Usa, har Verizon och Google lagt fram ett gemensamt policy-förslag för ett “öppet” internet. Det består av nio punkter (som finns i sin helhet här) om hur de vill förhålla sig till innehåll och nätneutralitet och det är utformat på så sätt att det skulle kunna ligga till grund för ett framtida lagförslag på området.

I korthet ser det ut så här:

1. Konsumentskydd. Internetleverantörer blir förbjudna att hindra användare för att skicka och ta emot lagenligt (lawful) innehåll mellan varandra, att använda lagenliga tjänster och använda lagliga verktyg som inte skadar nätverket.

Det är alltid svårt när man svänger sig med begrepp som “lawful”. Å ena sidan är det svårt att skriva policys som skyddar olagligt material, å andra sidan öppnar det upp för kryphål som kan omfatta lite vad som helst.

2. Diskrimineringsskydd. Internetleverantörer förbjuds att nedprioritera tjänster, eller förfördela dem så att de skadas eller inte kan användas.

Man får inte glömma bort marknaden och egenintresset när det gäller nätet. Operatörerna måste få styra över sina tjänster, men det finns en poäng i att de inte ska få hindra andra på marknaden.

3. Transparens. Internetleverantörerna måste i klartext berätta för sina kunder vad de prioriterar och vad deras tjänster innebär så att man kan fatta informerade beslut om val av operatör och tjänst.

Punkten kunde vara tydligare, men det är en mycket viktig princip.

4. Nätverksansvar. Internetleverantörer får besluta om och ta hand om sitt eget nät. De får arbeta för säkerhet och integritet, följa tekniska krav och utveckla sina tjänster och serva användaren med kvalitativt nät. De får helt enkelt fortsätta sköta sitt nät.

Återigen, operatörerna måste få styra över sina tjänster. Dock får man inte glömma alla risker som är följer ifall man som infrastrukturleverantör börjar peta i innehållet.

5. Tilläggstjänster. Internetleverantörer får erbjuda tilläggstjänster som använder sig av uppkopplingen. FCC (motsvarigheten till svenska Post & telestyrelsen) ska granska dessa tjänster och årligen rapportera ifall de hotar den övriga tillgången till nätet.

En punkt som mer handlar om hur de andra punkterna ska efterföljas. I svensk kontext handlar det om myndighetskontroll, och utvärdering om hur bra allt efterföljs.

6. Mobilt bredband. På grund av dess “karaktär” och “unika teknik” undantas mobilt bredband från alla punkter utom transparens-punkten tills vidare.

Det här är anmärkningsvärt och en av de största svagheterna i förslaget. Bara för att bredbandet är mobilt (dokumentet talar om “wireless broadband”) får det undantas. Det undantaget riskerar fastslå ännu mer av grunden för en utveckling till kabeltevenät och mobil surf där nätet inte alls är lika fritt. Framför allt, så är det ett hinder för utveckling av nya tjänster, när operatörerna får fri makt över infrastruktur som byggts upp med gemensamma medel.

7. Fall till fall-styre. FCC ska se till att konsumentskyddet och diskrimineringsskyddet efterföljs genom att granska fall till fall. Parter skall uppmuntras att lösa problem på egen hand, och följa rekommendationer från “widely-recognized internet community governance initiatives”.

Den sista delen om att följa rekommendationer från erkända initiativ är mest intressant. Det öppnar upp för medborgarmärkningar och policyprocesser som inte främst kommer från politiker och staten.

8. Reglerande makt. FCC har ansvar för översynen av tillgång till internet, men får inte peta i mjukvaruapplikationer, bredbandstjänster eller annat innehåll.

Principen om att staten inte får peta i innehåll hade kunnat vara oerhört mycket tydligare.

9. Bredbandstillgång för amerikaner. Sista punkten beskriver satsningar för att ge fler amerikaner tillgång till internet.

—

På det stora hela är det ett intressant förslag som får ses lite som ett avtal mellan två parter. Här är en kommentar från höger, och här kommenterar Lawrence Lessig. Själv tycker jag att förslaget innehåller både bra och dåliga saker, och kanske främst är ett konstruktivt försök till att skapa ett fungerande regelverk för den infrastruktur som nätet ändå är.

Svagheterna i förslaget är att det mobila bredbandet helt räknas bort, som att det vore något annat och nytt. Det är också att användarna särskiljs från nätet, som att nätet i sig är något som kan skada dem (se punkten om network management). Nätet är i mångt och mycket sina användare. Till sist så tar inte förslaget tillräckligt avstånd från innehållsansvar. Formuleringar som “lawful content” öppnar upp för de som tycker att operatörerna ska ansvara för vad som transporteras i deras nät, och flyttar ansvarsfrågan i från individnivå. Innehållsansvar borde aldrig kunna ligga på någon annan än inidviden.

Den starka delen är att det i mångt och mycket är ett bra regelverk. Att operatörerna tydligt skall deklarera vad de levererar till kund och att de inte får diskriminera tjänster så att de inte går att använda är viktiga punkter för att ha en fortsatt öppen marknad på nätet. Tyvärr är ingen av principerna riktigt fasta, och fyllda med undantag. Men om vi börjar här, gör om och gör rätt, kanske vi kan kanske skapa en verklighetsbaserad politik kring nätets infrastruktur på riktigt?

Jag kommenterar Björklunds skollagsförslag på bloggen Skiften. Finns att läsa här. Vill förtydliga att jag fortfarande ogillar Björklunds pekpinnar, även om jag gillar saker som elitklasser och religiösa friskolor. Varför kan inte en princip som “frihet under ansvar” kombineras med ett tydligt kunskapsmål? Skolan borde se till att elever införskaffar sig kunskap. Inte hur.

Meanwhile in the US: Den fantastiska presidenten Barack Obama tycker att barn skall vara ute och leka i stället för att spela dataspel. Annars kan de ju bli sjuka och dåliga.

I dag skriver jag om ACTA på Kvällspostens ledarsida. DN hade ju en rätt avslöjande artikel för ett par dagar sedan, som motsade rätt mycket av vad de borgerliga i näringsutskottet på Newsmill hävdade att ACTA handlade om. Karin Pilsäter blånekade.

Här kan du hitta det amerikanska dokumenten som läckt, och här finns de kanadensiska. För den som är nyfiken på hur tullens befogenheter att beslagta turistkopior av kända märken fungerar i Schweiz finns det en artikel här. Jag skulle tippa på att det är något liknande som ett skräckscenario-ACTA skulle fungera.

För den som skulle tvivla på att ACTA inte skulle handla om utökade tullbefogenheter eller handla om internetreglering, rekommenderas i synnerhet de kanadensiska dokumenten, där det finns en lista över punkter som diskuteras och förhandlas. Ett par av dem låter så här, min fetstil:

- “Provide customs authorities with ex officio powers to target, detain, seize and destroy counterfeit and pirated goods, as well as circumvention devices“

- “Provide customs authorities with ex officio powers to seize and destroy products confirmed to be counterfeit at the request of IP owners“

Hax skriver här, Isobel här och Karl Sigfrid här.

Opassande gör mig uppmärksam på att det är statssekreterare Magnus Graner som sköter ACTA-förhandlingarna. Han har tidigare arbetat med att ta fram Ipred-lagen. Om den sa han klämkäcka saker som “det finns visst utrymme att prioritera detta och samtidigt prioritera alla andra brott vi redan prioriterar idag” och “man har rätt att få betalt för det man skapar“.

Nu menar Graner att vi inte skall oroa oss för ACTA-förhandlingarna. Jag känner mig genast så mycket mer lättad.

Jag vet inte riktigt vad det var som fick det amerikanska Piratpartiet till att stödja Barack Obama i presidentvalet. Kanske hade de hoppas på förändring i den amerikanska upphovsrättspolitiken. Förändring kommer de troligen få, fast i så fall åt fel håll.

Obama har handplockat två jurister direkt från upphovsrättslobbyn, något som knappast är överraskande med tanke på att den något dåligt granskade vicepresidenten(nej, jag har inte varit bättre) Joe Biden, tydligen har en historia som anti-fildelningsaktivist.

Själv varnade jag för demokraterna i fildelningsfrågan tidigare i år. Både Hillary och Obama har nära kontakter med Hollywood med gigantisk nöjesindustri, och även om det säkerligen hjälper för att vinna val, lär stödet vara svårare att behålla med en restrektiv politik inom området. De stora lobbyorganisationerna RIAA och MPAA lär inte sitta tysta om de tror de har en chans att få igenom handelsavtal som ACTA eller hårdare krav mot fildelare.

Utnämningen av juristerna pekar på en utveckling åt fel håll. Återstår att se hur mycket det kommer påverka oss på hemmaplan. Utfallet kring ACTA-avtalet verkar bli viktigare och viktigare för varje dag som går…

Ett par reflektioner från nattens valvaka; Femmans Filip & Fredrik var tydliga Obama-anhängare. Befriande att se dem hålla en valvaka, i stället för den låtsasobjektivitet som förekom i de andra kanalerna. Dessutom delar de säkerligen åsikt med de flesta i det här landet.

Det underligaste var dock när Mona Sahlin var på besök och fick frågan om vad som var det sämsta med Sarah Palin och Barack Obama. Tydligen var Palins abortmotstånd hennes värsta ställningstagande, och Obamas försiktighet i sociala välfärdsfrågor var hans akilleshäl. Vad hände med båda sidors gillande av dödsstraffet? Palins religiösa fundamentalism, eller Obamas protektionism i handels-, arbets- och invandringsfrågor? Fast det senare kanske Sahlin håller med om…

På Svt begick programledaren Claes Elfsberg nästintill tjänstefel när han kallade sveriges mest kända gospelsångerska Cyndee Peters för “en kvinna på valvakan”.

Obama är i alla fall vald, och även om jag tippar på att hjälteglorian kommer trilla av nån gång i slutet av januari, har han fantastiska förutsättningar att genomföra sin politik. Med demokratisk majoritet i både senaten och kongresshuset finns det bara interna hinder för förändringar, och det finns ingen republikansk mur att skylla eventuella misstag på. Kanske är det hälsosamt att USA får ett riktigt demokratstyre som omväxling, frågan är väl snarast vilka som hamnar i kläm…

Själv hoppas jag på att Obama bidrar med de där sociala förändringarna som de konservativaste republikanerna inte vågar ta i med tång. Som att garantera homosexuella par lika juridiska rättigheter som heterosexuella, eller slutar tävla med påven om vilka biståndsorganisationer som mest undervisar avhållsamhet istället för att prata om preventivmedel.

Någon form av “change” lär det i alla fall bli. På gott och ont.

—

Till sist anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.

Med bara dryga veckan kvar till det amerikanska presidentvalet verkar Barack Obama leda rätt överlägset. Om han lyckas dra hem segern eller inte återstår att se, men med två kandidater som står på samma sida för att rädda storkapitalet i finanskrisen, kanske det inte blir så mycket förändring vem som än kommer till makten.

Även om jag inte har så mycket till övers för Obamas politik hoppas jag att Bradley-effekten inte kommer avgöra valet, utan politiken.

Med det sagt, tycker jag det intressantaste i den här valrörelsen är hur kvinnorna har porträtterats och tagits emot av press, politiker och väljare.

Primärvalen började med Hillary Clinton som inte lyckades få demokraternas nominering. Trots storstilad kompetens och etablisemangsgrund föll hon mot Barack Obamas oklanderlighet och karisma. Hennes motsats, Sarah Palin, har istället anklagats för okunskap och hårt konservativa åsikter.

I sak håller jag vare sig med Clinton eller Palin i särskilt mycket. Jag delar många av Clintons värderingar i sociala frågor, men samtidigt förespråkade hon överstatlighet i många frågor och representerar minst lika mycket etablisemang som George Bush. Palin är motsatsen. Jag delar mycket få av hennes sociala värderingar, men representerar ett parti som vill lämna större makt åt delstaterna och i förlängningen befolkningen, även för många av de sociala frågorna, samtidigt som hon är allt annat än etablisemang och inte har en lika korrumperad bakgrund som många andra höga politiker. Å andra sidan är jag inte amerikansk medborgare, så min röst är lika med noll i det här valet.

Bortsett från sakfrågor och åsiktsskiljaktigheter tycker jag både Palin och Clinton är två intressanta personer och fenomen. Det är första gången kvinnor tagit upp så mycket utrymme i en amerikansk presidentvalskampanj, och det har byggt upp hoppet om att det någon gång kan sitta en kvinna på USA:s högsta position, och få sitt ansikte urkarvat på statyn nedan (jämta andra kvinnliga pinojärer i den amerikanska historien).

Clinton och Palin har samtidigt satt ett helt annat fokus på politiken. Tack vare att de båda står för en så fundamentalt skillnad i politiska frågor visar det att kön inte behöver vara avgörande för att rösta höger eller vänster. Även om flera feministiska organisationer har försökt få det till att Palin mest skulle göra livet surt för världens kvinnor, är det ändå tydligt att hon står för sin övertygelse. Sedan behöver man som kvinna inte hålla med alla andra kvinnor just för att de är kvinnor. Det finns lika lite en enhetlig kvinnlig politik, som det finns någon enhetlig manlig politik.

Det både Clinton och Palin kan bidra med är att vara förebilder för andra kvinnor, och inspirationskällor som bereder vägen för andra. Samtidigt är ingen, inte minst politiker, gjorda av stål, och med en hel värld emot sig måste det vara okej att då och då få lov att misslyckas. Trots allt är det trevligare med en politiker som agerar som människa, än en som tror att den är Gud.

—

Till sist: Anna Dahlberg frågar sig om Sverige är redo för en svart man på statsministerposten. Jag säger nej. Det finns ingen svart man som är tillräckligt profilerad inom svensk politik. Däremot finns det en svart kvinna: Nyamko Sabuni. Hon är både kompetent och har vettiga åsikter, fast frågan är om ens Anna Dahlberg är redo för det scenariet.

—

För övrigt anser jag fortfarande att FRA-lagen bör rivas upp, och att IPRED-förslaget skall kastas i papperskorgen.